Mat och dryck

De som hade affär fick plötsligt ett stort merarbete sedan kriget brutit ut. Redan i oktober månad 1939 kom de första ransoneringskorten. Dessa blev dock inte använda förrän den 27 mars 1940. Då infördes ransonering på kaffe och te. Affärsidkaren hade att varje månad redovisa alla kuponger till kristidsnämnden. Det gällde då att hålla reda på alla kuponger, för man fick tilldelning efter vad som sålts föregående månad. Sedan de första ransoneringskorten trätt i kraft, följdes de snart av flera.Dagny Sandberg och Märta Hansson, Steneby, Dalsland

Ibland blev det torrt bröd över, som inte gick att sälja i affären, eller små korvbitar och torra ostbitar. Pappa måste ju redovisa med kuponger vad han köpte in, men det räknades alltid med ett visst svinn. Så detta tog mamma vara på och gjorde brödpudding, pytt i panna och potkes. När man handlade måste man ha kuponger, som handlaren klippte ut, beroende på hur mycket man köpte. Var och en blev tilldelad ett visst antal kuponger. Och det gällde för pappa att hålla reda på allt detta. De skulle klistras upp på särskilda ark, och detta blev ofta ett arbete på kvällarna för hela familjen.Astrid Henning, Göteborg, född 1925

Vi hade affär. Ransoneringen drabbade alla. Praktiskt taget allt var ransonerat. Först drabbades naturligtvis importerade varor som kaffe, the, kakao och tobak. Allt fler varugrupper drabbades av ransoneringslagarna – mjöl, socker, bröd, gryn, smör, margarin, kött, ägg, tvättmedel, kläder m.fl. För diverseaffärer, som hade alla dessa varor i sitt sortiment, blev det ett styvt arbete att hålla reda på alla kuponger. Jag minns att vi hade en stor papplåda med många fack där de avklippta kupongerna lades ner. En del kuponger var mycket små, t.ex. tvättmedlens 10-poängskuponger, som bara var 4–5 mm breda. På kvällarna satt vi hela familjen och klistrade upp alla kuponger på gummerade kartongark, som sedan sändes in till grossisterna i Karlstad – Hakonbolaget, Alfred Hanes, Bröderna Löfberg m.fl. Att leverera in kupongerna var en nödvändighet för att få nya varor. Detta kupongarbete var mycket omfattande. Det blev många extra och oavlönade arbetstimmar varje dag.

Naturligtvis måste det ha förekommit ett visst svinn av både varor och kuponger. Jag minns dock särskilt en episod som inträffade och som var allvarlig. Sirap, som såldes mot sockerkuponger, levererades på den tiden och åren långt efter kriget i stora ekfat om 200 kg. När faten kom lossade vi med ett speciellt borr ett hål som passade till en avtappningskran. Sedan baxades det tunga ekfatet (med kranen stängd) upp på en låg träställning eller bädd. Det hände ibland att sirapen sockrat sig i botten vilket betydde att det till att börja med var svårt att tappa av och det rann mycket långsamt. Det var vid ett sådant tillfälle en av dagens sista kunder ville köpa sirap i medhavd bleckkanna. Kannan placerades under kranen och den fick stå där och droppa medan övriga varor som kunden skulle ha expedierades. Sirapen glömdes av såväl kund som expedit och affären avslutades och butiken stängdes. Där stod sirapskannan och så småningom lossnade naturligtvis sockerringen och alla kan ju tänka sig fortsättningen. Sirapsfatet stod i det utrymme vi kallade backboden (idag skulle det väl kallas lagret). På morgonen när mamma kom ner i affären nådde sirapen över skorna.

Det var ju inte bara det ekonomiska värdet, det var också en åtråvärd ransoneringsvara. Vad det sedan innebar i arbete kan ju var och en föreställa sig. En del av sirapen samlades dock upp och kunde användas av de många biodlare (för vintermatning) som fanns då i Skåre. Hur det löste sig med ransoneringsfrågan och ny leverans minns jag inte.Erik Andersson, Skåre, Värmland

Mamma hade fått en ny sysselsättning. Nu hade vi ju ransoneringskort på de flesta livsmedel och det gällde att få ransonerna att räcka till. Vi var ju så få i familjen, så det blev lite av allting. Det var ransoneringskort för mjöl, socker, kaffe, smör och alla hade olika färger. Så fanns det växlingskort. En stor smörkupong kunde bytas mot ett växlingskort. På det klipptes några små rutor av när man köpte grädde. Man kunde också växla till sig restaurangkuponger för bröd, smör och kött, som servitrisen skulle ha om man åt på någon servering. Mamma hade alla ransoneringskorten i ett fodral med fack för varje sort och hon planerade och räknade för att få det att räcka.Gun Larsson, Södermanland

Brödkupongerna kunde man byta till särskilda växelkuponger, så att konditorier och korvgubbar kunde existera och sälja sina varor. På tal om korvgubbar kan man undra över vilka ingredienser det fanns i deras ”kupongfria” korv.Torbjörn Möll, Göteborg, född 1934

Jag minns att mamma hade problem att få mjöl, gryn, smör och charkvaror att räcka från den ena perioden till den andra. Jag kan än idag se hur hon satt och läste den s.k. ransoneringskalendern och samtidigt tittade på ransoneringskorten.Kerstin Björnkvist, Kinna, Västergötland, född 1932

Det blev ransonering och folk hamstrade. Vi brukade alltid köpa ett kvarts kilo kaffe, men när det blev tal om ransonering gick mor och jag till stan och handlade i flera affärer, ett halvt kilo vardera i en rad affärer och försäkrade att det brukade vi alltid göra. Och vi kände varandra inte alls. På så sätt fick vi ett litet lager. Sedan blev det mest ”surr”.Maria Nordestål, Lund, Skåne, född 1925

Mammas och pappas bästa vän var specerihandlare och när det började talas om ransonering sade han till mamma att hon skulle köpa på sig en del och det gjorde hon. Hon hamstrade massor. Det var socker, mjöl, kakao, kaffe, tvättmedel, choklad och konserver av olika slag och mycket, mycket annat. Detta gjorde att vi hade ett bra förråd och jag vet att mamma bytte till sig lite köttkuponger ibland, och vissa andra kuponger också, men visst fick man äta konstiga saker.Lilian Dellgård, Göteborg, född 1929

Mamma hamstrade ibland, men det var inte fråga om någon storhamstring. Hamstrade gjorde väl alla i någon mån, när tillfälle gavs.Olle Hellgren, Spånga, Uppland, född 1925

De som hamstrade kallades fru Hamsterlund. Många försökte ju att hamstra, när det spred sig ett rykte att den eller den varan skulle bli ransonerad.Dagny Sandberg och Märta Hansson, Steneby, Dalsland

Mamma bakade och syltade mycket till sitt stora hushåll. På hösten blev det extra tilldelning av syltsocker, men det räckte inte för mamma. När min syster flyttat till Göteborg blev det bättre. Det var inte många stadsbor som syltade så mycket, de hade ont om kött i stället. I köttaffären där min syster handlade fick de reda på att när mamma kom och julhandlade hade hon köttkuponger med sig som hon kunde byta om hon fick sockerkuponger. I flera år fram mot jul frågade de om fru Börjesson skulle komma och julhandla i år också.Kerstin Bernhardson, Kinnahult, Västergötland

Mina föräldrar hade jordbruk med kor, kalvar, får, höns och grisar, så det var vanligt att min mor brevväxlade med familjer runt om i landet och bytte köttkuponger mot socker- och kaffekuponger.Gunnar Westlund, Reva, Jämtland, född 1933

När kriget skulle bryta ut köpte pappa 50 kg vetemjöl. Det var gott att ha hembakat vetebröd! När det blev ransonering var det just brödet som man hade svårt att få att räcka till. Vi var ju tre matfriska ungdomar som arbetade. Vi brukade köpa paltbröd eftersom det var kupongfritt. När Eris och jag cyklade hem från jobbet brukade vi köpa varsin kaka, man fick nämligen bara köpa en var.Joel Björk, Halmstad, Halland, född 1916

Visst fanns det också en del kupongfria varor. T.ex. gjorde mamma puddingar av polenta- och potatisgryn. Fisken var ju inte ransonerad. Men tillgången var mindre än vanligt för havet hade ju också blivit en farlig arbetsplats. Salt strömming minns jag. Ingen strömming var hel och när den blev kokt såg det förfärligt benigt ut, men med god äggsås till så slank det ner med ben och allt. Något som också var kupongfritt var paltbröd. Vissa dagar fanns nybakat paltbröd att köpa nere i stan. Att få en bit färskt, mjukt paltbröd med margarin på var mums. Det som var kvar räckte ändå till att koka och äta med stekt fläsk och vit, len sås till. Fanns det inget fläsk gick det bra med lingonsylt.Gun Larsson, Södermanland

Kupongfritt var inte gott för det var inälvsmat och allt möjligt, så man visste inte om man kunde köpa det.Signhild Henriksson, Göteborg, född 1915, intervju

Hemma hade vi kvarnen där det maldes mjöl till djuren och siktades mjöl till bakning. Bönderna på granngårdarna körde dit. Det var liv i byn. Nu inträffade det att all brödsäd blev beslagtagen. Ingen fick mala brödsäd (vete, råg) utan att uppvisa förmalningslicens. Dessa utfärdades av livsmedelskommissionen – kristidsnämnden. De som köpte mjöl i affär måste lämna kuponger. Det var krigstid och särskilt livsmedel skulle fördelas så att alla fick sin del.Bengt Bengtsson, Sibbarp, Halland, född 1932

Ransoneringskort infördes och som bondfamilj fick vi många restriktioner, allt reglerades i förordningar om livsmedel. Vid odling av säd skulle det rapporteras hur stora ytor som det såddes olika grödor på och det skulle göras beräkningar på hur många kilo det kunde bli av varje gröda. Råg och vete fick familjen behålla en viss del av, som beräknades efter familjens storlek, resten skulle säljas till staten för att gå vidare till rikets försörjning. Havre, som var kraftfoder till djuren, hanterades på samma sätt. När den säd som vi fick behålla för det egna hushållet skulle malas måste man ha en malningslicens på X antal kilo. Malningslicensen fick man hämta hos kristidsnämnden, men man måste ha sina ransoneringskort med sig för det klipptes bort ett visst antal kuponger efter hur mycket som man önskade mala. Det fanns ingen möjlighet att lagligt sälja sina egna produkter. Vid slakt på gården gällde samma sak. Det var noga koll på vad som fanns i ladugårdarna. Vid slakt drogs inte kuponger för inälvsmat så mamma gjorde leverpastej av levern och korv och sylta av lungor och hjärta.Eivor Magnusson, Landvetter, Västergötland, född 1933

På ett litet jordbruk fanns det ju alltid mat men inte i överflöd. Mjölken levererades till LMC:s mejeri. Smör och ost togs tillbaka till hushållet mot betalning och mot kuponger. Slaktdjur sändes till VSS slakteri i Alingsås. En hushållsgris behölls och slaktades på gården, för detta krävdes slaktlicens. Ransoneringskuponger motsvarande 60 kg kött och fläsk gav tillstånd att slakta en gris. Allt togs tillvara. Så mycket som möjligt användes färskt men resten saltades in. I början på 1940-talet introducerades hermetisk konservering. Köttet lades i glasburkar som steriliserades genom att de hettades upp och sedan hermetiskt tillslöts. Detta gav smakligare kött eftersom det inte var salt.Henry Kärrman, Ryd/Hemsjö, Västergötland, född 1929

Jag är född 1910 och är 97 år och var i 30-årsåldern under andra världskriget. Jag bor i södra Halland. Jag var lantbrukardotter, så vi hade aldrig ont om mat. Vi hade kor och vi fick dricka så mycket mjölk vi ville. Till jul och på våren slaktade vi en gris som saltades ned i ett ”saltekar” som stod i källaren. När det legat där en månad togs det upp och skickades till ett rökeri. Där hade vi pålägg och middagsmat i flera veckor. Det kallades ”fläskaböste” och skulle hänga torrt och vägde säkert 10-tals kilo. Så hade vi höns så vi fick ägg, och när vi handlade bytte vi till oss varor och det hände att vi även fick pengar tillbaka. På åkrarna hade vi potatis, råg och vete som vi fick malt i kvarnen till mjöl. I städerna hade de mera ont om mat. Det gällde att leta reda på släktingar på landet så kanske det blev en smakbit.Ally Carlsson, Halland, född 1910, intervju

Pappa hade mycket släkt i Borås och Göteborg. Det blev en del gäster under helgerna som skulle ha mat och dryck och lite i väskorna när de åkte hem också. Det var inte så lätt för en fattig bondmora, ibland undrar jag om hon kunde trolla. En dag när boråsarna kom hade de ett jättestort paket med sig – det blev mammas första konserveringsapparat.Kerstin Bernhardson, Kinnahult, Västergötland

När det var brist på mat i landet och folk var i nöd, var de hjälpsamma mot varandra. Släkt, vänner och bekanta bistod med varor de kunde skaffa och delade med sig mellan stad och landsbygd och tvärtom. Exempelvis, någon från Varberg kom hit och plockade bär och hade då med sig nyfångad fisk. Under kriget fick fiskarna i Bua inte bensin till sina fiskbilar så de kunde köra omkring på landsbygden och sälja fisk. Ett annat sätt att få tag i fisk och sill var att cykla till Bua och köpa direkt från fiskebåtarna.Alice Johansson, Veddige, Halland, född 1916, intervju

När tyskarna gick in i Danmark, och Norge ockuperades, uppmanades de som kunde att evakuera sina barn från Göteborg, så min syster och jag fick bo ett år hos mormor på en liten gård utanför Askersund. Jag minns bara att det inte var så snålt med maten där, och att jag fick hjälpa min morbror, när han tömde milan med gengaskol.

Det mest akuta läget mildrades, och min syster och jag fick återvända till Göteborg. Mamma och pappa kom förstås och hämtade oss och hade med sig flera tomma resväskor. De behövdes för att frakta hem mjöl, smör, kött, fläsk och ägg i vattenglas. Men eftersom det var ransonerade varor, som vi fått utan kuponger, och polisen kunde slå till var och när som helst, vågade mina föräldrar inte åka tåg ända till centralstationen i Göteborg, utan vi steg av i Olskroken, som var anhalten före.Torbjörn Möll, Göteborg, född 1934

Under krigsåren var det svårt att få brödet att räcka till. Vi bytte till oss brödkuponger mot sockerkuponger av släktingar på landet. Vi köpte paltbröd (kupongfritt) i en ost- och brödaffär på Södra vägen.Berit Eriksson, Göteborg, född 1921

Jag minns hur svårt mamma hade att få mjöl- och brödkupongerna att räcka till. Min far var byggnadssnickare och hade matsäck med smörgåsar med sig varje dag. En dag kom han hem och sa till mamma att hon skulle sy en liten säck av ett gammalt slitet lakan. Han hade fått lov att komma till en lantbrukare, tillika kvarnägare, och få lite mjöl. Jag minns med vilken andakt de såg på den lilla ”mjölsäcken”. Nu kunde mamma baka bröd till familjen. Vilken glädje! Jag minns alldeles särskilt hur glada de var så det har etsat sig fast.Maj-Britt Bennheden, Morup, Halland, född 1929

Nästan allt bröd bakades hemma. Man fick förmalningskort efter antal personer i familjen på den mängd vete och råg som fick malas vid en kvarn. Det var nog ganska vanligt att mjölnaren såg mellan fingrarna om det var lite för mycket i säcken när bonden kom till kvarnen.

För att inte brödet skulle torka efter bakning, lindades det in i någon duk, men då kunde det mögla, varför möglet avskrapades när kakan skulle ätas. Var det dåligt väder när brödspannmålen skulle torkas på fälten, fick mjölet dålig jäsning vid bakning, särskilt rågen, då blev det stålrand i brödet.Ragnar Hallsten, Frändefors, Dalsland, född 1930

Mina föräldrar hade en kolonilott vid Sävenäs som SJ-anställda fick arrendera till en mycket låg kostnad. Där odlades potatis, morötter, gurka som användes till att lägga in till saltgurka.Man, Göteborg, född 1929

Vi hade en kolonilott i Högsbo under fyra fem år, vi cyklade dit. Där odlade vi kålhuvud och lite potatis, dill, persilja och bönor. Vi hade en vinbärsbuske med röda vinbär. Där fanns en kran så man kunde ta vatten att vattna med. Man klarade sig bra när man hade potatis. Den räckte inte hela vintern men färskpotatis var gott. Victor snickrade ihop en låda för verktygen – han fick såga av skaftet på hackan – och så hade vi ett lås på. Ibland odlade vi lite ringblommor – men det var inte stort.Aina Abrahamsson, Göteborg, född 1920, intervju

Odlingslotter hade pappa fått sig tilldelat, en på Kvibergs ängar och en nere på Marieholm, medan Carl-Eric fått en på 50 kvadratmeter intill Nylöseskolan. Det var potatis och grönsaker som gällde, samt en och annan kanin från bekanta, som födde upp dem i burar på Strömmensberg och nere på Kodammarna.

Det gick också att tjäna lite extra genom att plocka potatis på Lärjeholms herrgård. Då kunde man till och med få ledigt från skolan, och blev hämtad med häst och vagn.Rolf Glennvall, Göteborg, född 1934

Jag vill inte påstå att vi svalt i Malmö men det var bra nära. Under en stor del av våren 1942 levde min familj på kålrötter och skarpsill, något annat kunde man inte få tag i. Vi hade en koloni på ca 200 kvadratmeter. Där hade vi fruktträd, bärbuskar, grönsaker, potatis och blommor. Den här kolonilotten var till mycket god hjälp under den här svåra tiden.Ingvar Ferm, Malmö, född 1933

Det var vanligt i min omgivning att man hade en s.k. hushållsgris, om man hade ett lämpligt utrymme för detta. En spädgris inköptes tidigt på hösten, och så skulle den gödas och slaktas före jul. Så det blev lite extra mat på julbordet.

Kerstin Björnkvist, Kinna, Västergötland, född 1932

Som regel var det hemslakt på gårdarna, grisen var lite större än vikten som stod på slaktlicensen, något djur kunde hållas dolt och smygslaktas. Allt togs tillvara på slaktkroppen, inälvor, huvud, det gjordes lungmos, leverpastej, pressylta, blodpudding, korv m.m. Tarmarna rensades och användes till korvskinn.Ragnar Hallsten, Frändefors, Dalsland, född 1930

Många ute på landet hade egna grisar, även vi hade en, och när den slaktades så blev det fest, men även sorg, för vi var så förtjusta i vår gris. Den var tam som en hund, och snäll och glad. Vi hade döpt den till Napolium, och det namnet lystrade han till. Nog blev det tomt den dagen när han gick till de sälla jaktmarkerna, men vi hade ju honom kvar i form av gott fläsk, som vi ju inte var bortskämda med.Ann-Marie Bergström, Kristinehamn, Värmland, född 1929

Ett sätt att dryga ut köttransonerna var att ha kaniner. Jag fick löfte att ha egna. ”Men”, sa pappa, ”du måste sköta dem ordentligt – annars …”. Jag köpte en hona med nio ungar och jag kämpade verkligen för att de skulle ha det bra. Överallt i trädgårdarna stod det kaninburar. Alla dessa kaniner skulle ha maskrosor, klöver och gräs att äta. Det var nästan slagsmål efter dikeskanterna om maten. Jag fick cykla längre och längre för att få någonting i min jutesäck. Den enda sorts klöver, som det fanns gott om – skogsklöver – åt inte kaninerna. Den rynkade de på sin lilla nos åt och reste sig på bakbenen och tiggde något annat. Ungarna växte och blev stora. Snart var de lika stora som sin mamma och hösten kom. Jag hade ju vetat hela tiden att då måste de slaktas. Bernt hjälpte mig att bära dem i en kålkorg till min farbror, som skulle slakta. Tårarna rann och det gjorde ont i hela mig. Stackars kaniner … På ett klädstreck i tvättstugan hängde de sedan utan huvud och päls. Mamma styckade dem och konserverade köttet. När de inte längre såg ut som kaniner utan som fyrkantiga bitar med potatis och god sås till så tyckte jag till slut att det smakade gott. Hos en uppköpare fick jag 50 öre styck för skinnen. Tänk, hela 5 kronor.Gun Larsson, Södermanland

Under krigsåren var det vanligt att man födde upp kaniner. Kaninköttet var gott och blev ett bra tillskott till den magra köttransonen. Kaninerna gav oss inte enbart mat, när kaninerna slaktades tog man vara på skinnet som skickades på beredning och blev mjukt och behagligt. Av skinnet sydde mamma mössor till mig och min syster. Det var kalla vintrar i början av 40-talet och då värmde kaninskinnen gott.Kerstin Björnkvist, Kinna, Västergötland, född 1932

Vi hade vad som kallades kaninfarm. Min far var tapetsör och arbetade i Göteborg, men hade kaninerna som extra arbete. Vi födde upp kaniner som slaktades och såldes. Dessa var kupongfria. Vi levererade även till Svenska Kronkaniner som låg i Majorna och som exporterade till England under kriget.Rune Johansson, Göteborg, född 1921

Familjen köpte ett större hus med stor trädgård, fruktträd, bärbuskar och jordgubbar. Hela trädgården blev potatisland plus grönsaksland. Två kaniner inköptes … efter en tid hade vi 170 kaniner. Far slaktade, Mor konserverade, skinnen såldes till stadens pälshandlare. Själv ståtade jag med muff och därtill full mundering, varmt och skönt.Ingegerd Axner, Kungälv, Bohuslän, född 1933

För att dryga ut köttilldelningen införskaffades kaniner, som förökade sig över måttan. Mamma var en mästare på att variera kaninmaten. Den förekom som stek, som färs i form av köttbullar, frikassé m.m. Men vi barn lät oss inte luras. Vi vägrade till slut att äta kaninkött, trots mammas piffiga anrättningar. På höstarna plockade vi svamp tillsammans med pappa, som var en duktig mykolog. Vi kom hem med korgarna fulla av svamp. Det blev en härlig omväxling till kaninmaten.Kiki Czylok, Ulricehamn, Västergötland, född 1925

Vi hade matsäck, smörgås och mjölk, med till skolan. Ofta bytte vi smörgås med varandra. Mig ville ingen byta med för jag hade inget pålägg på mina smörgåsar. Det räckte inte ransoneringskorten till. De flesta klasskamrater kom från hem med bondgårdar. De hade både ost och skinka som pålägg. Vi svalt aldrig i mitt hem, men jag minns att mamma hade mycket jobb med ransoneringskorten för att få det att räcka till. För att dryga ut maten hade vi kaniner i burar som sedan slaktades. En granne skaffade sig en hushållsgris som de kallade Pontus. Den blev tjock och fet, men när det blev dags att slakta grisen blev det problem, de var så fästa vid den att de inte kunde tänka sig att äta upp den. Vart den tog vägen vet jag inte. fisk var det ingen ransonering på, det åt vi tre gånger i veckan.Kvinna, Dingle, Bohuslän, född 1932

Då fiskarna hade kunnat gå ut med sina båtar kunde man köpa fisk och sill. I regel blev det horngädda, torsk och skrubba, en plattfisk. Sill var mest eftersökt och då var köerna oändliga. Jag fick stiga upp kl. 5 och sälla mig till den redan långa raden. Någon kom och avlöste mig när jag skulle gå till skolan, trött. Anonym, Malmö

Vi lade om matvanorna och åt t.ex. mycket fisk. Det var ofta jag som fick köa i fiskaffären, dit det levererades is varje dag. Mamma gjorde en lista till mig på vad jag skulle köpa. (Antagligen samma lista varje gång.) Den började, vad jag minns, först med torsk, sedan kolja, vitling, makrill, marulk, plattfisk, sill, längst ner stod fiskkorv. Den var rosa och liknade mest våra fiskbullar i smak. Den ordningen gällde.Ulla Thoresson, Göteborg, född 1927

På isvintrarna låg havsisen tjock. Man kunde gå ut och fiska. Isen kunde vara upp till en halv meter tjock. Det var jobbigt att göra en vak så man kunde vara ganska varm innan fisket kunde börja. Det var för det mesta stora torskar man fick på pilken. Ett bra tillskott i matlagningen.Arvid Callenberg, Varberg, Halland, född 1925

Ett mycket viktigt tillskott till mathållningen var dels fisket året runt, dels makrillfisket på hösten som gav stor, fet makrill att salta eller grava. Den salta makrillen var gräslig att äta fram på vårkanten. Då var den ettersalt och alldeles träaktig. Då var det bättre med den feta islandssillen – den som inte finns längre – som pappa köpte genom kontakter vid en av stadens konservfabriker. Den åt vi tillagad i flera olika former varje vecka under vintern.Evers Nord, Lysekil, Bohuslän, född 1932

Eftersom min bror var mycket vid sjön fiskade han som andra pojkar. Ve och fasa, han kom hem fem dagar i följd med braxenpanka. Fiskad i Holmsån med avlopp från bebyggelsen utan rening. Kokt panka smakar lera och är i allt ett nålbrev. Med hot från hans systrar om ett kok stryk vid nästa pankleverans blev det slut på det fisket.Harriet Andersson, Mellerud, Dalsland, född 1927

Min far var med i ett notlag som fiskade lax i Indalsälven, på den tiden var det mycket fisk i älven. Vid utbyggnad av kraftverken i Indalsälven under slutet av 40-talet så avtog fisket. Genom dammbyggnader hindrades lax och öring att vandra upp från havet. En epok var slut – laxfisket hade försörjt många människor efter älven.Gunnar Westlund, Reva, Jämtland, född 1933

Gården producerade en herrans massa ägg. Hönsen hade en jättestor björkbacke med buskar och stenar där de kunde rumstera. Hönsen var väl inhägnade i ett hönsparadis om man jämför med vad äggproducenterna i dag erbjuder. På höstkanten när värpsäsongen avtog slaktades de höns man kunde undvara och de åts upp i kokt form för det mesta. På våren fick vissa hönor ruva ut kycklingar och på så sätt återställdes antalet värpande hönor till nästa sommar.Christine Östling, Vittsjö, Skåne, född 1939

Vi hade ett sommarställe i Jörlanda, och där kände vi en bonde, som mamma hamstrade ägg av. Hur skulle man kunna förvara fyra tjog ägg? Jo det gick till så, att något som hette vattenglas rördes ned i vatten (konserveringsmedel). Äggen lades i spänner och vattenglaset hälldes över. Efter ett tag stelnade blandningen och blev som uppvispad äggvita. Jag minns inte riktigt årtalet, men jag hade blivit så pass stor, att mamma skickade ned mig till källaren för att hämta ägg. Det fanns inget lyse där nere, så jag fick treva mig fram till spännerna. Det var hur hemskt som helst att sticka ned handen i den äckliga sörjan och känna efter äggen.Gerd Brycke, Göteborg, född 1937

Min bror, som var mycket vid sjön, berättade att konditorn kom varje eftermiddag i en platteka och rodde från ö till ö, och de undrade vad han gjorde. Han plockade måsägg. Då resonerade pojkarna: ”Kan han använda sådana ägg måste vi också kunna.” Han kom hem med några måsägg och vi provade att vispa pannkaka. Det smakade förträffligt. Vi bakade också sockerkaka, den blev mycket gul men smakade bra. Aldrig talade vi om att den var bakad av måsägg.Harriet Andersson, Mellerud, Dalsland, född 1927

Vi hade ju mat eftersom man alltid kunde få tag i fisk. På vårarna skattade vi måsbon och mamma gjorde pannkakor och sockerkaka som fick en härlig gul färg.Solveig Hansson, Lysekil, Bohuslän, född 1931

I maj månad, när fiskmåsarna börjar lägga ägg, åkte far ut och plockade dem. Han tog bara de som inte ”var lejne”, d.v.s. de som måsen inte hunnit ruva för länge. Detta undersöktes genom att sänka ner dem i vatten. Vippade de upp med ”ändan” eller hade en tendens att flyta upp, så las de tillbaka. Han tog aldrig alla äggen i ett rede. Det skulle alltid finnas ett ”rerägg” kvar. Detta för att måsen inte skulle tappa lusten och överge redet. Far och jag åt dem vändstekta med stor förtjusning. Jag åt faktiskt hellre stekt måsägg än hönsägg. Däremot kunde mor inte förlika sig med smaken och utseendet, medan hon gärna använde dem i bakverk och puddingar. Kokta tror jag däremot aldrig vi provade på.Olle Andersson, Hunnebostrand, Bohuslän, född 1939

Man handlade det man behövde för dagen. Mjölkaffärerna var öppna även på söndagarna mellan kl. 8.00–10.00. I Mölndal levererades mjölken till villorna med hästskjuts.SPF Vintergäcken, Mölnlycke, Västergötland

Vi hade en ”gräddtjuv”. Den stack man ned i mjölkflaskhalsen och samlade upp grädden som ju alltid flöt överst. Det var innan man serverade ur 1-litersflaskan. Gräddtjuven, helt gjord i plåt, var 20 cm lång, knappt 1 cm bred och upptill, som avslutning, en böj lagom för pekfingertoppen att kroka i. Fästad nedtill satt en 8-centimeters strut med 2-centimeters diameter i öppningen och självklart intet i spetsen.

Före det att Konsum Londongatan hade byggts skickades mjölken i 1-liters glasflaskor till hushållen i Pölsebo. De ställdes på morgonen utanför dörren på trapplanen. Då det var sträng vinter hade mjölken vidgats och den tunna kapsylen satt som en hatt överst på en cirka 5-centimeters pelare upp ur flaskhalsen. Naturen hade själv skummat grädden av mjölken, som kördes ut av springpojken från Eriksbergs Konsum.Ann-Britt Bengtsson, Göteborg, född 1931

Vi hämtade mjölk på Stättagården, där Maj på Malö bodde hos sin moster och morbror, vilka hade ett litet jordbruk med några kor, en häst och höns. Sommartid, när korna gick ute och betade, mjölkades de där de gick och så fick vi hämta mjölken ute i det fria. Det hände att vi fick smaka spenvarm mjölk, och det tyckte vi var jättegott. Vi köpte också smör på Stätta.Eva Persson, Malön, Bohuslän, född 1937

Vad gäller mat var det inte något krisartat. Vi bodde på landet och mjölk, smör, ost, ägg och säd fanns ju. Av ransoneringen minns jag att det enda vi egentligen hade ont om var socker, och att vår mamma sa att ”när kriget är slut ska vi baka en redig sockerkaka”. Tydligen räckte inte sockret till det, för mycket socker gick ju åt till saft och sylt.Ingrid Ohlson, Hemsjö, Västergötland, född 1935

Socker var nog det som fattades mest. Till sötningsmedel användes därför ofta honung och det var mycket vanligt med biodling, som innebar en extra tilldelning av socker. Det var även många stadsbor, som behövde kött och därför gärna bytte detta mot socker.SPF Östra Redväg, Västergötland

Vi bodde så att vi hade tillgång till trädgårdsland med potatis, grönsaker, hallon och jordgubbar. Därtill plockade vi blåbär och lingon. Mamma syltade och saftade och konserverade. På hyllorna i matkällaren stod syltburkar och saftflaskor och Höganäskrukor med lingonsylt. En del av lingonsylten var kokt utan socker eftersom tilldelningen av socker inte räckte till. Den sura sylten kokades sedan i små satser med socker. Det fanns alltid ett par flaskor sur blåbärssaft. Den var bra att ha om någon blev dålig i magen. I konserveringsburkar med gummiring under locket fanns skärbönor, vaxbönor och i en del burkar både ärtor, morötter och blomkål. På golvet stod en Höganäskruka med saltgurkor och en med ägg inlagda i vattenglas. Jag tyckte inte alls om när jag blev skickad ner i källaren för att hämta ägg. Vattenglaset var en grågul geléaktig massa. Jag fick söka efter äggen med en träslev och vara försiktig, så de inte gick sönder. Dessa ägg kunde man inte äta som kokta eller stekta, men till pannkaka och dylikt gick de bra.Gun Larsson, Södermanland

Fattiga riddare kunde man ju äta och nyponsoppa fick vi ofta. Vi plockade mycket nypon på höstarna. Det var billig mat.Olle Hellgren, Spånga, Uppland, född 1925

Bär och frukt och övrigt som fanns i den egna trädgården samt skogens blåbär och lingon togs noga tillvara. Under sommarmånaderna fick alla extra socker för att kunna ta till vara de bär och den frukt som fanns.Eivor Magnusson, Landvetter, Västergötland, född 1933

Min mamma åkte till slakthuset, köpte lungor, ränta och ett halvt huvud. Från kalv tror jag det var. Hon blötlade över natten, tvättade och skrapade allt rent. Sen kokade hon allt. Jag tror hon malde i köttkvarn för hand, hällde i formar. Detta smakade underbart värmt eller kallt med rödbetor. Vi kallade det lungmos.Inger Andersson, Göteborg, född 1930

Risgryn och sydfrukter såg man sällan eller aldrig, om de inte kom med något konvojfartyg som lyckats klara sig genom spärrarna. Det kom en mängd ersättningsvaror i handeln, inte minst kaffesurrogat. Man fick försöka dryga ut och ändra på sina matrecept, minska på socker och smör, som ju var bristvaror. Man fick laga mycket grönsaksrätter för att dryga ut köttkupongerna. Grönsaksgrytor kom på modet. Man fick ta mycket gryn i korven och mycket potatis i köttbullsmeten.Margit Brunnegård, Ullene, Västergötland, född 1912

Ransonering innebar för de flesta en omläggning av matvanor. Jag vill inte påstå att jag led någon nöd men visst fanns det trista maträtter. Kålsoppa, kålsoppa, kålsoppa!! Många rotfrukter, tråkiga som morötter och palsternackor, frusen potatis, helt oätlig, samt illasmakande margarin! Mycket fisk! På den tiden inte särskilt uppskattat, men idag hade det räknats som kalas. Havskatt, kallad kotlettfisk, tyckte vi särskilt mycket om eftersom det bara fanns ett stort ben att ta hänsyn till. Irmas bröder hälsade på och bjöd på havskräftor och krabbor. ”Det fanns ju ändå ingen som ville köpa.” Ja, tiderna förändras!Kerstin Hofmann, Göteborg, född 1934

Det var väldigt sparsamt hemma, det märkte man inte minst på maten. Vi svalt inte, men allt togs tillvara. Det jag tyckte sämst om var stekt havregrynsgröt. Det var ingen höjdare. Havregrynsgröt äter jag inte gärna efter kriget. Mamma brukade göra i ordning gröt som jag kom hem och åt på frukostrasten. För att gröten skulle hålla sig varm satte hon kastrullen i en trälåda, som invändigt var klädd med papper, tidningspapper, som isolering. I den fick kastrullen precis plats.Olle Hellgren, Spånga, Uppland, född 1925

Mamma var sparsam och tog vara på mat på bästa sätt. Efter grötkokningen till oss barn så vispade mamma ur kastrullen med lite mera vatten och gjorde välling till sig själv.Erna Nehls, Malmö, född 1938

I socknen fanns en JUF-avdelning – Jordbrukarnas ungdomsförbund. De som önskade kunde vara med och odla grönsaker och rotfrukter. Detta bedömdes som en tävling. På hösten varje år ordnades en skördefest med prisutdelning.Alice Johansson, Veddige, Halland, född 1916, intervju

Jag fick utbildning i skolköket 1944 och där fick vi lära oss hur man tillreder måltider med de resurser som fanns i samband med ransoneringen av vissa varor. Det fanns svårigheter att få matkupongerna att räcka till i många familjer. I den anteckningsbok där jag skrivit ned matsedlarna från skolkökets åtta veckor är jag förvånad över variationen på våra måltider. Det var inga lyxmåltider men en varmrätt, ofta bestående av fläsk eller kött, samt en enkel efterrätt, t.ex. saftsoppa. Soppor och puddingar av olika sorter blev det och som fisk var det både färsk och salt sill. Bröd och mjölk ingick i måltiden. Vi fick också teckna ned och räkna ut vad en måltid kostade per person. Under dessa veckor kostade endast tre stycken måltider över 1 krona, de flesta kostade endast 30–60 öre.Jean Björk, Karlskoga, Värmland, född 1930

Allt togs väl tillvara. Naturligtvis var det välkommet, om man hade någon försänkning utåt landsbygden. Ransoneringen fungerade bra och svenska folket har nog aldrig varit så friskt som då, när både socker och fett var hårt ransonerat.Margareta Smith, Göteborg, född 1921

Vi var med i socknens JUF-avdelning och deltog i deras odlingstävlingar. Under krigsåren gav JUF ut en kokbok med recept anpassade till de knappa förhållanden som rådde. Den var en källa till att öka matvariationerna och innehöll ganska mycket av rotfrukter, så det var många gånger en nyttig kost vi fick i oss.Ingrid Larsson, Limmared, Västergötland, född 1928

En positiv effekt av levnadsförhållandena under kriget var ju att det svenska folket var så friskt som det kanske aldrig varit tidigare.Kjell Nelson, Lyrestad, Västergötland, född 1929

Kaffebröd – då fick det vara sparsamt med socker och margarin för det fanns inte. Det var lika för alla. Alla människor gick ner i vikt. När de sedan kunde handla gick de upp i vikt.Signhild Henriksson, Göteborg, född 1915, intervju

Vi slaktade en gris före jul och allt togs ju tillvara men sen var det många som skulle ha smakbitar av allt, både släkt och grannar samt mindre bemedlade. Slakten växlades mellan släktingarna så det blev lite färskt vid olika tidpunkter. Förr hade ju mycket saltats ner, men nu hade konserveringsapparaten kommit och gjorde att man hade färskt längre.Karin Svensson, Uddevalla, Bohuslän, född 1926

På hösten var det dags för slakt. Det var inte så kul. Vi gillade ju grisen. Men det var obönhörligt slut för honom. Slakten innebar mycket arbete för mamma. Allt skulle tas tillvara. Och eftersom det inte fanns vare sig kylskåp eller frysbox, gällde det att på olika sätt bevara maten så att den höll sig över vintern. Konservering i glasburkar gällde för tillagad mat, som köttbullar, kotletter m.m. Fläsk och korv saltades in. Till korven användes grisens tarmar, s.k. fjälster, som måste rengöras mycket noggrant. Blodet var färskvara och mamma stekte jättegoda blodplättar.Eva Persson, Malön, Bohuslän, född 1937

Fläsket saltades ner i ett träkärl ute i magasinet för där var det svalt om vintern. Tillredningen av kalvköttet var mycket mera arbetskrävande. Det måste syltas och konserveras. Det hystes i källaren bland andra konserver av bär, frukt och grönsaker. Där fanns också potatisen. Jag jobbade i ett dygn i sträck för att få ordning på köttet efter en kalv för konservering. Köttet skulle förstekas innan det kunde läggas på konserveringsglas och sedan kokas i en särskild konserveringsapparat. Det var sommarvärme och bråttom.Ingrid Hult, Esbjörbyn, Värmland, född 1924

Förvaring av mat var förstås ett problem men det berodde inte på kriget. Kylskåpet fanns inte allmänt hos svenskarna. I mitt föräldrahem hade vi ett s.k. isskåp, ett skåp där man la in isstycken som gav viss kyla men som naturligtvis smälte efter hand. Vattnet rann ut genom ett rör. Denna metod kunde ju användas endast av den som under vintern kunde lägga upp ett rejält förråd av is, som täcktes av sågspån eller något annat.Sten Leire, Lerum, Västergötland, född 1923

Man kunde bara köpa en liter mjölk, men jag tog med en tillbringare så jag fick köpa en halv liter. Vi hade ju inget kylskåp. Potatis fick jag ha i källaren, annars groddade den.Aina Abrahamsson, Göteborg, född 1920, intervju

I affären fanns isskåp (kyl). Mjölkbilen kom morgon och middag och hade med is som han hällde överst i skåpet. På med locket, så rann det kallt smältvatten mellan två väggar. Vattnet samlades upp i ämbar som stod på golvet under skåpet. I charkuterierna rann det vatten på insidan av de stora skyltfönstren när det var varmt ute. Hemma fanns det skafferi med ventil uppe och nere i skåpet. Det fanns affärer i varje gathörn så det var inga stora lager hemma.Inger Andersson, Göteborg, född 1930

Karakteristiskt för denna tid var de många och små livsmedelsaffärerna, alla med försäljning över disk. Där vi bodde fanns 17 affärer på 3–5 minuters gångavstånd. Det var mjölkaffärer 4 st., charkuterier 3 st., specerier 4 st., kemikalieaffär, fruktaffär, kortvaror/tidningar 2 st., fiskaffär och bageri. Man handlade minst en gång om dagen. Därför behövdes inte kylförvar i hemmet.Joel Holger, Göteborg, född 1929

Vi hade inte kylskåp så det blev mycket spring i affärer. När det var kallt och frost ute hängde mamma en nätkasse utanför fönstret. Nästan i varje affär hade mamma ”bok”, hon handlade alltså på krita som skulle betalas varje vecka när pappa kom hem på fredagarna. Alla fick pengar i kuvert, men det blev inte många kronor över när räkningarna var betalda.Anonym, Göteborg, född 1931

När jakten på sjöfågel var lovlig, blev det särskilt goda middagar. Ibland kunde det också bli harstek. Vi hade också kaniner, som slaktades och hamnade i grytan. Dessutom hade vi, tillsammans med en annan familj, under några år en hushållsgris. Det byggdes en liten stia och en hage till den. Till jul slaktades den. En speciell slaktare tillkallades som utförde det blodiga hantverket. Vi barn fick inte vara närvarande då. Att ta tillvara allt kött var en konst i sig. Vi hade ingen frys på den tiden. Skinkan hade vi förstås på julbordet, men övrigt kött och fläsk paketerades i lagom portioner och märktes med löpande nummer, som motsvarade nummer och beteckningar i en anteckningsbok. Sedan lämnades paketen till fryseriet i Majorna, där man kunde hyra frysfack. Paketen hämtades ut undan för undan – kotletter och revbensspjäll allt efter behov. Det var pappa som hämtade paketen och jag kan ännu för min inre röst höra mammas ”hämta nummer fem” eller vad det nu var hon ville tillaga till middag.Ulla Sjöberg, Göteborg, född 1932

Kaffe var ju en importerad vara, som det ganska snart blev brist på, och fick ersättas med surrogat. Cikoriarot kunde rostas, så att den med god inbillning kunde smaka lite av kaffe. Likaså kunde hårdrostade rågkorn ge upphov till en brun dryck, d.v.s. ”kaffe”.Arne Lindblom, Eskilstuna, Södermanland, född 1922

Som surrogat istället för kaffe användes till vardags råg, som var rostat i ugnen. På helger och när man fick främmande blandade man i riktigt kaffe. Vid högtidliga tillfällen kokade man äkta kaffe.Alice Johansson, Veddige, Halland, född 1916, intervju

När andra världskriget bröt ut, var jag gift och hade två små barn. Man ville inte tro, att det var sant. Aldrig mera krig hade man sagt oss, och Nationernas förbund skulle vara garanten.

Allt eftersom vårt land blev mer och mer avspärrat ökade ransoneringarna, och vi minns väl alla kupongerna. Det gällde att få dem att räcka till, men det var också många varor som inte fanns att få. För oss räckte de bra eftersom barnen också hade kaffekuponger. Vi hade nu fyra barn.Margit Brunnegård, Ullene, Västergötland, född 1912

Det fanns ett kaffesurrogat som hette Mabou, det var förpackat i halvkilos förpackningar, vilka liknade Gevalias förpackningar. Efteråt har jag funderat på om vi inte försökte lura oss själva till att tro att det var äkta Gevalia. De gånger vi hade äkta kaffe att koka, slängde vi aldrig bort sumpen efter bara en kokning.Hilda Bergström, Pajala, Norrbotten, född 1930

Det var egentligen lustigt med kaffet … Det ställdes fram kaffekoppar och dukades som vanligt men det som hälldes ner i kopparna var bara ett hopkok på kli, råg och sirap. Gott var det inte. Det hade varit bättre att ta ett glas vatten men det var det ingen som gjorde. Hur blaskigt det än var skulle sörjan drickas som kaffe.Arne Johansson, Uddebo, Västergötland, född 1921, intervju

Värst var det nog med kaffet. Kaffekupongerna räckte aldrig till, så man fick köpa ”surrogat”. Det fanns ett surrogat som hette E4 och ett som hette Mabou. Ingen tyckte visst att de smakade gott, så man försökte med cikoria, en blå blomma som är vanlig på Gotland, där man torkade rötterna och malde i kaffekvarnen. Likadant gjorde en del med rostat vete. Det gick en historia om det där. Man skulle ta ut satsdelarna på meningen ”Mor kokar kaffe”: ”Mor är subjekt, kokar är predikat, kaffe är surrogat.”Lisbeth Nilsson, Västerhejde, Gotland, född 1932

Ransoneringskupongerna ville aldrig räcka till. Kaffe var en sällsynthet. En gång när jag hörde att mamma och pappa hade köpt ut kaffe på den nya kupongen, så gick jag runt till tanterna och bjöd in till kaffekalas och tanterna kom! Det blev kaffe, men det var en överraskning för mamma.Britt Karlsson, Nyköping, Södermanland, född 1940

En dag kom min man hem med ett helt kilo orostat kaffe. Vilken förmögenhet! Men det fick inte lämnas till något kafferosteri. Då kunde man ju aldrig veta om man såg sitt kaffe igen. Tilltron till folks ärlighet var det tydligen inte mycket med. Nej, vi skulle rosta själva! Vi hade fått veta hur man skulle göra och det var ju en enkel sak att lägga bönorna på en plåt i ugnen och låta dem bli bruna. Det var bara det att jag hade just då en väldigt bra bok som upptog hela mitt intresse, så när min man kom hem var bönorna mycket välrostade. Jag tror inte att det kaffet hade blivit särskilt gott att dricka. Äventyret skapade en viss missämja i hemmet!Kerstin Gränström, Vänersborg, Västergötland, född 1924

Vi hade släktingar i Amerika, och till jul brukade vi få ett paket som vi fick gå till Tullhuset och hämta. En jul fick vi ett paket med ”något skört”. Som förpackningsmaterial var det några ”små kuddar”. Vi kastade bort dem, ovetande om, att det var tepåsar. Sådant hade vi aldrig sett!Stina Jansson, Kristinehamn, Värmland, född 1929

En lördag middag minns jag väldigt väl. Pappa skulle komma hem från skogshuggningen. Mamma hade sparat köttkuponger länge och varit och handlat fyra stycken fina fläskkotletter, det finns inga sådana fina kotletter att få i dag. Hon dukade ett fint middagsbord i vardagsrummet och doften av kotletterna som hon stekte kan jag aldrig glömma. Det var ljuvligt. Hon passade kotletterna hela tiden så de inte skulle bli brända. Denna middag är en av de godaste middagar jag har ätit i hela mitt liv och jag glömmer aldrig den underbara känslan när vi satt hela familjen samlad i vardagsrummet med denna underbara middag.Lilian Dellgård, Göteborg, född 1929

Under krigsåren, och även senare, fick vi ”Amerikapaket” från goda vänner i USA till jul. Jag kan fortfarande komma ihåg hur förväntansfulla vi var inför öppnandet av dessa paket och dofterna när vi öppnat paketen. I dessa fanns sådana matvaror som saknades eller var brist på i Sverige, såsom risgryn, russin, dadlar, kaffe. Särskilt kaffet var enastående gott.Alice Johansson, Veddige, Halland, född 1916, intervju

Den som var gravid fick extra tilldelning av ransoneringskuponger. Jag tror det var ett halvt kilo ost i månaden och ett antal ägg och något hekto smör. Då skulle man gå till någon och begära detta och berätta att man var gravid. Jag minns att jag hade sytt en klänning för att dölja magen som växte. Det var inte som idag utan fula kläder med veck som hängde runt omkring. Jag minns också att man ständigt var hungrig på något sätt, men jag brukade få ihop några extra kuponger så vi kunde ha några korvskivor eller annat pålägg på lördagskvällen.

En lördag tänker jag särskilt på. Jag ser mig själv i den fula gråa kappan som jag hade och en brun klänning som jag själv hade sytt, med veck runt om som man kunde släppa ut. Jag kände mig ful och tjock och mådde dåligt och allt det där. Jag hade då anmält att jag behövde extra kuponger och köpt pålägg som vi skulle ha på kvällen, det var det som kallades för leverpastej. Det var väl ungefär ett hekto. På bussen fick jag ett sånt sug efter den här pastejen, så jag tänkte att bara jag kommer hem! Jag fick behärska mig för att inte sätta igång och äta på bussen! Och när jag kom hem – jag minns att jag inte hade hunnit ta av mig kappan en gång – så vecklade jag upp och åt, rätt över det här leverpastejstycket, som en smörgås, åt upp alltihopa och eldade upp papperet i spisen.Birgit Edqvist, Hemsjö, Västergötland, född 1919, intervju

När mamma skulle göra tårta vid födelsedagar och så, hade hon något pulver som hette ”Vi spar in”. Det gjorde att kaffegrädde kunde bli ganska tjock så hon kunde dekorera tårtan med detta. Ibland rann det lite men gott var det.Lilian Dellgård, Göteborg, född 1929

Eftersom det var ont om de flesta varor tvingades människor ”hitta på” vad som gick att göra på egen hand. Hos oss vet jag att vi samlade alla ljusstumpar och stöpte i formar nya ljus, som blev mycket vackert marmorerade i alla de färger som funnits i stumparna. Mamma fann ett recept på portvin, vilket tillverkades av Ebedricka och stod och pös i badrummet. Alla gäster var förtjusta.Kerstin Hofmann, Göteborg, född 1934

Sötmandel fanns inte att köpa över huvud taget tror jag, men jag och min väninna plockade bokollon i Slottsskogen. Dessa små ollon var synnerligen svåra och hårda att rensa, men absolut lika goda som sötmandel, så mandelkaka kunde vi kalasa på.Inger Ardahl Lundberg, Göteborg, född 1933

Att det förekom en del underlig mat som inte smakade gott minns jag, som fiskkorv med benbitar i. Och att man köpte ett konstigt vitt pulver som hette Visparin, och som blandades i mjölken för att den skulle kunna vispas till något som kunde liknas vid vispgrädde. (Den nödlösningen hade uppenbarligen också ett av Uppsalas mest kända konditorier tillgripit – jag erinrar mig sensationen när innehavarinnorna bötfälldes för att ha utgett sig för att använda äkta grädde till bakverken.) Jag minns också uppgiften att plocka smultronblad till min piprökande fader, när tobakskupongerna tagit slut, och kaffesurrogat som Cikoria och Ciråga som användes flitigt.Gunnar Lundh, Uppsala, född 1933

Jag arbetade på restaurang på Vasagatan, först i disken och sedan i kallskänken. På restaurangen fanns mat av lite olika slag och det gick rykten om vad en del varmrätter innehöll. Ibland stod det Vilt på matsedeln och när en gäst frågade vad den innehöll fick han till svar att det var rävkött. Han bad att få in en portion med något gott att dricka till. Han sa att han någon gång i framtiden skulle berätta för sina barnbarn vad han åt under kriget.Doris Andersson, Stockholm, född 1922

Ett minne – 1943 var vi ett sällskap ungdomar, som firade valborgsmässoafton i seglarsalen på Långedrags restaurang. Det var en underbart vacker och varm kväll och vi hade härligt roligt. Matsedelns vårkyckling kunde vi inte få till annat än en mager och benig kråka, men vad gjorde det.Margareta Smith, Göteborg, född 1921