- Startsida
- Folkminnen
- Ämnesområden
- Vardagsliv nu och då
- I fäbodarnas land
- Fäbodarnas musik
Fäbodarnas musik
På fäbodarna utvecklades en unik musiktradition som var tätt kopplad till de olika arbetsmomenten på fäboden.
Vallkulla blåser i lur på Baltsars fäbod i Älvdalen år 1909. Foto: Per Winbergh/Nordiska museet.
Arbetsmusik med gamla anor
Vallmusik, eller fäbodmusik, är en gammal musikform i Norden som hör ihop med arbetet på fäbodarna. I musiktraditionen ingår lockrop, sång och spel på instrument, men även talsång och härmning av ljudläten. Musiken bygger till stor del på variation, improvisation och korta melodislingor.
Fäbodmusiken utvecklades framför allt som ett arbetsredskap som användes till olika sysslor och situationer på fäbodarna och vid vallningen. Musik användes till exempel för att locka till sig de egna djuren och skrämma bort rovdjur.
Och arbetet på vallen försiggick under sång. Man kan tryggt påstå , att det i intet annat yrke har sjungits så mycket, som i fäbodfolkets.
Berättat av Lars-Göran Stenvall i Svegs socken i Härjedalen. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965)
Jäntorna sjöngo dagen lång i sina göromål och ekot svarade tvärs över dalen. ”Vi sjöng jämt å samt” sade min 80-åriga berätterska, som för sex decennier sen tillbringade sin ungdoms somrar i Nybodarna. ”Ä hördes så vällt i berge så vi kunna rakt int lä bli å sjunga”.
Kulning och talsång
Kvinnorna på fäbodarna ägnade stor del av dagen till att ta hand om fäbodens djur, och för att kommunicera med djuren användes lockrop (kulning) och talsång. Varje vallkulla hade särskilda lockrop för olika situationer: för att locka med sig djuren, för att kalla hem dem till fäboden, för att varna, för att lugna och för att berätta var hon befann sig. Mjuka lockrop och talsång användes också för samhörighet och ”småprat” med djuren.
Lockrop utförs med en speciell röstteknik med kraftig tonsats och rak vibratofri ton i högt tonregister där man ofta använder registerbrottet mellan bröst- och huvudklang. Den speciella rösttekniken gör att ropen kan höras på flera kilometers håll. Lockropen kunde bestå av endast toner eller innehålla olika fraser, ord och namn.
Kommunikation mellan människor
Lockrop och talsång användes också i kommunikationen mellan människor på fäbodarna. Med olika signalsystem kunde vallkullorna meddela sig med varandra och med omvärlden. Det kunde handla om att kalla på hjälp, berätta att man hittat ett bortsprunget djur eller meddela var man befann sig.
Kvinnornas långdragna, vackert tonade ”kökningar” var avsedda att locka kreaturen, men det var heller inte ovanligt att bujäntorna organiserade ett slags ”djungeltelegraf” med hjälp av kökningarna. På detta sätt kunde man meddela sig med varandra på långa avstånd. Något instrument (näverlur e. d.) användes oftast inte vid dessa kökningar. Det var bara stämbanden och munnens formande, som lockade fram de vackra och trolska tonerna.
Berättat av Lars-Göran Stenvall i Svegs socken i Härjedalen. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965)
En sjungande vallflicka följde dem till vägs och en av de många sångramsor som korna gärna lystrade till var denna: ”Gack uppå! Gack uppå! Skälleko! Lösfä ditt ä’ hännen”.
Två eller flera vallkullor, beroende på fähopens storlek, åtföljdes på samma lötgång. En av kullorna, vanligtvis den av dem som var begåvad med bästa sångrösten, gick före och sjöng locklåten till vilken korna fromt och förnöjsamt lystrade och följde, och någon av kullorna gick efter och tillsåg att alla kor kommo med så att ingen blev efter. Allt emellanåt sjöngs en visa eller sång samt spelades en hornlåt.
Berättat av Fräs Erik Andersson i Boda Dalarna år 1936 (Isof, ULMA 9563)
Till och med morgonhälsningen, som jäntorna sjungande växlade, då de tidigt stego ut på brostenen gick i moll: ”Gu mören dig! Gu signe dig! Johanna” sjöng den ena varpå den andra svarade på samma sätt , endast med ändring av namnet. Om de båda grannflickorna i fäboden av någon anledning råkat bli osams (---) kunde det hända att den första blev utan svar på sin morgonhälsning. Efter en lång paus fortsatte hon då: ”Vill du icke svara mig, får du just låt vara mig, Johanna”. (---). Och alltid gällde det att när de ropade till varandra på långa avstånd, så talade de inte utan sjöngo fram vad de ville ha sagt (---).
Man kunde också signalera till varandra med lurens hjälp och på så sätt lätta upp ensamheten i skogen. Man hade olika melodier för olika ändamål och kunde så ”samtala” med varandra trots avstånden.
Kula, lulla, hoja – om lockrop i dialekterna
I dag är kulning och att kula vanliga benämningar för de lockrop som används vid fäbodarna. Men kula är från början en dialektal benämning från Ovansiljan i Dalarna, och på andra håll har de speciella lockropen andra dialektala benämningar som käuka, kuja, lulla och hoja. I ett inlägg på Dialektbloggen tittar dialektologen Annika Karlholm närmare på fäbodarnas lockrop i dialekterna:
Karin Sundell (född 1877) blåser i horn på Klöfsvallen, Delsbo i Hälsingland någon gång under 1930-talet. Foto: Britta Dalhielm/Isof (Isof, ULMA 11367).
Lurar, horn och pipa
De instrument som framför allt användes i arbetet på fäbodarna var lurar, bockhorn och kohorn. Luren och hornet användes framförallt när varg eller björn var i närheten, för att skrämma rovdjuren och för att för att varna varandra. De kunde också användas som signaler för när ett arbete skulle starta eller sluta.
Lurarna (ofta kallade näverlurar eller långlurar) kunde göras av näver, trä eller bark och saknade ofta fingerhål vilket gjorde att antalet toner var begränsat. Blåstekniken i en lur påminner om att spela trumpet.
Vallhornen tillverkades av renkokade ko- eller bockhorn. För att kunna spela melodier borrade man flera fingerhål. Kohornen kunde höras på långt håll medan bockhornen hade ett lägre och mjukare ljud.
Ett enda hjälpmedel hade fäbodjäntan att sätta sig i respekt med hos björnen. Det var ”aderluren”. (---). På en lagom stor ader repades barken i en spiral uppifrån och ned, skalades av och vreds ihop till en halvannan meter lång ”adälur”. I den kunde flickan ”ymsom lura” det vill säga blåsa korta ansopssignaler och låtar över stora avstånd, men hon kunde även i luren frambringa ”okristliga läten” och illvrål ”så ä ’skvällde i hällanä”. (---)
Många av fäbodjäntorna spelade med stor skicklighet psalmmelodier och vallåtar på sina låthorn. Efter ett överenskommet system kunde även de spelande meddela sig med varandra, blåsa uppbrottssignaler och så vidare.
Visor, psalmer och dansmusik
Musiken var inte bara ett arbetsredskap, den användes också för nöje och tidsfördriv på fäboden. Kvinnorna spelade och sjöng ofta i samvaron med varandra, och då handlade det ofta om populära visor och psalmer som ackompanjerades av exempelvis spelpipa, fiol, gitarr eller cittra. Spelpipan fick också följa med ut i vallskogen som tidsfördriv.
På helgerna kunde traktens ungdomar samlas till danser och fester på fäboden, och då dansades ofta till fiol och dragspel.
Fäbodmusik i dag
I takt med att fäbodväsendet tappade i betydelse under 1900-talet minskade antalet utövare av den traditionella fäbodmusiken. Arbetsuppgifterna som musiken var kopplad till försvann allt mer, och den naturliga överföringen mellan generationer av vallkullor upphörde. Fäbodmusiken omvandlades från arbetsmusik till att bli en del av folkmusikscenen.
I dag finns ett stort intresse för den gamla fäbodmusiken. Musiken, sångerna, lockropen och instrumenten sprids vidare bland annat genom dagens fäbodar, folkmusikscenen samt kurser och utbildningar.
%20DMTB-000000095.jpg)
Yvonne Smedberg kular vid Kättboåsen i Mora år 2018. Bilden togs i samband med projektet ”Fäbodlandskap och vallmusik” på Dalarnas museum. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).
Lyssna på vallmusik
Kulning
I den här inspelningen kan du höra kulning av Karin Edvardsson (född 1909). Inspelningen gjordes i Transtrand, Dalarna år 1969 (Isof, ULMA bd6961).
Du hittar fler inspelningar med Karin Edvardsson på Svenskt visarkivs webbplats: Inspelningar med Karin Edvardsson i Svenskt visarkiv Länk till annan webbplats..
.jpg)
Karin Edvardsson, även kallad Karin Edvards, i samband med en tv-inspelning i Transtrand år 1963. Foto: Svenskt visarkiv.
Instrument
I de här inspelningarna kan du höra spel på näverlur, oxhorn och spelpipa.
Näverlur. Inspelat år 1951 i Leksand, Dalarna (Isof, ULMA gr3909).
Vallåt från Djura spelad på oxhorn av Ture Gudmundsson. Inspelat 1951 i Leksand, Dalarna (Isof, ULMA gr3910).
Spelpipa. Inspelat 1951 i Leksand, Dalarna (Isof, ULMA gr3909).
Musiksalen: Lyssna på fäbodarnas toner
I Isofs arkiv finns inspelningar av kulning, locklåtar och annan fäbodmusik. Några av dem hittar du i Musiksalen som är en del av kunskapsbanken Lär dig mer om folklig sång och musik:
Mer vallmusik på Svenskt visarkiv!
På webbplatsen för Svenskt visarkiv kan du lyssna på hundratals inspelningar av vallmusik och intervjuer med utövarna. Du hittar också en webbpresentation om vallmusik.
Musik – ett levande kulturarv
Sång, dans och musik som förs vidare mellan människor är en del av det immateriella kulturarvet i Sverige. I den nationella förteckningen över immateriella kulturarv finns flera exempel på musik och dans som levande kulturarv i Sverige. Ett sådant exempel är kulning som skrevs in på förteckningen år 2025.