Alkohol och tobak

Under ransoneringstiden fick man antingen helt tobakskort, och blev utan kaffekort, eller halvt tobakskort och halvt kaffekort. Valde man helt kaffekort – inget tobakskort. Pappa och mamma hade var sitt kaffekort, men min morfar hade helt tobakskort och drack således på mormors kafferanson. Hon hade helt kaffekort. Då och då fick mormor råkaffe från sin bror Oscar som bodde i Chicago. Mormor delade med sig till mamma, som rostade råkaffet i ugnen i gasspisen. Doften spreds radhuslängan ned. Mamma bjöd granntanterna på äkta ”kokekaffe” så både krämpor som huvudvärk och ransoneringsbekymmer försvann.Ann-Britt Bengtsson, Göteborg, född 1931

Pappa hade ett ransoneringskort att hålla reda på och det var tobakskortet. Det räckte aldrig. Han suckade över alltför långa perioder med små tilldelningar. Så kom mamma på idén att istället för att sopa upp tobakssmulorna vid pappas stol, kunde hon med pincett plocka upp dem och spara dem tills pappas tobaksburk var tom och han själv i upplösningstillstånd. När han då fick till ett pipstopp blev det både en stor kram och en smällkyss.Gun Larsson, Södermanland

Man försökte även med tobakssurrogat. Jag tror att man stoppade pipan med rostade körsbärsblad eller andra löv. Fast några cigaretter kunde man inte göra. Och någon stimulans blev väl detta knappast. Men huvudsaken var kanske att det rök.Astrid Henning, Göteborg, född 1925

Alkoholvanorna styrdes av tilldelningen på motboken. Det var nog ofta så att tilldelningen skulle köpas ut. En liter brännvin kostade 2,75 kr. En yngling, dräng eller ogift, som inte ägde någon gård, hade ranson på en liter/månad. De äldre, som ägde någon gård, fick två liter/månad. På större gårdar där de hade drängar kunde de ansöka om större ransoner. Som högst fick man fyra liter/månad.Alice Johansson, Veddige, Halland, född 1916, intervju

Under krigsåret 1943 gifte jag mig med en flicka från Krokstrand. Efter bröllopet, som ägde rum i Strömstad, lånade vi en tandemcykel till vår bröllopsresa som gick till Hunnebostrand. Där tältade vi en vecka och såg bl.a. stenarbetare som höll på med Hitlers segermonument, ett monument han dessbättre aldrig fick. Vi bodde sedan i en enrumslägenhet i Göteborg och jag arbetade som målare. Det var under kriget som mycket ändrades då det gällde måleri. Brist på linolja gjorde att nya ersättningsoljor tillkom. Måleriarbetet gjorde att jag kom i kontakt med mycket folk. Då det var motbok på sprit och vin, och då jag som ung och nygift inte hade råd att köpa ut min ranson, var en namnteckning i motboken mycket värd. Den kunde bytas både mot kött och fläsk och även andra livsmedel som var ransonerade.Rune Johansson, Göteborg, född 1921

Till fest tog föräldrarna sill med nubbe och öl. Vin till maten förekom bara på särskilda bjudningar. På den tiden serverades grogg (cognac och vichyvatten) efter kaffet, även det med cognac. Min bror tog studenten 1943 och då bjöds äldre generationen på smörgåsbord, sill och nubbe i skyddsrummet i källaren medan ungdomarna bjöds på smörgås och fruktsallad med Pommac i första våningen. Ingen skulle förledas att dricka något starkt. Jag kommer ihåg att min bror skämdes inför sina kamrater för att det var separata kalas.Anna-Lena Guste, Göteborg, född 1927

Om alkohol serverades vid kalas var det kaffehalv som gällde – om det fanns kaffe, annars bjöds det på varmt vatten och socker att blanda med.Karl Gunnar Johansson, Brastad, Bohuslän, född 1933

Dryckerna var oftast mjölk, vatten eller kanske lättöl. Lyckholms ljusa var ett känt lättöl åtminstone i Göteborg. Vin var sällsynt. Skulle det vara starksprit gällde brännvin och eventuellt vår egen mycket usla konjak, gjord på cellulosa.Sten Leire, Lerum, Västergötland, född 1923

Alkoholförtäringen var nog ganska måttlig. Det krävdes motbok där tilldelningen var 1–4 liter starksprit i månaden. Inkomsten bestämde hur många liter man fick ut. Far fick ut 3 liter. Under kriget började man tillverka brännvin av cellulosa, s.k. planksaft. Ingvar Ferm, Malmö, född 1933