”Militären flyttade in”

Berättat av Maj Linheden, Vässingsö i Onsala, Halland, född 1924.

När andra världskriget bröt ut var jag fjorton år. Min familj var bosatt på Vässingsö i Onsala, där min pappa var kustuppsyningsman, d.v.s. förman för Skallahamns kustpostering. Mamma var hemmafru och jag hade en två år yngre bror. På 1930-talet fanns på Vässingsö tio åretruntbostäder och sex hus som användes sommartid. Befolkningen bestod av 35–40 personer, varav åtta barn mellan 12–16 år.

Sommartid var våra vikar och ankarplatser flitigt använda av både svenska och utländska lustseglare, som danskar, norrmän och holländare, men framför allt av tyskar, speciellt de sista åren på 30-talet. Tyskarna kom ofta tillbaka flera år i följd. De var alla så trevliga och gemytliga och vi som ortsbefolkning hade alls inget emot, att de målade namnen på sina båtar, som Zenta, Bremen och Galatea, Berlin med stora vita bokstäver på de bästa ankarplatserna. Ingen tänkte då på, att det var just på dessa ställen, som man kunde gå in med djupgående fartyg. På våren 1940 var dessa ”sjömärken” det första som målades över med kamoufleringsfärg av våra militärer.

Men att något var konstigt i Tyskland, blev vi i vår familj medvetna om redan på sommaren 1935. Vi blev då bekanta med en ung, tysk judinna. Hon arbetade som hembiträde i den advokatfamilj från Stockholm, som bodde hos oss som sommargäster. Båda hennes föräldrar hade varit välbeställda tandläkare i Berlin. Hon berättade om hur judarna förföljdes och trakasserades. Man kunde inte riktigt förstå, att det verkligen kunde vara sant. Hennes far förstod att hon med sitt typiskt judiska utseende snart skulle råka illa ut och ordnade därför en skenförlovning med en svensk affärsbekant, och förebärande giftermål i Sverige fick hon utresetillstånd. Hon hamnade först på ett läger i Skåne och fick sedan hjälp till denna hembiträdesplats, trots att hon var helt okunnig i hushållsgöromål. (Hon gifte sig snart, mycket ung, skilde sig och började en affärskarriär. Fadern lyckades komma till Israel och modern förenades efter kriget med henne här i Sverige.)

Hösten 1939 började jag i realskolan i Kungsbacka. Jag kan inte minnas att vi ungdomar bekymrade oss särskilt, när kriget bröt ut. Jag minns, att man uppmanade både privatpersoner och affärer att fylla på sina lager med sådant, som behövde importeras så att man kunde fylla våra svenska ”lador”. Jag minns ännu visan om ”fru Hamsterlund”. För oss var det inget nytt att ha ett bra lager med mat hemma. Vi hade en halv mil till närmaste affär i Gottskär och ännu längre till Kungsbacka så mjöl, socker, salt och dylikt köptes alltid i 50-kilossäckar. Nu utökades förråden med risgryn och kaffe, både rostat och orostat. Kaffekvarn hade vi för mamma malde ofta vårt kaffe själv. Kafferostare hade vi ärvt efter min mormor. Kakao köpte mamma alltid i plåtburk, så det var ju bra att lagra. Det var en holländsk sort tror jag, ”Van Heuton” hette den. Flera klänningstyger i fint ylle köpte hon också samt långstrumpor av ylle och ullgarn till tröjor, sockor och vantar. Allt ylle förvarades väl i maltäta, vita påsar sydda av gamla sockersäckar.

Vi ungdomar tyckte nog att Tyskland och tyskarna var rätt långt borta. Vi lärde oss deras språk som första språk i skolan men tyckte väl inte att de hade något otalt med oss. Hitler såg man mest som en hemskt skränig och ful gubbe. Visst hörde man att det fanns nazister även i våra trakter och nog kändes det lite konstigt att se en målning av Hitler i helfigur på den mest framträdande platsen i entrén i en välkänd Kungsbackafamiljs vackra hem. Familjens son hörde till mina allra bästa vänner och målningen kommenterades aldrig oss kamrater emellan.

Krigets allvar började för oss här på Vässingsö våren 1940. Jag minns hur bonden på ön, Ernst Mattsson från gården Laxen, tidigt en morgon knackade på hemma hos oss. Han stod med några militärbefäl på vår trappa och var mycket uppskärrad. Eftersom hans gård var det första hus man kom till på Vässingsö, hade militären väckt upp honom tidigt på morgonen. Han visste inte vad han skulle ta sig till utan tog med dem hem till min pappa och överlät ansvaret på honom. Militären kom från I 15 i Borås. Deras kapten hette Särner. Stämningen var mycket upphetsad. Nästan hela vårt hus beslagtogs genast. I första våningen intogs pappas ”kontor” för där fanns telefonen. Där inrättades expeditionen och vår veranda blev deras ingång och ”väntrum”. Vi fick behålla ett rum och kök i första våningen för eget bruk. Hela övervåningen beslagtogs liksom en lillstuga på ett rum och kök samt ett rum, som fanns i källarvåningen. När vi tittade ut genom fönstren, såg vi hur det ”kryllade” av militärer med gevär och packningar av alla slag samt kokvagnar, lastbilar, hästar, kanoner och andra militärfordon.

Befälsgruppen fortsatte sedan från hus till hus och bestämde hur stor del av sina bostäder familjerna skulle få behålla för egen del. Sommarhusen öppnades och militären flyttade in. I ett par lämpliga gläntor slogs stora tält upp för de meniga. En hel köksregion med flera kokvagnar ordnades i en läig dunge. Så mycket folk som det var på Vässingsö då, har det aldrig varit, varken förr eller senare. Det rådde en väldig aktivitet överallt och särskilt hemma hos oss, varifrån allting dirigerades i samförstånd med högkvarteret som fanns i Onsala centrum.

Nästa dag när vi barn kom hem från skolan och kom fram till Vässingsöbron visade det sig att den var spärrad. En stor bom hade satts upp och det var taggtrådsstängsel långt ut i vattnet. En vaktpost hindrade oss att komma över och begärde passersedel. Vi blev rätt förskräckta. Så småningom ordnade det sig, men mina bekymmer var inte slut, för eftersom vi hade expeditionen i vårt hus, fordrades det ytterligare en passersedel för att komma in genom våra grindar. Så fick vi då två passersedlar var i familjen utskrivna och dessutom en för att kunna hälsa på farföräldrarna, som var bosatta i Gottskär inom avspärrat område.

Den dag då den allmänna mobiliseringen utlystes minns jag mycket väl. Natten hade varit orolig med mycket spring och telefonerande. Tidigt på morgonen fick pappa telefonmeddelande någonstans ifrån att han skulle öppna ”de hemliga handlingarna”. Att det fanns ”hemliga papper” som förvarades tillsammans med pappas tjänstevapen i en låst låda i hans skrivbord hade jag vetat under hela min barndom. Vad de handlade om reflekterade man som barn inte över. Att de var mycket viktiga trodde man sig förstå, eftersom de måste ligga i en låda som var låst, för på den tiden låste vi ju inte ens ytterdörren när vi gick någonstans. När pappa öppnade konvolutet visade det sig innehålla affischer om allmän mobilisering. Det var nu tullens uppgift att omedelbart anslå dessa på angivna platser över hela Onsala. De fick genast ge sig iväg och det blev ju uppståndelse i socknen. När vi skolbarn åkte förbi Onsala kyrka med bussen, strax efter åtta på morgonen, minns jag hur kyrkklockorna klämtade. Det var ett budskap till svenska folket att ofärd rådde. På samma sätt klämtade alla kyrkklockor i hela Sveriges rikes land denna morgon.

I början på år 1939 hade min pappa köpt bil. Det var inte så vanligt med bil då. Jag tror inte det fanns mer än ett tiotal i hela socknen. Det var en ny fin grå Opel Kadett N 3657 och han var mycket glad för den. Den underlättade verkligen det dagliga livet när man bodde så avlägset som vi. När kriget kom blev det bekymmersamt. Skulle vanliga människor få köpa bensin eller skulle den sparas till militären? Skulle man få behålla sina däck eller skulle de beslagtas på samma sätt som man gjorde med folks arbetsredskap? Ett par knektar, som vi sade, for nämligen omkring i bygden med lastbil och rekvirerade allt som fanns av spadar, hackor, korpar, släggor, spett och dylikt. På de ställen där officerare var inkvarterade, som hemma hos oss, fordrades det att man tillhandahöll både sängkläder och lakan. Jag kan inte minnas att någon klagade eller gnällde. Tvärtom minns jag det som om alla ville hjälpa till så mycket de kunde, för att det skulle bli så bra som möjligt.

De första militärerna under kapten Särners ledning var mest unga pojkar. Jag antar att det var värnpliktiga rekryter. Allt gick så fort och det var liksom så mycket som hände på en gång. Taggtrådar spändes upp på de mest oväntade ställen. Stora områden avstängdes med radvis av taggtråd. Nästan överallt, förutom på landsvägen, blev det förbjudet att gå. Det sprängdes och byggdes fort i olika storlekar och modeller. Trots att det var sådan brådska verkade det ändå råda god ordning och disciplin.

Att ha militären inne i hela vårt hus som vi hade, upplevde jag som rätt problemfritt. Det kunde t.o.m. vara riktigt trivsamt. Alla våra ”inneboende” var hänsynsfulla och trevliga. De flesta var yrkesmilitärer men vi hade också fältprästen boende hos oss. Han hette Hoffman och var en mycket sympatisk person. Jag såg efter kriget att han senare tjänstgjorde som sjömanspräst utomlands. En adjunkt som väl var inkallad bodde också hos oss då. Både han och prästen tog som sin uppgift att varje kväll förhöra mig och min bror på läxorna. Vi kom inte undan, så under den tiden kunde vi våra läxor som ”ett rinnande vatten”.

På vårkanten 1940 utbyttes styrkan från I 15 mot ett landstormskompani och från att ha haft yrkesmilitärer som befäl boende hos oss fick vi nu inkallade äldre ”reservare”. Trots att vi fått bo ”ihopträngda” i vårt stora hus hade allt ändå flutit så lugnt och friktionsfritt som man kunde begära. Men nu blev det annat av. Fest och kalas på kvällar och nätter, skrål och väsen och inte var det långt till Systemet i Kungsbacka. Gamla reservare från andra förläggningar i socknen bjöds tydligen in och alla kände sig, av allt att döma, som på ”grönbete”. När varken vädjanden eller tillsägelser hjälpte måste pappa vända sig till ”högre ort”, för att vi skulle få nattro i huset. Då blev det snabbt ändring. Hela sällskapet förflyttades genast till en sommarvilla där ingen stördes. Rätt som det var flyttade även några fruar dit så det blev väl någon slags sommarnöje för dem. Nu fick vi ha första våningen för oss själva men det visade sig snart att ”landstormen” dragit in vägglöss i huset. Det måste saneras eller ”rökas mot pankor” som man sade då. En del möbler måste också skickas till reparation på ”kronans” bekostnad. Flera gånger under krigsåren måste vi upplåta vårt hem till I 15 i Borås men aldrig att någon mer än denna enda landstormstrupp bar sig illa åt.

Vi hade tidvis också specialarbetare, som var anställda av kronan, boende hos oss. Det var bergsprängare, betongarbetare och liknande. Det gick också mycket bra för både mamma och pappa, liksom alla härute, var helt införstådda med att göra det bästa av situationen, som det nu var. De ställde upp för ”kung och fosterland”. Det var inte bara I 15 som var förlagda här på Vässingsö, A 6 från Jönköping hade också ett batteri här. Deras befäl hade lagt beslag på första våningen i det hus som tillhörde Axel Wallding, fyrvaktare på Nidingen. Det låg närmast den äng där manskapets tält slagits upp. Vi kallade den ”Rösens lycka” och den låg vid slutändan av den väg, som idag heter Augusts väg. Batteriet bestod av cirka 20 rekryter och några lite äldre män. Kaptenen hette Stuart och sergeanten Egon Svärd. A 6-arna hade hästar i stallet på Börjessons gård. Man såg ibland kapten Stuart på sin vackra ridhäst. Att det fanns olika vapenslag här tänkte man inte på förrän mot sommaren då infanteristerna flyttades härifrån och bara artillerister blev kvar.

Nedanför ”Rösens lycka” hade min morbror, som var fyrmästare, en liten sommarstuga på en odlingsbar tomt. Mina föräldrar hade i flera år odlat grönsaker och potatis där eftersom han själv nästan aldrig var där. Min bror och jag var trädgårdsintresserade så vi skötte alltid grönsakslanden. Eftersom man nu i krigstider kunde befara att det kunde bli ont om både det ena och andra var mina föräldrar noga med att utnyttja odlingarna så mycket som möjligt. Vi satte potatis för hela vinterbehovet. Min bror och jag sådde morötter, rödbetor, purjolök, ärter, bönor o.s.v. Vi satte också tomatplantor, som var en rätt nymodig växt på den tiden. Morötter sådde vi flera land för vi hade skaffat kaniner, som min bror skötte. Det var inte för nöjes skull utan de skulle bli mat. Vi tyckte det var roligt att sköta våra odlingar men det var alltid jobbigt med ogräset. Ofta fick vi kämpa för att det inte skulle ta överhand. Men denna vår var det lite konstigt. Fröna vi sått växte fint men det blev nästan inget ogräs. Visst var det skönt men lite underligt ändå. Så en dag när jag kom från skolan tidigare än vanligt och gick för att se till våra land fick jag till min överraskning se en militär ligga där på knä och rensa ogräs. Han blev verkligen i ordets rätta bemärkelse ”tagen på sängen”. Vi fick ju presentera oss. Han berättade att han tillhörde A 6-arna, hette Westerberg och var från Mönsterås. Lustigt nog hette min mammas släkt också Westerberg och var från Mönsters lotsplats här i Onsala, där min morfar och hans förfäder varit lotsar i flera generationer. I det civila var denne Westerberg trädgårdsmästare. Han hade sett oss jobba och ibland, när det kändes långsamt eller om han hade hemlängtan, gick han ner och rensade ogräs en stund. Efter det blev våra grönsaksland som en liten träffpunkt. När min bror och jag kom dit på kvällen kom det alltid några A 6-are dit. Ett par stycken rensade ogräs och några satt på berget och pratade med mig. Jag behövde aldrig dra ett ogrässtrå mer. Det fanns ju inga nöjen eller förströelser alls här ute för dem. Jag tyckte förstås att de var lite gamla. De var 21–22 år och jag var 15. Det var väldigt trevliga pojkar. Någon flirt var det aldrig tal om men vi hade alltid så mycket att prata om.

Under sommaren konfirmerades jag och då fick jag en bibel av 4 batt., A 6. När de, efter att ha varit här i ungefär ett halvt år, fick bryta upp i augusti var nästan alla Vässingsöbor på plats och vinkade av dem. Fast någon ogräsrensning nu inte längre behövdes minns jag ännu, att jag många gånger saknade pratstunderna i grönsakslandet.

Allt eftersom kriget fortgick, märkte vi mer av det i vårt dagliga liv. Det militära inslaget vande man sig vid, så det tänkte man inte på, men det började bli ont om olika varor. Vi här ute hade det nog ändå riktigt bra vad det gällde maten. Vi hade höns men hönsmat var det svårt att få tag i. Pappa fiskade och så kokade han fisk och blandade med kli. Kokta, krossade krabbor tyckte hönsen också om och deras äggulor blev så gula och vackra av den dieten. Fisken och krabborna måste vara kokta annars kunde äggen smaka som måsägg och de var inte goda.

Vår nya bil fick vi använda fram till den 1 oktober 1940. Då var det slutkört. Vi hade ändå fått bensintilldelning längre än de flesta, dels på grund av att vi saknade bussförbindelser, dels för att pappa skulle kunna använda den vid speciella tillfällen i tjänsten. Däcken fick vi dock behålla.

En dag gav pappa och en kollega sig iväg på en cykelpatrull. De var borta länge men kom rätt som det var hem i taxi – med två fullvuxna får. Pappa och Ernst Hultgren, som kollegan hette, hade från Gottskär cyklat ut på Draget och hamnat mitt i en fårauktion. Torsten Kreuger, som ägde ett stort markområde där ute, hade låtit hägna in detta och placerat ut får av olika raser. När allt var klart såldes fåren. Ernst blev ägare till ett utegångsfår och pappa till ett cheviotfår. De köpte dem för att de var så billiga och med tanke på köttet. Båda fåren var dräktiga och vi fick en liten bagge. Ernst fick tvillinglamm. De fick under sommaren gå på en holme här utanför så de blev inga ”keldjur” utan vi kunde äta köttet med förtjusning. Ullen klippte mamma av och mormor spann den sedan till garn.

Köttransonerna blev allt mindre. På den tiden fanns det ingen barnbespisning utan vi måste alltid ha smörgåsar med oss till skolan. Vi fick jämt medvurst som pålägg, för det drog minst antal köttkuponger. Jag kom nästan att avsky medvurst och har knappast ätit det senare i livet.

Pappa fick höra talas om att ifall man hade egen gris behövde man bara lämna ett så litet antal köttkuponger till Kristidsnämnden att det skulle vara mycket fördelaktigt att föda upp en egen. Vi hade tyvärr inget svinhus, men pappa och hans bror i Gottskär kom överens med en granne, som hade en tom ladugård, att de skulle föda upp tre grisar tillsammans. Pappa åkte till Kungsbacka och köpte kultingarna på kreaturstorget och så fick vi ha dem först. Pappa ordnade ett ombonat hus av en stor låda med en hage omkring. Där mådde de jättebra. Efter en tredjedel av den beräknade levnadstiden transporterades de till ladugården i Gottskär. Där skötte min farbror dem den andra tredjedelen och grannen resten av tiden. Grisarna slaktades med jämna mellanrum och delades i tre delar. Det enda problemet var att pappa inte tyckte om fett fläsk, medan de andra två gillade det. Dessutom var det så, att man fick lämna samma antal kuponger oavsett hur stora grisarna var. Så de fick kompromissa. Under hela ransoneringstiden höll de på så med grisarna. Det var ett problem att skaffa mat till dem men de älskade kokt fisk. Den måste kokas annars kunde fläsket ta smak och så fick de inte utfodras med det den sista levnadstiden.

Fisk hade vi gott om. Det fanns hur mycket som helst och av alla slag i havet. Vi hade både ryssjor och garn. Vi hade en segeljolle och ett par ekor med sprisegel som man rodde eller seglade. I städerna började det bli ont om fisk. De stora fiskebåtarna kunde inte fiska i sina vanliga vatten på grund av minfaran. Fiskebilarna, som kört på landsbygden, fick sluta eftersom de varken fick bensin eller fisk. Vi hade alltid köpt vete, havre och kli till våra höns av bekanta bönder. Det gjorde vi nu också men bytte mot fisk. På samma sätt fick vi, som jag minns det, också mjöl till grisarna. Kaninerna var lättare att föda upp för de levde mest på grönt och fåren klarade sig själva.

Kaffe hade mamma hamstrat en del men vi måste förstås dryga ut det med ”surr”. Mamma föredrog en sort som hette Mabou. E4 var annars ett populärt märke. Ibland fick vi Amerikapaket med kaffe. Mamma hade en syster i USA. Dessemellan måste vi själva rosta av det orostade kaffet, som vi lagrat. Det gjorde vi på vedspisen. Man måste hela tiden veva i den där pannan så kaffet inte brändes. Jag minns än hur illa det luktade när man rostade kaffe. Vi vande oss i alla fall så bra vid det blandade kaffet så när det åter blev fritt tog det faktiskt lite tid att vänja sig vid den äkta varan.

I början av kriget var mjölet det största problemet för oss. Man fick så få vetemjölskuponger och eftersom vi måste ha smörgåsar med oss varje dag gick det fort åt. Av en slump mötte pappa på Kungsbacka marknad en gammal ungdomsvän som hade gård. Han beklagade sig över att de aldrig kunde få tag i fisk och pappa över bristen på vetemjöl. De gjorde upp om att göra ett byte och det var verkligen något som vi fick nytta av. Min bror och jag levde ju faktiskt hela dagen på de två smörgåsar vi hade med oss till skolan. På grund av vår långa skolväg var vi sällan hemma förrän vid 4–5-tiden på eftermiddagen, då vi fick middag. Min bror hade tidigare varit svårt sjuk så han var fortfarande mycket avmagrad. Det var väl att han kunde få smörgåsar av gott bröd och inte av de degiga limpor som det blev av krigstidsmjölet.

Pappa hade sedan många år tillbaka biodling som hobby. Det var också till nytta nu när sockret var hårt ransonerat. Mina föräldrar rökte eller snusade inte så tobaksransoneringen märkte vi inget av.

Bränsle blev det snart ont om. Här var vi lyckligt lottade för i november 1938 hade ett spanskt fartyg, Guernica från Bilbao, gått på grund på Nidingen och blivit vrak. Hon var lastad med props (rundvirke avsett till stöttor) och alla stränder häromkring var ”klädda” med props i olika längder. Alla som kunde var ute och bärgade så mycket de orkade. Man fick senare köpa det man bärgat på ”vrakauktion” i Göteborg. Det blev alltid mycket billigt för det var ju svårt att ta hand om. De flesta av folket här hade därför ett bra bränsleförråd. Vi hade en kokseldad panna bredvid spisen i köket. Med den värmdes huset upp. Nu fick mamma dagtid mata den med props och koksen som vi fick som tilldelning lades in nattetid för att hålla värmen. De här krigsvintrarna blev ju till råga på allt också onaturligt kalla och snörika. Det jobbiga med propsen var att de måste sågas i ganska korta bitar för att gå in i vår lilla kökspanna. Min bror och jag fick tillbringa många timmar vid sågbocken. Vi lade stockarna tvärs över och sedan var det att dra i varsin ände av vedsågen. Propsen var rätt lättsågad men värmepannan verkade ändå vara ett omättligt monster. Vi var ändå glada att vi hade ved att såga.

Jag kan inte minnas att vi hade problem med kläderna. Pappa hade alltid uniform eller blåkläder. Mamma stickade en snygg jumper till mig av två gamla som hon rafflat upp. Den var gul och brun med mönsterstickning och faktiskt riktigt trevlig. Det var ”inne” att ha kläder som det syntes på att materialet var återanvänt. En ny kappa fick jag – omsydd av min farmors gamla. En av mina klasskamrater, som alltid var så moderiktig, kom en dag till skolan med skor som hade träbottnar. Vi blev ganska avundsjuka trots att jag fortfarande mindes att de fattiga barnen i min folkskola hade träbottnar på de kängor de fått från fattigvården i socknen. Lite problem var det när vi behövde gummistövlar, för då måste man lämna ett par gamla istället. På den tiden slängdes inget i onödan, så mamma kunde leta fram ett par urvuxna, som vi kunde lämna.

Norge var ju ockuperat av tyskarna så sjötrafiken mellan de båda länderna var livlig här utanför. Fartygen gick nära utefter kusten, så de måste alltid ha lots. Alla norska fartyg hade tyska SS-män ombord. Vid flera tillfällen flydde ändå unga norska besättningsmän från fartygen när de befann sig här utanför. De firade sig ner i en livbåt och tog sig iland. Vid åtminstone två tillfällen vet jag att det gick lyckligt. Hur många som blev upptäckta och kanske skjutna vet vi inget om. Min pappa fick genom tullen vid ett par tillfällen brev med fotografi och förfrågan om de påträffat personen död eller levande. Livbåtarna, som norrmännen flytt med, fick tullen sedan order att lämna tillbaka när fartygen passerade nästa gång. Ena gången var jag med när det skedde. Vid det andra tillfället hette fartyget Vesta och var från Bergen. Lotsen ombord var från Vrångö men född och uppvuxen här. Han hette Bo Hultgren. Just som tullen lämnat ifrån sig livbåten och skulle styra ut från Vesta hoppade en ung norrman i havet. Tullbåten var lätt att manövrera så de fick snabbt upp honom och styrde mot land. SS-männen blev inte glada. Pappa tog hem norrmannen till vårt och sedan fick polisen hämta honom. Senare fick vi höra att han placerats på en gård i Fjärås i väntan på fred.

Farvattnen här var mycket farliga för de var hårt minerade. Ofta var det minvarningar på radio om minor som slitit sig och nu låg och drev. Det fanns särskilda fartyg med besättningsmän som var specialutbildade på att desarmera minor. Min mamma och bror var en dag ute på sjön och dörjade makrill. Då fick de se en fiskebåt som de tyckte rörde sig mot minfältet. De hörde en knall och när de tittade igen var fiskebåten borta. Det var en ”donsare”, d.v.s. en fiskebåt från Donsö, fick vi veta sedan. Alla omkom. Mamma och min bror blev så tagna att de var tvungna att bege sig hem igen genast.

Den värsta sjöolyckan, som vi var berörda av, var minsprängningen eller torpederingen av det tyska fartyget Robert Müller. Fartyget var ett transportfartyg och på väg till Norge. Det hade många man ombord. Många omkom. På en lossliten överbyggnad räddade sig tolv män. En tog sig simmande fram till Nidingen. Tullen plockade upp sju döda. I kvällningen gick jag ner till hamnen för att se om tullbåten hade kommit in. Det var bara ekan som låg förtöjd vid bryggan, och i den låg en stege. I stegen låg en död pojke intrasslad. Han hade överlevt explosionen, räddat sig upp i stegen men frusit ihjäl. Tullarna hade inte kunnat få loss honom utan han fick ligga kvar medan de fortsatte sitt arbete. För mig var det en hemsk upplevelse. Efter olyckan flöt mycket vrak iland, bl.a. räddningsflottarna, som inte kommit till användning, och ett klädskåp fyllt med uniformskläder i mycket små storlekar. Det sades att de ombordvarande hade varit mycket unga, många under 20 år.

Under kriget bärgades vrakgods av allehanda slag. De gamla gubbarna tog sina dagliga rundor där de kunde ta sig fram mellan de militära anläggningarna. Vi hittade en gång en stor, blank konservburk på vilken det stod tryckt ”Från Gedser till Skagen, det känns på smagen”. Hemma öppnade vi den, och den innehöll de allra godaste, röda danska korvar, som vi åt upp med förtjusning.

Våren 1942 tog jag realexamen i Kungsbacka. Det bestämdes att jag i januari -43 skulle börja på Praktiska hushållsskolan i Göteborg. Jag var alltså hemma hösten -42. Då ringde inköpschefen för Hulda Sköldbergs fiskaffär i Göteborg och föreslog att jag skulle köpa upp hummer här i trakten för dem. Jag var tveksam men lät mig övertalas. De flesta här småfiskade och hummerfisket har i alla tider varit särskilt lockande. Eftersom det inte fanns några kommunikationer hit, var det inte så lätt att bli av med fångsterna. En uppköpare från Bua kom ibland, och då han inte hade någon konkurrens blev priserna låga. Nu lade sig Sköldbergs alltid över. Det värdesattes, så det blev ett roligt jobb. Gubbarna var nöjda och glada. Det var aldrig något knussel med vägningen. ”Väg så att du klarar dej”, sa de jämt. Jag vidtalade mjölkbilen, som körde till Göteborg, att transportera hummerlådorna. De morgnar som hummern lämnades fick man upp i ottan för allt måste vara vägt, betalat och packat före klockan åtta. Det var trevligt att handskas med hummer. De var vackra, svarta och rena och ”kurrade” lite mysigt. Gubbarna fick också väldigt mycket fisk, så det åt man för jämnan. De fick mer, än de kunde förbruka. Här hade vi överflöd, men i stan köade man för fisk – som inte fanns. Den var aldrig ransonerad, utan folk fick köpa när det fanns tillgång. De stora fiskebåtarna kunde inte fiska som i fredstid på grund av minfaran. Många båtar blev minsprängda och besättningarna omkom. Tillgången på fisk var därför liten. Så utan att jag knappt vet hur det kom sig, gick jag med på att också skicka fisk till Sköldbergs. Jag hade en bekant, som var disponent på en textilfabrik i Borås. När han hörde talas om mina fiskleveranser, tänkte han på sina anställda, som hade det så svårt med maten. Vi kom överens om att jag ibland också skulle skicka några lådor till honom. Mjölkbilen, med Sven Andersson och ”Anders på Skansen”, skötte även dessa leveranser och lådorna lämnades på Kungsbacka järnvägsstation för vidare befordran till Borås, där fisken delades ut till fabriksarbetarna. Det var roligt med dessa sändningar för varje gång fick jag ett paket på posten med ett vackert klännings- eller blustyg som bonus. Men en dag tog det oväntat slut. På förmiddagen när tåget med fisklådorna kom stod disponenten själv på stationen tillsammans med Borås alla fiskhandlare. Godset lastades av. Fisklådorna dök upp. När det stod klart att fiskhandlarna inte fick så mycket som en fiskstjärt utan att lådorna var till en av fabrikerna, blev de så arga att disponenten inte vågade göra om det.

När isen lade sig på havet blev det ännu mer fisk, för nu kunde vem som ville gå på isfiske. Vid ett tillfälle tog jag emot över 1000 kg torsk. Då fick Sköldbergs själva hämta den med bil på kvällen. Min förtjänst var inte stor. Jag fick tio öre kilot och gubbarna en krona för stort som smått. Det var mycket arbete, men jag tyckte också att jag gjorde en god insats. Gubbarna fick sålt sina fångster och folket i stan fick mat. Jag vet att vissa dagar fanns det bara min fisk att köpa i Göteborg. Eftersom den inte var ransonerad hade vi inte en tanke på att det på något sätt kunde vara olagligt. Det var ju inte heller något yrkesfiske det rörde sig om. Men så började det komma underliga telefonsamtal till mig med lite konstiga frågor och en dag fick jag ett meddelande från Göteborgs fiskhandlarförening att jag skulle infinna mig på ett möte i fiskhamnen. Där sammanträffade jag, runt ett långt bord i en stor sal, med en hel hop ganska hotfulla män i övre medelåldern, som jag uppfattade det. Jag var ju egentligen bara en skolflicka på sjutton år och de hade väl beslutat att skrämma mig riktigt. De påstod att all fisk som fiskades måste lämnas till fiskhamnen och att den skulle vara storlekssorterad. Jag var inte lättskrämd utan upplyste dem om, som sanningen var, att det var en omöjlighet. För det första skulle fisken bli för gammal innan den kom ut i affärerna och det gick inte heller att sortera och i flera olika lådor skicka 10 kg ettans torsk, 23 kg tvåans, 18 kg treans t.ex. Jag visste ju dessutom att jag snart skulle börja skolan igen och att det ändå snart skulle vara slut med mina fiskaffärer, så jag kunde rätt kavat, tror jag, meddela att jag inte var det minsta intresserad av att samarbeta med dem. Men jag måste säga att jag blev både förvånad och arg när jag sedan lämnade fiskhamnen och det ur två olika prång dök upp två fiskhandlare som gav mig förslag om att skicka fisken till dem istället. Det var alltså inget annat än rena rama avundsjukan mot Sköldbergs, som låg bakom det hela.

Jag började på Praktiska hushållsskolan i Göteborg, som var en internatskola, i januari 1943. Det var inte precis rätt tidpunkt, när man ville lära sig finare matlagning. Allt var ransonerat även om skolan naturligtvis fick extra tilldelning. Vi fick använda alla slag av ersättningsprodukter, såsom konstgjord grädde och äggpulver, som hade en otrevlig skarp smak, talgig ”restaurangblandning” till brödet och ett slags vitt margarin till matlagning och bak. Matsedlarna var rätt påvra och det förekom både rödbetsbiff och kålrotsbiff. Vi skrattade när vi fick ett recept som hette ”Kolja stuvad som lake” och så började det med 2 kg vitling. Vi lärde oss verkligen att ”koka soppa på en spik” men var ändå rätt nöjda, även om vi missade de där rätterna med finare ingredienser, som vi väl egentligen hade kommit dit för.

Under tiden på Praktiska hushållsskolan upplevde vi dramat med ubåten Ulven. Det var hemska dagar innan man visste vad som hänt. Varje morgon samlades vi cirka fyrtio flickor och lärarinnor och lyssnade på radion innan dagens arbete började. Vi, liksom hela svenska folket, var helt engagerade i olyckan.

Militär från I 15 kom och gick på Vässingsö under krigsåren, ibland fler, ibland färre. Av och till begärde de husrum men det räckte oftast med lillstugan och källarrummet. På sommaren 1944 arbetade jag på Valldahemmets barnkoloni för att få praktik. Jag tänkte bli lärare. Valldahemmet låg alldeles vid vattnet så där fanns många militära befästningar och avspärrningar i trakterna. Precis intill kolonins område hade en trupp sin förläggning med flera tält. Det var unga pojkar med en lite äldre sergeant som befäl. Han hette Svensson och var mycket barnkär så militären gjorde flera arrangemang för barnen, som midsommarfirande, tävlingar och kalas. På hösten flyttade jag på allvar till Göteborg och fortsatte min utbildning. Under tiden kom freden men jag vet, att jag under krigsåren sade, att vi här på Vässingsö levde som i händelsernas centrum. Det hände jämt så mycket både roligt och tråkigt, så det är helt omöjligt att här göra annat än en liten återblick.