”Birger Jarlsgatan 119”

Berättat av Hans Johansson, Stockholm, född 1932.

Mitt namn är Hans Johansson, född 18 april 1932, uppvuxen i Stockholm vid Birger Jarlsgatan 119 i den del av Vasastaden som kallas ”Sibirien”. Min far drev en rörledningfirma, min mor var vid tiden för kriget rikstelegrafist och arbetade vid Telegrafen vid Skeppsbron. Vi hade det bra ekonomiskt men utan överflöd; mina föräldrar var sedan barndomen inställda på att spara och ”ta tillvara”. Pappa var intresserad av konst, mamma av litteratur.

Jag började Johannes folkskola på Roslagsgatan samma dag kriget började och jag var 13 år när det slutade. Kriget och beredskapen präglade i hög grad min barndom. Alla talade om kriget, när jag började stava mig fram i tidningar – och det gjorde jag mycket tidigt – handlade ”allt” om kriget eller beredskapen. Kartorna i tidningarna med pilar och symboler som markerade arméernas ställningar och rörelser såg lockande ut och stimulerade läsansträngningarna.

Mina föräldrar var inte politiskt aktiva men mycket intresserade. Eftersom farmor var tyska, och ett betydande umgänge med de tyska släktingarna ägt rum under 1920- och 1930-talen, var ställningstagandet inte lätt; man kände för Tyskland men var emot nazismen och önskade en allierad seger. Symptomatiskt var att bland flaggorna i farmors julgran fanns den gamla röd-svart-vita tyska flaggan från kejsartiden men inte hakkorsflaggan.

Eftersom mamma arbetade hade vi ett hembiträde, en polska vid namn Lola W. (möjligen judinna ehuru det aldrig klart framgick). Våren 1939 gjorde mina föräldrar en försenad ”bröllopsresa”: Tyskland–Benelux–Paris–Tyskland (våra släktingar) – hem. De såg en kortege med Hitler i Berlin och var vid hemkomsten övertygade om att krig skulle bryta ut. Lola hade övervägt att resa till Polen för att hälsa på sina släktingar men tänkte avstå av ekonomiska skäl. Pappa övertalade henne att resa och lånade henne pengar till resan som sedan kvittades mot lön. Hon reste och träffade sina släktingar – för sista gången; ingen av dem överlevde kriget. Jag fick polska tennsoldater av henne, när hon kom tillbaka.

När tyskarna marscherade in i Polen blev Lola mycket orolig, på gränsen till hysterisk. Bland det första som hände var att hennes hemstad, Mlawa, utanför – numera en förstad till – Warszawa, bombades. Alla följde händelseutvecklingen via TT- nyheterna i radio. Vår radio var gammal och skröplig. En gång när jag var hemma på frukostrasten och Lola skulle lyssna på nyheterna tystnade radion i det psykologiska ögonblicket. Hon lyfte den från bordet, skakade den och hotade att kasta ut den genom fönstret. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna henne och hon kastade inte.

I skolan ordnades insamling av aluminium i form av tuber till tandkräm m.m. Eftersom pappa var vicevärd i bostadsföreningen ålåg det honom att dela ut ransoneringskort till de boende i huset. Jag passade på att be dem ta med sig gamla tuber och ”vann” insamlingen med flera hästlängder. En termin 1940 eller 1941 inlogerades soldater i Johannes folkskola så vi, min kusin Ulla-Brita och jag, fick gå över Vanadislunden till Matteus folkskola i stället.

Att pappa var vicevärd och delade ut ransoneringskort medförde att vår lägenhet fylldes med husets folk nån gång i månaden. De fick då lämna ifrån sig en kupong på det s.k. personkortet och i stället fick de t.ex. ett textilkort, när tyg började ransoneras, eller ett nytt kaffekort, när det gamla tagit slut. Sedan fick Ulla-Brita och jag hjälpa pappa att klistra fast personkortskupongerna på nån sorts gummerade ark, som pappa sedan skulle redovisa hos kristidsnämnden på Vasagatan (tror jag).

Från att ha eldat med kol eller koks fick man nu gå över till att elda med ved. Trottoarerna fylldes med vedstaplar med famnved, fyra i bredd med gluggar utanför varje port. Veden skulle ju successivt ned i pannrummet och en gång då vi barn hjälpte portvakten att kasta ned veden genom luckan till f.d. kolkällaren råkade jag kasta ett vedträ genom det bakomliggande skyltfönstret till husets bageri, så att det hamnade mitt i en tårta med pomosingelé eller något annat surrogatämne. Jag sprang upp till mina föräldrar och berättade vad som hänt innan någon annan gjorde det. Bagaren trodde att jag sprungit för att jag blivit rädd och kom upp för att berätta att rutan var försäkrad. Det betraktades som en olyckshändelse ”i god avsikt” och föranledde inga efterräkningar. Vad jag inte berättade var att jag försökt komma underfund med hur långt ifrån luckan jag kunde stå och ändå träffa den med vedträet och därför successivt backat ifrån densamma med ödesdigert resultat.

För oss barn var det spännande med mörkläggnings- och luftskyddsövningarna. ”Cykelstallet” i källaren gjordes om till skyddsrum med hjälp av stora, kubiska bjälkar, cirka 12–15 cm i fyrkant, som lades på golvet med nån meters mellanrum. Sedan restes stående bjälkar av samma sort med ett par meters mellanrum på dessa och slutligen lades liggande bjälkar på de stående för att stötta taket. Utrymmet skulle hållas tomt, så att det omedelbart gick att använda som skyddsrum. Det hade för övrigt varit nästan omöjligt att ta in en cykel i skyddsrummet bland alla bjälkarna. Det togs också upp hål i väggarna mot gården som reservutgångar. Dessa försågs med kraftiga järnluckor, dubbla tror jag.

Sedan ordnades det övningar. Flyglarm blåstes och alla gick ned i skyddsrummet, som försetts med stolar. Husets hemskyddspatrull hämtade sina redskap och ställde sig i beredskap i porten, på vinden o.s.v. beredda att släcka brandbomber. Sedan blåstes ”faran över”, och var och en gick till sitt. Nån gång skulle utrymning ske via reservutgångarna och det var mycket spännande för Ulla-Brita och mig, dels att klättra ut själva men framför allt att se om vissa bastanta gummor skulle kunna pressa sig ut genom lucköppningarna. Ett par gånger var stadens hemskyddspatruller ute i Lill-Jansskogen för att träna, prövas och tävla. I utrustningen ingick cykel (åt ordonnansen), pytsspruta, hinkar för vatten och sand, skyfflar och svabb.

Beträffande maten minns jag främst att det var förskräckligt mycket fisk, och egendomlig fisk. Eftersom fiskeskutorna inte kunde ge sig lika långt ut som vanligt på grund av minfaran etc. fick vi t.ex. äta mycket vitling och knot. Mamma berättade en gång att hon till lunch i Telegrafverkets lunchservering ätit något som kallats ”cellulosabiff”. Det påstods, att på restaurangerna serverades kråka och skata under pseudonymen ”skogsfågel” med motiveringen att detta var en biologiskt korrekt beteckning.

På restaurangerna satte ransoneringarna och knappheten också andra spår. Jag minns att mina föräldrar senare ofta berättade om när de under början av kriget var på restaurang Bellmansro (senare nedbrunnen) på Djurgården och vid betalningen fann en egendomlig post på notan. Tillfrågad om vad det var svarade servitrisen: ”Det är dekorationerna.” ”????” Servitrisen: ”Ja, herrskapet har ätit av dekorationerna på uppläggningsfatet.”

I sitt arbete såg mamma många telegram som rörde försvaret eller rikets säkerhet i annat avseende. Hon hade ju tystnadsplikt och sa aldrig något, men har senare berättat att hon flera gånger, efter att hela dagen ha expedierat mobiliseringstelegram eller andra telegram som tydde på ökad risk för krig, gick hem från arbetet fast övertygad om att hon nästa morgon skulle väckas av fallande bomber.

Självklart påverkade kriget våra lekar. Barnen på 119:s gård lekte krig med barnen på 121:s gård, man lekte krig och smög på varann i Bellevue och Vanadislunden etc. Jag minns emellertid särskilt följande: Jag – och alla andra pojkar – lekte mycket med tennsoldater. Vi hade lyssnat på radio och visste hur det skulle gå till i krig. Innan fientligheterna kunde börja skickade en av oss fram en officer till den andra sidan som avgav en ”protest”. Den andre svarade med att i sin tur skicka fram en officer som avgav en ”skarp protest”. Först därefter kunde fientligheterna, i form av stenkulor eller luftgevärsskott, börja. Riktigt skulle det vara.

Tyskarnas bombardemang av Polen gav mig en ljus idé som kunde slutat illa. Det måste ha varit hösten -39 eller våren -40. Vi lekte en eftermiddag efter skolan krig med barnen på gården till Birger Jarlsgatan 121. Gårdarna gränsade naturligtvis till varandra med ett järnstaket emellan. Jag kom på idén att vi skulle bombardera fienden. Vi rusade uppför trapporna till Lillans lägenhet på femte våningen. Vi tog fram 5-kilospåsar (av papper naturligtvis) fyllde dem med vatten, gick ned till den åt gården vettande balkongen på 4½ trappor och försökte kasta påsarna i huvudet på 121:ans barn. Dessbättre nådde vi inte så långt. Lillans mamma försökte inte hindra oss utan grumsade bara litet över att vi spillde vatten på köksgolvet. Jag hade inte en tanke på att det hela kunde vara farligt. Man fick ju vatten på huvudet när man duschade; då kunde det ju inte vara farligt om vi slängde vatten på våra ”fiender”. Att 5 kilo vatten i en påse från 20 meters höjd inte var detsamma som en dusch föll mig inte in. När påsarna slog i betongen på gården dånade det till vår förtjusning som av riktiga bomber. Portvaktsgumman rusade ut för att se vad som stod på men fick en vattenpåse framför tårna och backade in med sådan fart att dörrstängaren gick sönder. På kvällen frågade mina föräldrar vad i all världen vi haft för oss och jag berättade sanningsenligt hur jag tänkt och vad som hänt. De förklarade faran med det hela och då förstod jag ju. Några allvarliga efterräkningar blev det inte; jag tror de ansåg att beteendet inte var så egendomligt mot bakgrund av de förhållanden som rådde.