”Far smugglade in mat till Norge”

Berättat av Harriet Andersson, Mellerud, Dalsland, född 1927.

Mitt namn är Harriet Andersson, född 1927. I januari flyttade min familj, som bestod av sex personer, från Dals-Ed till Mellerud. Far, som arbetade på Dalslands järnväg, hade sökt och fått en konduktörstjänst. Mor var hemmafru, vilket var vanligt. Jag gick i femte klass när vi flyttade så nog var det en stor omställning. I Dals-Ed hade vi bott utanför samhället med någon kilometer till skolan. Vår nya bostad låg på tredje våningen i ett hyreshus. Nya skolan var också realskola.

Far tjänstgjorde på sträckan mellan Mellerud och Kornsjö. När kriget nådde Norge fick svensk personal inte åka längre än till Kornsjö, som var gränsstation på norska sidan. Järnvägen hyrde ett övernattningsrum i stationsmästarens villa. Under hela kriget fick personalen på så sätt nyheter. En svensk dagstidning sände in tjugofem exemplar varje dag, som gömdes på speciella platser i tåget. Tåget gick vidare till Oslo med norsk personal. En gång berättade far att det varit syn. En patrull tyskar gick ombord och fullständigt ”lusade” hela tåget, men de hittade inte någon tidning.

Far smugglade in mat till Norge. Många gånger fick jag och min lillasyster, med hjälp av cykel, dra tunga resväskor till hållplatsen. Där fick vi lyfta ombord väskorna. Vad och hur han sedan gjorde vet jag inte. En dag hade vi levererat två väskor som var fulla med mat. När tåget kom till Mon, som var gränsstation på den svenska sidan, hade en hund tillhörande en av stationskarlarna smitit ut från sin rastgård och kommit fram till stationen. Han blev ivrig och luktade under tåget. Tullarna blev intresserade och stoppade avgång. Sedan kröp de under och fick syn på en väska. All åkande personal togs till förhör, men ingen visste något. Jag vet att far fick åka till Göteborg för något som kallades A-förhör, men han visste ju inget. När han kom hem sa han till mor: ”Det gick bra.”

Någon gång i början av fyrtiotalet byggdes ett stort plåtskjul norr om Köpmannebro. Det sades vara ett förrådsskjul, men det var en sambandscentral. Vi cyklade flera gånger dit upp. Det fanns inga militära bilar eller cyklar eller något som kunde röja vad som egentligen fanns i skjulet. På sommaren satt ofta gubbar i rutiga skjortor i en eka med metspö och skrattade och berättade historier. Vi visste vad som fanns i skjulet men sa inget hemma. En dag när far kom hem frågade mor: ”Var har du varit?” Far svarade: ”Det ska jag tala om för dig, jag har varit uppe på sambandscentralen med de uppgifter som jag hade. Allt var redan registrerat – det satt knappnålar med olika färger på huvudet som talade om var allt fanns.” Sedan blev det tyst i köket. Antagligen gjorde mor honom uppmärksam på att de inte var ensamma. Far kom in i rummet och fick syn på mig. Jag hade nog aldrig sett hans ansikte på det viset. Han kom och ställde sig framför mig och knöt handen upp i mitt ansikte och sa: ”Du har inget hört och du vet fan inget heller!”

Någon gång under kriget blev mina föräldrar bjudna till Kornsjö för att övervara när dottern till stinsen skulle gifta sig, med vigsel i en kyrka som låg strax utanför Kornsjö. Far lade in en ansökan om att få närvara inne i kyrkan men fick avslag – de fick sitta i brudens hem och vänta tills brudföljet kom tillbaka.

Strax efter detta kom ännu en inbjudan, denna gång från Fredrikstad. De lade aldrig in någon ansökan, för de visste att det inte gick. När dagen för bröllopet stundade var far borta. Mor svor inte, men var mycket bekymrad när far inte kom hem. Han var nog borta i fyra dagar. När han äntligen kom tillbaka blev det räfst och rättarting: ”Var har du varit?” En glad make sa: ”Jag har varit på bröllop i Fredrikstad.” Sedan berättade han att han åkt ifrån Kornsjö i norsk lokföraruniform, med den vanliga unikaboxen i handen. Och detsamma på vägen tillbaka till Kornsjö. Några veckor senare kom han hem och hade med sig ett foto – där stod fyra karlar på en gata i Fredrikstad, klädda i föraruniform. En utav dessa var min far.

En dag berättade far att en kontaktman hade kommit fram till stationen i Kornsjö. Han skakade i hela kroppen och nerverna var helt slut. Far sa: ”Gå hem och hämta familjen och hjälp dom upp till sista perrongen.” Sen gick han fram till loket och sa: ”Är det någon som vill stoppa tåget så huka dig och kör.” Då var det öppna sidor om kupéerna, med grindar och trappsteg. De lade sig på mage tills det att de kommit över gränsen. Den gången gick det bra.

Ett par år efter krigsslutet talade jag med en lokförare och då berättade han att militären hade tagit far av tåget de sista fjorton dagarna av kriget. Tåget gick utan konduktör från Mon till Kornsjö, men far berättade aldrig det för oss. När kriget var slut fick far kung Haakons medalj i sjunde storleken. Om den delades ut i Norge vet jag ej. Till den fanns också ett band i de norska färgerna, som skulle sitta över vänstra fickan. Far ville inte ha den påsydd. En dag när han kom till Göteborg, stötte han på sin kontaktman (jag tror han hette Roth och var museiman). Han pekade på kavajen där bandet skulle sitta och frågade med bister min varför det inte fanns på plats: ”När du kommer nästa gång kommer jag …”, vilket betydde att han skulle ha bandet på sig nästa gång. När far kom hem sa han till mig: ”Du får sy på det.” Han var rädd att det skulle väcka ont blod bland kamraterna om de fick veta att han fått medalj.