”Tre och en halv kilometer från norska gränsen”

Berättat av Anna-Lisa Andréasson, Röjdåfors, Värmland, född 1926.

Mitt hem låg i en liten by i norra Värmland som heter Röjdåfors, tre och en halv kilometer från norska gränsen. Vi hade ett stort hus med åtta rum och kök, som tidigare varit lanthandel men nu var poststation. Den förestods av vår mor. Hus och ekonomibyggnader låg nära vägen till Norge. Nedanför rann Röjdälven, fyra mil ner till Frykensjöarna. Då var den ännu inte reglerad. Min familj bestod av min mor, styvfar, min sex år äldre bror och lillasyster, åtta år yngre än jag, som var tolv och ett halvt. Mina föräldrar var skilda, mor var omgift, likaså min far som flyttat till Karlstad.

Tidigt på morgonen den 9 april 1940 hörde vi muller från väster. Då hade kriget kommit till Norge. Även flygplan kunde vi höra och under dagen fick vi genom radion veta vad som hänt. Landsvägen till Oslo är bara femton mil. Redan andra dagen kom höga militärer till mor och begärde hjälp med bespisning till ett kompani soldater, som skulle gå de fyra milen från Torsby. Militären skulle hjälpa till att göra smörgåsar, alla tillbehör skaffade de. Och vi hjälptes alla åt. Klockan tio på kvällen kom killarna i snöglopp, trötta och hungriga. På vår långa veranda fick de smörgåsar och kaffe som kokats i en konserveringsapparat. Soldaterna fick sedan inkvartering i alla hus i byn. Hos oss spikade de ”bås” på golven i övervåningen. Båsen fylldes med halm och där fick 32 man varsin plats. De bodde nog så ett halvår tills de fick baracker och tält. Jag gick i sjätte klass i skolan. Vi fick flytta till Folkets Hus, fyra kilometer bort, och gå där terminen ut. Militären hade skolan väldigt länge.

Det började komma flyktingar och en del fick bo hos oss några dagar. Vi hade inte mycket plats kvar när hela familjen skulle sova i bottenvåningen. Postkontoret fick vara orört, ty postmästaren i Torsby bestämde att inga obehöriga fick bo nere. Jag minns alldeles särskilt lastbilar, som kom med lastflaken fyllda med småbarn från Norge. De togs nog omhand i Torsby. Vid pingsthelgen blev det extra oroligt. Signalister på det höga Muldusberget kunde se tyskar på väg mot svenska gränsen. Fick vi en särskild telefonsignal skulle vi springa till skogs och mor skulle ta med sig postkassan. Vår bror körde oss barn och en moster till en morbror i Mangen, Vitsand. Där blev vi i ett par veckor men vi blev utan mat, så vi åkte hem igen. Första natten låg vi med kläderna på och väntade på telefonsignal, men turligt nog kom den inte.

På försommaren kom en ny period. Bohuslänningar kom med lassvis av stora stenblock, som de skulle bygga väg- och gränsspärrar av mot Norge. Vi hade stenhuggare boende i varje utrymme, t.o.m. i vår lekstuga. Då var det liv i byn. Kronan löste in sex hektar av mors gård. Den var ju inte så stor, men nu skulle det byggas befästningsverk på området. Rester av dem finns fortfarande kvar. Underligt nog är det enda stället efter hela gränsen som Kronan löste in.

Vi hade inga bekymmer med mat under krigsåren. Det lilla lantbruket innehöll två kor, två kalvar och en gris. Även en häst. På andra sidan älven hade vi betesängar för att dryga ut fodret, men dit släppte militären sina hästar – utan lov. En kalv och en gris slaktades varje år. Mor konserverade då allt hon kunde. Frys fanns ju inte. Ägg fick hon köpa lite mera av ibland. Dem lade hon in i ”vattenglas” (konserveringsmedel för ägg). De kunde inte kokas men gick utmärkt till bakning och matlagning. Vi hade Röjdåfors kvarn som närmaste granne och där kunde vi köpa skrädmjöl, som görs av rostad havre. Av skrädmjöl kokar man finnskogens ”nationalrätt” nävgröt eller ”motti” som det heter där. Det åt vi väldigt mycket till stekfläsk eller långfil. Många sorters sylt och saft, mjölk från korna. Med separatorn fick vi grädde. Mor gjorde en väldigt god färskost med kummin i. Min bror var fenomenal på att meta i älven. Han kom hem om kvällarna med långa knippen bäcköring. I sjön fanns abborre och gädda. Han utbildade sig till bilmekaniker och elektriker och hade sedan en egen verkstad och bensinmack. När det inte fanns bilar att laga under krigsåren var han civilanställd vid Värmlands regemente och lagade deras fordon.

På försommaren kom kronprins Gustaf Adolf med en stab höga militärer på inspektion, en dag till Röjdåfors där en mängd låg inkallade. På skolgården dukades flera långbord för lunch till gästerna. Kokvagn fanns redan på plats. Barn plockade liljekonvaljer att pryda borden med. Solsken hela dagen.

Tyskarnas närmaste högkvarter låg i Svulrya, Grue Finnskog, en mil innanför gränsen, ett litet samhälle med ett par affärer. De visade sig ofta vid gränsbommen. Den svenska tullstationen låg alldeles innanför. Jo, tyskar såg vi. En gammal man med gård helt nära gränsen på andra sidan sjön skulle hämta hem sin häst, som gått in i Norge. Tyskarna fick se honom och jagade honom tillbaka hem. Han sprang allt han förmådde och väl hemma föll han ner och dog av ansträngningen. Mycket sorgligt.

Nedanför skolhuset byggde militären en dansbana första sommaren. Där var dans ett par gånger i veckan. Så småningom fick de en stor matsalsbarack på skolgården och där fortsatte danskvällarna onsdagar och lördagar. Bertil Boo hörde till de inkallade och han underhöll oss ofta med sin sång. Fältartister kommo ibland, många kända sångare och musiker. Vid dansen blev det ibland slagsmål mellan civila killar och militär. Det var så ont om flickor. Varje sommar kom en tältbio från Bohuslän och reste tältet mitt i byn. Man fick sitta på plankor, obekvämt men omtyckt. Minns inte någon speciell film. Det fanns ju inget kafé i byn, men vår mor bakade vetebröd tidigt om morgnarna och hade en liten kaffeservering för militären. Hon fick extra tilldelning av kaffe. Jag minns inget surrogat.

Jag började femårig reallinje i flickskola i Karlstad på hösten och bodde då hos min pappa. Jullov och sommarlov var jag hemma hos mamma. Då hjälpte jag henne med posten. Vi hade även fältposten. Varje dag kom en militär och hjälpte till med sorteringen. Sommaren 1943 kom en västgöte och hjälpte mig. När jag försvann till skolan i Karlstad fick han min adress av min mamma och vi började brevväxla. Och på den vägen är det. Vi gifte oss i Östmarks kyrka 1948. Två söner har vi, sonhustrur och nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Vi hade en duktig hemsömmerska i Östmark som sydde våra kläder. Tyger köpte mor i Torsby och en del sydde hon om till oss barn av mostrars klänningar. Tvättstuga hade vi vid älven, där vi kunde elda under tvättgrytan. Allt sköljdes i det rinnande vattnet – året om. Mor hade vårt hembiträde till hjälp. Posten tog mycken tid.

Den 7 maj hade vi skrivning i tyska inför realexamen 1945. Den dagen kapitulerade Tyskland och kriget tog slut. Ett par dagar senare försökte ett engelskt flygplan nödlanda vid sjön Röjden, som ligger en kilometer in på svenska sidan och tio kilometer in på den norska. De trodde det var en sandstrand de såg, men det var timmer som låg i vattnet i väntan på flottning. Planet kraschade mot en tall. Fyra män omkom. De begravdes först i Torsby, men efter en tid flyttades de. Den halva tallen är kvar som ett minnesmärke.