”En gengasbil var som en häst - personlig”

Berättat av Rolf Danielsson, Väne Åsaka, Västergötland, född 1926.

Min far var lastbilsåkare. En av de första åtgärderna som vidtogs, drabbade hans åkeri. Jag tänker på försäljningsförbudet och beslag av bensin. Sedan genomfördes ransonering och länsstyrelsen gav tilldelning till nyttotrafiken. Min fars tilldelning blev 32 liter per vecka! En ranson som inte räckte för en dags behov ens.

På sommaren och hösten gjorde myndigheterna klart för trafikbilägare, att bränslet snart var slut. En fortsatt trafikutövning förutsatte gengas eller att annat framdrivningsmedel ordnades. Bilägarna skulle innan ett visst datum visa bevis för att åtgärder vidtagits. Om man kunde visa ett inköpskontrakt, kunde man få tilldelning av bensin tills montering kunde ske. I vårt åkeri skedde övergången till gengas de sista dagarna i november 1940.

Detta nödvändiga gissel var något man efter normaliseringen 1945 hade svårt att fatta hur man egentligen orkade med. Merarbetet för bilägaren och hans medhjälpare var betydande. Effekten blev bara 50–60 % på motorn jämfört med bensindrift. Begreppet ”gengashänder” var ingen myt. Även om kanske begreppet ”gengasfötter” var det. Förutom att händerna drabbades, fanns det tjära och sot i varenda por som inte var 100-procentigt skyddad. Därtill kom all koloxid man fick ned i lungorna. Under den tid vi körde vår gengasbil – 5 år – gick det åt 625 kubikmeter björkved.

En gengasbil var som en häst – personlig. Det gällde att lära känna den och dess egenheter, för att få ut bästa möjliga resultat. En startvev och en bogserlina var nödvändiga i varje bil under de här åren för att hjälpa både sig själv och medtrafikanterna. Bilisterna var så få på den här tiden, att man kände alla inom en 2-milsradie.

Det var tyvärr inte bara bensinen som tog slut – även däck blev en bristvara. Ägarna till avställda person- och lastbilar fick order om avmontering och inlämning av sina däck. Vad värre var – ägarna till lastbilar som ansågs lämpliga beordrades, att på bakhjulen montera personbilsdäck. Antingen som dubbla på lite mindre bilar, eller som s.k. P-boggie på de större fordonen. De ordinarie däcken skulle inlevereras till staten. De lojala åkarna gjorde detta under hot om förbud. De som vägrade fick utan påföljd fortsätta som förut … Visserligen fick de inte några däckslicenser, men det saknade helt betydelse. Några däck fanns ändå inte att köpa.

En mängd däcksparande åtgärder prövades. Järnringar på ett dubbelmonterat däckspar var en vanlig syn och på några bilar kunde man se massiva hjul. På gummiverkstäderna jobbade man för högtryck med att lappa ihop det alltmer slitna däckmaterialet. Punkteringar var en daglig företeelse. Från den egna verksamheten minns jag en ”svart” dag med sex punkterade däck.