Ljus, värme, vatten

Huset värmdes med en panna som eldades med koks eller ved. Då det rådde koksransonering fick vi ofta elda med ved. Denna levererades i meterlånga längder som fick sågas och huggas. De kvällar som min pappa var hemma var det mycket vedsågning. Jag fick ibland hjälpa till och hålla i andra ändan på bågsågen. Vi hade badrum och över badkaret fanns en stor gasapparat som skulle hålla oss med varmvatten. Då det också rådde gasransonering blev det sällan badat men när det badades fick jag börja, därefter min mamma och sedan min pappa i samma vatten. Roland Andersson, Göteborg, född 1934

Kol och koks var bristvaror och vi kunde bara värma upp ett rum och köket med ved. I nedre hallen fanns kaminen, som det eldades i en gång om dagen för att hålla värsta kylan borta i övriga delen av huset. Det var kalla vintrar på 40-talet. Varje morgon var mormor tidigt uppe och tände i köksspisen och i rummets kakelugn. Framför kakelugnen ställde hon en stol och bredde ut mina kläder där, så de skulle bli varma tills jag kröp ur sängen. Det var väldigt kyligt inomhus på morgonen.Inga Öhrby, Linköping, Östergötland, född 1926

Bränslebristen var ju ett ändå större problem. Inte minst på grund av de långa och för västkusten otroligt kalla vintrarna. Pappa var ständigt upptagen med att spåra upp och forsla hem allt som kunde eldas i en kamin. Han var väldigt lycklig när han kom över en ”zulukamin”, en liten men mycket effektiv kamin som monterades på en kakelugn och eldades med antracit, som av någon anledning gick att få tag på. Den starka kylan gav oss paradoxalt nog ett oväntat värmetillskott. Det var ett tyskt fartyg lastat med kol som av någon anledning hamnat på grund och hade övergivits. I samband med det, blev det så kallt att Gullmarsfjorden frös till och pappa tog chansen. Han och jag gav oss iväg med en stor sparkstötting över fjorden och vi lyckades få tre säckar kol med oss tillbaka. Redan nästa dag hade polis och militär spärrat av fartyget. Det blev en strapatsrik utfärd men vi tänkte med glädje på den när vi njöt av den goda värmen framför kakelugnen.Evers Nord, Lysekil, Bohuslän, född 1932

Min årsklass (43:orna) togs ut till tjänsteplikt i skogarna och torvmossarna 1943 för att hjälpa till med bränsleförsörjningen i Sverige under andra världskriget.P. Å. Säwemark, Borås, Västergötland, född 1923

Bränslet bestod av ved till både spis och värmepanna. Jag fick hjälpa till att bära veden som pappa sågade och det var mycket. Diskbänken fick även användas för personlig hygien. Där satte man handfatet under kallvattenkranen för tvättvatten, då vaknade man verkligen till.Carin Carlberg, Lindome, Halland, född 1930

Gasapparaten för varmvatten till badkaret plomberades. Min mor fyllde kallt vatten i karet på morgonen som fick stå till kvällen, då hon kokade vatten i grytor på spisen och hällde i till lagom temperatur så vi kunde tvätta av oss. Stadens badanstalter besöktes också, Olskroksbadet, Hagabadet och i Majorna vid Karl Johansgatan.Saga Nordin, Göteborg, född 1922

Huskvarnas varmbadhus besöktes en gång i veckan av skolbarnen för renlighetsbad. De stränga baderskorna tittade i öronen och under fötterna innan vi fick lov att gå i bassängen. På torsdagskvällarna var badhuset öppet för kvinnor, lördagar för män. Efter badet fick vi barn hemma på kvällen rena underkläder av bomull, ribbstickade långstrumpor som hölls uppe av det framknäppta underlivet med resårstrumpeband och tygknappar i strumporna. Tanter hade underbyxor och linne av en blandning av silke/linne.Mona Strandberg, Huskvarna, Småland, född 1936

Att tvätta var jobbigt för husmödrar. Man skulle elda under en tvättgryta och använda en tvättbräda och gnugga för hand. Skölja i kallt vatten och vrida ur för hand.Arvid Callenberg, Varberg, Halland, född 1925

Tvättade gjorde man så sällan som möjligt. Det handlade ju om att värma upp vatten i tvättstugan och det tog på förrådet av bränsle, som pappa vaktade som en eldsprutande drake.Evers Nord, Lysekil, Bohuslän, född 1932

Tvättade kläder gjorde man inte så ofta, men vi i vår familj fick rena underkläder en gång i veckan efter badet i zinkbaljan. Lakan och handdukar tvättades aldrig vintertid – det var ont om tvättmedel. Jag minns att det nästan alltid puttrade tvätt i en gryta på spisen. Att få kläderna torra var ett stort problem. Arbetskläderna för en bonde torkade mycket långsamt, men jag minns de stelfrusna blåbyxorna som ofta fick hänga ute och på vinden. Småtvätt torkades på streck ovanför vedspisen. Att vara husmor under kriget var ingen sinekur. Men vid tanken på hur det var utanför våra gränser och även i våra städer hade vi det bra.Britt Jansson, Åby säteri, Bohuslän

Vittvätten kokades med lut i en pannmur i källaren, hängdes i granngården på en uthusvind, sträcktes och veks och packades i klädkorg. Sedan bar det av med korgen bak på cykeln till en annan källare 2 km bort, där man kunde hyra mangel. Förfarandet tog sina modiga tre dagar men min mamma tyckte nog att det var lättare än som hon gjort några år tidigare, ligga med klappträ på en brygga vid Dalälven och skölja tvätten i iskallt vatten.

Birgitta Åhrberg, Uppsala, född 1937

Om tvätt kan jag berätta att från början hade vi regelbunden tvätthjälp som höll till i garagebyggnaden intill. Där fanns – som på alla andra ställen – varken tvättmaskin eller andra hjälpmedel. Två stora baljor, tvättbräden och en liten lustig apparat med två valsar som man bokstavligt talat manglade vattnet ur den våta tvätten med. Jag tror den kallades vridmaskin helt enkelt. När sedan tjänstefolket försvann skickades all tvätt till tvättinrättning. Jag betvivlar att min mamma visste hur man skulle göra med tvätt.

Kerstin Gränström, Vänersborg, Västergötland, född 1924

Vi hade inte fått någon elektricitet då utan hade fotogenlampor, men så blev det nog slut med fotogenen eller ransonering. Då blev det karbidlampor istället. Det var väldigt bra ljus men ganska mycket jobb att hålla lampan ren, men det måste den vara, annars funkade den inte. Det föll på min lott att sköta detta.Inga Benzon, Lindome, Halland, född 1926

Jag minns lukten av karbid som farmor och farfar hade i en karbidlampa när de gick ut i ladugården. Karbid var en förening mellan kol och en metall, och den hade en stickande otäck lukt. Man fick använda det istället för fotogen, som ju är en restprodukt ur olja som det var ont om då.Solbritt Wikberg, Furudal, Dalarna, född 1936

Vi bodde i en tvåfamiljsvilla som mina föräldrar ägde. Uppvärmningen vintertid gjordes med en gjuten Götaverkspanna som eldades med koks. Koks var en biprodukt vid gasframställning ur stenkol tror jag, och då kolimporten stoppades av kriget fanns ingen koks att tillgå. Ved eller torv blev det vanligaste ersättningsbränslet. Utan tillgång till skog blev det dyrt att köpa ved, och tillgången var också begränsad då alla behövde bränsle. Kunde man lösa problemet på något annat sätt? Far och en granne funderade och diskuterade olika idéer, och landade slutligen i ortens stora timmersåg, i deras växande sågspånshög. Kunde inte sågspån duga som bränsle? Nu startade ett experimenterande med att få nästan rå sågspån att brinna och ge energi. Förmodligen fick man uppslag även utifrån, idén att elda sågspån var säkert inte ny. Lösningen blev en egentillverkad förugn utanför pannan, för kontinuerlig torkning och förbränning av spånet, och en stor trattformad påfyllningsbehållare ovanpå. I slutligt skick gick anordningen helt utan påfyllning och skötsel hela dagen eller natten. Någon gång i veckan kunde man se ett par uppfinningsrika villaägare dra sina specialutrustade cykelkärror, fullastade med sågspån, från sågverket genom hela samhället hem till vår gata i andra ändan av byn. Detta fortgick under en stor del av krigstiden.Rune Fritsby, Romelanda, Bohuslän, född 1930

Stina och jag var med mamma på söndagseftermiddagarna. Det var den enda tiden mamma var ledig under somrarna. Eftersom det var ransonering på koks och ved, hade vi säckar med oss och plockade kottar och kvistar som vi kunde elda med i en plåtkamin. Man kunde även få köpa sågspån att elda med. Man fick spara på allt.Margita Hedlund, Kristinehamn, Värmland, född 1929

Bostaden i mitt hem var utan vatten och avlopp – uppvärmning vedspis och kakelugn. Sex personer i ett rum och kök, plus ett rum sommartid. När fotogenen tog slut skaffades ett mindre vindkraftverk som laddade fyra 6-voltsbatterier till ljus i bostad och ladugård. Till julen 1942 blev kraftledningen klar och vindsnurran såldes till andra som inte hade elström.Ragnar Hallsten, Frändefors, Dalsland, född 1930

Vi hade gasspis, förmodligen var även gaspolletterna ransonerade, men det minns jag inte. Vad jag minns säkert är att vi kokade potatisen på skärbrädan. Så här går det till: koka upp vatten och potatis, låt koka 10 minuter, sätt kastrullen på en skärbräda av trä i 20 minuter, sen är potatisen färdigkokt. Så kunde vi gott göra i dag också.Inger Ardahl Lundberg, Göteborg, född 1933

När man skulle göra ett lite längre kok, t.ex. av potatis, satte man grytan i kokning på spisen och placerade den sedan i en trälåda med stoppning. Där fick grytan stå för s.k. efterkokning.Ida-Mia Otterlind, Lund, Skåne, född 1920