Ingenting blev sig likt efter den 9 april 1940

Berättat av Inger Wennergren, Åmål, Dalsland, född 1924.

Den 9 april 1940 förändrades livet för mig och otaliga andra människor på några ögonblick. Jag skulle just ta realexamen våren 1940 och fylla 16 år i augusti. När jag kom hem från en realskrivning i tyska satt min mor framför radion helt bestört och meddelade mig att tyska trupper hade ockuperat Danmark och Norge! Det var ett ofattbart ögonblick som var svårt att ta till sig. I min dagbok skrev jag att man inte visste vad man skulle tro eller tänka.

Ingenting blev sig likt efter den 9 april 1940 i min lilla stad Åmål. Ingen visste om vi skulle få ta realen eller om även vi i Sverige skulle bli ockuperade. Trots allt fick vi fortsätta proven i församlingshemmet och sedan längre fram springa ut på Samrealskolans trappa med våra gråa mössor. Skolan hade varit stängd en tid, då den inte gick att värma upp längre p.g.a. brist på bränsle. Skolbyggnaden hade stora sandsäckar framför alla fönster och dörrar. Vi deltog en tid i övningar vid befarade flygangrepp, både verkliga och fingerade. Flera tyska plan med hakkorset under vingarna flög över vår stad. Gränsen till Norge var ju bara några mil bort så de kan ha kommit vilse eller …?

Hemma hade vi ett skyddsrum under entrétrappan i källaren. Min mor såg till att vi hade vatten, konserver, madrasser och filtar, ficklampa inte att förglömma! Min lillebror och jag var ensamma hemma när mörkläggningen påbjöds från lastbilar, som med högtalare reste runt i staden. Sedan satte min far upp mörkläggningspapper för alla fönster och där satt vi i mörkret och kurade på kvällarna. När sommaren kom behövdes de inte längre. Min far följde kriget nästan varje natt i radion. Han deltog i en s.k. livlina för norska flyktingar. Jag har själv hjälpt till vissa nätter och lagat smörgåsar m.m. till dem. Detta var ju mycket hemligt. ”En svensk tiger” var ett vanligt uttryck – och det fanns ju spioner.

Vår familj led ingen nöd på mat och dylikt eftersom min mor var mycket fantasifull och lagade rödbetsbiffar med stekt lök, vegetarisk korvkaka på korn och lök m.m. Hon bytte till sig kaffekuponger mot sockerkuponger i mjölkaffären, som blev en bytescentral i kvarteret. Helt lagligt! Hon konserverade ägg i stora stengodskrukor med något geléartat medel, vattenglas, som jag tyckte var mycket äckligt. För övrigt fanns ju även äggpulver. Vi satte potatis på vårt sommarställe, men eftersom vi måste hyra både häst och plog blev potatisen mycket dyr enligt min mor.

Under kriget var jag unglotta med uniform och var med och utspisade hemvärnet med ärtsoppa. En gammaldags kokvagn användes vid dessa tillfällen. Vi lottor dansade även en gavott i vackra hemsydda dräkter på Arbetarföreningens scen, till förmån för krigets offer. Vi hade pjäxdans på tjärnet en vinter och sålde märket ”Finlands sak är vår”. Pengarna gick till Finlandshjälpen. Min far samlade in skidor, fårskinnspälsar, pjäxor och annat till den svenska frivilliggruppen som reste till Finland för att hjälpa. Vi följde dem till tåget och sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Några kom tillbaka, andra inte. Min far fick efter freden en medalj av fältmarskalk Mannerheim för sina insatser under kriget.

Mamma lagade mat i en fabrik och utspisade alla de soldater som passerade genom vår stad. Alla ställde upp med frukt och hembakat längs den långa marschvägen till gränsen. Det såg fantastiskt ut. Vilken sammanhållning! Soldaterna skulle ligga ”i skogar och på skär”, som Ulla Billquist sjöng om i radion. Min far blev också inkallad någonstans i Dalsland vid norska gränsen. På ena sidan en bro stod den tyska soldaten och på den andra sidan stod min far.

Jag brevväxlade med några inkallade vänner och fick ett svarsfrimärke som satt i deras brev. Dessutom brevväxlade jag under hela kriget med två tyska flickor, Irmgard i Hamburg och Evamarie i Nürnberg, vilkas adress vi fick i skolan – ett försök att skaffa nya vänner över gränserna och tillika språkövning. Evamarie förlorade sin far och bror men Irmgards familj klarade sig. Breven var hårt censurerade.

Några särskilda nöjen hade vi inte. Vi följde familjen Björk i radion när vi drack vårt eftermiddagskaffe, E4, ett surrogat med ganska hemsk smak. För övrigt fick vi ungdomar roa oss själva i hemmen med dans, utklädning och dylikt. Staden var ju liten och alla kände varandra. Farfar från Göteborg var evakuerad hos oss en tid. Vi gick ofta på bio. Då levde jag i en annan glamorösare värld tills vi kom ut i kylan igen.

I min lilla stad, Åmål, öppnades det första krigssjukhuset i Sverige i folkskolan. Min far blev intendent och fick ordna det hela. En medvetslös soldat, som vaknade upp där, trodde att han var i himlen omgiven av sysslolösa sköterskor som gjorde allt för honom (allt enligt min far). Jag minns euforin i hela Europa, med undantag av Tyskland, vid krigsslutet – att man äntligen kunde hoppas på framtiden. ”Aldrig mera krig”, sa man då 1945, men hur ser världen ut i dag?!