Kläder och textil

Inkallelser drabbade många familjer och man började se soldater på gatorna i Kronans missklädsamma uniformer. Ingen tycktes passa i sina kläder, antingen var de för stora eller för trånga, och de utstrålade en doft av naftalin. De hade väl plockats fram i all hast från gamla lager. Man tänkte på vår statsminister Per Albin Hanssons ord ”Vår beredskap är god”. Anna-Brita Malm, Malmö, född 1926

Det dröjde flera år innan pappa blev inkallad och då till ingenjörstrupperna. Jag tror inte jag sett honom så arg, varken förr eller senare. Han hade sjökaptensexamen och kunde skärgården på sina fem fingrar. Han svor över myndigheterna, för vad kunde han om bro- och skyttevärnsbygge. Ett par dagar senare kom han hem med en ny inkallelseorder, då till Nya Varvet. En granne skulle också infinna sig där samtidigt, så de gjorde sällskap.

Hem kom två korpulenta herrar i sjömanskostym med klädbekymmer. De skrattade så tårarna rann. Bussarongerna satt som ålskinn och tur var kanske det för på byxorna gick inte luckan att knäppa. Mamma fick fram knappar, nål, tråd och strumpebandsresår med knapphål så att luckorna gick att hålla på plats. Sen satte de sig på balkongen och tog en grogg för att fira inkallelsen. Mamma tog fram kameran för att föreviga händelsen. När hon knäppt kortet och lyfte blicken över kameran såg hon att hon också fotograferat Käringberget med kanoner och allt. Den filmen blev inte framkallad förrän kriget var slut.Ingvor H-son Parck, Göteborg, född 1927

Vi bodde i Hemsjö där min far var lärare och organist i kyrkan. Halva huset som vi bodde i var tomt sedan det hade byggts ett nytt skolhus, och i den tomma gamla skolsalen och på vinden blev det ordnat med sängar och förläggning för militärer – 1939 tror jag det var. Vi bodde ju i samma hus som de här pojkarna, och det betydde att mina föräldrar blev någon sorts föräldrar eller fosterföräldrar för alla dessa ensamma pojkar, som var mellan 21–22 år och upp till några och trettio kanske. Några hade en hemlängtan så de var rent sjuka. Flera av dem hade aldrig varit hemifrån och vårt hem blev en sorts ersättning.

När de skulle tvätta strumpor, skjortor och sånt, då var de hemma hos oss och tvättade i mammas disklåda. Mamma fick väl tala om för dem hur de skulle göra, och sen stod de där och strök och pressade sina kläder och byxor. Uniformerna bestod av någon sorts gråaktigt duffeltyg, det var gamla uniformer som hade grävts fram ur något förråd. Byxorna var smala och det var inte modet då, utan byxorna skulle vara lite vida och svajiga. De hade ett väldigt sjå med de där byxorna. Särskilt på lördagen, då de skulle gå till en dansbana som låg några kilometer bort. Då ville de vara snygga. Det tvättades skjortor och strumpor dagarna innan, och hängdes på tork över vår vedspis. Sedan skulle de stryka sina skjortor och byxor. Då var det en som hade kommit på att de skulle kunna göra byxorna lite vidare. De snickrade till två bräder, som de hade fasat av kanterna på så att de var spetsiga. Dessa skulle användas så att det blev pressveck. Då gjorde de så att de hade de här bräderna med sig till pumpen på gården, de blaskade på vatten på byxbenen och så körde de in bräderna en liten bit i taget när tyget blev vått. När de hade fått i båda bräderna och vidgat byxbenen, så ställde de dem i solen på tork – det tog några timmar. Jag minns särskilt en av de här pojkarna som drog av de här bräderna och lyckligt skulle dra på sig sina byxor. Han hade inte tänkt på att i och med att de blev vidare så blev de också kortare! De slutade en bra bit upp på benet och då var han ju ganska förtvivlad.Birgit Edqvist, Hemsjö, Västergötland, född 1919, intervju

Det kom massor av nya okända material. Alla minns vi våra slirviga vistraklänningar, eller tyger, som var starka i torrt tillstånd men inte tålde att bli våta. Ja, nu gällde det att ta ännu bättre vara på vad man hade. Man sydde om och man sydde om igen och man repade upp gamla stickade plagg och stickade till barnen. Det blev mycket randigt och grant må ni tro. Strumpor och sockor stickades vid både en och två gånger.Margit Brunnegård, Ullene, Västergötland, född 1912

Då det var kuponger på tyger, och ont om pengar kan jag tro, så hade jag klänningar med en rutig bård längst ner eller i midjan på en enfärgad klänning, och tvärtom på rutiga klänningar. Kan inte minnas att någon retades för det. De flesta i Ånässkolan var vanliga arbetares barn. Kan minnas att några fick kläder i skolan. De hängde på materialskåpet när vi kom in och barnen fick stanna kvar efter skolan och få sina kläder och träbottenkängor. Ack ja, detta skulle barnen vara med om nu.Britta Larsson, Göteborg, född 1929

Det anordnades sykurser för att kunna sy om gamla kläder. I Hössna var det den duktiga sömmerskan/slöjdlärarinnan fru Sandgren som ledde kurserna. Deltagarna fick lära sig att sprätta upp det slitna plagget i sömmarna och ibland kunde plagget sys om med avigsidan ut. Detta skedde med såväl kappor som andra kläder. De bästa delarna av tyget från de vuxnas slitna plagg användes många gånger till barnkläder.Anna-Greta Petersson, Hössna, Västergötland

Min mamma fick begagnade kläder som hon sprättade isär och tvättade. Det fanns en ändringssömmerska som hette Öberg, och hon hjälpte oss så jag fick kläder att byta med när jag gick i flickskolan. Ofta såg det ut som jag hade kjol, blus och en bolero men i verkligheten var det bara en halvblus, men det syntes ju inte.Margita Hedlund, Kristinehamn, Värmland, född 1929

Oftast hemsydda kläder, kanske ändrade från ett vuxenplagg. En flicka i långbyxor såg jag första gången i tolvårsåldern. Pojkarna hade golfbyxor, flickorna kjol, livstycke med strumpeband, långa ribbstickade strumpor med en knapp till strumpebandets hål. Linne, rosa underbyxor med lite benlängd. På vintern fodrade, hemstickade ylletröjor som tvättades någon gång på terminen. Alltid mössa, flickor som pojkar. Pjäxor med raggsockor. Tygskor, vita, eller sandaler. Skor gjordes av något slags impregnerad papp och ibland korksulor. Tyg av cellull skrynklade.Inger Andersson, Göteborg, född 1930

Mamma hade syateljé och slet hårt för att få ekonomin att gå ihop efter pappas död ett par år tidigare. Hon hade ett litet lager av exklusiva tyger, importerade före kriget. Dessa blev nu högst begärliga, eftersom hon kunde sälja dem utan kuponger, vilket förstås gav henne ännu mer arbete. Konfektionen var ännu inte helt dominerande.Stina Lindblad, Göteborg, född 1920

Medan jag gick i realskolan under de kalla vintrarna, använde jag pjäxor till april–maj. Vi flickor var klädda i skidbyxor, vindtygsjacka, egenhändigt stickad jumper och vantar. Mössan var av kaninskinn.

Min mor var fenomenal på att sy om. T.ex. min fars gamla överrock vände hon ut och in. Det blev en varm och skön kappa till mig. Det var bara det att den var rutig. Ingen annan hade en rutig kappa. Men jag vande mig. Fars byxor sydde hon om till kjolar. Riktigt snygga. Av två byxben blev en 4-vådig kjol. Tyger av cellull gick att köpa. Men det var dålig kvalitet.Signe Lennermo, Östra Torp, Skåne, född 1927

Vi hade en tant som kom hem och satt på övre hallen och sydde nytt och sydde om och lagade. Jag fick en gång en väldigt snygg dräkt av en sportkostym med golfbyxor efter min pappa. Kostymen var sydd av ett fint engelskt ylletyg och inte hade jag ont av att bröstfickan satt på fel sida. Men så fick det bli eftersom tyget hade vänts. Jag fick också en gång en finklänning av svart och cerisefärgat tyg. Ingen av tygbitarna hade räckt till en klänning så det löstes genom att göra klänningen tvåfärgad.Kerstin Gränström, Vänersborg, Västergötland, född 1924

Under andra världskriget arbetade jag som hemsömmerska. Då var det ingen som hade eldriven symaskin, så det gällde att trampa på så kläderna jag sydde skulle bli färdiga. Inte heller fanns det elstrykjärn, det blev att värma på den vedeldade spisen. Som hemsömmerska fick man göra bekantskap med många olika symaskiner och det var spännande. Det fanns inte mycket färdiga kläder att köpa, varken för vuxna eller barn. Dessutom var det kort på bomulls- och ylletyger. Det började finnas tyg av konstfibrer men de var av dålig kvalitet. En kund jag hade, som hade tre barn, fick svårt att få kupongerna att räcka till. Hon hade bekanta med avlagda kläder som hon fick – tvättade, sprättade och pressade – som jag sen sydde byxor till pojkarna av och även en kappa till flickan. Det var inte som nu, praktiska kläder till barnen.Ruth Göranson, Västerlanda, Bohuslän, född 1920

Min mamma sydde inget själv men hemsömmerskan fröken Olsson kom till oss tre dagar varje höst och varje vår. Det var inte mycket nytt som kunde anskaffas, men fröken Olsson la ner, sydde om och fällde in skarvar både här och där. Min fars utslitna ulster sprättades upp, vändes och syddes om till vinterkappa åt mig. Mamma fick en fin svart klänning av en gammal smoking. Stickade gjorde jag själv, vantar och yllesockor. Strumpor var ett kapitel för sig. Aldrig någonsin var mammas stora tygpåse tom, där låg alltid ett lass strumpor som skulle stoppas. Vet dagens unga damer vad en stoppsvamp är, månntro? Det skall de vara glada för att de inte gör.Inger Ardahl Lundberg, Göteborg, född 1933

En dam i min hemstad sydde kortbyxor som mina föräldrar köpte till mig och mina bröder. Tyget var oftast diagonaltyg, framstycket var av en färg och bakstycket av en annan. Ett par som jag särskilt kommer ihåg var ljusgröna framtill och mörkgröna baktill. Dessa byxor hade man även vintertid. Vi hade då långkalsonger och utanpå dessa hade vi ribbstickade långstrumpor. För att hålla uppe strumporna hade man livstycke med strumpeband. Jag vet att jag skämdes när långkalsongerna syntes mellan byxan och strumpan. Vintertid hade man oftast pjäxor. Men vi hade ibland stövlar, dessa var med träbottnar. Sommartid, och om jag minns rätt, fick jag en kostym bestående av kortbyxor och en skjorta i sandfärgat tyg. Skjortan hade två bröstfickor med lock och hade även axelklaffar. Dressen hette Montydress. Sannolikt var förebilden generalen Bernard Montgomery som krigade med sina soldater mot ”ökenräven” Erwin Rommel. Sommartid gick vi för det mesta barfota. Hade man skor på sig skulle man ha strumpor. Det var ett fattigdomsbevis att inte ha strumpor i skorna.Bo Lennart Johansson, Ulricehamn, född 1936

Pappa var en kortvuxen man och rund om magen, så konfektionssytt blev det inte tal om. Han brukade låta sy upp sina kostymer hos Gulins. Det var bra kvalitet på de tygerna, så när han slitit ut dem eller de blivit omoderna, sprättade mamma isär dem. Byxorna blev till kjolar till min syster och mig. Kavajer och västar lämnades till en god vän som var damskräddare och han sydde jackor till oss. Under hela kriget tror jag inte jag bar många plagg som inte varit något annat tidigare. Mamma sydde till oss alla tre. När mamma eller min syster tröttnat på eller slitit ut sina klänningar, blev det av två en till mig. Slet vi upp armbågarna på en kofta eller jumper repade vi upp och stickade en ny i en annan modell. Till och med baddräkter kunde det bli. Av gamla damstrumpor virkade mamma mattor till badrummet eller att ha vid källaringången. Inget fick förfaras.Ingvor H-son Parck, Göteborg, född 1930

Jag avskydde nyköpta kläder. De skulle vara ingångna av andra. Mamma hade fått dem av rika familjer i Boden eller från officersfruarna på A 8. Olika tyger och modeller. Mamma blev proffs på att ändra om. Ibland färgade hon om tyger. Hon städade hos familjerna för en liten timpeng – hur hon orkade detta när hennes egen familj var så stor, dygnet hade ju 24 timmar för henne också. Under dessa krigsår köpte hon vetesäckar av bomull. De räckte till två stora lakan. Av sådant tyg sydde hon en anorak till mig. Vi fick skidbyxor på vintern, vi hade ju kallt och mycket snö. Annars var det inte vanligt att flickor skulle ha långbyxor. Herrbyxor förvandlade hon till fina byxor till pojkarna. Hon köpte sockersäckar som var tunnare. Av dem sydde hon blusar till flickorna. På kragen broderade hon blommor av kulört garn. Av dessa säckar sydde hon också köksgardiner. I mattrashögen fann hon rutigt tyg som hon sydde volanger av. Fina köksgardiner!May Werner, Boden, Norrbotten, född 1925

Beträffande kläder så var dessa av det inhemska materialet cellull. Och detta var ju sådant att det var svårt att tvätta, då det krympte ganska mycket. Så var man ute i regnväder, kunde kostymen bli för liten medan man hade den på sig.Lennart Carlsson, Lysekil, Bohuslän, född 1926

Även kläder och tyg överhuvudtaget var kupongbelagda. Tygerna blev av en sämre kvalitet, i all synnerhet kostymtygerna. En inblandning av cellulosaull gjorde tygerna ganska sladdriga, skrynklade lätt och förlorade helt sin form vid väta. Det var inte lätt att åstadkomma snygga pressveck på byxorna. För min syster var det lättare att sy en klänning eller blus, även om bomullstygerna fått en inblandning av konstmaterial.Arne Lindblom, Eskilstuna, Södermanland, född 1922

Ransoneringskupongerna var ju ett stående bekymmer och samtalsämne. Tvättmedel var också ransonerat och när vi kom in i affären hos Wirén och Axelsson fick vi höra ett par unga damer böna om att få köpa lite mera schamponeringspulver. ”Vi måste ju tvätta våra strumpor i det också”, sade de. Klädkupongerna var också åtråvärda för många ungdomar som gärna ville vara eleganta. I vår familj hade vi ändå inte råd att köpa kläder, så mamma hade gett kuponger till en brorson, som gick och köpte en ny kostym. Det blev en kortvarig fröjd, för när han cyklade hem från dansen kom det en regnskur och kostymen krympte så att både ärmar och ben blev för korta. Den var gjord av det nya kristidsmaterialet cellull.Britt Karlsson, Nyköping, Södermanland, född 1940

Cellullsgarnet var ju vasst och bedrövligt och för att få en mjuk och skön jumper repade man upp de bästa bitarna på gamla hemstickade plagg. Det blev kanske en jumper med randigt fram- och bakstycke och enfärgade ärmar.

Mamma hade virkat en svart pudel i öglevirkning. Den hade suttit några år på vår ottoman som prydnad. Nu blev den upprepad för att bli strumpor åt pappa.Gun Larsson, Södermanland

Importbristen gjorde att man tog upp gammal teknik och tillverkade svenskullsgarn från egna får och stickade varma plagg till de värnpliktiga ”någonstans i Sverige”.Lena Söderström, Levene, Västergötland, född 1929

Under krigsåren fanns det fortfarande ett eller flera får på gårdarna. Ullen kardades och spanns till garn, av vilket det stickades tröjor, vantar och strumpor. Strumpor och vantar av ren ull var varma, men redan efter någon dag i stövlar blev det hål i häl och tår. Därför fick vi pojkar tidigt lära oss att stoppa strumpor på kvällarna.Ragnar Hallsten, Frändefors, Dalsland, född 1930

Mat var ett litet problem hos oss, värre var det med kläder, skor och stövlar till sex barn – flera arbetade med jord och i skogen. Mamma hade får, och spinnrocken stod i köket – blev det två minuter över vid bak eller matlagning satt hon och spann eller stickade strumpor. Det var min uppgift att karda ullen, det skulle alltid finnas ull för mamma att spinna. Jag var tio år, barnarbete.Kerstin Bernhardson, Kinnahult, Västergötland

Garn till stickning fanns ju också med på ransoneringskorten och mycket garn gick ju åt till alla vantar och sockor. När fötterna på strumporna eller sockorna var utslitna så stickade mor nya fötter till skaften. Det som var slitet sparade mor och sålde till lumpsamlare – fick en liten slant, för man betalade bra för stickylle.Ann-Marie Bergström, Kristinehamn, Värmland, född 1929

Alla skulle bidra med något för att hjälpa våra inkallade karlar. En sysselsättning var att sticka vantar, sockor och s.k. hjälmskydd. Mestadels samlades kvinnorna hos tant Regina i granngården till stickmöten. Även jag fick sticka. Garnet var grått ullgarn, lite fett och strävt. Det var väl inte alltid så roligt att sitta där bland tanterna och sticka, men man kände att man gjorde nytta.Birgitta Loftäng, Göteborg/Friel, Västergötland, född 1929

I England hade man spärrballonger för att förhindra tyskarnas bombplan på strategiska platser. Vid svår storm slet sig dessa ballonger och drev iväg österut. De nådde Västkusten och fastnade i skrevor och snår. De hade mycket långa linor som släpade efter på hav och land. Antingen drog man ner dem eller sköt hål så att luften läckte ut så att de sjönk till marken. Fiskarbefolkningen tyckte om linorna som kunde användas till fiskeredskap. Ballongerna var gjorda av ett tätt, silverfärgat material. Många använde tyget som presenning och till annat lämpligt användningsområde. Det blev en massa tyg av dessa väldiga ballonger. En klasskamrat till mig, hans farfar var skräddare och sydde vindtygsjackor som blev väldigt slitstarka. Min kamrat syntes även när det var mörkt och blev kallad Spärrballongen.Arvid Callenberg, Varberg, Halland, född 1925

Av nedfallna spärrballonger som fiskarna bärgade ute till havs syddes många ”ballongjackor”. Tyget var kvalitetsvara.Ann-Britt Bengtsson, Göteborg, född 1931

Nästan alla flickor hade kaninpälsar. Jag fick mössa, krage och muff i vit kanin. Muffen hängde runt halsen som en liten handväska.Catharina Ljungberg, Floda, Västergötland, född 1941

Av tant Andersson i radhuslängan där vi bodde fick mamma pälsbitar av brun nerts. De räckte till varsin kosackmössa till oss båda. Den hade en bred pälskant runt en kulle, fast den var ju platt, av kapptyget. Pälsbitarna räckte också till en muff var åt oss. Mammas var lite större och min var av mindre format. Framsidan var klädd med päls och den sida jag bar mot kroppen var sydd av kapptyget med ett fack som hade dragkedja. I facket rymdes portmonnä, kam, näsduk, parfymflaska och ibland den kära biobiljetten. En snodd löpte under kappkragen och var fäst på vardera sidan av muffen, som även då den inte värmde händerna hängde fritt på magen. På så sätt kunde jag ju obehindrat använda händerna utan att behöva lägga ifrån mig min muff.

Av min kamrat Vivans pappa fick jag två vita kaninskinn. I deras trädgård fanns kaninburar och kaniner i alla storlekar. Vivans familj åt ofta kaninstek till middag. Köttet var ljust, nästan vitt. Mamma lämnade in skinnen till beredning. De blev så mjuka och fina och mamma sydde mig en mössa med knytband under hakan. Många flickor i Pölsebo hade kaninskinnsmössor, de flesta var grå. Krigsvintrarna var kalla och dessa mössor var varma och sköna.Ann-Britt Bengtsson, Göteborg, född 1931

Ransoneringen föregicks alltid av ett radiomeddelande på kvällen som sa, att från och med klockan tjugofyra var den eller den varan tagen i beslag, och fick inte säljas förrän ransoneringen trätt i kraft och ransoneringskort delats ut. Just om en sådan händelse berättade mamma en rolig historia. Den aktuella kvällen gällde beslaget skor. Hon skyndade ner till öns enda skoaffär och hon var inte ensam om att ha fått den idén. Butiken var till bristningsgränsen full av damer och en och annan herre. Mamma var på jakt efter ett par svarta skor till pappa, och hade just fått tag på ett par då hon hörde att något hände. Det var polisen som kom. Hon gömde sig bakom en dörr och lyckades ta sig ut bakvägen med skorna i handen. Betalningen fick bli en senare fråga, men hon frågade sig alltid om affärsinnehavaren verkligen fick betalt för allt som hamstrades den kvällen.Kjerstin Danielsson, Smögen, Bohuslän, född 1930

Kläder lappades och lagades. Strumpor stoppades och stoppades och stoppades. Mamma hade alltid en stor säck med strumpor som behövde åtgärdas. Skor försågs med tåjärn och klackjärn. Ja, ibland med skobesparare (metallstift) under hela sulan. Det klapprade gott då man gick, men de kunde också göra skorna mycket hala.Catharina Ljungberg, Floda, Västergötland, född 1941

En vanlig läderskiva hade pappa i sin garderob och av den fick vi ta med ett stycke varje gång vi gick till skomakaren, så slapp vi betala kuponger för den halvsulningen. Allteftersom tiden och kriget led blev det allt svårare med skor av olika slag. På våra skor sattes tåjärn och klackjärn. Så småningom blev det dubbar under hela sulan. Tygskor användes också mycket och för damer korksulade skor.Kerstin Hofmann, Göteborg, född 1934

Skorna var slitstarka och försedda med tå- och klackjärn. Det lät på ett speciellt sätt när skolbarnen sprang på stenplattorna i korridorerna.Karina Nygren, Landskrona, Skåne

Skor till överaktiva småkillar har väl alltid varit ett problem och det blev inte mindre när Kronan rekvirerade in nästan allt läder som fanns. Det surrogatläder som gick att få tag på var värdelöst i samband med de nämnda småkillarna. Därför blev det mest barfota om sommaren och träbottnade kängor om vintern. De var faktiskt ganska varma, men de var också hala och slamrade förfärligt.Evers Nord, Lysekil, Bohuslän, född 1932

Jag kommer så väl ihåg mina konfirmationsskor, inköpta på Oscaria för 13,50 kr. Sulorna var av konstläder och ovanlädret bestod av något pappliknande material. De var inte alls bekväma, men de hade ju halvhög klack. Det var det viktigaste!

Inga Öhrby, Linköping, Östergötland, född 1926

Också morfar fick ett ovant arbete vid sin skomakardisk. Han fick köpa hem tåjärn, klackjärn och s.k. luffarnubb. Skor var ju också ransonerade och många par skor, såväl nya som gamla, försågs med tå- och klackjärn för att minska slitaget. Luffarnubb sattes fast under hela sulan.

Gun Larsson, Södermanland

Gummiransoneringen gjorde också att man hade klackjärn i stället för gummiklackar. När vår stränge chef lämnade sitt rum och gav sig ut i korridoren hörde vi det tydligt. Pratet tystnade och de som var uppe och sprang skyndade sig till sitt skrivbord. En dag stod han plötsligt i dörren. Han hade lyckats skaffa gummiklackar. Vad han fick se var något helt annorlunda än vanligt. Några satt uppklivna på någon annans skrivbord, andra upptagna av privatsamtal, andra pratade och skrattade. Vi blev tysta och bara tittade med stora ögon på honom i dörren. Själv såg han inte alls sträng ut, närmast road och smålog. Han tyckte väl att han gjort något bra. Han berättade sedan, att han hela tiden förstått att vi hade hört när han närmade sig vårt rum. Han brukade alltid vara nöjd med vårt arbete och tyckte att det var mycket trevligare att se oss naturliga och glada. Efter den dagen ändrades vår syn på chefen.Anna-Brita Malm, Malmö, född 1926

Vi hade tidningspapper i kängorna på vintern för värmens skull.

Anonym, Göteborg, född 1939

Inte nog med att det var krig ute i världen och ont om mat, bränsle, importvaror m.m., det var också ovanligt kalla vintrar i början av 1940-talet. Det fanns inte så bra och varma kläder som nu inte. Vi flickor hade ju t.ex. aldrig långbyxor på vintern utan det var kjol och yllestrumpor som gällde. Dessa strumpor kliade förskräckligt och man fick ibland ha en understrumpa i bomull och det var bylsigt och obekvämt.Lilian Dellgård, Göteborg, född 1929

Under krigstiden var det ett par mycket kalla vintrar. Jag gick på läroverket i Jönköping. Det var jättekallt i skolsalarna, så vi hade skidbyxor, pjäxor och ylletröjor på oss. Hade man otur kunde man fått på sig ett par raggsockor med inslag av cellull, som kliade förskräckligt. Det gällde att stoppa sina strumpor väl, så att de höll länge. Man stickade också nya ”fötter” på strumpskaften, oftast av ”upprepegarner”.Margit Engstrand, Huskvarna, Småland, född 1924

Naturligtvis fanns det annat som var svårt att få tag i, t.ex. silkesstrumpor. Dyra och ganska fula men ytterligt åtråvärda. Man fick lära sig att laga dem fint också. Det gick ju maskor på strumporna och då hade man till sin hjälp ett virknålsliknande verktyg. Ett ca 5–7 cm långt träskaft, ungefär 6–8 mm i diameter, som fortsatte i en ungefär lika lång, grov nål som var böjd längst ut och försedd med en ledad spärr så att tråden inte skulle halka av. Man trädde upp strumpan på ett glas så att man tydligt såg maskan och tog tag i masköglan och ”krokade” sig fram tills hela maskan var lagad. Ett mödosamt och tidskrävande arbete, men man hade ju inget val.Kerstin Gränström, Vänersborg, Västergötland, född 1924

Nivella-strumpor med söm, tillverkade i konstsilke som gjorde dem väldigt blanka. För att få dem mindre blanka vände man avigan utåt. Svart söm och häl var populärt ett tag. När det gick någon maska kunde man lämna in dem i affären och få dem uppmaskade. Man använde ett ”träägg” med en skåra i och en liten virkkrok. Maskan lades över skåran och virkkroken drogs fram och tillbaka över tråden.Stina Jansson, Kristinehamn, Värmland, född 1929

En sak, som kom fram i slutet av kriget och i tiden strax därefter, var de nya materialen nylon och plastic. Damernas nästan oförstörbara nylonstrumpor var ju något underbart efter alla dessa år med silkesstrumpor, där alltid en maska eller två skulle löpa, när det var som mest bråttom. Med plastlivremmar och hängslen var det också en del problem. Visserligen var de så sega och starka, att man inte kunde slita av dem, men de hade den olägenheten att när de blev varma töjde de sig mycket, vilket medförde att man ständigt måste dra åt livremmen för att inte tappa byxorna, och lika besvärligt var det med hängslena, som av kroppsvärmen bara blev längre och längre, så att byxorna kom att sitta ganska illa. Nylonskjortorna var lätt tvättade och behövde inte strykas, men usch så kalla de kunde vara, om de blivit fuktiga av kroppens svettutdunstning.Arne Lindblom, Eskilstuna, Södermanland, född 1922

Kvinnokläderna påverkades mycket av kriget. Uniformer blev idealet, dels riktiga sådana och dels andra kläder i liknande stil. Mamma klädde mycket bra i sin lottadräkt men var ännu mer elegant i svart findräkt med knäkort snäv kjol och kavaj med ganska mycket axelvadd. Hattar av olika eleganta slag användes flitigt, både inne och ute. Förmodligen hörde det samman med svårigheten att tvätta och sköta håret.

Så kallade Montymössor blev plötsligt ett måste för barn i tioårsåldern och noggranna föräldrar berättade i sammanhanget säkert om Montgomery och hans seger i ökenkriget. Jag kan se honom framför mig i korta kakibyxor någonstans i Saharas sand.Kerstin Hofmann, Göteborg, född 1934

General Montgomery gick klädd i khakidress. Som en kopia av dessa tillverkade Algots så kallade Montydressar av khakityg.Dagny Sandberg och Märta Hansson, Steneby, Dalsland

Trenchcoaten blev mycket populär under krigsåren, kanske för att Robert Taylor var så ursinnigt snygg i just ett sådant plagg i filmen ”Dimmornas bro”.Bert Lycke, Göteborg, född 1930