S

Sádijávrre–Sövestad

Sádijávrre sjö, Gällivare sn, Lappland. Sádijávrre sjö, Gällivare sn, Lappland. – Förleden i det lulesamiska namnet, med försvenskad stavning Satihaure, kan sammanhållas med sádim och sádek ’fågelflake, fälla’. Efterleden jávrre och dess variantform hávrre (haure) betyder ’sjö’.

Sagaå å, Uppland och Västmanland. Sagån å, Uppland och Västmanland. (mellum) haffs ok Sæw strøms 1296 avskr., (i) Sawu Åå 1573, Sagåhn 1600-talet. – Det gamla namnet på gränsån mellan Uppland och Västmanland har varit *Sæva. Detta är en bildning till adjektivet fsv. sæver ’stilla, lugn’ och syftar på åns påfallande lugna lopp. Till det gamla namnet har med tiden ett förtydligande å fogats, och ur sammansättningen Sævu a ’Säva å’ har dagens namnform Sagån uppkommit.

Sakkat fjällsjö, Jokkmokks sn, Lappland. Sakkat fjällsjö, Jokkmokks sn, Lappland. – Det lulesamiska namnet, tidigare skrivet Saggat, hänger troligen samman med ordet sagga ’fort, hastigt, häftigt’. Det är karakteristiskt för sjön att vinden hastigt blåser upp och förorsakar stora vågor.

sal Ordet sal uppträder i en rad ortnamn av hög ålder i Sverige. Ofta är dessa namn osammansatta, → Sal och → Sala, men också enstaka sammansättningar som Samsala och Ömmesala förekommer. Den i särklass vanligaste sammansättningen med sala som huvudled är Uppsala, vilket dock har en särskild bakgrund (se → Uppsala). Som förled uppträder sal i bl.a. → Saleby och → Salsta. Sammansättningar med → hem (Salom, Salum) visar att det rör sig om en förhistorisk namntyp, så också sammansättningar med gudanamnet Oden (→ Odensala, Jämtland, → Onsala) för så vitt dessa namn innehåller sal och inte → al. Etymologiskt är sal samma ord som det nusvenska sal ’större rum’. Den ursprungliga innebörden har av allt att döma varit ’byggnad med ett rum’, men i de nordiska fornspråken verkar ordet ha utvecklat en dubbel betydelse, dels ’tillfällig bostad, härbärge, bod’ o.d., dels ’festsal, hallbyggnad’. Båda dessa alternativ har diskuterats för sal-namnen. Till stöd för den förstnämnda uppfattningen har man bl.a. anfört att det med sal nära besläktade säl (fvn. sel) betyder ’fäbodställe, bod’ o.d. (jfr → Sälen). En linje har varit att knyta sal-namnen särskilt till slåtterbodar och ängslador för förvaring av vinterfoder. Ett argument för detta har varit att många av namnen, som t.ex. Samsala i Närke och → Sala i Västmanland, är lokaliserade till lerslätter vilka i förhistorisk tid bör ha utgjort stora och viktiga ängsområden. Räknar man i stället med en betydelse ’festsal, hallbyggnad’ kan sal ha syftat på de hallbyggnader som utgjorde viktiga prestigebyggnader under yngre järnåldern och som kan knytas till centralorter och ett högre socialt samhällsskikt. Till stöd för denna uppfattning har man pekat på att ordet sal och dess motsvarigheter i fornvästnordiskan och andra germanska fornspråk uppvisar en sådan eller liknande betydelse. En del bebyggelser med sal-namn företer också tecken på att ha varit stora och viktiga under järnåldern; här kan, vid sidan av → Uppsala, särskilt nämnas → Sal i Västergötland. Slutligen bör nämnas att en fornfrankisk motsvarighet sala tidigt användes om tillfälliga bostäder där hövdingar bodde när de inkrävde naturaräntor av underlydande gårdar. Under 600-talet utvecklades dessa sala-platser till centralgårdar i den frankiska storgodsorganisationen. Händelseförloppet kan givetvis inte direkt överföras till Norden men visar att en betydelse ’tillfällig bostad’ kan inta en förmedlande roll i den komplicerade betydelseutveckling som ordet av allt att döma har genomgått. Litteratur: Stefan Brink, Political and social structures in early Scandinavia. A settlement-historical pre-study of the central place, i Tor 28 (1996), s. 255–58; Lars Hellberg, Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse (1967), s. 180–92; Jöran Sahlgren, Från Morasten till Håga, i Namn och bygd 41 (1953), s. 26–32; Per Vikstrand, Namnet Uppsala, i Gamla Uppsala i ny belysning (2013), s. 135–154.

Sal sn, Åse hd, Västergötland. Saal Sokn 1397 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → sal.

Sala kn, stad, Västmanland. (in) Salum 1335. – Stadens namn är givet efter socknen Sala, vars namn i sin tur är givet efter den gamla kyrkbyn. Det innehåller pluralis (se inl. 3.3.1) av → sal.

Sala backe stadsdel, Uppsala stad, Uppland → Uppsala.

Salbohed tätort, Västerfärnebo sn, Vagnsbro hd, Västmanland. – Tätorten har vuxit fram i anslutning till Västmanlands regementes övnings- och mötesplats Salbohed, belägen strax norr om tätorten. Området blev mötesplats för en av regementets bataljoner redan under indelningsverkets första tid på 1680-talet och användes från 1780-talet av hela regementet fram till 1906, då det flyttade till → Viksäng vid Västerås. Innebörden av namnet, som liksom flera andra namn på exercisplatser har betoning på sista namnleden (jfr → Revingehed), är ’exercisheden vid Norrsalbo och Sörsalbo’. Byarna Norrsalbo och Sörsalbo ligger strax väster om tätorten.

Saleby sn, tätort, Skånings hd, Västergötland. Salaby 1290. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med → by ’gård; by’ sammansatta ortnamnet innehåller i förleden genitiv pluralis av → sal, som här kanske åsyftar mindre ekonomibyggnader, slåtterbodar, ängslador e.d. Mycket talar emellertid för att bynamnet Saleby liksom bynamnen Friggeråker, Slöta och Synnerål i samma socken tillkommit genom uppkallelse efter bebyggelser i trakten kring Falköping och Ålleberg. Tätorten Saleby ligger i anslutning till sockenkyrkan.

Salem kn, sn, Svartlösa hd, Södermanland. (in) ecclesia Slæm 1283. – Namnets fornsvenska form var, som belägget visar, Slæm. Detta är sannolikt en sammansättning av växtbeteckningen fsv. sla ’slån’ och → hem ’boplats; gård’, eller här möjligen ’bygd’, då det är oklart om sockennamnet återgår på ett by- eller ett bygdenamn. Ännu i sen tid har Salemsbygden karakteriserats av omfattande slånsnår. Den nuvarande namnformen Salem är resultatet av en medveten uppsnyggning som ägde rum vid 1600-talets början; förebild för det nya namnet har varit det bibliska Salem, ett poetiskt namn för Jerusalem.

Sallerup, Södra, Västra, Östra snr, Skåne → Södra Sallerup, → Västra Sallerup och → Östra Sallerup.

Sallmunds vanligt gårdnamn, Gotland → Levide.

Salom by, Hackås sn, Jämtland. samt byar i Torsåkers respektive Nora snr, Ångermanland → sal.

Salsta gods, Lena sn, Norunda hd, Uppland. (in) Siala– stum 1301, Curiam meam [’min gård’] Salastæ 1304. – Namnet, som har flera paralleller i Mälarområdet, är sammansatt av → sal och → sta(d).

Saltoluokta fjällstation, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet, lulesamiska Sáltoluokta, är givet efter en vik i sjön → Langas. Förleden, som innehåller ett namnelement i genitiv, har sannolikt ursprung i verbet sálltot ’bli salt’, efterleden är luokta ’vik’. Viken har även gett namn åt ett sameviste. Namnet uppges ha uppkommit genom en svensk felskrivning av lulesam. Gálldoluokta, sammansatt av gálldo ’kallkälla’ och luokta ’vik’. Det äldre namnet har kommit ur bruk.

Saltsjön havsfjärd i Södermanland och Uppland → Östersjön.

Sáluhávrre fjällsjö, Jokkmokks sn, Lappland. Salus jaur 1559. – Det lulesamiska namnet, med försvenskad stavning Sállohávrre (Sallohaure), är en sammandragen form av ett äldre samiskt namn. Förledens betydelse är oklar, efterleden är ursprungligen jávrre ’sjö’. Namnet är överfört på ett samiskt sommarviste.

Stad by, Ullångers sn, Ångermanland → sal.

Samsala by, Hallsbergs sn, Kumla hd, Närke → sal.

Sanda sn, Gotland. (Jn …) Sandum 1304. – Namnet innehåller pluralis (se inl. 3.3.1) av ordet sand och syftar på sandig jordmån. Socknen torde snarast ha övertagit namnet från en bebyggelse svarande mot nuvarande Sandegårde (Sandgardt 1608).

Sandarne tätort, Söderhamns stad, Söderala socken, Hälsingland. – Tätorten har utvecklats ur ett industrisamhälle. Namnet innehåller bestämd form pluralis av sand med syftning på sandig terräng eller sandbildningar vid havsstranden och har väl ursprungligen brukats som naturnamn, innan en industri anlades på platsen.

Stad sn, Möckleby hd, Öland. (de …) Sandby ca 1320 avskr. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Det är sammansatt av sand, syftande på sandig jordmån, och → by ’gård; by’. Namnet kan ses i relation till grannsocknen Gårdby, vars namn i förleden innehåller dialektordet gorr ’gyttja, dy’.

Sandby, Norra, Södra snr, Skåne → Norra Sandby och → Södra Sandby.

Sandegårde gd, Sanda sn, Gotland → Sanda.

Sandemar gods, Österhaninge sn, Sotholms hd, Södermanland. (j) Sandamar 1400-talets mitt. – Namnet är sammansatt av en form av ordet sand och dialektordet mar ’grund havsvik med tät vassvegetation; strandäng’. Namnet bör ursprungligen ha syftat på den flacka terrängen runt godsets huvudbyggnad eller en del därav.

Sandhammaren strandområde, fyrplats, Löderups sn, Ingelstads hd, Skåne. Sanhammer 1523. – Namnet är sammansatt av sand och dialektordet hammar i betydelsen ’höjd, brant’. Området karakteriseras av höga sanddyner.

Sandhamn badort, Djurö sn, Värmdö skg, Uppland. (aff) Sandha hampn ca 1500, Sandöhambn 1670, Sandh hampn 1672. – Namnet är sammansatt av önamnet Sandön och hamn. Sandön (Swea Sandhø 1288, Swenske Sandön 1507) är i sin tur sammansatt av sand och ö, således ’den sandiga ön’. Bestämningen Swea eller Swenske i de äldsta beläggen kan vara tillagd i syfte att skilja namnet från Sandö i Nagu socken i Åbolands skärgård, Finland.

Sandhem sn, tätort, Vartofta hd, Västergötland. Sandeem 1359. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Det innehåller ordet sand syftande på sandig mark i byn och → hem ’boplats; gård’. Tätorten ligger vid järnvägen och i anslutning till sockenkyrkan.

Sandhult sn, tätort, Vedens hd, Västergötland. Sandwlta sokn 1380. – Sockennamnet är givet efter gården Sandhult. Det innehåller sand med syftning på sandig mark och → hult. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan.

Sandseryd sn, Tveta hd, Småland. (de) Sandsioryd 1345. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller namnet på en nu försvunnen sjö, fsv. *Sandsio(r) ’Sandsjön’, och → ryd ’röjning’.

Sandsjö, Norra, Södra snr, Småland → Norra Sandsjö och → Södra Sandsjö.

Sandskär ö, Haparanda skärgård, Norrbotten. Sand Skiär 1736. – Ön kännetecknas av sanddyner. Namnet har av meänkielitalande ombildats till Sanskeri.

Sandslån tätort, Ytterlännäs sn, Ångermanland. – Tätorten har vuxit upp under timmerflottningsepoken. Här fanns världens största sorteringsverk, anlagt 1874. Namnet betecknar ett lågt liggande sandigt område vid Ångermanälvens östra strand, som i sen tid har höjt sig ur älven. I efterleden ingår ett dialektord lå, som uppträder i sammansättningen sandlå ’sandbotten, sandrevel’; jfr → Svartlå.

Sandvik sn, Västbo hd, Småland. Ecclesie Sandwik 1268. – Socknen har fått sitt namn efter en gård. Namnet har ursprungligen tillkommit en sandig vik av sjön Fegen.

Sandviken kn, stad, Gästrikland. – Orten, som blev köping 1927 och stad 1943, uppstod i anslutning till Sandvikens järnverk, grundat 1862, och fick namn efter industrin. Denna hade övertagit namnet från en närbelägen vik av Storsjön. Förleden syftar av allt att döma på sandmark vid viken.

Sandön ö, Fårö sn, Gotlands norra hd, Gotland → Gotska Sandön.

Sangis tätort, Nederkalix sn, Norrbotten. Sangiis 1539. – Namnet, vars betydelse är oklar, anses vara av finskt ursprung.

Sankt Anna sn, Hammarkinds hd, Östergötland. – En församling Sankt Anna bildades 1537. Skärgårdsförsamlingens namn är lånat från kyrkan (S: Anne kyrckie 1542), som var helgad åt Sankta Anna, skyddshelgon för de sjöfarande. I en förteckning över kapell utan själasörjare från 1500-talets början omnämns Anne in scopulis ’Anna i skären’.

Sankt Ibb sn, Rönnebergs hd, Skåne. Sanchte Ibbz Sochn 1671. – Socknen, som omfattar ön → Ven, har sitt namn efter sockenkyrkan, som är invigd åt Sankt Jakob d.ä. eller d.y. (Ib är en dansk form av mansnamnet Jakob). I stället för sockennamnet används i dagligt tal öns namn.

Sankt Johannes sn, Lösings hd, Östergötland. Sancti Johannis soken 1488. – Namnet har sitt ursprung i den åt Johannes döparen helgade sockenkyrkan.

Sankt Lars sn, Hanekinds hd, Östergötland. Sancta Lafrintza sokn 1383. – Socknen har fått namn från sin åt martyren Laurentius helgade kyrka.

Sankt Nikolai sn, Jönåkers hd, Södermanland. – Namnet har sitt ursprung i den åt Sankt Nikolaus helgade sockenkyrkan (Ecclesia beati Nicolai 1314?).

Sankt Olof sn, tätort, Albo hd, Skåne. Lunkænde 1398 avskr., Sanctæ Oluffs kirke Jnnen Lwnckende 1435 avskr. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn (nu en tätort), avsåg ursprungligen kyrkan, helgad åt den norske helgonkungen Olav Haraldsson. En berömd medeltida träskulptur av helgonet finns i kyrkan, och en undergörande källa som bär hans namn finns i närheten. Kyrkbyns och socknens äldsta namn Lunkende är troligen ett ursprungligt namn på ett intilliggande vattendrag, antingen Skälbäcken eller Raskarums å, bildat till lunka ’gå långsamt’ med syftning på vattnets lopp.

Sankt Peder sn, Ale hd, Västergötland. – Socknen har fått sitt namn från en kyrka (ecclesia beati Petri 1330), helgad åt aposteln Petrus.

Sankt Per sn, Dals hd, Östergötland. Parochia Sancti Petri i Vatzstena 1502. – Socknen har fått sitt namn från en kyrka helgad åt aposteln Petrus. Kyrkan var den gamla stadskyrkan i Vadstena. Den kallades efter färgen vanligen Rödkyrkan; efter kyrkans rivning 1829 återstår nu endast Rödtornet.

Sankt Petri förs., Malmö stad, Skåne → Malmö Sankt Petri.

Sankt Sigfrid sn, Södra Möre hd, Småland. – Socknen bildades 1856 som annexförsamling till Ljungby. Den fick namn efter missionären Sankt Sigfrid, som enligt lokal tradition uppfört ett kapell i trakten. Socknen motsvarar huvudsakligen den gamla kapellförsamling vars namn var Kumlamad (in Kumblamad 1515). Detta innehåller i förleden kummel, vanligen ’(grav)minnesmärke’ (→ kumla), en betydelse som här dock knappast kan komma i fråga. Om efterleden se → Madesjö. Kapellet låg vid byn Kyrkeryd; enligt de äldsta uppgifterna var det dock helgat åt S:t Olof och inte S:t Sigfrid.

Sannahed tätort, militärt övningsfält, Kumla sn, Kumla hd, Närke. – Sannahed var under 1800-talet ett militärövningsområde, och tätorten har vuxit upp vid detta. Den gamla exercisplatsen låg på Sanna bys (de Saandum 1307) ägor. Bynamnet innehåller plural form (se inl. 3.3.1) av ordet sand ’sandig terräng’. Namnet har liksom en del andra namn på övningsplatser betoning på sista namnleden (jfr → Revingehed).

Sanne sn, Sörbygdens hd, Bohuslän. Sandarudz kirkia 1391, Sanda kirkia 1399. – Socknen har troligen fått sitt namn efter prästgården, nuvarande Prästebol, som väl äldst även benämnts Sandarud (se belägget 1391; rud ’röjning’). Förleden i det ursprungliga gårdnamnet kan innehålla pluralis av fvn. sandr, här snarast i betydelsen ’sandstrand, sandmo’. Det kan också vara ett äldre namn, *Sande, på den intilliggande Sannesjön.

Sarek nationalpark, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet är givet efter fjällmassivet Sarek med toppen Sarektjåhkkå (lulesam. tjåhkkå ’fjälltopp’). Tänkbart är att man vid tolkningen ska utgå från det lilla berget Sarekvárásj (várásj ’litet berg’), som är beläget intill fjällmassivet. Förleden i detta namn kan tolkas som sarek ’en svagare rentjur som måste fly för en starkare i brunsttider’ och torde grunda sig i jämförelse.

Saxdalen tätort, Grangärde sn, Dalarna. – Poststationen, tillkommen år 1900 och då benämnd Rävvåla efter läget i en by med samma namn, har från och med 1948 hetat Saxdalen. Detta namn har också kommit att brukas om den tätort som vuxit fram ur byn Rävvåla. Vid byte av poststationsnamnet hänvisades till förväxlingsrisk i tal och skrift med andra poststationer, t.ex. de småländska Rävemåla i Älmeboda socken och Rösmåla i Urshults socken. Namnet Saxdalen är en nybildning och syftar på Rävvålas läge i en dalgång vid sjön Saxen. Rävvåla (Refwåhla 1664, dock känt från 1620-talet) innehåller i förleden djurbeteckningen räv. I efterleden ingår pluralis av dialektordet vål ’samling av kullfallna trädstammar, ris o.d.; vindfälle, röjningsbråte’.

Saxnäs fjällby, Vilhelmina sn, Lappland. – Namnet går tillbaka på sydsam. Saadteskenjuana, namnet på den landtunga i Kultsjön där byn ligger. Förleden Sax- är en försvenskad sammandragning av det samiska namnets förled saadteske ’sandig; sandstrand’, jfr → Saxån som utmynnar i Kultsjön, medan förleden i andra namn i byns närhet har försvenskats till Sats-. Efterleden näs motsvarar den samiska efterleden njuana ’näs’. Samiska namn som varit i bruk och som återgår på det sv. Saxnäs är ljudhärmande Saaksneese samt Skaarjalaedtie, vars förled skaarja ’sax’ är ett översättningslån, medan efterleden laedtie här betyder ’by’ (annars vanligen ’svensk el. norsk (bonde) i motsats till same’).

Saxtorp sn, Harjagers hd, Skåne. (in) Saxsthorp 1200-talets senare hälft. – Socknen har givit kyrkbyn dess namn, vars efterled är → torp ’nybygge’. Förleden har vanligen tolkats som innehållande ett äldre namn på Saxån, fda. *Sax, bildat till en forndansk motsvarighet till fvn. sax ’kniv; svärd’, kanske med syftning på en nedskärning i terrängen. Enligt en annan tolkning utgörs förleden av ett icke säkert styrkt mansbinamn fda. *Sax.

Saxtorpsskogen tätort, Saxtorps och Västra Karaby snr, Harjagers hd, Skåne. – Tätorten, som huvudsakligen ligger inom Saxtorps socken, består av fritids- och villabebyggelse i ett skogsområde. Äldst kallades tätorten Svanabacken efter en äldre fastighet, som säkerligen övertagit ett äldre naturnamn; bakgrunden till detta namn är okänd.

Saxån å, Vilhelmina sn, Lappland. Saxo Elfwen 1744. – Namnet på ån, som rinner till Kultsjön, återgår på samiskan. Ån heter i dag på sydsamiska Suevniejohke, av suevnie ’grönskan som renen vädrar och dras till’ och johke ’större bäck, å’, men dess övre lopp kallas Saaksenjohke, tidigare namn på hela åsträckan. Förleden Saaksen, som har samband med adj. saakse ’härsken’, torde syfta på vattnets kvalitet. Jfr → Saxnäs.

Saxån å, Skåne → Saxtorp.

Sealggá fjäll, Kiruna stad, Lappland. – Det nordsamiska namnet, med försvenskad stavning Sälka, innehåller sannolikt förleden i fjällets äldre namn. Det betyder ’Ryggen’, med trolig syftning på Kölen. Fjället, som passeras av Kungsleden, är i dag känt genom turiststugorna Sälka.

Segeå å, Bara och Oxie hd, Malmö stad, Skåne. Seie, Seje aa ca 1590. – Åns namn, fda. *Sekia, sammanhänger med dialektordet seke (sege) ’sidlänt mark, sankmark’, kanske med syftning på stränderna vid åns utlopp i Öresund.

Segersjö gods, Lännäs sn, Askers hd, Närke. curiam Syharsø 1278. – Förleden har föreslagits innehålla genitiv av mansnamnet fsv. Sighar. Alternativt kan förleden uppfattas som samhörig med dialektordet sig, seg ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’. Den ursprungliga efterleden är ö; gården ligger vid stranden av Hjälmaren. Förbindelserna -rs- och -rsj- har i dialekten uttalats med samma slags sje-ljud, varför -ö missuppfattats som -sjö. Skrivningar med -sjö börjar uppträda på 1500-talet.

Segersta sn, tätort, Hälsingland. (apud) ecclesiam Særisstadhum 1302. – Tätorten omfattar byarna vid kyrkan. Sockennamnet är lånat från den by där kyrkan uppfördes, dvs. nuvarande Segersta prästbord och Byn (Byn 1535). Förleden kan innehålla genitiv av ett mansnamn motsvarande fvn. Sævarr. Efterleden innehåller → sta(d). Dialektuttalet »Särsta» och skrivningar som Särstad Sochn 1715 kan ledas tillbaka på den fornsvenska formen, men i skrift omgestaltades namnet också till Sädersta, Sedersta o.d., former som är vanliga på 1500- och 1600-talen, och till dagens officiella namnform Segersta (Segerstadh sochn 1635).

Segerstad, Lilla, Stora gd resp. gods, Reftele sn, Västbo hd, Småland → Stora Segerstad.

Segerstad sn, Grums hd, Värmland. curia Sigarstad 1287 (avser en gård). – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Namnet är sannolikt en sammansättning av det fornsvenska mansnamnet Sighar och → sta(d).

Segerstad sn, Gudhems hd, Västergötland. (j) Segherstadhum 1423. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Se Segerstad, sn, Grums hd, Värmland.

Segerstad sn, Gräsgårds hd, Öland. parrochie Sigarstad 1285. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Se → Segerstad, sn, Grums hd, Värmland.

Seglingsberg samhälle, Ramnäs sn, Snevringe hd, Västmanland. – Samhället har vuxit fram kring ett järnbruk, grundat 1610. Namnets förled är bildat till namnet på en nu försvunnen by Seglingbo (j Sigloghabodhum 1401, j Siglingebode 1474), vars namn i sin tur innehåller kvinnonamnet fsv. Sighløgh och pluralis av → bod. Efterleden i järnbrukets namn är bildad efter mönster av andra namn sammansatta med berg i betydelsen ’bergslag, plats för bruksrörelse’.

Seglora sn, Marks hd, Västergötland. Sæghlorær 1294 (avser kyrkbyn). Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Efterleden innehåller det från Västergötland belagda dialektordet ora ’stenig (skogs)backe’. Förleden hänger sannolikt samman med dialektordet sig, seg ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’. Den kuperade terrängen vid kyrkan inrymmer sankmarker och ett mindre vattendrag.

Segmon tätort, Eds sn, Grums hd, Värmland. Segmo 1503. – Tätorten har vuxit fram kring en 1879 öppnad järnvägsstation, belägen mellan gårdarna Västra Segmon och Östra Segmon (Segmons gård). Namnet är sammansatt av dialektordet sig, seg ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’ och mo ’sandig mark’.

Seitevare kraftverk, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet, som är givet efter ett närbeläget berg, är en försvenskning av lulesam. Siejdevárre, bildat till genitiv av siejdde ’sejte (sten som var föremål för dyrkan bland samerna)’ och várre ’berg, fjäll’. Det tidigare vattenfallet bär ännu namnet Bassegårttje (tidigare stavat Passekårtje), vars svenska namn Heliga fallet är en översättning från samiskan.

Selaön ö, Selebo hd, Södermanland. Sila 1285. – Önamnet, fsv. Sila, är sannolikt bildat till namnet på en intillliggande fjärd, fsv. *Sili ’den lugna’ e.d. Detta fjärdnamn har snarast avsett den långa skyddade vattenarmen mellan Selaön och det sörmländska fastlandet.

Selebo härad hd, Södermanland. Silbohundare 1348. – Huvuddelen av häradet utgörs av Selaön. Namnet innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning, fsv. silboar, bildad till Selaöns gamla namn eller till ett till grund för detta liggande viknamn (→ Selaön).

Selet sjö vid Lövsele (Kräkånger), Lövångers sn, Västerbotten → Kräkånger.

Selja tätort, Mora sn, Dalarna. (ij) Seliom 1539. – Tätorten har övertagit ett bynamn. Detta innehåller pluralis av dialektens säl ’fäbodställe’.

Selånger sn, Medelpad. (De) Silanger 1344. – Namnet innehåller fsv. *anger ’(havs)vik’ ånger och har äldst syftat på Selångersåns forna mynningsvik; så småningom har namnet kommit att överföras på det intilliggande landområdet. I förleden ingår sannolikt åns äldre namn *Sil-, som nu lever kvar i bynamnet Silje. Ånamnet har betydelsen ’ån som rinner stilla och långsamt’ eller ’ån med lugnvatten (sel)’. Att Selånger såsom föreslagits skulle vara bildat direkt till ordet sel är mindre troligt.

Seminghundra härad hd, Uppland. (de) Semingia hundari 1291. – Häradsnamnet innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning, fsv. sæmingiar. Till grund för denna har antagits ligga ett ånamn, bildat till en motsvarighet till adjektivet fvn. sámr ’mörk’ och syftande på mörk lera. Det är dock ovisst vilket vattendrag som skulle avses. Namnelementet → hundare är bevarat i den moderna namnformens -hundra.

Semla f.d. bruk, Västanfors sn, Gamla Norbergs bergslag, Västmanland. (j) Sømle 1461, (i) Symble 1496. – En hytta omtalas på platsen 1562, där ett järnbruk anlades 1607. Namnet, fsv. *Symbla, har sannolikt avsett ett vattendrag i närheten av den ursprungliga bebyggelsen, som låg ca en kilometer från bruket. Ett sådant namn skulle kunna vara bildat till ett fornsvenskt *simbl ’ställe där vatten sipprar fram, sankmark’, samhörigt med dialektordet simla ’röra sig långsamt’. Om bynamnet Semlan i Mörsils socken i Jämtland (Sembla 1745, Semelå Gårhytta 1825 – en smälthytta för kopparframställning anlades här 1752), som är givet efter byns läge vid ån Semlan (Sembla Ån 1775), ska tolkas på samma sätt är ovisst.

Semlan by, Mörsils sn, Jämtland → Semla.

Sennan tätort, Enslövs sn, Tönnersjö hd, Halland. – Tätorten är framvuxen kring en järnvägsstation vid en år 1877 öppnad bansträcka. Stationen fick namn efter läget vid ån Sennans utlopp i Nissan. Ånamnet, fda. *Sænda, äldst belagt i mitten av 1600-talet, kan vara bildat antingen till det nuvarande namnet på åns källsjö, Sandsjön, eller direkt till ordet sand.

Seskarö tätort, Nedertorneå sn, Norrbotten. – Namnet är övertaget från ön Seskarön. Det är en försvenskning av ett ursprungligen finskt namn (Seitzenkarj) 1554), som innehåller seitsen ’sju’ och kari ’skär’. Ön har bildats av vid landhöjningen sammanväxta småöar. Öns och tätortens namn Seittenkaari är en meänkielisk form av det ursprungliga namnet.

Sevalla sn, Yttertjurbo hd, Västmanland. Silwaldha 1345. – Sockennamnet avsåg troligen ursprungligen den plats där kyrkan kom att byggas. Det innehåller i förleden fsv. *sil ’lugnvatten’, motsvarande norrländska dialekters sel, med syftning på ett parti av den förbiflytande Sagån. Efterleden är vall ’slät, gräsbevuxen mark’.

Sevede härad hd, Småland. (in) Sigwidhæ 1311. – Sevede är ett av de »land» i → Småland som inordnats som distrikt i häradsindelningen. Efterleden, fsv. vidhe, innehåller dativ av fsv. vidher ’skog’ eller ett till detta ord bildat fsv. vidhe, brukat just som efterled. Förleden, fsv. Sigh-, är att sammanhålla med dialektorden siga, sega ’sakta rinna fram, sippra fram’ och sig, seg ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’. Namnet Sevede antas ha syftat på central bygden i det sidlänta området runt sjön Krön och Stångån.

Sexdrega sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. (in ...) Sexdræghum 1314. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn (numera tätort). Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet är flertydigt. Enligt en mening skulle namnet åsyfta sex platser för notdragning. Kyrkbyn ligger vid Ätran.

Sibbarp sn, Faurås hd, Halland. (in) parochia Sigbiornathorp 1200-talets senare del eller 1300-talets förra del. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Förleden innehåller ursprungligen mansnamnet Sigbjörn, som genom ljudutveckling reducerats och anslutits till Sibbe, en redan från äldre vikingatid känd kortform av detta namn. Efterleden är → torp ’nybygge’. Skrivningar som Sibbarp och Sibborp dyker upp i slutet av 1400-talet.

Sibbhult tätort, Hjärsås sn, Östra Göinge hd, Skåne. Sebbeholt 1583. – Tätorten, som har vuxit fram kring en järnvägsstation vid en bana öppnad 1865 och olika industrianläggningar, har sitt namn efter en intilliggande gård. Det innehåller mansnamnet fda. Sibbi och → hult.

Sibo tätort, hanebo sn, Hälsingland. Sideboda 1542. – Tätorten är framvuxen ur en by. I förleden ingår bestämd form av dialektordet sid ’låglänt (och sank)’. Efterleden innehåller pluralis av → bod, troligast avseende en medeltida utgårdsbebyggelse, ett s.k. bodland.

Sidensjö sn, tätort Ångermanland. Sidunxsio 1386 avskr. – Namnet har ursprungligen betecknat en sjö, sannolikt nuvarande Bysjön, som är belägen i socknens centrum norr om kyrkan. Sjönamnet (fsv. *Sidhunger med senare tillägg av sjö) är bildat med ändelsen -ung till dialektordet sid ’låglänt (och sank)’ med syftning på sjöns stränder, som i äldre tid troligen varit sanka.

Siende härad hd, Västmanland. (Mædh) Siundahundare 1357, Seundahundere 1366 avskr. – Siende härad, som från början omfattade socknarna Furuby (nu en del av Badelunda), Kungsåra, Kärrbo och Irsta, sammanslogs under 1300-talets senare hälft med grannhäradet Gorunda hundare (Mædh … Gorundahundare 1357), som bestod av socknarna Badelunda, Hubbo, Kila och Tillberga (jfr → Tuhundra härad). Det nya, sammanslagna hundaret benämndes till en början med båda namnen (j Sewnda oc Gorundahundare 1382, af Sewndagorundahundarom 1385), men redan under 1400-talet kom Siende att ensamt användas i namnet på det sammanslagna häradet. Seunda och Gorunda utgår säkerligen från sammansättningar med det hund som är en föregångare till → hundare och som lever kvar i vissa ortnamn. Formen på a är historiskt sett att fatta som genitiv av en plural inbyggarbeteckning, *hundar. Förleden i Seund- är fsv. *sæ(r) ’sjö’ (jfr → Säby, → Sätuna). Den syftar på hundarets läge vid Granfjärden i Mälaren. Förleden i Gorund- är det dialektala gorr, går ’orenlighet, gyttja, dy’. Det är dock ovisst vilken terräng som därmed avses.

Siene sn, Kullings hd, Västergötland. Sighenesokn 1420, Sidene 1540 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med → vin ’betesmark; äng’ sammansatta ortnamnet kan i förleden innehålla dialektordet sid i betydelsen ’låglänt (och sank)’ eller möjligen dialektordet sig, seg ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’. Nedanför kyrkan utbreder sig låg, sumpig mark vid Säveån.

Sifferbo tätort, Gagnefs sn, Dalarna. Seffareboda 1541. – Tätorten har utvecklats ur en by. I namnets förled ingår fornsvensk genitiv Sighfridhar av mansnamnet Sigfrid. Efterleden innehåller pluralis av → bod med syftning på fäbodar.

Sigtom by, Överlännäs sn, Ångermanland → Sigtuna, kn, stad, Uppland.

Stad by, Frustuna sn, Daga hd, Södermanland → Sigtuna, kn, stad, Uppland.

Sigtuna kn, stad, Uppland. (til) sihtunum 1000-talet (med runor), Sigituna ca 1120. – Staden har övertagit sitt namn från den närbelägna kungsgården Signhildsberg, under medeltiden kallad Fornsigtuna (Fornesitune 1170-talet). Namnet Sigtuna är omdebatterat. Enligt en uppfattning rör det sig om en sammansättning med → tuna, där förleden innehåller ettdera av de två besläktade dialektorden sig ’framsipprande vatten; vattensjukt ställe’ eller sik ’vattensjukt ställe’. Man har som namngivningsgrund pekat på den bäck som rinner söder om Signhildsberg eller på att gården varit omgiven av vatten och låglänta (sanka) områden. Enligt ett annat förslag skulle Sigtuna snarast vara ett prestigeladdat vandringsnamn med förebild i det keltiska ortnamnet Segodunon ’stark befästning’. Vid bedömningen av Sigtuna måste man också ta hänsyn till att namnet uppträder på flera håll i Norden. Flertalet av dessa är troligen uppkallelser efter det ryktbara Sigtuna vid Mälaren, men åtminstone Sigtuna i Frustuna socken i Södermanland (ij Siktune 1386) och Sigtom i Överlännäs socken i Ångermanland (j Sijchttune 1535) avser gamla byar, vars ursprung sannolikt kan ledas tillbaka till järnåldern. Uppkallelse är i dessa fall mindre sannolik, om än ej otänkbar.

Siiddasjávri fjällsjö, Gällivare sn, Lappland. – Det nordsamiska namnet, med försvenskad stavning Sitasjaure, innehåller siiddas, en bildning till siida ’viste, by’, och jávri ’sjö’. Vid sjön har flera samebyar haft sitt viste.

Sijddojávrre fjällsjö, Jokkmokks sn, Lappland. – Det lulesamiska namnet, med försvenskad stavning Sitojaure, är sammansatt av sijddo ’sida’ (nordiskt lån) och jávrre ’sjö’. Anledningen till namnet är obekant. Namnet Sitojaure har överförts till några fjällstugor längs → Kungsleden.

Sikfors tätort, Piteå sn, Norrbotten. Sickforssen 1546. – Tätorten, som utvecklats ur en by, har ytterst namn efter den intilliggande Sikforsen i Piteälven. Det finns en uppgift från 1568 att kronofisket i Sikforsen erlade skatt i rökt sik.

Sil sn, Kinne hd, Västergötland. Siil 1397. – Socknen har lånat sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller sannolikt ett fornsvenskt *sil ’sakta framflytande vattendrag’ e.d., som sammanhänger med verbet sila ’rinna sakta’, eller ett gammalt namn, fsv. *Sil, på Göteneåns lopp förbi herrgården Silboholm.

Silbodal sn, Nordmarks hd, Värmland. Silbyrdhædal 1396. – Sockennamnet är troligen lånat från prästgården och betecknade ursprungligen dalgången kring Silbodalsälven norr om sjön Västra Silen. Innebörden av mellanleden -byrdhæ- (redan på 1500-talet ombildad till -bo-) är oklar. Sjönamnets härledning är dunkel.

Silbojokk äldre förs. och hyttplats, Arjeplogs sn, Lappland. – Namnet åsyftar den bäck vid vilken hyttan anlades på 1630-talet. Det är en försvenskning av pitesam. Silbbajåhkå, sammansatt av silbba ’silver’ och jåhkå ’större bäck, å’. Sannolikt hänger förleden samman med den gruvverksamhet som under 1600-talet bedrevs vid → Nasafjället och Silbojokk.

Siljan sjö, Dalarna. (nordhan [’norr om’]) Silghis sio [’Siljans sjö’] 1442. – Namnets äldre form, fsv. *Sylghir, kvarlever i dialekternas Siljen, Söljen o.d., medan Siljan är en ombildning efter andra sjönamn på -an. Namnet sammanhänger med ett från gotländskan känt ord sylgå ’ränna på havsbottnen’, besläktat med verbet svälja. Sannolikt har Siljan fått sitt namn av den flerstädes mer än 100 meter djupa ränna som löper på sjöns botten från ett område söder om Mora ned i Österviken vid Leksand.

Siljansnäs sn, tätort, dalarna. – Tätorten omfattar kyrkbygden. Namnet skapades då Näsbygge fjärding (’Näsbornas fjärding’, jfr dialektens Näsbyggar ’Näsbor’), bröts ut ur Leksand som egen socken år 1875 efter beslut 1866. Förleden syftar på läget vid Siljan. I efterleden ingår Näs, folklig benämning på Näsbygge fjärding och äldst belagt som (j) Næsy 1440 med syftning på byn Näsbyggebyn. Kärnbygden är belägen på ett stort näs i Siljan. Tillägget Siljans- är föranlett av att Näs förekommer som sockennamn på flera håll i landet.

Silje by, Selångers sn, Medelpad → Selånger.

Sillen sjö, Södermanland. Sillen 1560. – Sjönamnet innehåller ett fornsvenskt Sild-; det kan vara bildat till ett fornsvenskt *sil ’sakta framflytande vattendrag’ e.d., som hänger samman med verbet sila ’rinna sakta’.

Sillerud sn, Nordmarks hd, Värmland. (j) Sillarudz sokn 1383. – Sockennamnet är troligen givet efter hemmanet Sillerud, där intill sen tid sockenkyrkan haft sin plats. Det innehåller i förleden sjönamnet (Östra) Silen och i efterleden → rud ’röjning’ eller möjligen en omtolkning av ett ursprungligt → härad i betydelsen ’bygd’. Sjönamnets härledning är dunkel.

Silletorp gd, Lösens sn, Östra hd, Blekinge → Sillhövda.

Silletorpsån å, Medelstads och Östra hd, Blekinge → Sillhövda.

Sillhövda sn, Medelstads hd, Blekinge. – Socknen bröts ut ur Fridlevstads socken 1843 och fick sitt namn efter gården Sillhövda (Sildhoffde 1580-talet) öster om sjön Sillhövden. I sjönamnets förled ingår ett äldre namn på Silletorpsån (Silleaae 1554), som avvattnar sjön; efterleden är en forndansk motsvarighet till fsv. høfdhe, en bildning till ordet huvud. Sillhövden har alltså uppfattats som åns »huvud». Innebörden av ånamnet är oklar. Åns nuvarande namn, Silletorpsån, är givet efter gården Silletorp (Siltorp 1570-talet; efterleden är → torp ’nybygge’) i Lösens sn, Östra hd, vid åns utlopp i Östersjön.

Silte sn, Gotland. Siltha 1300-talet avskr. – Namnet hänger sannolikt samman med dialektordet sylt(a) ’sank äng; sankt markområde; sankmark’ o.d. Socknens centralbygd gränsar i norr och nordöst till den stora sankmarken → Mästermyr (nu utdikad), och namnet kan ursprungligen ha syftat på sanka marker ned mot myren eller kanske på myren själv.

Silvberg sn, Dalarna. (vpa [’uppå’]) Silfbergheno (bestämd form dativ) 1396. – Socknen är bildad 1868 av en kapellförsamling under Stora Tuna socken. Denna hade namn efter läget för det nu försvunna medeltida timmerkapellet som låg vid (Östra) Silvberget och Silvbergs gruva. Den nuvarande kyrkan, byggd 1830–34, står i Grängshammar en halvmil längre västerut. I namnet ingår fsv. silfberg ’silvergruva, gruvfält med silverfyndigheter’.

Silverdalen tätort, Lönneberga sn, Aspelands hd, Småland. – Namnet skapades för den 1932 öppnade förenade post- och järnvägsstationen på järnvägen Nässjö–Oskarshamn, vilken ersatte en äldre hållplats med namnet Råsa. Det anspelar på läget vid Silverån (Silfverån 1835), vars namn i sin tur hänger samman med prästgårdens namn Silverhult (Silfwerhult 1714). Bakgrunden till det Silver- som ingår i dessa namn är dock inte utredd.

Silverhult prästgård, Lönneberga sn, Aspelands hd, Småland → Silverdalen.

Silvervägen vägsystem mellan Bottenvikskusten och Norge, – Vägsträckningen mellan Bottenvikskusten och Norge har namn efter de gamla transportlederna för silver mellan kusten och gruvan vid → Nasafjället samt hyttan vid → Silbojokk.

Silverån vattendrag, Lönneberga sn, Aspelands hd, Småland → Silverdalen.

Silvåkra sn, Torna hd, Skåne. (i) Selagher sogen 1494. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden troligen trädbeteckningen sälg, senare ombildat i anslutning till ordet silver. Efterleden är → åker.

Simlinge sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (i) Symblinghæ 1359 avskr. (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, är en bildning med -linge (→ -inge), kanske till en forndansk motsvarighet till halländskans sim ’blandning av pulvriserad slipsten och vatten’ i en betydelse ’sumpig, dyig mark’.

Simlångsdalen tätort, Breareds sn, Tönnersjö hd, Halland. – Tätorten är framvuxen ur byn Breared (se sockennamnet → Breared) men har övertagit namnet Simlångsdalen från en postanstalt och en järnvägshållplats, tidigare benämnda Bre(d)ared resp. Bredared. Bl.a. på grund av förväxlingsrisk med t.ex. sockennamnet Bredared i Västergötland och socken- och postanstaltsnamnet Bredaryd i Småland ändrades post- och hållplatsnamnet 1912 till Simlångsdalen, ett namn brukat om Fylleåns dalgång. Förleden i detta namn innehåller sjönamnet Simlången (Szömlangh 1570-talet, ännu i början av 1900-talet uttalat »Sömmlången»). Sim- kan återgå på ett vattendragsnamn, kanske fsv. *Svimbr eller *Symbla, med betydelsen ’den översvämmande’ eller på ett med det halländska dialektordet sim ’blandning av pulvriserad slipsten och vatten’ samhörigt ord, här med syftning på stränder som genom översvämning blivit vattensjuka och sumpiga. Efterleden i Simlången syftar på sjöns långsmala form.

Simonstorp sn, tätort, Bråbo hd, Östergötland. – Socknen har fått sitt namn från gården Simonstorp (Simanstorp 1535). Det är sammansatt med → torp ’nybygge’ och innehåller i förleden mansnamnet Sigmund eller möjligen Simon. Tätorten med sin järnvägsstation har vuxit fram vid sockenkyrkan.

Simpa källa källa, Simtuna sn, Simtuna hd, Uppland → Simtuna.

Simremarken del av Trelleborg, Lilla Isie sn, Vemmenhögs hd, Gislövs sn, Skytts hd, Skåne. Sømmere, Sommere 1570-talet. – Namnet på denna unga villa- och sommarstugebebyggelse avsåg äldst ett ägomarks- och strandområde. Det innehåller troligen det lågtyska lånordet sömere (somer) ’kärl; spannmålsmått’ och kan åsyfta den mängd spannmål som området gav i skörd.

Simris sn, tätort, Järrestads hd, Skåne. Simbrosa 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Det ursprungligen sammansatta sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn (nu en tätort), innehåller i förleden ett äldre namn på Tommarpsån, fda. *Sim(b)r(a) ’den långsamt flytande’ och i efterleden os ’åmynning’. Namnet avsåg alltså ursprungligen Tommarpsåns utlopp i Östersjön. För ett antaget äldre noanamn på ån se → Gladsax.

Simrishamn kn, stad, Skåne. Symbirshafn 1161 avskr. – Namnet betyder ’Simris hamnplats’ (→ Simris).

Simtuna sn, Simtuna hd, Uppland. Ecclesie Symbætunum 1296. – Socknen har troligen namngivits efter en stor by med namnet Tuna (→ tuna), varav det nuvarande Tuna endast utgör en rest. Förleden Sim-ska sammanhållas med hundarets gamla namn Simbo(a) hundare, som innehåller en inbyggarbeteckning simboar (→ Simtuna härad). Till grund för denna inbyggarbeteckning ligger ett ortnamn *Simb(-). Detta är sannolikt bildat till en ordstam *simb- med betydelsen ’flyta långsamt’ o.d. Det kan röra sig om ett äldre namn på Lillån, men troligare är att det syftat på Simpa källa vid Bredgården strax väster om kyrkan. Det rör sig i så fall sannolikt om ett namn på hundarets gamla tingsplats. Relationen mellan bynamnet Tuna och sockennamnet Simtuna ska fattas så att Tuna är en lokal namnform, medan Simtuna använts i sammanhang där man behövde skilja namnet från de närbelägna → Altuna och → Torstuna.

Simtuna härad hd, Uppland. Prouincia Simbohundæri 1344, (a) Simbitunæ þinghstadhi 1353, (j) Simetuna hærædhe 1416. – Häradsnamnet uppvisar äldst formen Simbohundare, och denna är dominerande genom hela medeltiden. Simtuna förekommer till att börja med främst i kombination med fsv. thingstadher och först vid 1400-talets början tillsammans med fsv. hæradh, som vid den tiden håller på att ersätta → hundare. I ett brev från 1416, alltså från just den tidsperioden, förekommer (j) Simbohundare och (a) Simbetuna tinge vid sidan av varandra. Beläggsituationen talar därmed mot tanken att Simbo-, genitiv av en plural inbyggarbeteckning fsv. simboar, skulle vara en förkortning av *Simtunaboa-. Simboar är i stället sannolikt bildat till den lokalitet, *Simb(-), som ingår i sockennamnet → Simtuna, och Simbo(a) hundare kan i så fall återges med ’deras hundare som har sin samlingsplats vid *Simb(-)’. Den formella motsättningen mellan Simbo(a) hundare och (i) Simbatunum talar mot en annars framförd tanke att Simba- skulle innehålla genitiv av en inbyggarbeteckning fsv. *simbar. Inte heller kan Simbatunum ha fått sin förled från hundaresnamnet, eftersom vi då skulle ha väntat Simbo- som förled. Simbatunum som tingsplatsnamn bekräftar därmed att *Simb(-) är namn på den namnlåtande samlingsplatsen. Först under nyare tiden slår Simtuna igenom i häradsnamnet.

Sinclairsholm gods, Gumlösa sn, Västra Göinge hd, Skåne. Sinklarsholm 1616. – Godset anlades av Anders Sinclair (död 1625). Slottsbyggnaden är belägen vid Almaån, men efterleden → holm är troligen tillagd i statushöjande syfte.

Siŋŋičohkka fjäll vid kungsleden, Kiruna stad, Lappland. – Betydelsen hos förleden i det nordsamiska namnet är dunkel. Efterleden är čohkka ’fjälltopp’. Fjället är i dag känt genom fjällstugor, Singistugorna.

Singö sn, ö, Väddö och Häverö skg, Uppland. (in) insula [’på ön’] Singæ (avser ön) 1334 avskr. – Socknen har övertagit namnet på den ö där kyrkan ligger. Namnets fornsvenska form tycks ha varit Singa, och det rör sig således inte om en ursprunglig sammansättning med ö. Namnet är inte säkert tolkat, men man har föreslagit att det skulle innehålla ett adjektiv bildat till dialektordet sina, sena ’visset, på rot över vintern stående gräs; förna’. xxxx

Sireköpinge sn, Rönnebergs hd, Skåne. Sygrithekiøp ca 1300 (avser kyrkbyn), (in) parochia Sigrithækøpinge 1300-talets förra hälft. – Sockennamnet, som äldst avsåg kyrkbyn, innehåller i förleden kvinnonamnet Sigrid och i efterleden ursprungligen köp i en betydelse ’köpt gård; köpt mark’, tidigt ombildat till köpinge (se → Köpinge).

Sjangeli äldre gruvfält, Kiruna stad, Lappland. Skangala 1743. – Namnet är en försvenskning av det nordsamiska namnet på fjället Skáŋgaleapmi. Det samiska namnet är en form av verbet skáŋgalit, som troligen har betydelsen ’vara lång, se lång ut’, varvid namnet kan tolkas som ’det långsträckta (fjället)’.

Sjaunja naturreservat, Gällivare sn, Lappland. – Namnet är givet efter ett myrområde. Det är en försvenskning av lulesam. Sjávnja. Namnet innehåller böjningsstammen sjávnnjá av ordet *sjávnjes, samhörigt med lulesam. sjávnnje ’ragg, man, svans’. Ordet tycks också ha använts om de böljande fält av starr eller fräken, som kännetecknar myren.

Sjogerstad sn, Gudhem hd, Västergötland. Sigualzstadum 1288. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller mansnamnet Sigvald och → sta(d).

Sjonhem sn, Gotland. (af) siaunaim (med runor), Sianeüm 1300-talet avskr. – Namnets efterled innehåller → hem ’boplats; gård’. Förleden kan innehålla ett forngutniskt *sjaun ’syn, vad man ser; synförmåga’, men det är oklart hur en sådan tolkning skulle kunna motiveras.

Sjugare by, Leksands sn, Dalarna. (vidh) Syöö 1450, Ssiugar 1539. – Namnet är förmodligen en förkortning, troligast av fsv. *Siugharby, där förleden är genitiv singularis av fsv. sior ’sjö’ och efterleden → by ’gård; by’. Efter mönster av ord på -are, t.ex. dialektens snickar men riksspråkets snickare, har i skrift Sjugar ändrats till Sjugare senast 1661. Den sjö som åsyftas i Sjö (i belägget från 1450 m.fl.) och i *Sjugarby är Opplimen, belägen alldeles vid byn.

Sjuhundra härad hd, Uppland. (de …) Søhundari 1291, (de …) Sæhundære 1298 avskr. – Förleden i Sjuhundra är ordet sjö, och hundaresnamnet betyder alltså ’Sjöhundaret’. Häradet utbreder sig kring den betydande sjön Skedviken och flera smärre sjöar. Efterleden → hundare är bevarad i den moderna namnformens -hundra. Häradsnamnet ingår i sockennamnet → Husby-Sjuhundra.

Sjuhäradsbygden del av Västergötland, – Ortnamnet åsyftar de sju häradena Bollebygd, Gäsene, Kind, Mark, Redväg, Veden och Ås. Häradena har sedan gammalt bildat en näringsgeografisk enhet, den s.k. knallebygden, med textilarbete, hemslöjd och gårdfarihandel som huvudnäringar. Namnet Sjuhäradsbygden, tidigare ofta »De sju häradena», lanserades först i den bebyggelsegeografiska litteraturen (1919).

Sjulsmark tätort, Norrfjärdens sn, Norrbotten. Siwrdsmarc 1543. – Tätorten är framvuxen ur en by. Förleden innehåller Sjul, en i folkmålen vanlig form av mansnamnet Sigurd. Efterleden är → mark ’nybygge i skog eller på utmark’.

Sjunnen tätort, Skede sn, Östra hd, Småland. Sjunden eller Sjunnefall 1846. – Tätorten har vuxit fram vid en rälsbusshållplats på linjen Vetlanda–Holsbybrunn. Namnet har tidigare tillkommit ett husartorp, som låg intill vattenfallet Sjunnen i Emån, ett fornsvenskt *Siudhande, innehållande presens particip av verbet fsv. siudha ’sjuda, koka’.

Sjuntorp tätort, Fors sn, Flundre hd, Västergötland. Sywendetorp 1494. – Tätorten är framvuxen kring ett bomullsspinneri, grundat 1813 och beläget vid Sjuntorps gård. Intill gården i Slumpån finns en fors (se → Fors), år 1348 kallad Syundafors. Förhållandet mellan gård- och forsnamnet är inte helt klart. Möjligen ingår som förled i båda namnen mansnamnet Sjunne ’den sjunde’. Efterleden i gårdnamnet är → torp ’nybygge’.

Själevad sn, Ångermanland. (De) Salaua 1344, (apud) ecclesiam Siælawa 1347. – Namnet, som ursprungligen troligen har betecknat området runt kyrkan, är sammansatt av djurbeteckningen säl (själ i östliga dialektformer) och norrländska dialekters ava ’grund, trång vik (av sjö eller ström)’, syftande på någon tidigare vik i närheten av kyrkplatsen.

Själstuga by, Skogs sn, Hälsingland. Siælastugan in Hælsingia ca 1480. – Namnet innehåller fsv. siælastova, som avsåg en byggnad som skänkts i själagåva (gåvor givna för själens salighet till kloster och kyrkor) och uppförts i ödemarken till skydd för resande.

Sjö gods, Holms sn, Lagunda hd, Uppland. (i) Syo 1409. – Namnet innehåller ordet sjö och syftar på godsets läge vid Mälaren. Ibland förekommer den icke officiellt fastställda dekorativa stavningen Sjöö.

Sjöbo kn samt tätort, Södra Åsums sn, Färs hd, Skåne. (i) Søbo 1502. – Kommunen har sitt namn efter tätorten. Denna har vuxit fram ur en by. Namnets förled åsyftar en nu försvunnen sjö vid byplatsen. Efterleden innehåller troligen ursprungligen → bod.

Sjödiken tätort, Svedala sn, Oxie hd, Skåne. – Tätorten, nu en förort till Svedala, har vuxit fram kring äldre bebyggelse. Namnet (Sjödiken 1812) avsåg ursprungligen en sjö, som dikades ut 1812 genom grävda kanaler och vallar (efterleden är bestämd form pluralis av dike, i betydelsen ’jordvall’).

Sjögestad sn, tätort, Valkebo hd, Östergötland. Sigwalstadhe 1330-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller mansnamnet Sigvald och → sta(d). Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan.

Sjöholm gods, Östra Vingåkers sn, Oppunda hd, Södermanland. Siøholm 1514. – Namnet gavs åt en bebyggelse på en holme i sjön Näsnaren.

Sjömarken tätort, Borås stad, Sandhults sn, Vedens hd, Västergötland. Siömarcken 1685. – Tätorten växte under 1900-talet fram i anslutning till en hållplats vid ortens järnväg. En tidigare bebyggelse Sjömarken var belägen nära Viaredssjön. Namnet innehåller förmodligen ordet sjömark ’mark(område) intill insjö eller hav’.

Sjörröd tätort, Hästveda sn, Östra Göinge hd, Skåne. Sørøth 1514. – Bebyggelsen, som ligger väster om sjön Lillasjön, har vuxit fram kring gården Sjöröd. Namnet är sammansatt av sjö och → ryd ’röjning’.

Sjörup sn, Ljunits hd, Skåne. (de) Syothorp 1376 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet avsåg ursprungligen kyrkbyn. Det innehåller i förleden sjö med syftning på en försvunnen sjö strax öster om kyrkbyn (nu Sjöängen). Efterleden är → torp ’nybygge’.

Sjösa tätort, gods Svärta sn, Rönö hd, Södermanland. (i) Søsæ 1473. – Tätorten är framvuxen nära godset Sjösa. Förleden är sjö. Efterleden innehåller os ’mynning’ eller hus. Gården ligger nära Svärtaåns utlopp i Sjösafjärden.

Sjösås sn, Uppvidinge hd, Småland. (de) Sioarsaas 1322. – Sjösås är antingen ett äldre namn på prästgården eller på den plats där kyrkan kom att byggas. Det kan vara ett ursprungligt *Sioar-as ’åsen vid sjön’, som vid sammanställning med ordet sokn försvagats till *Sioars sokn och därefter försetts med ett extra förtydligande -as. Namnet torde i så fall ha syftat på åsen som börjar söder om Sjösås gamla kyrka och sträcker sig längs den sydöstra stranden av sjön Örken.

Sjötofta sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Skeggetoffthæ sogen 1455. – Socknen har fått sitt namn från gården Sjötofta (Stommen, → Stommen). Det innehåller i efterleden toft, en sidoform till → tomt. Förleden, som senast under 1600-talet anslutits till ordet sjö, innehåller mansnamnet fsv. Skægge. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan.

Sjötorp tätort, Lyrestads sn, Vadsbo hd, Västergötland. Siötorp 1590. – Tätorten är framvuxen vid en by. Förleden är sjö med syftning på läge vid Vänern. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Sjövik tätort, Östads sn, Ale hd, Västergötland. Sjövik 1897. – Tätorten är framvuxen vid gården Sjövik och den vid årsskiftet 1899–1900 inrättade post- och järnvägsstationen med samma namn. Platsen ligger nära en större vik av sjön Mjörn.

Skabersjö sn, gods, Bara hd, Skåne. (de) Skapruse 1349 avskr. (avser kyrkbyn). – Sockennamnet avsåg ursprungligen kyrkbyn. Namnet innehåller i förleden sannolikt yrkesbeteckningen fda. skapare ’tillskärare (av tyg)’. Efterleden är pluralis av hus. Skrivningar med -sø ’sjö’ uppträder redan under 1300-talets senare hälft.

Skaftö sn, Orusts västra hd, Bohuslän. Skaftøy 1388. – Namnet har sannolikt ursprungligen tillkommit den norra delen av ön. En av uddarna i nordöst har namnet Skaftö udd eller bara Udden. Denna kan ha liknats vid ett skaft.

Skagern sjö i Närke, Värmland och Västergötland. Scaður 1300-talets början. – Ytterst kan sjöns namn vara utgånget från ett fornspråkligt *skadh- med betydelsen ’välla fram’. Den i sjön utmynnande Letälven har sannolikt en gång burit ett namn på *Skadh- som kan ha haft betydelsen ’(större) vattendrag’; till detta älvnamn har man då bildat sjönamnet Skadhur, som genom ljud- och formutvecklingen givit det nutida Skagern.

Skagerrak havsområde mellan Jylland, Sydnorge och Bohuslän. – Namnet härrör från 1600-talet och är av holländskt ursprung. På 1600-talets holländska sjökort användes Skagerrak om vad som nu kallas → Kattegatt. Det senare namnet kom in på sjökorten på 1700-talet. Ännu under 1800-talet användes de bägge namnen om vartannat. Skagerrak var det officiella namnet och Kattegatt en skämtsam benämning myntad av sjömännen. Kattegatt konkurrerade sedermera delvis ut namnet Skagerrak, så att det senare kom att enbart beteckna farvattnet mellan Skagen och den norska sydöstkusten. Skagerrak innehåller i förleden en form av namnet Skagen och i efterleden ett holländskt-lågtyskt ord rak ’rak sträcka’. Namnet betyder alltså ’den raka sträckan till eller förbi Skagen’.

Skagershult sn, Edsbergs hd, Närke. Skarshullt Socken 1656. – Socknen ingick tidigare i Tångeråsa socken, som delades på 1600-talet. Skagershult har fått namn efter en skog (i Skar(t)shult 1553) belägen mellan Tångeråsa och sjön → Skagern. Det senare namnet ingår som förled i skogens namn. Efterleden är → hult.

Skagersvik tätort, Amnehärads sn, Vadsbo hd, Västergötland. – Tätorten är framvuxen kring en såg, en järnvägsstation vid en 1917 öppnad bana och en 1918 inrättad poststation, alla vid byn Björtorp. Omständigheterna kring tätortsnamnets tillkomst är inte kända i detalj. I förleden ingår sjönamnet → Skagern. Efterleden är vik. Tätorten ligger vid en vik av Skagern.

Skallmeja sn, Skånings hd, Västergötland. Skalmøia soghen 1462. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnets efterled innehåller ö i betydelsen ’land vid vatten’. Förleden, ordet skalm, kan här åsyfta byns läge vid en terrängformation mellan två vattendrag eller vattenarmar. Byn ligger mellan två åar där dessa närmar sig varandra.

Skallsjö sn, Vättle hd, Västergötland. Skalsøya sokn 1445. – Socknen har fått sitt namn från den gamla kyrkbyn. Det innehåller ordet ö i betydelsen ’upphöjning i sankmark’ med syftning på en sådan formation vid byn. Förleden är flertydig. Ordslutet -sö har med tiden anslutits till det vanliga ortnamnselementet sjö.

Skalmodal Fjällby, Tärna sn, Lappland. – Namnet är givet efter en av riksgränsen delad älvdal, på den norska sidan benämnd Skardmodalen. Förleden innehåller troligen ett äldre namn på den del av älven som passerar dalen, skrivet Skalmaå 1744, bildat till ordet skalm, som i ortnamn åsyftar något avgrenat eller kluvet. Det norska namnets förled har anslutits till de i fjälltrakten vanliga namn som innehåller norskans skard ’inskärning i fjällrygg’. Byns och dalens sydsamiska namn Skaalma, som förekommer som förled i andra namn i trakten, återgår sannolikt på det svenska.

Skalunda sn, Kållands hd, Västergötland. Skalandæ bo 1200-talet. – Innebörden av sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, är oviss. Det är dock troligen en sammansättning, vars efterled kan innehålla pluralis (se inl. 3.3.1) av → land. Skalunda var centrum i ett av de »bon» som Västergötland under medeltiden var indelat i (→ bo); därpå syftar det anförda belägget.

Skandinavien → Skåne.

Skansen fästning, Marstrands stad, Bohuslän → Karlstens fästning.

Skansen friluftsmuseum, Stockholms stad. Skansen friluftsmuseum, Stockholms stad. – Namnet är övertaget från den bergshöjd på vilken museet är beläget. Militära befästningar – skansar – uppfördes här redan på 1600-talet. Den direkta namngivningsgrunden torde dock vara en liten skans, som Karl XIV Johan uppförde åt sin son prins Oscar och dennes lekkamrater.

Skanör f.d. förs., Skanör med Falsterbo stad, Skåne. Schanør 1200-talets förra del. – Namnet, ’det farliga sandområdet’, innehåller i efterleden → ör ’grus(bank)’ och i förleden samma ord som i → Skåne. De båda städerna Skanör och Falsterbo förenades 1754 till en stad under namnet Skanör med Falsterbo.

Skara kn, stad, Västergötland. civitas [’staden’] Scarane 1070-talet. – Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller ett ord som sammanhänger med verbet skära och sannolikt har använts om nedskärningar eller inskärningar i terrängen. Hurudan formation namnet äldst var knutet till och hur stort område det användes om innan det blev stadsnamn är ovisst. I diskussionen om namnets ursprung har man fäst uppmärksamheten på ravinerna vid Tvetabäcken norr om Skara.

Skaraborgs län f.d. län, Västergötland. – Länsnamnet har sitt upphov i Skaraborg (Skareborgh 1604), namnet på ett tidigt under 1600-talet förstört kungshus i Skara. Länet, tillkommet 1634, ingår nu i → Västra Götalands län.

Skarhult sn, gods, Frosta hd, Skåne. (de) Skarholtæ 1352 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter den gamla kyrkbyn. Förleden innehåller en terrängbeteckning fda. *skar ’kant’, samhörig med skåra och skära, med syftning på bebyggelsens ursprungliga läge vid en ravin ned mot en krök av Bråån. Efterleden är → hult.

Skarke by, Varnhems sn, Valle hd, Västergötland → Varnhem.

Skarp-Myssjö gårdar, Myssjö sn, Jämtland → Myssjö.

Skarpnäck stadsdel, Stockholms stad. Skarpeneck, Skarfnech 1665. – Namnet tillkom ursprungligen ett säteri, som Marie Sophie de la Gardie lät anlägga på byn Skarpas mark på 1660-talet. Namnet Skarpa innehåller adjektivet skarp i betydelsen ’hård, torr, ofruktbar’ och syftar i detta fall på byns dåliga åkerjord. Sannolikt ville man ha ett ståtligare namn på det nya säteriet, och Skarpa ombildades därför efter förebild av ett tyskt Scharfeneck, avseende en borg vid Rhen, som var känd inom släkten.

Skarpö halvö, Djurö sn, Värmdö skg samt ö, Vaxholms stad, Uppland. – Namnet, som förekommer på flera håll i skärgården, innehåller adjektivet skarp i betydelsen ’hård, torr, ofruktbar’ och syftar vanligen på öarnas dåliga jordmån.

Skarstad sn, Barne hd, Västergötland. (ii) Skarfstadhum 1395. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller troligen ett ord motsvarande det norska dialektordet skarv ’naken klippa, berg där ingenting växer’ och här åsyftande att berget går i dagen vid kyrkbyn. Efterleden innehåller → sta(d).

Skatelöv sn, Allbo hd, Småland. Skatelef ca 1290. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. Namnets förled kan vara genitiv av ett mansnamn fsv. *Skati. Efterleden är → löv.

Skattkärr tätort, Östra Fågelviks sn, Väse hd, Värmland. Brotorp 1587, Brotorp el. Skattekiär 1610. – Tätorten, som har sitt namn efter en gård, har vuxit fram kring en järnvägsstation, öppnad 1869. Efterleden syftar på sank mark vid gården; förleden är oklar. Gårdens äldsta namn Brotorp åsyftar gårdens läge nära en landsvägsbro.

Skattlösberg by, Grangärde sn, Dalarna. Skattelössberget 1643. – Namnet på denna by i Grangärde finnmark (jfr inl. 4.1) åsyftar väl den skattefrihet som nybyggare för viss tid kunde erhålla för nyanlagda torp vid tiden för den finska invandringen i mellersta Sverige under senare delen av 1500-talet och förra hälften av 1600-talet.

Skattungbyn tätort, Orsa sn, Dalarna. Skattunghe bij 1539. – Tätorten är framvuxen ur en by som fått namn efter läget vid västra ändan av sjön Skattungen. Sjönamnet, som är bildat till dialektordet skate ’trädtopp; (kort) svans (t.ex. på får eller get); stjärt på fisk’, känt bl.a. från Ovansiljan, föranleds av sjöns långsträckta västra vik.

Skattungen sjö, Ore och Orsa snr, Dalarna → Skattungbyn.

Skaulo tätort, Gällivare sn, Lappland. – Namnet, som infördes som poststationsnamn 1944, är givet efter en gård. Det är en svensk form av nordsam. Skávhlu, som kanske är en bildning till skávhli ’(fisk)mås’, med en ursprunglig syftning på en udde i sjön Soutujärvi. Sjönamnet är en meänkielisk form av sam. Savdijávri, som även är samernas namn på tätorten. Detta namn innehåller savdi i en äldre betydelse ’kokgrop’; efterleden är jávri ’sjö’.

Skavsta flygplats, Sankt Nikolai sn, Jönåkers hd, Södermanland. – Flygplatsen har fått sitt namn från gården Skavsta (j Skawastom 1381). Efterleden är → sta(d). Förledens innebörd är oviss; ett med verbet skava samhörigt substantiv eller mansbinamn *Skave kan komma i fråga.

Skebobruk tätort, Ununge sn, Närdinghundra hd, Uppland. – Tätorten har namn efter ett järnbruk vars äldsta namn förefaller att ha varit Skedbokvarn (Skedboo qwærn jærnhyttona 1444), senare Skedboholms bruk efter säteriet Skedboholm eller bara Skebo bruk. Det häri ingående skedbo är ursprungligen genitiv pluralis skedboa av en inbyggarbeteckning skedboar, bildad till bynamnet Skede (in Skædhedhe 1319). Efterleden i detta namn är → ed ’passage mellan eller utmed vatten’, här avseende sträckan mellan sjöarna Närdingen och Edeboviken. Den senare nådde under vikingatiden ända fram till byn. Förleden kan vara dialektordet sked ’gräns’ och syfta på läget vid gränsen mellan → Roslagen och det egentliga Uppland. Det kan också röra sig om ett terrängbetecknande sked, avseende det skiljande landavsnittet mellan Närdingen och Edeboviken.

Skebokvarn tätort, Helgesta sn, Villåttinge hd, Södermanland. Skedbo qvarn 1558. – Tätorten har vuxit fram vid en gård. Namnet har ursprungligen syftat på en kvarn därintill. I förleden ingår fsv. skedhbo ’person från Skedevi’. Namnet upplyser om att kvarnen en gång ägdes av folk från det i Forssa socken belägna Skedevi strax söder om Skebokvarn.

Skeby sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Scipeby 1397 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med → by ’gård; by’ sammansatta ortnamnet innehåller i förleden genitiv pluralis av fsv. skip ’skepp’. Kyrkbyn ligger vid Vänern.

Skeda sn, Hanekinds hd, Östergötland. parochia Skethæ 1352. – Socknen har fått sitt namn från en bebyggelse vid kyrkan. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet kan innehålla dialektordet skede i någon av betydelserna ’vägsträcka, avtagsväg; vägskäl’ eller ’rågång’.

Skedala tätort, Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Halland. Skethædalæ 1409, (aff) Skedalæ 1413. – Tätorten har uppstått vid en järnvägsstation, öppnad 1889. Denna anlades på mark till den närbelägna gården Skedala och namngavs efter den. Förleden innehåller fda. sketh, förmodligen i någon av betydelserna ’vägsträcka, avtagsväg; vägskäl’ eller ’rågång’. I efterleden ingår dal ’dalgång’.

Skeda udde tätort, Skeda sn, Hanekinds hd, Östergötland. – Tätorten har vuxit fram kring ett torp, kallat Skeda udde eller Udden (Udden 1878). Den sakliga bakgrunden till att namnet innehåller ordet udde är obekant. Sockennamnet har tillagts i särskiljande syfte.

Skede sn, tätort, Östra hd, Småland. (de ...) Skedom 1290. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som är bildat till dialektordet skede ’gräns’, här möjligen åsyftande ett vägskäl eller en rågång. Socknens norra gräns sammanfaller med gränsen mellan Njudung och Vedbo. För den plurala formen se inl. 3.3.1.

Skede by, Ununge sn, Närdinghundra hd, Uppland → Skebo bruk.

Skederid sn, Sjuhundra hd, Uppland. (in) Skætharg 1287, Skiædhærghi 1337. – Namnet, sannolikt övertaget från en bebyggelse, kan innehålla ett sammansatt ord fsv. *skædhhargher (-hærghe) med oklar betydelse. Förleden i detta ord är dock densamma som i → Skedevi. Efterleden innehåller harg eller möjligen ett till detta bildat fsv. *hærghe. Hur namnet ska förstås är emellertid ovisst. Ett identiskt eller närstående namn är → Skerike.

Skedeskamma by i och äldre namn på Karl Gustavs sn, Marks hd, Västergötland → Karl Gustav.

Skedevi sn, Finspånga läns hd, Östergötland. preben[de] Skædhwi 1350-talet. – Namnet innehåller ett sammansatt ord fsv. *skædhvi som ingår i en rad ortnamn i östra Sverige (Sked(e)vi, Skäve m.fl.). En variantform uppträder dessutom sannolikt i → Skövde. Efterleden i *skædhvi är → vi ’helig plats, kultplats’. Förleden är flertydig och omdebatterad. Bland annat har den sammanställts med det skede ’kappridning’ som ingår i Staffansskede, dvs. den kappridning/åkning som under olika former ägde rum på Staffansdagen (annandag jul), jfr fvn. skeið ’kapplöpning, kapplöpningsbana’. I delar av Norge har långt fram i tiden bevarats en festtradition kallad skeid, vars centrala element varit hästkapplöpningar och hingsthetsning. *Skædhvi-namnen skulle då snarast syfta på för sådana ändamål helgade och fredade platser. Enligt ett annat förslag kan förleden innehålla dialektordet sked ’planka, bräde’, varvid *skædhvi skulle kunna syfta på en med bräder omgärdad helgedom. Slutligen har man också tänkt sig en bildning till ett urgerm. *skadh- ’välla fram’ o.d. med betydelsen ’källa’. *Skædhvi skulle med den tolkningen betyda ’källhelgedomen’.

Skedvi sn, Dalarna → Stora Skedvi.

Skee sn, tätort, Vätte hd, Bohuslän. (af) Skeðiuhofi ca 1265. – Prästgården har givit socknen dess namn. Dess ursprungliga efterled har tolkats som → hov. Namnet som helhet kan ännu ej sägas ha erhållit någon tillfredsställande tolkning.

Skeglinge sn, Frosta hd, Skåne. Stoore Skiægglinge 1351 sen avskr. (avser kyrkbyn), Skeylynge 1498. – Socknen har sitt namn efter den gamla kyrkbyn (kyrkan revs 1872), även kallad Maglaskeglinge. Förleden Magla-, som innehåller en biform till fda. mikil ’stor’, är given till åtskillnad från grannbyn Lilla Skeglinge. Namnet Skeglinge är en bildning med -linge (→ -inge), sannolikt till fda. skaghi ’udde, framskjutande terrängparti’ med syftning på bebyggelsens läge på ett höjdparti mellan Brååns djupt nedskurna ådal i norr och den djupa Rödabäcksravinen i söder.

Skegrie sn, tätort, Skytts hd, Skåne. Schethrøgum 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Det ursprungligen sammansatta sockennamnet, givet efter kyrkbyn, innehåller i efterleden → hög. Förleden har tolkats som innehållande genitiv *skēthar av fda. *skēth ’skeppssättning’. Denna betydelse av ordet kan dock inte säkert fastställas. Någon känd skeppssättning finns inte på platsen, däremot en ståtlig stenåldershög omgiven av arton stenar. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn och en strax öster därom belägen järnvägsstation, öppnad 1886.

Skellefteå kn, stad, sn, Västerbotten. (De) Skellopta 1344. – Namnet, som är övertaget från socknen, är givet efter → Skellefteälven. För stavningen -eå se → Bureå.

Skellefteälven älv, Lappland och Västerbotten. – Namnet har föreslagits ha samiskt eller finskt ursprung, men tolkningen är oklar. Älvens nedre lopp på umesamiskt område kallas Syöldateiednuo. Efterleden iednuo betyder ’älv’.

Skenaån å, Skänninge stad, Östergötland → Skänninge.

Skene samhälle, Örby sn, Marks hd, Västergötland. Skædhene 1494. – I efterleden innehåller namnet → vin ’betesmark; äng’. Med syftning på den norr och väster om sockenkyrkan nedrinnande Skrålabäcken kan Skene innehålla ett ord på *skadh eller *skædh- med betydelsen ’snabbt rinnande, framvällande vattendrag’ e.d., men förleden kan också innehålla ett ord på *skadh- för ’källa’.

Skenäs gods, Västra Vingåkers sn, Oppunda hd, Södermanland. (j) Skedhanæsi 1397. – Bebyggelsen ligger på ett mycket långt och smalt näs i sjön Kolsnaren. Dess namn innehåller troligen ett fornspråkligt ord på skedh-med betydelsen ’landtunga, (skiljande) höjdsträckning’ e.d.

Skepparkroken tätort, Barkåkra sn, Bjäre hd, Skåne. Skibekrogen 1624. – Namnets förled är ursprungligen genitiv pluralis av fda. skip ’skepp’, från slutet av 1700-talet i skrift ombildad i anslutning till ordet skeppare. Efterleden krok åsyftar den kraftigt markerade bukt vid vilken detta gamla fiskeläge ligger. Skämtsamt har namnet Kaptensvrån kunnat användas om fiskeläget.

Skepparslöv sn, Gärds hd, Skåne. Schippersleph ca 1180 sen avskr., Skippersløff 1340 avskr., ecclesie Skypærsløf 1361. – Socknen har sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden → löv och i förleden troligen ett mansnamn, möjligen bildat med förleden Skip- ’skepp’.

Skepperstad sn, Västra hd, Småland. (de) Skiparsstad 1300-talets början. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. Dess förled innehåller troligen ett mansnamn, dock ovisst vilket. Efterleden är → -sta(d).

Skepphult sn, Marks hd, Västergötland. Skipolta sokn 1419. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Det är en förkortad form av fsv. Skipvidhahult ’skogen där man hämtar virke till fartyg’ (innehållande fsv. *skipvidher ’skeppsvirke’ och → hult), namnet på den gamla allmänningsskog där kyrkbyn ligger.

Skepplanda sn, tätort, Ale hd, Västergötland. Skipplanda sogn 1400-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller land. Förleden innehåller fsv. skip ’skepp’ eller, möjligen, en förkortad form av ett äldre *Skipvidh(a)- åsyftande virkestäkt till fartyg (jfr → Skepphult). Kyrkbyn ligger vid Grönån, ett biflöde till Göta älv. Tätorten ligger i anslutning till sockenkyrkan.

Skeppsdalsström tätort, Värmdö sn, Värmdö skg, Uppland. – I namnet, som ursprungligen avsåg sundet mellan Södra Lagnö och Värmdölandet, ingår ett gammalt torpnamn Skeppsdal (1627). Detta är sammansatt av genitiv av skepp samt dal, men den närmare bakgrunden till namnet är inte utredd. Ordet ström kan i Stockholms skärgård användas om sund – som det verkar även sådana utan strömt vatten.

Skeppsholmen stadsdel, ö Stockholms stad. – Öns äldsta kända namn är Vångsön (Waghensønne 1432, oppa [’på’] Wanxøø 1438) och åtminstone från 1600-talets början Lustholmen. Namnet Vångsö kan möjligen innehålla dialektordet vång ’en bys eller ett hemmans inhägnade ägor i motsats till utmarken; gärde; skifte; hage’, men vad det skulle ha avsett i namnet är okänt. Kanske har ön under medeltiden brukats som betesmark. Namnet Lustholmen syftar på att ett kungligt lusthus fanns på ön. Skeppsholmen (Skiipholman 1565) avsåg äldst → Blasieholmen. Namnet hänger samman med den skeppsgård som på 1550-talet flyttades över från Stadsholmen (Gamla Stan) till Blasieholmen. När flottan flyttade vidare till nuvarande Skeppsholmen på 1640-talet följde namnet med.

Skeppshult tätort, Villstads sn, Västbo hd, Småland. Skipshult 1433. – Tätorten har vuxit upp kring den 1877 öppnade järnvägslinjen och namngavs efter byn Skeppshult. Dess namn, vars efterled är → hult, kan vara en förkortning av ett ursprungligt Skipsvidhahult, innehållande fsv. *skipsvidher ’skeppsvirke’, och betyda ’skogen där man hämtar skeppsvirke’.

Skeppsås sn, Bobergs hd, Östergötland. Skipsaas 1350. – Socknen har fått sitt namn från prästgården. Kyrkan ligger på en höjdrygg, som norrifrån sett visar en påfallande likhet med en uppochnedvänd båt.

Skepptuna sn, Seminghundra hd, Uppland. (de) Skieptunum 1287. – Namnet har övertagits från kyrkbyn och innehåller i efterleden → tuna. Förleden har man velat sammanhålla med fsv. skapt ’stång, spjutspets, skaft’ o.d. Den kan i så fall innehålla ett substantiv *skæpte, bildat till detta ord och syftande på en framskjutande terrängformation. Alternativt kunde det röra sig om en inbyggarbeteckning *skæptar ’de som bor på den skaftliknande terrängformationen’.

Skerike sn, Norrbo hd, Västmanland. parrochia Skedherghe 1306. – Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, kan innehålla ett sammansatt ord fsv. *skædhhargher (-hærghe) med oklar betydelse. Förleden i detta ord är dock densamma som i → Skedevi. Efterleden innehåller → harg eller möjligen ett till detta bildat fsv. *hærghe. Hur namnet ska förstås är dock ovisst. Ett identiskt eller närstående namn är → Skederid.

Skillingaryd tätort, Tofteryds sn, Östbo hd, Småland. (i) Scøfflingerydh 1415. – Namnet avsåg tidigare en gård. Tätorten har vuxit upp vid den 1880 öppnade järnvägslinjen. Namnet innehåller i förleden troligen genitiv pluralis av en inbyggarbeteckning *skøghlingar ’folk från Skog’. Skog är namnet på en by i samma socken. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Skillinge tätort, fiskeläge, Östra Hoby sn, Ingelstads hd, Skåne. Skiellinge 1543 avskr. – Namnet är troligen en bildning med → -inge till ordet skäl ’gräns’. Skillinge ligger vid gränsen mellan Ingelstads och Järrestads härad.

Skillingmark sn, Nordmarks hd, Värmland. Skeringemark 1531. – Sockennamnet, vars efterled är → mark ’gräns(skog)’, är sannolikt ett ursprungligt bygdenamn (jfr → Nordmarks härad). Förleden utgörs av en inbyggarbeteckning på -ing med oklar härledning.

Skinnskatteberg kn, samt sn och tätort, Skinnskattebergs hd, Västmanland. Skynzekkeberge 1360-talet (avser ett större område). – Namnet, fsv. Skinsækkiabærgh, åsyftade ursprungligen ett invid sockenkyrkan beläget berg, som liknats vid en skinnsäck. Det har senare omtolkats till ’berget (bergslagen) som betalar skatt i skinn’.

Skirö sn, Östra hd, Småland. (in) parrochia Skire 1278. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller det gamla namnet på Skirösjön, som i sin tur är bildat till adjektivet skir ’klar, glänsande’.

Skirösjön tätort, Skirö sn, Östra hd, Småland → Skirö.

Skivarp sn, tätort, Vemmenhögs hd, Skåne. (i) Skipathorp 1359 avskr. (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn (nu en tätort), innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden är oklar.

Skived by, Grava sn, Karlstads hd, kommundel i Forshaga kommun, Värmland. (in) villa Skyfwium 1334, Skifved 1590. – Namnet antas vara bildat till ett ord motsvarande det norska dialektordet skivja ’göra svängande rörelser’, sannolikt avseende virvlar i den förbiflytande Klarälven. Efterledsformen -ed är en omtydning, kanske med syftning på att man förr vid färd på älven tvingades bära båtarna förbi forsen strax öster om byn (→ ed).

Skoby tätort, Alunda och Stavby snr, Olands hd, Uppland. (de) Skogby 1312 (avser byn). – Namnet, som är övertaget från en by, är sammansatt av skog och → by ’gård; by’.

Skog sn, tätort, Hälsingland. – Tätorten omfattar kyrkbygden. Då socknen skapades på medeltiden kallades den först Beruvik (se → Bergvik i Söderala socken). Från början av 1500-talet och in på 1600-talet omtalas den som Skogskyrka (Skoxkirkä 1531) och från 1500-talets mitt som Skog (Skog S[okn] 1557). Skog bör ha varit i bruk som namn långt dessförinnan att döma dels av förekomsten av det nyssnämnda Skogskyrka, ursprungligen namn på själva sockenkyrkan (nu en ruin), dels av den från 1400-talet kända beteckningen skogskarlar avseende sockenborna. Namnet Skog syftar på (bygdens läge vid) Ödmården, den stora gränsskogen mellan Gästrikland och Hälsingland, vilken når ända fram till och i huvudsak omger socknens kärnbygd.

Skog sn, Ångermanland. (aff) Skogh Sokne 1535. – Socknen omtalas i skrift först under 1500-talet, men kyrkan anses härstamma från medeltidens senare del. Namnet har äldst troligen tillkommit prästbostället och åsyftat bygdens stora skogsområden.

Skoghall tätort, Hammarö sn, Karlstads hd, Värmland. – Tätorten har vuxit fram invid en 1855 anlagd ångsåg och senare tillkomna industrianläggningar på den udde i Vänern i västra delen av tätorten som är den ursprungliga namnbäraren. Namnet (Skohal 1550-talet) innehåller i efterleden dialektordet hall ’berghäll’.

Skogsby tätort, by, Torslunda sn, Algutsrums hd, Öland. (ij) Skogxby 1375. – Bynamnet är sammansatt av genitiv av skog och → by ’gård; by’. Tätorten har vuxit upp kring järnvägsstationen Ölands Skogsby, ursprungligen vid Södra Ölands järnväg, öppnad 1909–10. Namnet är övertaget dels från stationen, dels från byn.

Skogsbygden sn, Kullings hd, Västergötland. – Socknen utbröts 1825 ur Nårunga socken. Dess namn (Nårwnga Skoga 1540, Norska Skobygd 1550) avsåg tidigare ett skogsområde inom Nårunga. Den 1550 belagda namnformen Norska Skobygd betyder ’Nårungabornas skogsbygd’.

Skogsled gd, Enslövs sn, Tönnersjö hd, Halland → Åled .

Skogs-Tibble sn, Hagunda hd, Uppland. (in) parochia Thigibili 1295. – Namnet Tibble, som är övertaget från kyrkbyn (nuvarande Tibbleby), innehåller ett sammansatt ord fsv. *þykbyle ’tät bebyggelse’ (jfr → böle). Skogs tillades 1886 i syfte att skilja socknen från → Håbo-Tibble.

Skogstorp tätort, Stafsinge sn, Faurås hd, Halland. Skovgtorp 1540. – Tätorten är framvuxen ur en by, vars officiella namn ändrades från Eneskogstorp (Eneskoutorp 1691) till Skogstorp 1967. Skogstorp innehåller i förleden skog och i efterleden → torp ’nybygge’. Möjligen utgörs namnet av ett sammansatt ord skog(s)torp ’nybygge i skogen’. Förleden i Eneskogstorp kan ha syftat på en skog där det växer en; en gård i byn heter Enet (innehållande ene ’enbestånd, enbacke’). Men då det 1571 talas om »Kronens fri Enemærkeskov til Skouftorp [’Skogstorp’]», kan det också tänkas att förledens Eneskog(s)- är en förkortning av det danska enemærkeskov ’skog som tillhör enskild ägare’.

Skogstorp tätort, f.d. Fors sn, Eskilstuna stad, Husby-Rekarne sn, Österrekarne hd, Södermanland. Skogxtorppet 1535, Skoxtorp 1561. – Tätorten är framvuxen kring en gård med detta namn i Husby-Rekarne socken. Den mindre delen av tätorten i f.d. Fors socken väster om Hyndevadån har uppstått kring den 1876 tillkomna järnvägs- och poststationen Skogstorp. I förleden ingår skog, rimligen med syftning på Vilstaskogen norr om gården. Efterleden är → torp ’nybygge’. Möjligen utgörs namnet av ett sammansatt ord skogstorp ’nybygge i skogen’.

Skokloster sn, gods Håbo hd, Uppland. (de) Sco 1160-talet. – Socknen har äldst hetat Sko eller Skoboa hærad (in Skoboherethi ca 1300) ’skobornas bygd’ (→ härad). Namnet innehåller ordet sko ’skodon’ fast i en äldre, inte fullt klarlagd betydelse. Den ursprungliga innebörden synes ha varit ’något täckt, skyddat’, och man har gissat på att namnet kan ha avsett enklare byggnader, bodar; jfr det besläktade skjul. Det senare namnet Skokloster avsåg ursprungligen ett nunnekloster inom cisterciensorden, grundat av Knut Långe ca 1230 och beläget i närheten av det nuvarande slottet.

Skorped sn, Ångermanland. – Skorped var tidigare en del av Sidensjö socken. Först under 1800-talet blev Skorped en egen socken. Byn Skorped (Skorpe 1535) har givit socknen dess namn. Det innehåller ett ordelement skorp, avseende ett ofruktbart område. Exakt vilken terräng som åsyftats är dock oklart. Senare har ett d lagts till namnet i anslutning till ortnamn på → ed.

Skottorp tätort, Skummeslövs sn, Höks hd, Halland. (i) Skottorp 1436. – Tätorten har vuxit fram intill en järnvägs- och poststation vid en 1885 öppnad del av Västkustbanan. Trots läget nära kyrkan namngavs stationen inte efter socknen utan efter den närbelägna herrgården (Gamla) Skottorp. Egendomen omfattade på 1880-talet större delen av socknen. I förleden ingår nationalitetsbeteckningen skotte, antagligen som mansbinamn. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Skottsund tätort, Njurunda sn, Medelpad. (i) Skötthessundh 1535. – Tätorten har vuxit upp kring en by under sågverksepoken. Förleden kan innehålla sköte, ett slags fiskenät. På 1500-talet ska här ha fångats lax med nät. Efterleden syftar på ett sund i Ljungan.

Skradarve by, Väte sn, Gotland → arve.

Skrea sn, tätort, Årstads hd, Halland. (i) Skrethe 1447. – Tätorten är belägen på mark tillhörig kyrkbyn Skrea. Socknen har övertagit kyrkbyns namn. Detta innehåller sannolikt pluralis av skred med syftning på dyner av flygsand, något som kännetecknar området väster och nordväst om sockenkyrkan.

Skredsvik sn, Lane hd, Bohuslän. (i) Scricsvic ca 1300. – Ortnamnet har föreslagits vara ett äldre namn på Gullmarsvik. Det har bl.a. antagits sammanhänga med namnet Skris(s)ås, avseende ett berg öster om kyrkan och innehållande skred ’jord-, stenras’. På sydsidan av åsen finns spår av ett stort ras.

Skromberga f.d. by, tätort, Ekeby sn, Luggude hd, Skåne. (j) Skrombergh 1503 avskr. – Här påbörjades stenkolsbrytning 1876, och det gruvsamhälle som då växte fram invid den gamla byn namngavs efter denna. Namnet kan äldst ha avsett den inte oansenliga höjd invid vilken den gamla bebyggelsen ligger. Förleden sammanhänger möjligen med dialektordet skrom ’något stort och åbäkigt’. Eftersom samhället ligger nära kyrkbyn Ekeby, ändrades det officiella tätortsnamnet 1970 till → Ekeby.

Skruv tätort, Ljuders sn, Konga hd, Småland. Skruff 1541. – Tätorten har vuxit upp kring järnvägen, som öppnades för trafik 1874. Namnet, som är hämtat från byn Skruv, innehåller ordet skruv, i dialekterna bl.a. med betydelsen ’strut’, här med oviss syftning. Det har bl.a. satts i samband med medeltidens järnhantering, kanske som beteckning på något slags smältugn.

Skräddarbol bebyggelse, Fasterna sn, Sjuhundra hd, Uppland → bol.

Skrävlinge, Norra, Västra snr, Skåne → Norra Skrävlinge och → Västra Skrävlinge.

Skuleberget sn, Vibyggerå sn, Ångermanland. Scvla mons [’berg’] 1539. – Namnet är flertydigt. Förleden har bl.a. ansetts syfta på Skulegrottan och innehålla fsv. *skul ’gömställe; tillflyktsort’.

Skultorp tätort, Norra Kyrketorps sn, Kåkinds hd, Västergötland. (i) Skwletorp 1495. – Tätorten återgår på en by. Förleden tycks innehålla mansnamnet fsv. Skule. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Skultuna sn, tätort, Norrbo hd, Västmanland. ecclesie Skultunum 1330-talet, (J) Skulptuna sokn 1366. – Socknen har sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden → tuna och i förleden möjligen ett ord besläktat med verbet skvalpa med syftning på en kraftig källa. Tätorten Skultuna, norr om kyrkbyn, utgörs av det gamla mässingsbruket, grundlagt 1607.

Skummeslöv sn, Höks hd, Halland. ecclesie Scuthmanslef 1340. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Förleden kan innehålla en motsvarighet antingen till svenskans skottman ’skatteuppbördsman’ (om äldre tid) eller till fsv. *skotmadher ’skytt’ (en motsvarighet till fvn. skotmaðr), möjligen brukade som mansbinamn. Efterleden är → löv.

Skummeslövsstrand tätort, Skummeslövs sn, Höks hd, Halland. – Tätorten har uppstått vid ett havsbad på mark till byn → Skummeslöv, varav förleden. Efterleden -strand påträffas i flera namn längs samma kuststräcka, t.ex. → Mellbystrand norr om och Eskilstorpsstrand och Hemmeslövsstrand söder om Skummeslövsstrand. De betecknar områden med fritids- och åretruntbebyggelser nära havsstranden.

Skurugata bergsklyfta, Eksjö stad, Hults sn, Södra Vedbo hd, Småland. Skuuregata 1667. – Namnet innehåller i förleden ordet skåra, fsv. skura, skora. Efterleden är gata, åsyftande den långa klyftan som går genom berget.

Skurup kn, samt sn och tätort, Vemmenhögs hd, Skåne. (j) Skurop 1443 (avser kyrkbyn). – Kommunens namn är givet efter socknen och tätorten. Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, innehåller i efterleden → torp ’nybygge’ och i förleden möjligen dialektordet skur ’enklare skjul’. Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation norr om den gamla kyrkbyn.

Skutskär tätort, Örbyhus hd, Uppland. – Skutskär var på 1700-talet lastageplats för Söderfors och Älvkarleö bruk. Namnet avsåg ursprungligen en holme i hamnen, motsvarande nutidens Fyrudden. Förleden innehåller ordet skuta ’båt; mindre fartyg’ och kan syfta på att skutor lade till här för att lasta trävaror. Efterleden är skär ’mindre ö’.

Skuttunge sn, Bälinge hd, Uppland. (de) Skutungi 1299. – Namnet, vilket övertagits från en bebyggelse (Skuttunge by), innehåller en inbyggarbeteckning skutungar ’de som bor vid ån *Skuta’. Namnet *Skuta har avsett det vattendrag som rinner genom Skuttunge by. Det är besläktat med substantivet skott och har betytt ungefär ’den snabba (snabbt framdrivande)’ syftande på hastigt framströmmande vatten. Namnet kan vara identiskt med det vattendragsnamn Skuta (á beði Skútu) som omtalas i den fornnorska dikten Ynglingatal från ca 900.

Skyttorp tätort, Tensta sn, Norunda hd, Uppland. – Tätorten har övertagit namnet från stationen Skyttorp vid järnvägen Uppsala–Gävle, öppnad 1874. Ursprungligen avsåg namnet ett torp (Skyttorpet 1711) under Åsby. Förleden innehåller sannolikt ett personbetecknande skytt som kunde användas bl.a. om anställda jägare, tillsyningsmän över jakt eller skyttesoldater. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Skytts härad hd, Skåne. (in) Skiøtzherrit 1299 avskr. – Häradsnamnet innehåller ordet sköt, fda. skøt, i betydelsen ’utskjutande hörn’. Sköt avser här den hammarliknande ungefär en mil långa halvön med Skanör och Falsterbo.

Skå sn, Färentuna hd, Uppland. parochia Ska 1310. – Namnet är inte säkert tolkat. Enligt ett förslag hör det samman med dialektordet skå ’snedhet, kant’ och skulle då vara terrängbetecknande, möjligen avseende själva kyrktrakten. Enligt en annan tolkning hör namnet samman med det sko som uppträder i → Skokloster. Det är tilltalande att tänka sig att namnet ursprungligt avsett en ö, vilken genom landhöjningen uppgått i Svartsjölandet. Det är emellertid även tänkbart att det rör sig om ett äldre namn på byn Tuna strax nordväst om kyrkan.

Skållerud sn, Nordals hd, Dalsland. Skollerødh sokn 1446. – Socknen har fått sitt namn från gården Skållerud. Efterleden innehåller → rud ’röjning’ eller det liktydiga → ryd. I förleden har man räknat med ett mansnamn motsvarande fvn. Skolli.

Skåne landskap, (ą) skąnu 1000-talets början (med runor, dvs. a Skanø). – Landskapet omnämns som Sconēg i en engelsk reseberättelse från 890-talet (efterleden ēg betyder ’ö; strandbygd’) och i den fornisländska litteraturen som Skáney (efterleden ey betyder ’ö’). Namnets ursprungsform är sannolikt ett urgermanskt *Skaðinaujō, en sammansättning där förleden sammanhänger med ordet skada och efterleden *aujō betyder ’ö, halvö, land vid vatten’ (motsvarande nusvenskans ö). Ursprungligen kan namnet ha åsyftat Falsterbohalvön, utanför vilken det finns förrädiska strandrevlar; samma förled ingår också i stadsnamnet → Skanör. Den germanska ursprungsformen för Skåne har av romarna latiniserats som Scadinavia (så hos Plinius d.ä. första århundradet e.Kr.). Denna latinska namnform har så, med senare inskott av n, i sen tid lånats in i nordiska språk och kommit att beteckna hela den skandinaviska halvön.

Skånela sn, Seminghundra hd, Uppland. ecclesie Schanald 1289. – Namnet har övertagits från en föregångare till Skånelaholms säteri, byn Skånela. Denna låg väster om den markanta höjden med kyrkan. Skån- innehåller dialektordet skån ’skorpa, bark’, i ortnamn syftande på skrovliga berghällar. På kullen vid den gamla byn, som nu huvudsakligen upptas av kyrkan, finns just en sådan berghäll, som (urgröpt genom sprängning) korsas av gångvägen upp till kyrkan. Det bör ha varit denna höjd som från början burit namnet Skanald. Medan Skan- osökt låter sig tolkas, kan ald förklaras på olika sätt, dels som en ändelse, dels som en efterled, fsv. *hald ’betesmark’ eller en sidoform *hald till dialektordet hall ’sluttning’.

Skåne län län, Skåne. – Länet bildades 1997 genom sammanslagning av → Kristianstads län och → Malmöhus län.

Skånes-Fagerhult sn, tätort, Norra Åsbo hd, Skåne. Farolt 1524 (avser kyrkbyn). – Socknen, vars ursprungliga namn är Fagerhult, har sitt namn efter kyrkbyn (nu en tätort). Det är sammansatt av adjektivet fager, här kanske i en betydelse ’passande, tjänlig’, och → hult och åsyftar i så fall ett trädbestånd som givit rik avkastning (av löv och ris). Till åtskillnad från andra likalydande namn, bl.a. det småländska sockennamnet → Fagerhult, kallades den poststation som 1874 inrättades i kyrkbyn äldst för Åsbo(-)Fagerhult (efter häradet), från 1923 Skånes(-) Fagerhult. 1949 ändrades sockennamnet från Fagerhult till Skånes-Fagerhult.

Skåne-Tranås tätort, Tranås sn, Herrestads hd, Skåne → Tranås.

Skånings härad hd, Västergötland. Skanungshæræd 1200-talets slut. – Till grund för häradsnamnet ligger otvivelaktigt ett namn på en samlingsplats, fsv. *Skanunger. Detta är med ändelsen -ung (variant av -ing) bildat till svenska dialekters skån ’skorpa, bark’, snarast som i → Skånela med syftning på berghällar. Någon sådan lokalitet är emellertid inte påvisad.

Skånings-Åsaka sn, Skånings hd, Västergötland. Asaka 1390. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Om innebörden av Åsaka se → Barne-Åsaka. Det till namnet fogade häradsnamnet Skåning särskiljer sedan 1886 socknen från andra västgötska socknar med namnet Åsaka.

Skåpafors tätort, Laxarby sn, Vedbo hd, Dalsland. Skåpafors 1852 (avser ett hemman och en såg), Skåpforsen 1852 (avser ett vattendrag). – Tätorten är framvuxen vid ett hemman, en såg och ett pappersbruk vid strömmen Skåpafors (också kallad Skåpälven) med en fors, varav efterleden. Förleden innehåller vattendragets äldre namn, Skåpa (Skåpa 1672), ännu i våra dagar vardaglig benämning på samhället. Namnet hänger samman med dialektordet skåpa ’skumpa, springa (omkring), ta språng’.

Skårby sn, Ljunits hd, Skåne. ecclesiam Scarby 1160-talet avskr., Skørby, Skorby 1499 avskr. – Sockennamnet, vars efterled är → by ’gård; by’, är lånat från kyrkbyn. Det innehåller i förleden fda. skarth eller *skor ’skåra’ med syftning på kyrkbyns läge vid en ravin i det kuperade landskapet.

Skåre tätort, Grava sn, Karlstads hd, Värmland. (i) Skoro nore 1359 (avser ett vattendrag), (ij) Skore 1391? – Tätorten, som har vuxit fram kring ett par på 1870-talet anlagda sågverk invid Skåre järnvägsstation, har sitt namn efter en söder om tätorten belägen gård. Namnet, sannolikt fsv. *Skora, innehåller väl ordet skåra med syftning på någon inskärning i terrängen. Kanske är det ett ursprungligt namn på vattendraget Skårnoret norr om gården.

Skäftekärr gård, friluftsmuseum Böda sn, Åkerbo hd, Öland. Skäfftesker 1360 avskr., Skäffthekär 1535. – Namnet är sammansatt av skäfte ’skavfräken’ (Equisetum hiemale) och kärr ’sankmark’. Av denna fräkenart gjordes förr tvagor, vilka användes för att skura träkärl. Namnet har ursprungligen avsett någon av de sankmarker som ligger runt gården, kanske den i söder, där stora bestånd av skäfte finns.

Skäfthammar sn, Olands hd, Uppland. (in) Skieptambri 1291. – Namnets förled innehåller ett fsv. *skæpte ’bergutsprång, höjdutsprång’, bildat till ordet skaft. Efterleden är dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’. Ursprungligen har det avsett den höjdsträckning på vilken byarna Norra och Södra Skäfthammar är belägna, och socknen har närmast övertagit dessa byars namn.

Skäggenäs halvö, Ryssby sn, Norra Möre hd, Småland. Skægge nes ca 1300. – Förleden innehåller sannolikt ett med ordet skägg nära besläktat fsv. *skægge ’något utskjutande’. Här skulle kunna avses den i Kalmarsund utskjutande halvön eller någon del därav. Efterledens näs syftar på förträngningen vid Drag.

Skälderviken vik av Kattegatt samt samhälle, Barkåkra sn, Bjäre hd, Skåne. Skellder wijk 1680-talet. – Vikens namn är oklart. Bebyggelsen (nu ingående i Ängelholms tätort) har vuxit fram kring en 1885 öppnad järnvägsstation och har sitt namn efter läget vid viken.

Skällinge sn, tätort, Himle hd, Halland. (i) Skællinge soken 1490-talet. – Tätorten är framvuxen ur kyrkbyn Skällinge. Socknen har övertagit kyrkbyns namn. Namnet är sannolikt en bildning med → -inge till ordet skalle, kanske med syftning på Lyngås, en markerad rund och skoglös bergknalle vid byn.

Skällvik sn, Hammarkinds hd, Östergötland. parochia Skyaldowik 1325. – Sockennamnet är lånat från borgen och kungsgården Skällvik (Skyældowich 1287), nu en ruin. Namnet bars ursprungligen av Yxeltorpsviken, en vik av Slätbaken. Förleden i Skällvik innehåller en fornsvensk genitivform av sköld eller en namnbildning till detta ord, vilket här åsyftar en höjd vid Yxeltorpsviken.

Skälvum sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Skelueems sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → hem ’bostad; gård’ och i förleden ett höjdbetecknande fsv. *skialf, *skiælf (besläktat med engelskans shelf ’hylla’), här troligast i betydelsen ’terrängavsats’. Kyrkbyn ligger på en svagt markerad höjdplatå.

Skänninge stad, Östergötland. (iuxta) Skeningiam (latiniserad namnform) 1178. – Ortnamnet är bildat med → -inge till ett gammalt namn, fsv. *Skena, på Skenaån. Ånamnet åsyftar en nedskuren, skårliknande sträckning av loppet i Skänninge.

Skärblacka tätort, Kullerstads sn, Memmings hd, Östergötland. Skæroblakka qwærn 1424 (avser en kvarn). – Tätorten är framvuxen vid ett på 1600-talet grundat järnbruk. Namnet har ursprungligen burits av en klipphäll, kallad Blacken, i ett vid bruket beläget forsdrag i Motala ström. Förleden kan innehålla dialektordet skära ’klar fläck på himlen’ eller fsv. *Skæra som namn på vattendraget, båda bildningar till skär ’ren; klar’. Efterleden är bildad till black ’gulgrå, urblekt’ o.d. Namnet skulle därmed kunna tolkas antingen som ’den (grå)bleka hällen som kännetecknas av ljusa fläckar på ytan (t.ex. på grund av vattenstänk) eller i strömmen runtomkring’ eller som ’den (grå)bleka hällen i ån *Skära (’ån med det rena vattnet, ån som lyser klar’ e.d.)’.

Skärhamn tätort, Stenkyrka sn, Tjörns hd, Bohuslän. Skierhamn 1779. – Tätorten har vuxit upp kring ett fiskeläge. Namnet betyder ’hamnen innanför skären’.

Skärholmen stadsdel, Stockholms stad. – Stadsdelen har fått sitt namn efter torpet Skärholmen, omtalat första gången 1627. Namnets efterled innehåller → holm eller holme, och förleden kan vara dialektordet skär ’sten och berghällar som sticker upp ur marken’.

Skärkind sn, Skärkinds hd, Östergötland. Skierkind 1308 avskr. – Socknen har fått sitt namn från → Skärkinds härad. Häradets huvudbygd eller en del av denna blev en socken som fick häradets namn.

Skärkinds härad hd, Östergötland. prouinciam Skerkindh 1357, (ij) Skærkinda hæraþe 1361. – Häradet har uppkommit vid indelningen i häradsdistrikt av ett »land» benämnt *Kind (→ kind). Skær- är ordet skär, här i en äldre betydelse ’stenblock’. Det syftar säkerligen på en gammal samlingsplats. Möjligen har den äldsta kända tingsplatsen, Skurusäter (Skvrwsæter 1368), som dock ännu inte kunnat lokaliseras, utmärkts av blockmark.

Skärstad sn, tätort, Vista hd, Småland. Schærdæstadhe 1296 avskr. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller ett ord fsv. *skærdhe, besläktat med verbet skära och substantivet skåra ’inskärning’, åsyftande läget i den nedskurna Skärstadsdalen. Efterleden är → sta(d).

Skärv sn, Valle hd, Västergötland. Skiærff 1309 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det har antagits innehålla dialektordet skärv ’stenröse; stenigt ställe’, men den sakliga bakgrunden är oklar.

Skärva gods, Nättraby sn, Medelstads hd, Blekinge. Schierue 1580-talet. – Namnet innehåller dialektordet skärv ’stenröse; stenigt ställe’.

Sköldinge sn, tätort, Oppunda hd, Södermanland. Skioldunge 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är bildat med -unge (→ -inge) till sköld, här använt som ortnamn eller terrängbeteckning och åsyftande en sköldliknande höjd invid kyrkbyn. Tätorten har vuxit fram vid järnvägsstationen, som anlades vid en 1862 öppnad del av Västra stambanan.

Sköllersta sn, tätort, Sköllersta hd, Närke. (De) Skioldestum 1314? – Kyrkbyn (nu en tätort) har givit socknen dess namn, som i förleden har föreslagits innehålla ett mansnamn svarande mot fvn. Skiǫldr. Efterleden är → sta(d).

Sköllersta härad hd, Närke. (i) Skyollasta hwndare 1381, (j) Skiollasta hæradhe 1385. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Sköllersta. Sköllersta är betygat som medeltida tingsplats. Det äldsta kända belägget på häradsnamnet innehåller undantagsvis fsv. → hundare i stället för hæradh.

Skölvene sn, Gäsene hd, Västergötland. Skylwine 1382. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Efterleden innehåller → vin ’betesmark; äng’. Förleden innehåller ett höjdbetecknande fsv. *skialf, *skiælf (besläktat med engelskans shelf ’hylla’), som avser den upphöjning där kyrkan ligger.

Skön sn, Medelpad. (apud) ecclesiam Skøn 1300. – Sockennamnet går tillbaka på ett bygdenamn, fsv. *Skeyn, sannolikt bildat till ett germanskt adjektiv *skauni- med syftning på en ljus och öppen trakt. Flera etymologiskt identiska namn återfinns på norskt område.

Skönberga sn, Hammarkinds hd, Östergötland. (de) Skinberghum 1293. – Skönberga kan vara ett äldre, till socknen lånat namn på den vid kyrkan belägna byn Husby (jfr → husaby); denna ligger på markerade bergshöjder. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller fsv. skin ’sken, glans; solsken’ och uttrycker att den namnbärande höjden (eller höjderna) framstått som särskilt solbelyst(a).

Skönsmon stadsdel, Sundsvalls stad, Medelpad. – Stadsdelsnamnet har i sen tid bildats via ett församlingsnamn till sockennamnet → Skön. Efterleden är bestämd form av ordet mo ’sandig mark’.

Skörstorp sn, Vartofta hd, Västergötland. Skøristhorp sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → torp ’nybygge’ och i förleden kanske ett mansnamn fsv. *Skørir.

Skövde kn, stad, Västergötland. (i) Skødwe 1200-talets slut. – Staden, omtalad som sådan 1413, har namn antingen efter en tidigare socken, på 1500-talet uppdelad i en stads- och en landsförsamling, eller efter den by socknen fått namn efter. Namnet är en särskild västgötsk form av → Skedevi.

Slaka sn, tätort, Hanekinds hd, Östergötland. (de) Slaku 1247 avskr. – Socknen har fått sitt namn från en bebyggelse, sannolikt prästgården. Det innehåller snarast ett till adjektivet slak i betydelsen ’sluttande’ bildat substantiv *slaka ’sluttning’. Från sockenkyrkan sluttar marken ned mot Slakaån. Det är också tänkbart att Slaka är gammalt namn på ån, fsv. *Slaka ’den långsamma’. Tätorten har vuxit fram i närheten av sockenkyrkan.

Slimminge sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Slimminge 1459 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Det innehåller en inbyggarbeteckning pluralis slimmingar (→ -inge), bildad till ett ord nära besläktat med slem med syftning på ortens läge invid kärrmarker.

Slite tätort, Othems sn, Gotland. Slijt 1398. – Namnet kan vara besläktat med verbet slita, vars grundbetydelse är ’fläka sönder, göra en skåra i’ o.d., men syftningen är oklar.

Slottsbron tätort, industriort, Eds sn, Grums hd, Värmland. – Samhället har vuxit fram kring en sulfitfabrik, som anlades 1898. Namnet är givet efter en bro (Slåtts bron 1740) över det smala Slottsbrosundet (Edzsundet 1637, Slottz Broo Sundet 1698) mellan Grumsfjorden och Vänerviken Åsfjorden norr om samhället. Brons namn åsyftar en medeltida borg, Edsholm, uppförd under 1370- eller 1380-talet och bränd 1434, som låg på en nu upplandad holme i Slottsbrosundet alldeles norr om gränsen till Eds socken. Dess namn, ’holmen på gränsen till Eds socken’ (→ holm), tillkom säkerligen ursprungligen holmen.

Slågarp, Lilla, Stora snr, Skytts hd, Skåne → Lilla Slågarp och → Stora Slågarp.

Slädene sn, Viste hd, Västergötland. Slædini 1298 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden → vin ’betesmark; äng’. Förleden innehåller eller sammanhänger med det norska och svenska dialektordet slad ’flat, långsluttande’ eller det norska slad ’sluttning; fördjupning i jorden’. Slädene gamla kyrka låg på en framträdande grusås.

Släp sn, Fjäre hd, Halland. (in) parochia Slep ca 1300. – Socknen har övertagit namnet från den dåvarande kyrkbyn, numera kallad Kyrkobyn. Namnet sammanhänger möjligen med dialektordet slipa, slepa, släpa ’släpa, dra; hänga ned (och släpa)’ o.d., här kanske med syftning på en släpväg (ett slags enklare väg för släptransporter) eller ett bäckflöde som rör sig släpigt eller för med sig växtmaterial, lera, issörja e.d.

Släppträsk by, Malå sn, Lappland. – Namnet är givet efter sjön Släppträsket. Det är troligen en omvandling av umesam. Slähpajávrrie, vars förled torde vara en bildning till verbet slähpet ’mjölka i handen’. Efterleden jávrrie betyder ’sjö’. Namnet kan tolkas som ’Mjölkningssjön’. Det åsyftar mjölkning av renar på Släppliden, sam. Slähpanåjvvie, vid sjön.

Slätbaken havsvik, Östergötland. – Namnet kan vara en förkortning av ett äldre *Slätbaksfjärden, bildat till ett naturnamn innehållande orden slät ’jämn, flat’ och bak ’rygg’ och åsyftande en ryggliknande holme. Ett tidigare om Slätbaken använt namn var *Iur, som möjligen betyder ’vattnet, sjön, fjärden’ e.d. Detta *Iur ingår bl.a. i önamnet Djursö (Iwrsøø 1488) vid inloppet till Slätbaken i Sankt Anna sn.

Slättbo härad hd, Öland. (j) Sletboheradh 1360. – Namnet innehåller genitiv av en inbyggarbeteckning fsv. slætboar ’slättbor’. Säkerligen syftar förleden i denna liksom i inbyggarbeteckningen akerboar i Åkerbo härad, namnet på ett grannhärad, på en samlingsplats. Den namnlåtande slätten har emellertid inte kunnat lokaliseras.

Slätten, Stora, Lilla sjöar, Södra Unnaryds sn, Västbo hd, Småland → Jämtland.

Slätthög sn, Allbo hd, Småland. (de) Slætu ca 1270. – Namnet har troligen betecknat kyrkplatsen och kan innehålla en substantivering av adjektivet slät(t), sannolikt avseende flatmark. Nuvarande efterled hög är en urspårad form, som uppträder på 1600-talet.

Slättåkra sn, Halmstads hd, Halland. (i) Slettagher S[ogn] 1447. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Förleden innehåller adjektivet slät(t). I efterleden ingår → åker.

Slöinge sn, tätort, Årstads hd, Halland. (i) Slønge socken 1396 sen avskr., (i) Slynge 1467 (avser kyrkbyn). – Tätorten är delvis framvuxen på kyrkbyns mark kring en 1886 anlagd järnvägsstation, namngiven efter socknen. Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Namnets innebörd är oviss. Möjligen är det en bildning med → -inge till en motsvarighet till dialektordet slo(d) ’vinterväg (varpå timmer släpas)’, känt bl.a. från Halland, eller till ett ortnamn där ordet ingår.

Slöta sn, Vartofta hd, Västergötland. (jn) Sløtum 1350. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller ett med verbet slutta samhörigt ord fsv. *sløt e.d. ’sluttning’, åsyftande den brant sluttande terrängen vid sockenkyrkan.

Smedby sn, Gräsgårds hd, Öland. (de) Smydaby 1312. – Sockennamnet har övertagits från kyrkbyn. Det är sammansatt av genitiv singularis eller pluralis av fsv. smidher ’smed; hantverkare’ och → by ’gård; by’.

Smedjebacken kn, samt tätort, Norrbärke sn, Dalarna. Smedjebacken 1762. – Tätorten återgår på en handelsplats som fick postanstalt redan 1806. Antingen innehåller namnet, i dialekten »Smebacken», ordet smedbacke, i äldre språkbruk också smedjebacke, ’(sluttning av) höjd eller kulle vid eller i anslutning till smedja; mark(område) utanför smedja’ eller också är det en direkt namnbildning med syftning på en backe där en smedja stått eller en smed bott e.d.

Smedstorp sn, tätort, gods, Ingelstads hd, Skåne. (i) Smitztorpp 1441. – Sockennamnet, lånat från den gamla kyrkbyn (nu ett gods), är sammansatt av genitiv av yrkesbeteckningen smed, kanske brukad som personbinamn, och → torp ’nybygge’. Tätorten Smedstorp, belägen en kilometer söder om kyrkan, har vuxit fram kring en järnvägsstation vid en bana öppnad 1882.

Smiss gårdnamn, Gotland. – Detta vanliga gotländska gårdnamn innehåller genitiv av forngutniskt smidher ’smed; en som arbetar i trä eller metall’. Namnen ska förstås som ’smedens [gård]’, där alltså gård är underförstått. Gårdnamn av denna typ, bestående av ett personnamn eller personbeteckning i genitiv, är mycket vanliga på Gotland. Andra exempel är bl.a. Ajmunds, Snauvalds, Mickels och, med annan genitivändelse (ursprungligen -ar)‚ Ringvide, Liffride och Hallbjänne (även Hallbjäns).

Smula sn, Redvägs hd, Västergötland. Smula 1330-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet har antagits innehålla ordet smula i betydelsen ’sand, grus’ och åsyfta en rullstensås på platsen.

Smygehamn tätort, Östra Torps sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Smøge 1543, Smye leye 1570-talet. – Namnet på detta gamla fiskeläge innehåller sannolikt skånskans smyga ’trång passage; undangömd vrå’, dock med oklar syftning. Fiskelägets ursprungliga och ännu brukade namn Smyge ändrades 1950 som poststationsnamn till Smygehamn, som senare även blev det officiella tätortsnamnet.

Smygehuk fyrplats, udde i Östersjön, Östra Torps sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Smyge huk 1864. – Efterleden i namnet på denna udde, belägen strax väster om → Smygehamn, är antingen ett lån från holländskans hoek ’udde’ eller given av holländska sjöfarare. Namnets genuina uttal är »Smye hock». På orten kan udden också kallas enbart Huken (uttalat »Hocken»).

Småland landskap, (jn) Smalandiis ca 1240 avskr., (af) Smalandum ca 1280. – Namnet betyder ’de små landen’. Häri inbegreps under medeltiden alla de härad som vi vanligen förbinder med landskapet utom Mo härad, som hörde till Västergötland. Därtill kommer Ydre och Kinda hd, senare förda till Östergötland.

Smålands Anneberg tätort, Norra Solberga sn, Södra Vedbo hd, Småland → Anneberg.

Smålandsstenar tätort, Villstads sn, Västbo hd, Småland. Smale stenar 1805, Smålands stenar ca 1820. – Tätorten har vuxit upp vid järnvägslinjen, som öppnades för trafik 1877. Namnet har givits efter de fem domarringar, ca 60 stenar, som finns norr om samhället. Förleden är smale ’småboskap’, senare ändrat till landskapsnamnet.

Smögen sn, ö, tätort Sotenäs hd, Bohuslän. Smögen 1705. – Socknen har fått namn efter ön Smögen. Namnet är besläktat med verbet smyga och betecknar ursprungligen Smöghålet, den trånga infarten för mindre båtar väster om Smögens hamn (jfr → Smygehamn).

Smöghålet sund, Smögens sn, Sotenäs hd, Bohuslän → Smögen.

Snasahögarna fjällmassiv, Undersåkers och Åre snr, Jämtland. – Namnet Snasahögen avsåg ursprungligen endast fjället Storsnasen. Senare har en plural form av detta namn kopplats till ett större massiv omfattande bl.a. även Lillsnasen. Namnet innehåller ett jämtländskt *snas, motsvarande fvn. snǫs ’framskjutande del av fjäll’. Ordet ingår i flera andra jämtländska namn på berg och fjäll.

Snauvalds gårdnamn, Gotland → Smiss.

Snavlunda sn, Sundbo hd, Närke. (De) Snaualundum 1314? – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden kan innehålla ett ånamn bildat till ett adjektiv *snav ’trång’ eller ’snabb’, i så fall syftande på ett parti mellan Kyrkesjön och Östersjön. Efterleden är pluralis av lund ’skogsdunge’ (om plural form på -a se inl. 3.3.1).

Snevringe härad hd, Västmanland. Snæwingiahunderi 1326. – Häradsnamnet innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning fsv. snævingiar. Denna antas utgå från ett äldre namn på Kolbäcksån, som under medeltiden utgjorde östgräns för hundaret. Ån förmodas ha burit namnet *Snav(a), bildat till ett adjektiv *snav, besläktat med snäv och med betydelsen ’trång’, eventuellt ’snabb’, en tolkning som sakligt sett är välmotiverad. Den moderna namnformen med ett sekundärt -r-, vars ursprung är ovisst, börjar uppträda under slutet av 1400-talet och slår så småningom igenom under nyare tiden.

Snogeröd samhälle, by, Gudmuntorps sn, Frosta hd, Skåne. Snogerödt 1510-talet sen avskr. – Bynamnet innehåller djurbeteckningen snok, möjligen använd som mansbinamn, och → ryd ’röjning’. Samhället har vuxit fram kring en järnvägsstation, öppnad 1897.

Snårestad sn, Ljunits hd, Skåne. (j) Snorstade 1502. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden troligen en forndansk motsvarighet till svenskans snår. Efterleden är → sta(d).

Snöstorp sn, Tönnersjö hd, Halland. (af) Snøystørp 1451 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. I förleden kan ingå ett adjektiv använt som mansbinamn, antingen sned, kanske om en snedvuxen person, eller dialektordet snöd ’korthårig; skallig; bar, naken; utblottad’. Efterleden är → torp ’nybygge’.

socken Socknen har fram mot vår tid utgjort ett grundläggande distrikt inom både världslig och kyrklig administration i Sverige. Genom kommunreformen 1952 miste socknen sin dubbla ställning som kyrklig och borgerlig primärkommun. De gamla socknarna levde därefter kvar som församlingar, men i och med den sammanslagning av församlingar som förekommit under lång tid och som kulminerat efter skilsmässan mellan kyrka och stat år 2000 kommer detta stöd att i allt högre grad försvinna. I folkmedvetandet är emellertid de gamla socknarna alltjämt levande, och de nyttjas också för lokalisering i detta lexikon (jfr → härad). Sockenbildningen är knuten till den kristna kyrkan. Försök att konstatera en motsvarande förkristen indelning har inte lett till positivt resultat. Konstitutiv för socknen är kyrkbyggnaden, och för att kunna bedöma framväxten av socknar är därför frågan om byggherrar viktig. I princip kommer därvidlag den kyrkliga överheten, kungen och stormännen samt kollektiv såsom bygdelag och tingslag ifråga. För kyrksocknar skapade av kollektiv är utsträckningen i stort sett given. Så är däremot inte fallet för socknar, vilkas kyrkor byggts på initiativ av en kyrklig överhet eller – kanske som privatkyrkor, s.k. egenkyrkor – av enskilda personer. Socknarnas framväxt har skett så småningom och slutligen lett till en heltäckande sockenindelning. Sockenbildningen i Sverige liksom i övriga Norden har huvudsakligen skett under 1100- och 1200-talen, i Sverige med en tydlig åldersskillnad mellan äldre socknar i söder och yngre i norr. Nybildning av socknar har genom utbrytning ur äldre socknar skett långt fram under nyare tiden (se t.ex. → Tived, → Trehörna, → Tunaberg, → Ulrika,→ Öm). Liksom i fallet Ulrika har kungligheter i flera fall hedrats vid byte av äldre sockennamn, t.ex. → Gustav Adolf på flera håll och → Dorotea, → Fredrika och → Vilhelmina i Lappland. Socken, fda. och fsv. sokn, fvn. sókn, är det helt dominerande ordet för ’kyrksocken’ i Norden. Det är bildat till verbet söka och betyder alltså ’sökande’. Ur denna betydelse har en rad specialbetydelser utvecklats, bl.a. ’folksamling’ (i både abstrakt och konkret betydelse). Redan i förkristen tid har ordet socken haft territoriell betydelse, så i fvn. þingsókn ’tingslag’. Det förefaller sannolikt att socken i betydelsen ’kyrksocken’ har sina rötter i det förkristna tingssamhället. Härpå tyder också den äldsta beteckningen för ’kyrksocken’ på Island, som är just þing. Det har gjorts försök att förklara det nordiska socken i betydelsen ’kyrksocken’ genom påverkan från England, där motsvarande ord, fornengelskt sōcn, också förekommer i territoriell användning. En närmare analys av förhållandena i England talar emellertid för att betydelsen ’kyrksocken’ sannolikt har utvecklats i Norden. Sockennamnen i Norden speglar de förhållanden under vilka socknarna bildats. Den vanligaste typen utgör de namn som övertagits från den by eller gård på vars mark kyrkan byggts. I de gamla danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge hör praktiskt taget alla sockennamn till den typen, och denna är också förhärskande i övriga Götaland och Svealand, därtill rikligt representerad också i Norrland. Socknar som går tillbaka på gamla bygder och övertagit dessas namn är sällsynta i Götaland. I Svealand är de talrikare, och i ännu högre grad är de karakteristiska för Norrland. Exempel utgör namn på → -bo och på -härad och -rå (→ härad). De båda här nämnda typerna utgör ett grundmönster för de nordiska sockennamnen. Till själva landskapsbilden anknyter också de namn som syftar på platsen där kyrkan byggts. Exempel på denna namntyp uppvisar t.ex. tre östgötska socknar, → Heda, → Kumla och → Rök. Själva kyrkans centrala betydelse kan i sådana fall understrykas med att fsv. kirkia ’kyrka’ äldst ingår i namnen, så i fallen Heda och Rök. Andra exempel på kyrkbyggnadens roll för sockennamnen utgör sammansättningar med helgonnamn, t.ex. → Botkyrka, och med ord som anger egenskaper hos kyrkan, t.ex. → Lillkyrka och → Stenkyrka. Speciellt intresse tilldrar sig några få namn på -kirkia, som anger namnet på kyrkans byggherre och väl därför från början betecknat egenkyrkor. Till denna kategori hör fsv. Sighridhakirkia (→ Hölö) och Ulfhildakirkia (→ Överselö), sannolikt också fsv. Fastakirkia (→ Fasterna) och Karlungskirkia (→ Söderby-Karl). Häradsnamnen utgår från det namnlandskap som förelåg då de skapades (→ härad), och så gör i huvudsak också sockennamnen. Kyrkbyggnadens centrala roll har emellertid lett till nya inslag i namnskicket, med namn som inte anknyter till redan förefintliga ortnamn. Litteratur: Thorsten Andersson, Det förkristna ordet socken i Norden, i Namn och bygd 80 (1992), s. 115–19; dens., Kirchspielnamen (Skandinavien), i Reallexikon der germanischen Altertumskunde. 2. Aufl. 16 (2000); Stefan Brink, Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden (1990); Gillian Fellows-Jensen, Old English sōcn ‘soke’ and the parish in Scandinavia, i Namn och bygd 88 (2000), s. 89–106.

Sofia förs., Stockholms stad. – Församlingen har namn efter Oskar II:s hustru, drottning Sofia.

Sofielund stadsdel, Malmö stad, Skåne. – Namnet avsåg äldst en nu försvunnen större gård i Västra Skrävlinge sn, Oxie hd (huvudbyggnaden riven 1953), som 1786 bröts ut ur kyrkbyn i Västra Skrävlinge och på 1790-talet namngavs efter ägarens hustru Sofia af Trolle. Efterleden lund är vanlig i nybildade slotts- och herrgårdsnamn från denna tid. Den stadsdel som med början på 1870-talet tillkom kring gården, äldst kallad Sofielund eller Sofielundshusen, växte snart samman med stadsbebyggelsen i Malmö.

Sofiero slott, Helsingborgs stad, Luggude hd, Skåne. – Det 1865 färdigställda slottet är namngivet efter den dåvarande ägaren, hertiginnan (sedermera drottning) Sofia. Efterleden ro, som väl ursprungligen avspeglade en önskan om ett rofyllt liv och återgår på tyska namn på -ruhe med samma innebörd, är vanlig i nyskapade 1800-talsnamn på slott, gårdar och torp.

Solberga sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. (j) Solbærgha sokn 1320. – Socknen har fått sitt namn efter byn Solberg, vars namn betyder ’det solbelysta berget’. Den höjd som avses ligger centralt i bygden. Här ska förr ha funnits en tingsplats, och kyrkan är belägen på denna höjd. Om den plurala formen på -a se inl. 3.3.1.

Solberga by, Gustafs sn, Dalarna → Solvarbo.

Solberga sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (j) Solberig 1447. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som betyder ’det solbelysta berget’. Den ursprungligen singulara efterleden har anslutits till plurala namn på -berga (se inl. 3.3.1).

Solberga tätort, Norra Solberga sn, Södra Vedbo hd, Småland. – Tätorten, som har vuxit fram kring järnvägen och den år 1874 öppnade poststationen, har fått namn efter socknen (→ Norra Solberga).

Solberga sn, Redvägs hd, Västergötland. Solbergha sokn 1493. – Socknen har fått sitt namn, som har plural form (se inl. 3.3.1), från kyrkbyn. Det har äldst åsyftat en eller flera särskilt solbelysta höjder. Strax öster om sockenkyrkan ligger den markerade höjden Backgårdsberg.

Solberga gods, Sya sn, Vifolka hd, Östergötland. Solberga 1544. – Namnet åsyftar en eller flera särskilt solbelysta höjder. Gården ligger ovanför Svartån, nära en mindre höjd.

Solbjärge gd, Fröjels sn, Gotland → Bjärs.

Sollebrunn tätort, Erska sn, Bjärke hd, Västergötland. Sollabrynna, Sollabrunna 1466. – Tätorten har vuxit fram ur en by. I förleden ingår möjligen ett från nordiska dialekter och fornvästnordiskan känt soll ’blandning av bröd och mjölk, hoprörd blandning av flytande och fasta livsmedel; röra’ e.d., här kanske med syftning på sumpmark. Efterleden kan innehålla dialektordet bråne ’svedjeland’ eller brunn med syftning på en naturlig källa. På platsen sägs ha funnits en rikt flödande källa.

Sollefteå kn, stad, Ångermanland. (a) Solatunum 1273?, (De) Solatum 1344, Solefta 1639, Sollefteå 1714. – Namnet har föreslagits innehålla sol och ett ord motsvarande gotiskans aihts ’egendom’. Betydelsen är då antingen ’de solbelysta ägorna’ eller ’den solbelysta trakten’. Den moderna formen är en urspårning i anslutning till namn av typen → Bureå; det ännu bevarade äldre dialektuttalet är emellertid »Sålat» o.l.

Sollentuna kn, sn, Sollentuna hd, Uppland. (de) Solendatunum 1287. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Förleden innehåller en plural inbyggarbeteckning fsv. solændar bildad till ett gammalt bygdenamn Soland. Efterleden är → tuna. Se vidare→ Sollentuna härad.

Sollentuna härad hd, Uppland. (Jn) Soland 1200-talet sen avskr., (de …) Solendahundære 1298 avskr., (in) prouincia Solendathunum 1344, (j) Solentwne hundare 1389. – Soland är namn på en bygd som inordnats i hundaresorganisationen (→ hundare). Härtill har bildats en plural inbyggarbeteckning fsv. solændar. Med genitiv av denna har bildats ett nytt hundaresnamn, Solænda hundare. Samma inbyggarbeteckning ingår i by- och sockennamnet → Sollentuna, vilket visar att Sollentuna varit centralort i hundaret. Så småningom kommer detta till uttryck i distriktsnamnet, där Solænda- undanträngs av tuna-namnet. Alltifrån slutet på 1300-talet förekommer inte längre den gamla namnformen. Jfr → Vallentuna härad. Soland innehåller den i bygdenamn vanliga efterleden → land. Som förled ingår sannolikt ordet sol, men den närmare innebörden, som bör utgå från soligt läge, ter sig oviss (jfr → Solna).

Sollerön sn, tätort, Dalarna. (i) Sold 1325 sen avskr., Solrön 1566. – Tätorten omfattar kyrkbygden. Efter att ha varit kapellförsamling under Mora blev Sollerön egen socken år 1775, varvid namnet ändrades till Sofia Magdalena efter Gustav III:s gemål. Från 1888 heter socknen också i officiella sammanhang Sollerön. Efterleden syftar på den ö i Siljan som hyser socknens kärnbygd. Förleden innehåller genitiv Soldar av fsv. Sold. Detta äldre namn på ön och bygden var förhärskande fram till 1600-talet och har brukats i folkmålen ända in i vår tid. Namnet Sold är bildat till sol och syftar på att ön under vissa förhållanden kan ligga solbelyst medan dess (och Siljans) omgivningar skuggas av moln.

Solliden slott, Räpplinge sn, Slättbo hd, Öland. – Namnet är sannolikt givet av dåvarande kronprinsessan Victoria, som lät uppföra slottet (färdigt 1906). Formellt sett innehåller det en sammansättning av orden sol och lid ’backe, sluttning’. Namnet Solliden var runt sekelskiftet och i början av 1900-talet ett populärt namn på villor och nybyggen, och säkert har den kungliga villan på Öland medverkat till detta.

Solna kn, stad, sn, Sollentuna hd, Uppland. parochie dicte [’socknen som heter’] Solnø 1305. – Socknen kan ha övertagit ett gammalt önamn fsv. Solnø, vilket i så fall har avsett den ö som de centrala delarna av socknen tidigare utgjort. Förleden i Solnø kan vara ett äldre namn på denna ö, *Soln, bildat till ordet sol och med betydelsen ’den solbelysta ön’.

Solvalla travbana, Stockholms stad. – Travbanan, invigd 1927, har namn efter torpet, sedermera gården, Solvalla (Solwalla 1497). Namnet betyder ’den solbelysta vallen’ där vall har sin gamla betydelse ’slät, gräsbevuxen mark’. Solvalla är ett spritt samman med den positiva klangen som förledens sol skänker. Det finns dock också några namn som kan vara äldre, däribland detta.

Solvarbo tätort, Gustafs sn, Dalarna. (j) Solbergæbodhum 1383. – Tätorten utgörs av en by. I förleden ingår troligast ett annat bynamn i socknen, Solberga (j Solbergum 1386), ett mycket vanligt ortnamn, oftast avseende (en bebyggelse på) ett solbelyst berg. Efterleden i Solvarbo innehåller pluralis av → bod, av allt att döma med syftning på fäbodar som hört till Solberga. Skrivformer som liknar den nuvarande dyker upp i början av 1700-talet (Sölfwarbo 1715).

Sommen sjö, tätort, Säby sn, Norra Vedbo hd, Småland. – Tätorten har vuxit fram kring den år 1874 öppnade järnvägslinjen. Sjönamnet (ffran Sooma 1447), som ligger till grund för tätortsnamnet, är bildat till ett i bygden brukat ord somme, avseende ett kärl som är för stort för sitt ändamål. Användningen av detta dialektord kan i en jämförelse åsyfta inte bara sjöns storlek utan också dess höga och branta stränder. xyzxyz

Sonfjället fjäll, nationalpark, Hede sn, Härjedalen. Sonnefiäll 1645. - Namnets officiella form var under en period fram till 2010 Sånfjället. Den tidigare framförda tolkningen att förleden skulle innehålla en motsvarighet till fvn. sunna ’sol’ måste avvisas av språkhistoriska skäl. Möjligt är att Son- återgår på ett äldre *Sodn-, samhörigt med verbet sjuda ’vara i kokande tillstånd; skumma; avge ett susande ljud’. Namnet skulle då åsyfta ett av eller alla de många vattendrag som strömmar utför fjällmassivets sidor.

Sonstorp tätort, Hällestads sn, Finspånga läns hd, Östergötland. (ij) Sonstorpe 1374. – Tätorten är framvuxen kring en 1874 inrättad post- och järnvägsstation. Den namngavs efter Sonstorps gård och järnbruk 2 resp. 3 km norr om stationen. I gårdnamnet ingår i förleden mansnamnet Son, känt bl.a. från det medeltida Östergötland. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Soppero, Nedre, Övre tätort, resp. by Kiruna stad, Lappland → Nedre Soppero och → Övre Soppero.

Sorsele kn, sn, tätort, Lappland. – Namnet, som är övertaget från kyrkbyn, innehåller sel ’lugnvatten i å eller älv’. Kyrkan (Såårsehls holbms kyrckia 1685) uppfördes på en holme, umesam. Suörggiesuoluoj ’Grenholmen’, nuvarande Sorseleholmen, vid en förgrening av Vindelälven. Ett lugnt parti av älven kallas Suörggiesuvvane ’Grenselet’. Detta namn kan av svensktalande ha övertagits som Sorsele, med en förkortad förled och översatt efterled. Ortens nuvarande umesamiska namn Suorssá är ett återlån, som återgår på det försvenskade namnet.

Sorunda sn, Sotholms hd, Södermanland. (in) parochia Sorundum 1281. – Namnet innehåller en bildning med ändelsen -und till en sidoform *sor till dialektordet sör ’dyig, gyttjig mark’och betyder snarast ’området utmärkt av dyig mark’. Det har syftat på ett större stråk av sankmarker, Dyarna, som ännu in på 1800-talet karakteriserade bygden.

Sotekanalen kanal, inomskärsled mellan Hunnebostrand och Smögen Sotenäs hd, Bohuslän. – Namnet innehåller fjordnamnet Sote (för tolkningen se → Sotenäs härad).

Sotenäs härad hd, Bohuslän. (j) Sotanese 1317. – Sotenäs, som är ett gammalt bygdenamn och som under medeltiden uppträder som skeppsredenamn (→ härad),avser från början det näs som skjuter ut i Sotefjorden, i dagligt tal kallad Soten. Sota- är genitiv av fjordens namn, fornvästnordiskt *Sóti. Detta namn har ansetts vara bildat till ordet sot, en tolkning som dock inte kunnat sakligt underbyggas. I stället föreligger här sannolikt en till verbet suga hörande bildning, syftande på den starka sugning som uppstår då de för fjorden kännetecknande brottsjöarna viker tillbaka.

Sotholmen gd, Västerhaninge sn, Sotholms hd, Södermanland → Sotholms härad.

Sotholms härad hd, Södermanland. Sotholms härad 1527. – Det äldre namnet på häradet var Ytra Tør (J Ytro Tøør 1369), avseende den yttre, ut mot havet liggande delen av det medeltida Tør (→ Södertörn; jfr → Svartlösa härad). Det nya namnet är givet efter Sotholmen vid Landfjärden i Västerhaninge socken vid gränsen mot Ösmo socken, numera en udde, benämnd Betsholmen. En gård har övertagit namnet Sotholmen (Sotholmstorp 1553). Förleden i Sotholm antas vara ett äldre namn på Landfjärden, fsv. *Sote, bildat till ordet sot och med betydelsen ’den mörka’, syftande på instängt och mörkt läge i motsats till den längre ut liggande öppna fjärden Mysingen.

Soutujärvi sjö, by, Gällivare sn, Lappland → Skaulo.

Spannarp sn, Himle hd, Halland. (in) Spandorp 1379. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Efterleden är → torp ’nybygge’. I förleden ingår förmodligen en personbeteckning, antingen genitiv Spanna av mans(bi)namnet fda. Spanni, belagt endast en gång och kanske bildat till längdmåttsbeteckningen spann ’så mycket som vidden (helt eller delvis) av en utspänd hand’, eller också genitiv *spannara av en forndansk motsvarighet till västgötskt spannare ’person som tröskar säd mot erhållande av viss del av den tröskade säden’. Möjligen har spannare också haft betydelsen ’spannmakare, tunnbindare’.

Spannarp gods, Ausås sn, Södra Åsbo hd, Skåne. Spannerup 1584. – För tolkning av namnet se → Spannarp, sn, Himle hd, Halland.

Sparlösa sn, Viste hd, Västergötland. Sparløsa kirkia 1395. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → lösa ’glänta; äng’. Förledens innebörd är oklar.

Sparreholm tätort, gods, Hyltinge sn, Villåttinge hd, Södermanland. Spareholm 1717. – Tätorten är framvuxen vid en 1862 inrättad järnvägs- och poststation. Denna namngavs efter det närbelägna godset Sparreholm (tidigare kallat Hyltingenäs), som 1643 fick namn efter ägaren, landshövding Göran Bengtsson Sparre. Slottet ligger på en holme (→ holm) i Båven.

Sparrsätra sn, Åsunda hd, Uppland. (i) Sparsæther ca 1330. – Namnets efterled innehåller en form av → säter ’utmarksäng’. I förleden ingår ordet sparr, måhända i betydelsen ’spjut, lans’ och med syftning på kilformiga ägostycken vilka liknats vid dessa vapens blad (jfr → Järfälla). Namnet har senare överförts på kyrkbyn (nu Sparrsätrabyn), vars äldre namn Årby därvid gått förlorat.

Spekeröd sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. Spikkariodærs kirkia 1388. – Socknen har fått sitt namn efter en gård. Dess förled har föreslagits hänga samman med svenska dialekters speka ’blålera’, syftande på den lerslätt genom vilken socknens största å rinner. Efterleden innehåller fvn. rjóðr ’röjning, öppen plats’ (nära besläktat med → ryd ’röjning’).

Spelvik sn, Rönö hd, Södermanland. Spieldouikh 1330. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet har äldst använts om den intilliggande Ludgosjön eller en vik därav. Viknamnet kan innehålla fsv. spiæld, nysvenskt spjäll i betydelsen ’liten del av åkermark’, men förleden kan i stället vara ett om Ludgosjön använt namn bildat till fsv. spiæld i betydelsen ’skiva’.

Spenshult by, Slättåkra sn, Halmstads hd, Halland. Speningsholltt 1558. – I förleden ingår möjligen ett mansbinamn fda. *Spænning; jfr det norrländska dialektordet spänning ’(sparv-, duv-)hök’. Efterleden är → hult.

Spjutsbygd tätort, Rödeby sn, Östra hd, Blekinge. Spidsbye 1628, Spitzbögdh 1673. – Tätorten har vuxit fram ur en by. Namnets förled är väl genitiv av ett mansnamn fda. *Spjut. Det är oklart om den ursprungliga efterleden är → by ’gård; by’ eller bygd ’nybygge’.

Spjutstorp sn, Ingelstads hd, Skåne. Spystorp 1491. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, vars efterled är → torp ’nybygge’. Förleden är väl genitiv av ett mansnamn fda. *Spjut.

Spraxkya by, Stora Tuna sn, Dalarna. Sprattekyior 1539, Spraxkian 1557. – Namnet är välkänt också för många utsocknes på grund av den bristande överensstämmelsen mellan stavning och uttal (»Sprascha»). Efterleden innehåller pluralis av dialektordet kya ’inhägnad, fålla’. Sannolikt ingår i förleden genitiv av ett mansbinamn fsv. *Sprak, kanske motsvarande mansbinamnet fda. Spragh och troligast samhörigt med mansbinamnet fsv. Spraki. Prosten Magnus Sahlstedts uppgift från 1743 att den vid byn belägna lilla sjön tidigare skulle ha hetat Spraken, namnet angivet också på moderna kartor, har såvitt bekant inget stöd från annat håll, varför det är tveksamt om det är sjönamnet som ingår i förleden. Den säkraste tolkningen av Spraxkya är därför ’de fållor som tillhör (en person vid namn) Sprak’.

Sproge sn, Gotland. Spragum 1300-talet avskr. – Namnet kan innehålla ett urnordiskt *sprōgh- ’långsträckt förhöjning, bank, revel’ e.d., ursprungligen ’pinne, käpp, stång’ o.d., syftande på Littorinavallen, på vilken Sproge kyrka ligger. Med hänvisning till att *sprogh-är besläktat med engelskans spray ’gren, kvist’ kan anledningen till namnet också tänkas vara att kyrkan är belägen vid ett urgammalt vägskäl, där en väg grenar av österut från den nord-sydliga färdleden längs Littorinavallen. Det rör sig i så fall snarast om ett kyrkplatsnamn, dvs. ett namn på den plats där kyrkan uppfördes. Norr och söder om kyrkan utbredde sig i äldre tid vidsträckta myrmarker, men från Sproge var det möjligt att ta sig in till bygderna i Levide, Fardhem, Gerum m.fl. inlandssocknar.

Spånga del av, Stockholms stad. (f.d. sn, Sollentuna hd, Uppland). (apud) Ecclesiam Spangar 1300. – Sockennamnet, som är övertaget från kyrkbyn, innehåller pluralis av ordet spång. Det har sannolikt syftat på spänger över vattendrag eller sanka marker.

Spångsholm tätort, Veta sn, Vifolka hd, Östergötland. – Tätorten är framvuxen kring ett bruk. På platsen har sedan länge funnits kvarn. Namnet torde vara en sentida bildning med det nobiliserande → holm utifrån platsens äldre och ännu på 1930-talet noterade namn Spången, i dialekten »Spånga» (Spongha 1544 avseende ett hemman, Spångs qwarn 1825). Namnet har äldst syftat på en spång över Svartån.

sta(d) sta(d) Näst efter namnen på by är namnen på sta(d) den vanligaste typen av gamla sammansatta bebyggelsenamn i Sverige (ca 2 000). Namnen förekommer från Skåne i söder t.o.m. Jämtland och Ångermanland i norr. Störst utbredning har de i Mälarlandskapen och i Östergötland; i Uppland finns ca 450 namn. Av hävd har efterleden kommit att skrivas stad (med d som inte hörs i genuint uttal) i Götaland och Värmland, i övrigt sta. Motsvarigheter förekommer i norska namn på -stad (ca 2 500) och danska på -sted (ca 230). Namnen har plural form, fornnord. staðir. Man räknar med att -sta(d)-namnen har kunnat bildas under en lång tidsperiod. I Sverige synes produktivitetsperioden ha sin tyngdpunkt i romersk järnålder, alltså under de första århundradena av vår tideräkning, med fortsatt produktivitet in i folkvandringstid och vendeltid. Från Norge har namnen, med efterledsformen staðir, förts över till Island, som bebyggdes under vikingatiden. Av ålder har -sta(d)-namnen, med vilka sammanhållits gotländska namn på -städe (och -städar), betraktats ur ett germanskt perspektiv och således sammanhållits med tyska namn på -statt, -stedt, -stätten och engelska namn på -stead. Detta innebär att man utgår från det vanliga ordet stad, fsv. stadher, ’plats, ställe (för något)’, som exv. föreligger i sammansättningar som eldstad, gödselstad och i uttrycket »var och en i sin stad». Så t.ex. kan för Bjuggsta ansättas betydelsen ’platsen där man odlar korn’, för Hässelsta betydelsen ’platsen med ett hässle, platsen där det växer hassel’, för Lersta betydelsen ’platsen med lerig jordmån’. Ett helt annat förslag att förklara ortnamnselementet -sta(d) har emellertid också framförts. Till grund antas ligga inte stad ’plats, ställe’, som är maskulint, utan stad ’kant’ (neutrum) som föreligger i exv. stadkant (på väv). Stad ska ha brukats i betydelsen ’gränsområde, utkantsområde’ och som ortnamnselement (med sekundär pluralform på -ir) ha betytt ’utmarksgård, utflyttargård’. Med denna tolkning skiljs de svenska namnen på -sta(d) liksom de norska på -stad och de danska på -sted från de engelska på -stead och de tyska på -statt, -stedt, -stätten samt också från de gotländska på städe, vilka alla innehåller motsvarigheter till stad ’plats, ställe’. Namnen på -stad uppfattas då som en nordisk ortnamnstyp. Denna antas ha uppkommit på centralsvenskt område och därifrån spritts söderut till Danmark och västerut till Norge; mot denna spridningshypotes har framförts kritik. Den långa diskussionen om -sta(d)-namnen har inte lett fram till någon konsensus. Dagens diskussion utgår i första hand från ordet stad ’plats, ställe’ som bas för namnen, vilket i ett germanskt perspektiv ter sig tilltalande. Härtill är knutna flera problem. Den synpunkten har framförts att stad ’plats, ställe’ skulle ha en alltför allmän betydelse för att kunna fungera som ortnamnselement. Häremot har invänts att förlederna skapar den nödiga preciseringen av innebörden, medan simplex *Stad ju inte förekommer som ortnamn. Det är med andra ord onödigt att räkna med elliptiska bildningar med stad i stället för exv. (i nusvensk form) bostad, husstad, hemstad, höstad, hässjestad. Därmed finns inte heller något behov att tänka sig att -sta(d) skulle syfta på speciella anordningar, t.ex. grund för bebyggelse eller hässjeställningar. Den nämnda diskussionen leder vidare till frågan i vad mån -stad-namn har bildats genom primär eller sekundär namnbildning. Vid sidan av nybildade sammansättningar förekommer otvivelaktigt namn, som utgår från redan existerande sammansättningar med -stad som efterled och som alltså tillkommit genom sekundär namnbildning. Som exempel på sådana namn har nämnts Boestad till fsv. bodhastadher ’lägerplats’, Hagstad till ett rekonstruerat fsv. *haghstadher ’inhägnad plats’. Detta leder till att en distinktion mellan s.k. äkta -sta(d)-namn, som är nybildade som ortnamn, och s.k. oäkta -sta(d)-namn, som utgår från redan förefintliga ord, inte längre ter sig relevant. Säkra exempel på primär namnbildning bildar -sta(d)namn med personnamn som förled. Inte heller i dessa fall är det nödvändigt att räkna med ellips (t.ex. stad i stället för bostad); personnamn + stad ’plats, ställe’ bör ha fungerat, precis som vi i dag kan tala om »någons ställe». Vi tänker då på någons boplats, men uttrycket bör ha fungerat lika bra med syftning på exv. någons röjning. I sådana fall får innebörden av stad ’plats, ställe (för något)’ antas ha framgått av det utomspråkliga sammanhanget. Motsvarande gäller för -sta(d)-namn med adjektiv som förled, t.ex. → Bredestad ’den breda platsen (för slåtter e.d.)’. Frågan om vad för slags lokaliteter -sta(d)-namnen har betecknat är omdiskuterad. Forskningen har visat att det i hög grad rör sig om ägonamn. Det finns t.ex. talrika sådana på Island. Så småningom har emellertid -staðir otvivelaktigt kunnat tjäna till bildning av bebyggelsenamn, varvid -staðir närmast synes ha fått karaktär av ändelse. Förleden i isländska gårdnamn av typen Grímsstaðir syftar säkerligen ofta på gårdens (förste) innehavare. En sådan utveckling kan ha skett stegvis, t.ex. så att -sta(d) har kommit att helt allmänt beteckna en äga (jfr → Bredestad) och senare en gård. Den plurala formen hos -sta(d)-namnen har varit föremål för diskussion. Det har antagits att den ska ha avsett flera hus och skilda anordningar, olika »ställen», på en gård. Det har vidare hävdats att den plurala formen har sin grund i att namnen från början varit ägonamn. Denna fråga hör hemma i ett större sammanhang, nämligen det som rör ursprunget till en för vissa bebyggelsenamn speciell plural form ( se inl. 3.3.1). Förlederna i sta(d)-namnen uppfattades länge till helt övervägande del som personnamn. Den synen är i dag övergiven, men faktum kvarstår att namnens förleder till stor del utgörs av personnamn, normalt mansnamn, däribland binamn, t.ex. i → Erikstad, → Järrestad, → Sjögestad, → Tollstad (→ Västra/Östra Tollstad), → Vikingstad. Trädbeteckningar är också vanliga som förled, t.ex. i → Björksta, likaså terrängbeteckningar av skilda slag, t.ex. i → Skärstad, → Stenestad. Andra förleder utgörs av ord för kulturmark, så kanske i → Brönnestad, och adjektiv, t.ex. i → Bredestad. Litteratur: Busetnadsnamn på -staðir. Rapport frå NORNAs 33. symposium på Utstein kloster 7.–9. mai 2004 (2006); En diskussion om sta-namnen. Förhandlingar vid symposium i Lund 1963 utg. av Gösta Holm (1967); Lennart Elmevik, De gotländska ortnamnen på -städe, -städar, i Namn och bygd 96 (2008), s. 13–24; dens., Om ortnamnselementen -sta(d) och -lösa, i Namn och bygd 88 (2000), s. 69–87; dens., Ortnamn på -sta(d), i Språken i Sverige (2010), s. 82; dens, Ortnamnselementet staðir innebörd och ursprung, i Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993 (1994), s. 113–25; dens., Vad betyder ortnamnselementet -stad? i Namn och bygd 102 (2014), 41–49; Lars Hellberg, Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse (1967), s. 243–369; Gösta Holm, De germanska sta-namnens uppkomst och de nordiska sta-namnens pluralitet. Förslag till problemens lösning, i Namn och bygd 81 (1993), s. 33–47; dens., Ortnamnselementet fornnordiskt staðir – innebörd och ursprung, i Namn och bygd 87 (1999), s. 43–46; dens., Uppkomsten av de germanska ortnamnen på sta, staðir, sted, stead, stetten osv., i Oluf Rygh. Rapport fra symposium på Stiklestad 12.–15. mai 1999 (2000), s. 131–140; John Kousgård Sørensen, Danske bebyggelsesnavne på sted (1958); Gunnar Linde, Studier över de svenska sta-namnen (1951); Jørn Sandnes, Staðir-forskning og staðir-navn i Norge, i Namn och bygd 88 (2000), s. 53–67; Karl Inge Sandred, English place-names in stead (1963); dens., Det engelska stead och det nordiska Ortnamn och ortnamnsforskning. 2 uppl. (1976), s. 67–71; Inge Særheim, Sørvestnorske staðir-namn – føreledda og alderen til namna, i Namn och bygd 89 (2001), s. 29–51; Per Vik-strand, Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen (2013), s. 55–60, 192–215.

Stadsforsen vattenkraftverk, Fors sn, Jämtland. – Kraftverket har namn efter forsen Stadsforsen (Stedhforssen 1690, Stads Forsen 1784). Förleden innehåller stad ’båtstad (tilläggningsplats för båtar)’ eller stad ’(strand)kant’.

Stadshagen stadsdel, Stockholms stad. Stadens hage 1691, Stadshagen 1695. – Namnet har sin bakgrund i att området på 1600-talet användes som betesmark för kreatur, som ägdes av Stockholms borgare.

Staffanstorp kn, tätort, Bara hd, Skåne. – Kommunen har sitt namn efter tätorten som bildades 1964 genom sammanslagning av → Brågarp och → Nevishög. Tätorten har vuxit fram kring en 1875 öppnad järnvägsstation invid byn Stanstorp (Stafnsthorp 1304) i Nevishögs socken. Bynamnet, vars efterled är → torp ’nybygge’, innehåller i förleden troligen det forndanska mansnamnet Stafn, egentligen med innebörden ’stäv (på ett skepp)’. Under 1800-talet skrevs bynamnet officiellt ofta Staffanstorp, en namnform som valdes som järnvägsstationsnamn till undvikande av förväxling med bynamnet Stanstorp i Bosjöklosters socken i Skåne. Det senare bynamnet (Staffensterup 1559, Staffnstrup 1651) ska tolkas på samma sätt som Stanstorp i Nevishög.

Stafsinge sn, Faurås hd, Halland. ecclesie Stefsinge 1330-talet, (i) Stafsinghe S[ogn] 1474. – Namnet är lånat från kyrkbyn. Sannolikt är det en bildning med → -inge till Stavsjö, förr namn på en nu försvunnen sjö vid byn, ännu på 1800-talet en mosse, och numera namn på en gård vid den forna sjön. Förleden i sjönamnet är ordet stav, dock obekant i vilken betydelse, kanske ’råmärke’ eller ’rest sten (för kultutövning)’.

Stala sn, Orusts östra hd, Bohuslän. (a) Stadhlla 1399. – Socknen har fått sitt namn efter en gård. Det innehåller plural form (se inl. 3.3.1) av fvn. stǫðull, norska dialekters støl, stul ’säterbyggnad (jämte platsen däromkring)’.

Stallarholmen tätort, Toresunds och Ytterselö snr, Selebo hd, Södermanland. Stallereholmen 1549. – Tätorten är framvuxen vid ett färjeställe (och i senare tider ångbåtsstation) med detta namn. Förleden innehåller ordet stallare ’person (i hög ställning) med uppsyn över kungs eller stormans stall och hästar (ofta med ansvar också för kungens resor, krigsmakten till lands o.d.)’, i vissa trakter ’stallarbetare, hästskötare’. Vilken av betydelserna som det rör sig om här är oklart. Efterleden innehåller ordet holme. Namnet bör ha avsett det näs i Toresunds socken som hyser färjestället, längre tillbaka en holme (enligt vissa uppgifter två holmar kallade Stallarholmarna).

Staloluokta samiskt viste, Padjelanta nationalpark, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet är givet efter den vik i → Virihávrre vid vilken vistet är beläget. Det är en försvenskning av lulesam. Stáloluokta, sammansatt av genitiv singularis av stállo ’dum, grym människoätande jätte (i samisk folkdiktning)’, en i samiska ortnamn inte ovanlig förled, och luokta ’vik’.

Stalon underjordiskt kraftverk i övre Ångermanälven, Vilhelmina sn, Lappland. – Namnet ingår som förled i flera namn i trakten. Det är en försvenskning av genitivformen av sydsam. staaloe ’dum, grym människoätande jätte (i samisk folkdiktning)’, jfr → Staloluokta.

Stamnared sn, Himle hd, Halland. (i) Staffnærydh 1478 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är belagt från 1400-talets början, är lånat från kyrkbyn. Förleden kan innehålla fda. *Stafni, en biform till mansbinamnet fda. Stafn, egentligen med innebörden ’stäv (på ett skepp)’. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Stanstorp byar, Nevishögs sn, Bara hd, Bosjöklosters sn, Frosta hd, Skåne → Staffanstorp.

Starby sn, Södra Åsbo hd, Skåne. (de) Starby 1404. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Dess efterled är → by ’gård; by’ och dess förled sannolikt växtbeteckningen starr.

Starrkärr sn, Ale hd, Västergötland. Starker sokn 1415. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Det är sammansatt av växtbeteckningen starr och kärr. Vid byn finns kärrmark.

Stattena stadsdel, Helsingborgs stad, Skåne. Stattena 1787. – Stadsdelsnamnet betecknade ursprungligen ett fattighus vid Ängelholmsvägen. Det i Skåne mycket vanliga bebyggelsenamnet Stattena (vars betoning ligger på andra stavelsen) betyder egentligen ’stå ensam!’. Eftersom Stattena-bebyggelserna genomgående betecknar enstaka hus som ligger (har legat) ensligt, är innebörden dock snarast ’det som står ensamt’.

Stavby sn, Olands hd, Uppland. (Jn) parochia Stalby 1291, (De) Staby 1312, Stafby 1375. – Namnet, som är övertaget från kyrkbyn, har som efterled → by ’gård; by’. Förleden innehåller ett mångtydigt stav som bl.a. kan syfta på gränsmärken, klippstup eller resta stavar som haft en funktion i den förkristna kulten.

Stavgard ägonamn, Gotland. – Ägonamnet Stavgard förekommer ett 50-tal gånger på Gotland och ska rimligen sammanhållas med det från Gutalagen och Gutasagan kända stafgardher. Ordet omtalas där två gånger, i båda fallen i samband med den förkristna religionen. Berömt är Gutalagens stadgande att »ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar». Utifrån detta sammanhang har stafgardher vanligen uppfattats som syftande på något slags heliga platser eller kultplatser i förkristen tid. Språkligt sett kan det avse antingen en inhägnad av stavar eller också en inhägnad – gård – runt en eller flera stavar, och båda alternativen har övervägts. Enligt ytterligare ett förslag skulle betydelsen vara ’(plats med) järnåldershusgrund(er)’, motiverat av att det vid ungefär hälften av de kända Stavgård-lokalerna finns husgrunder från järnåldern, s.k. kämpgravar. En sådan tolkning är dock svår att förena med den språkliga innebörden av ordet. Det förefaller mest rimligt, att namnen innehåller en gammal hägnadsterm, jfr dialektordet stavgård ’gärdesgård’, vilken av allt att döma har kunnat användas om hägnader för rituella ändamål. Många Stavgard-namn är knutna till små höjder i gammal ängesmark, vilket måhända säger något om lokaliseringen av dessa sakrala platser, och det är väl heller inte helt uteslutet att järnåldershusgrunderna på något sätt är relaterade till dem. Litteratur: Ola Kyhlberg, Gotland mellan arkeologi och historia (1991), s. 105–16; Ingemar Olsson, Gotlands stavgardar. En ortnamnsstudie (1976); dens., Stavgards-problemet – ännu en gång, i Fornvännen 87 (1992), s. 91–97; dens., Gotländska ortnamn (1994), s. 139–47.

Stavnäs sn, Gillbergs hd, Värmland. (de) Stauanæs 1353. – Sockennamnet åsyftar kyrkans läge på ett näs i Söljeflagan. Förleden är genitiv pluralis av stav, som i ortnamn bl.a. kan syfta på gränsmärken, klippstup eller resta stavar som haft en funktion i den förkristna kulten.

Stavre tätort, by, Revsunds sn, Jämtland. (j) Stafrom 1410 (avser byn). – Namnet är ursprungligen en pluralform av det norrländska dialektordet stavar ’smågran’. Tätorten har fått namn dels av byn, dels av järnvägsstationen Stavre på bansträckan Bräcke–Östersund, öppnad 1879.

Stavreviken tätort, Hässjö sn, Medelpad. – Tätorten har vuxit fram kring den år 1924 öppnade järnvägslinjen och en poststation, som 1926 bytte namn från Fjöl till Stavreviken. Tätorten har fått sitt namn från byn Stavre (i Staffra 1513). Denna är belägen nära sockengränsen, och namnet har ansetts syfta på att gränslinjen ska ha markerats med en stav, fsv. stavur, dialekternas staver. Det i ångermanländska och västerbottniska dialekter förekommande stavar ’smågran’ kan också tänkas ingå i namnet.

Stavsjö gd, Stafsinge sn, Faurås hd, Halland → Stafsinge.

Stavsjö tätort, bruksegendom, Kila sn, Jönåkers hd, Södermanland. – Det på 1600-talet tillkomna bruket har fått sitt namn från gården Stavsjö (Stafsiön 1642), som i sin tur erhållit det från det intilliggande Stavsjön. Namnet innehåller väl snarast stav i betydelsen ’gränsmärke’. Det har antagits att gränsen mellan Södermanland och Östergötland i gammal tid haft en annan sträckning än nu och gått fram vid sjön. Bruket har givit namn åt den långt från Stavsjö belägna Stavsjö järnvägsstation vid Östra stambanan. Tätorten har vuxit fram i anslutning till bruket.

Stavsnäs tätort, Djurö sn, Värmdö skg, Uppland. (i) Stafnæs 1410, Stafznäs 1584. – Tätorten har övertagit sitt namn från byn Stavsnäs. Förleden innehåller stav, här möjligen i betydelsen ’sjömärke’. Efterleden är näs, snarast syftande på den förträngning mellan fjärden Stråket och viken Östersjöviken på vilken byn varit belägen.

Steg gårdar, Rogsta sn, Hälsingland → Nordanstig.

Stegeborg gods, Skällviks sn, Hammarkinds hd, Östergötland. Stækaborgh 1310. – Namnet avsåg ursprungligen en på Stäkholmen i Slätbaken belägen borg. Sedan denna raserats i början av 1700-talet kom namnet att överföras på gården Södra kungsladugården. Ortnamnet innehåller fsv. *stæk ’påle’ e.d., som här troligen använts om försvarsanordningar (förpålningar) i vattnet vid borgen.

Steglarp by, Fuglie sn, Skytts hd, Skåne. Stiellerop 1537, Steylerup 1570-talet. – Byns namn innehåller i förleden genitiv pluralis av fda. stæghl ’påle’ o.d., dock med oviss syftning. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Stehag sn, tätort, Onsjö hd, Skåne. (de) Stothæhaghæ 1302 avskr. (avser kyrkbyn), Stødhafve S. 1541, Stehafve S. 1542. – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller fda. stoth ’hästflock’ och hage i betydelsen ’inhägnad’ och åsyftade alltså ursprungligen en inhägnad där hästar gick i bet. Tätorten, belägen ca 1 km nordväst om kyrkbyn, har vuxit fram kring en järnvägsstation, öppnad 1858.

Stek äldre namn på gården Berg, Källsjö sn, Faurås hd, Halland → Berg.

Steken by, Angereds sn, Vättle hd, Västergötland → Gårdsten.

Stekenjokkgruvan nedlagd gruva, Vilhelmina sn, Lappland. – Namnet på den 1988 nedlagda gruvan är en försvenskning av sydsam. Stihkenjohke, givet efter en bäck, vars namn i sin tur är givet efter fjället Stihke (försvenskat Stikken). Bäcknamnet innehåller genitiv av fjällnamnet, vars betydelse inte är känd, och johke ’större bäck, å’.

Stenberga sn, Östra hd, Småland. ecclesie Stenabergh 1337. – Socknen har troligtvis fått sitt namn efter prästgården. Namnet syftar sannolikt på förekomst av berghällar vid bebyggelsen.

Stenbrohult sn, Allbo hd, Småland. ecclesie Stenbrohult 1337. – Socknen synes ha fått sitt namn efter en gård. Det har givits efter läget vid en stenbro, ett slags väganläggning i sankmark. Efterleden är → hult.

Stenby, Västra, Östra snr, Östergötland → Västra Stenby och → Östra Stenby.

Steneby sn, Vedbo hd, Dalsland. Stenabygdh 1330-talet, Steneby gard 1502. – Socknen kan ha fått sitt namn från prästgården. Den ursprungliga efterleden bygd kan i så fall betyda ’nyodling; nybygge’ e.d. Innebörden av förleden är oklar. En tradition gör gällande att det funnits »domarestenar» söder om kyrkan, nära sjön Iväg.

Stenestad sn, Södra Åsbo hd, Skåne. (imod) Stenestade 1503 avskr. (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, är sammansatt av genitiv pluralis av sten, med syftning på stenig terräng, och → sta(d).

Stengårdshult sn, Mo hd, Småland. (i) Stengarshulth 1462. – Socknen har fått sitt namn från gården Stengårdshult, som är socknens gamla prästgård. Namnets förled är genitiv av en motsvarighet till finlandssvenska och estlandssvenska dialekters stengård ’inhägnad av sten’. Efterleden är → hult.

Stenhammar slott, Flens stad, Södermanland. (i) Slædhambre 1399, Steenhammar 1717. – Slottet, vars huvudbyggnad man började uppföra 1658, efterträdde en gård. Gårdens mer exakta läge är inte närmare känt. Namnet ändrades från Slädhammar till Stenhammar vid tiden för slottsbygget. Förleden Sten- lär syfta på ett år 1647 på platsen uppfört stenhus med torn. Det nya namnet finns belagt från ca 1660. Förleden i det äldre namnet Slädhammar sammanhänger bland annat med släde och den äldre svenskans slida ’glida, halka, slira’ och kan syfta på något sluttande i terrängen, på vinterkörning eller på ett ställe där man har tagit slädvirke. Efterleden är hammar ’stenig höjd, stenbacke.

Stenhamra tätort, Sånga sn, Färentuna hd, Uppland. – Tätortens namn är övertaget från det stenhuggeri som anlades på Bålberget vid slutet av 1800-talet. Möjligen kan namnet dock vara äldre. Ordet sten har i uppländska ortnamn ofta betydelsen ’fornborg’ och en sådan finns på platsen. Efterleden innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’.

Stenhuse gd, Sanda sn, Gotland → Stenstugu.

Steninge sn, tätort, Halmstads hd, Halland. (in) Steningæ 1355. – Tätorten ligger inte vid kyrkan utan är framvuxen kring Steninge glasbruk och badorten Steninge strand. Socknen har övertagit kyrkbyns namn. Detta är en bildning med → -inge till ordet sten. Socknen har beskrivits som en bergig trakt med stenbunden jordmån.

Steninge gods, Husby-Ärlinghundra sn, Ärlinghundra hd, Uppland. (de) Stenungum 1299. – Namnet innehåller en plural inbyggarbeteckning stenungar (→ -inge) bildad till ordet sten. Detta kan här antingen syfta på den steniga terrängen vid den gamla bytomten eller också på en fornborg på Västerängsudd. Ordet sten i betydelsen ’fornborg’ är välkänt från andra ortnamn.

Stenkumla sn, Gotland. (i) Stenkommelthing 1412 (avser tinget, se nedan). – Namnet återgår tillsammans med sockennamnet Träkumla (Trekumblum 1300-talet) sannolikt på ett ursprungligt *Kumla, innehållande kummel ’(grav)minnesmärke’, dock med oklar syftning (→ kumla). Förlederna Sten- och Trä- kan ha fogats till sockennamnen i samband med att en stenkyrka uppfördes i nuvarande Stenkumla, medan Träkumla ännu hade kvar sin äldre träkyrka. Gotland var i äldre tid indelat i distrikt som kallades ting. Ett sådant ting hette Stenkumla ting, och det är detta som det äldsta belägget avser. Relationen mellan socken- och tingsindelningen är omdebatterad.

Stenkvista sn, Österrekarne hd, Södermanland. (De) Stenquistæ 1314? – Socknen har fått sitt namn från en tidigt uppdelad kyrkby. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet har äldst åsyftat en utskjutande och stenig, något upphöjd terrängformation nära kyrkan.

Stenkyrka sn, Tjörns hd, Bohuslän. (a) Stæin kirkinu 1387 avskr. – Byggnadsmaterialet i Bohusläns äldsta kyrkor var vanligen trä, och det förhållandet att kyrkan var byggd av sten var tydligen så anmärkningsvärt att socknen har fått sitt namn härav.

Stenkyrka sn, Gotland. Stainkirchiu 1300-talets mitt (Gutasagan). – Namnet hör troligen till en välbelagd sockennamnstyp som utgår från kyrkans utseende, ålder eller byggnadsmaterial, t.ex. → Lillkyrka och → Stenkyrka i Tjörns hd, Bohuslän (jfr → socken). Då kyrkan är uppförd på mark som hör till gården → Stenstugu, kan man emellertid inte utesluta att namnet utgör en sammandragning av ett ursprungligt *Stenstugukyrka. Gutasagan omtalar Likair den vise som lät döpa sig och byggde den första kyrkan på norra Gotland »på den plats som nu kallas Stenkyrka». På en gravsten i Stenkyrka omtalas en Licnatvs de Stenstvfv (’Liknat från Stenstugu’) som dog år 1200, jfr gårdnamnet Licknatte (Lingnatt 1608). Namnformerna Likair och Liknat samt kopplingen till Stenkyrka kan tyda på släktskap dem emellan. Likair den vise ska sannolikt kopplas till den gamla centralort på norra Gotland vars centrum legat vid Stenkyrka och som indiceras bl.a. av namnet Tune (Tune 1614; → tuna). Likair har också satts i samband med namnet Lickershamn (Leerkersshampn 1653), Stenkyrka sockens naturliga hamnplats.

Stensele sn, tätort, Lappland. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Namnet innehåller sten och sel ’lugnvatten i å eller älv’ med ursprunglig syftning på Umeälvens lopp vid byn. Förhållandet till ortens liktydiga umesamiska namn Geärggiesuvvane är oklart.

Stensjön tätort, Björkö sn, Östra hd, Småland. – Tätorten, som har vuxit fram vid den år 1874 öppnade järnvägslinjen, har fått namn efter den intilliggande Stensjön.

Stenstorp sn, tätort, Gudhems hd, Västergötland. Stødhvngxstorp 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden → torp ’nybygge’ och i förleden troligen mansnamnet fsv. Stødhing eller Stødhung. Tätorten ligger i anslutning till sockenkyrkan och platsens järnvägsstation.

Stenstugu vanligt gårdnamn, Gotland. – Namnet uppträder ett 20-tal gånger, därtill finns två Stenstugårds i Ekeby (Stenhusgarde 1523) och Viklau (Stenstugårds 1653) socknar samt ett Stenhuse i Sanda socken (Stienhuse 1614). Stenstugu innehåller snarast ett sammansatt ord stenstuga ’av sten uppförd stuga’. Ordet stuga, fsv. stuva, tycks under medeltiden ha varit den normala benämningen på gårdens boningshus, och namnen har uppfattats som ett minne från den tid då man började uppföra hus av sten istället för av trä, vilket bör ha skett under tidig medeltid. Det äldsta belägget för ett Stenstugu-namn är från år 1200 (→ Stenkyrka), vilket visar att namnen kunnat bildas åtminstone under 1100-talet. Ett stort antal medeltida stenhus är kända från den gotländska landsbygden, bl.a. från Stenstugårds i Viklau socken och Stenhuse i Sanda socken. Från arkeologiskt håll har man velat relatera Stenstugu-namnen till en tidig territoriell indelning av Gotland, och namnen har av vissa författare snarast uppfattats som resultatet av en centralt styrd namngivning. Som argument har man bl.a. pekat på namnens jämna fördelning över ön. Möjligheterna för en extern namngivare eller namngivarkrets att påverka namnbruket i enskilda bygder måste dock ha varit mycket små under tidig medeltid. Däremot är det rimligt att namnen är kopplade till en samhällselit som tidigt hade möjlighet att uppföra prestigefyllda hus av sten. Stenstugu-namnens stora genomslag i gårdnamnskicket hänger sannolikt samman med den kraftiga omstrukturering av det gotländska bebyggelsenamnsskicket som resulterade i de karakteristiska och förhållandevis unga gårdnamnen av typen personbeteckningar i genitiv och namn på -arve (→ arve). Återkommande namn som t.ex. → Smiss, → Mickels, → Hägvalds, → Bosarve och → Stenstugu tyder på att denna omstruktureringsprocess i någon mån skett i form av namngivning utifrån ett givet ortnamnsförråd. Litteratur: Åke Hyenstrand, Socknar och stenstugor. Om det tidiga Gotland. Med bidrag av Anders Carlsson (1989); Ola Kyhlberg, Gotland mellan arkeologi och historia (1991), s. 105–16; Ingemar Olsson, I marginalen på ett par doktorsavhandlingar i arkeologi, i Fornvännen 79 (1984), s. 200–03.

Stenstugårds gårdar, Ekeby och Viklau snr, Gotland → Stenstugu.

Stensö ö, bostadsområde, Kalmar stad, Småland. Stensøø 1506. – Förleden i namnet innehåller genitiv av ordet sten, här med kollektiv innebörd. Det syftar på den rikliga förekomsten av sten på ön i form av block och röse-liknande anhopningar. Efterleden är ö.

Stenum sn, Valle hd, Västergötland. Steneems sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt av sten och → hem ’boplats; gård’. Terrängen vid kyrkbyn är mycket stenig.

Stenungsund kn, tätort, Norums sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. – Samhället har fått namn efter läget vid sundet mellan fastlandet och Stenungsön. I förleden ingår bynamnet Stenung (j Steinungum 1388). Detta är en bildning till ordet sten med betydelsen ’Stenkullen’, väl syftande på Vetteberget, kring vilket byns gårdar ligger. Om den ursprungliga pluralformen se inl. 3.3.1.

Stenåsa sn, Möckleby hd, Öland. parochie Stenuse 1319. – Sockennamnet, som är övertaget från kyrkbyn, innehåller som de äldre beläggen visar ordet stenhus. Sedan h fallit i sammansättningsfogen har namnet blivit ogenomskinligt och så småningom uppfattats som en sammansättning med ås. Bakgrunden till namnet kan vara tidigmedeltida stenhusbebyggelse på en fogde- eller sätesgård.

Stiby sn, Järrestads hd, Skåne. (in) Stighby 1333 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, är sammansatt av stig ’mindre gångväg’ och → by ’gård; by’.

Stidsvig tätort, Östra Ljungby sn, Norra Åsbo hd, Skåne. (i) Stygswegæ 1503. – Förleden i detta gamla bynamn är troligen genitiv av mansnamnet Stig. Efterleden innehåller dialektordet vege ’(landtunga i) åkrök’, ’sidländ mark vid slingrande vattendrag’ med syftning på läget vid en krök av Pinnån.

Stigberget berg, Klövedals sn, Tjörns hd, Bohuslän → Stigfjorden.

Stigberget stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. Stegiebergz watz (dvs. Stigbergs vass) 1593. – Namnet avsåg ursprungligen det berg på vilket Masthuggskyrkan nu är belägen. Det betyder ’berget med stigen eller stigarna’ och syftar på att den österifrån kommande strandvägen här fortsatte i en stig över berget.

Stigen tätort, Färgelanda sn, Valbo hd, Dalsland. (i) Stighenom 1382. – Tätorten återgår på en by. Namnet innehåller ordet stig, förmodligen med syftning på en gammal färdled mellan Sundals och Valbo härad.

Stigfjorden havsvik mellan Orusts västra och Tjörns hd, Bohuslän. Stiefiord 1594. – Namnet är en förkortad form av *Stig(e)bergsfjorden, vars förled innehåller Stigberget, namnet på det höga berget på nordvästra delen av Tjörn. Bergnamnets förled kan innehålla ett ord motsvarande fsv. stighi ’stege, trappa’. Namnet skulle då betyda ’berget med avsatser’.

Stigsjö sn, Ångermanland. Stygsiö 1543. – Någon by eller gård med namnet Stigsjö har inte existerat, utan namnet kan i stället ha givits efter socknens kyrkojord. Ursprungligen har det dock betecknat en sjö, sannolikt nuvarande Långsjön. Förleden är stig, möjligen åsyftande den vinterväg som enligt den medeltida Hälsingelagen gick över byn Älgsjö och som ej långt från kyrkan nådde Långsjön.

Stigtomta sn, tätort, Jönåkers hd, Södermanland. (De) Stighatomtum 1314? – Socknen har fått sitt namn från den gamla kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller stig ’väg, stig’ och → tomt. En huvudväg mellan Nyköping och sydvästra Sörmland går fram vid Stigtomta. Tätorten ligger i anslutning till sockenkyrkan och platsens järnvägsstation.

Stjärnhov tätort, gods, Gryts sn, Daga hd, Södermanland. Stjernhof eller Nässelsta 1825. – Tätorten är framvuxen kring en järnvägsstation vid en 1862 öppnad bana och en 1863 inrättad poststation. Dessa var namngivna efter det närbelägna godset Stjärnhov. Förleden minner om en tidigare ägare, Carl Christian Stiernefelt (1752– 1820), vilken ändrade gårdens namn från Nässelsta till Stjärnhov. Efterleden hov anknyter till andra namn med nobiliserande efterleder (→ Sturehov, → Åkeshov), här möjligen inspirerad av namnet på det angränsande Hovgården. Förleden i gårdens äldre namn Nässelsta (j Netlastom 1368) sammanhänger troligen med Naten och Natån, namn på en intilliggande sjö respektive en å som rinner genom sjön. Ursprunget för Naten och Natån är ett forntida vattennamn på Nat- ’Vattnet, Ån’ e.d. I Nässelsta ingår snarast ett namn, möjligen *Nætle, på ett annat med Naten sammanhängande vattendrag. Efterleden är → sta(d).

Stjärnorp sn, gods, Gullbergs hd, Östergötland. – Socknen har fått sitt namn från godset Stjärnorp (Skernetorp 1535). Det innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden innehåller ett fornsvenskt *skærna ’skåra, nedskärning’, samhörigt med verbet skära, eller ett därtill bildat ånamn *Skærna. Godset ligger vid Stjärnorpebäckens djupt nedskurna lopp.

Stjärnsund brukssamhälle, Husby sn, Dalarna. – Namnet är övertaget från ett järnbruk. Detta grundades år 1699 av uppfinnaren och industrimannen Christopher Polhammar (senare Polhem) och finansiären Gabriel Stierncrona och var i drift till 1942. Förleden är hämtad från den senares efternamn. Efterleden innehåller ortens gamla namn Sund, använt år 1553 om ett nybygge och i bruk ännu på 1900-talet. Åtminstone en sträcka av den å som rinner genom bruket har uppfattats som ett sund.

Stjärnsund gods, Askersunds sn, Sundbo hd, Närke. (till) Stiernsundh 1661. – Namnet är bildat till släktnamnet Oxenstierna. År 1637 blev godset sätesgård för en medlem av släkten, och i samband därmed gavs namnet. Ett äldre namn är Ölmesund (Ølandæswndh 1331). Förleden i detta är genitiv pluralis av dialektordet öland ’ö; strand’. Efterleden sund syftar på det sund som förbinder Kärrafjärden med sjön Alsen.

Stoby sn, tätort, Västra Göinge hd, Skåne. (de) Stocby o. 1170. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn (nu en tätort). Det synes i förleden innehålla ordet stock, dock med oviss syftning. Efterleden är → by ’gård; by’.

Stocka tätort, Harmångers sn, Hälsingland. – Tätorten har vuxit fram kring Stocka sågverk. Detta anlades 1857 på mark till byn Stocka, belägen drygt 6 km åt nordväst. I bynamnet (Stocka 1535) ingår pluralis av stock. Namnet torde ursprungligen ha syftat på en enkel broanläggning bestående av stockar. Det är mindre troligt att namnet från början avsett gillerstockar för djurfångst eller bi-stockar för biodling.

Stockamöllan tätort, Billinge sn, Onsjö hd, Skåne. Stochemøllen 1664. – Tätorten har vuxit fram kring en trä-förädlingsindustri, grundad 1906. Namnet, som innehåller ett i skånskan förekommande ord stockamölla ’sågverk’, har ursprungligen åsyftat en vattendriven såg i Rönne å.

Stockaryd sn, tätort, Västra hd, Småland. (in) Stoccaryd 1282 avskr. – Kyrkbyn (nu en tätort) har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller genitiv pluralis av fsv. stokker ’stock’, troligen åsyftande virkestäkt eller en stockbro. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Stockby f.d. gd, Danderyds sn, Danderyds hd, Uppland → Stocksund.

Stockholm Sveriges huvudstad, Södermanland och Uppland. Stokholm 1252. – Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning. Formellt är namnet dock klart: det utgör en sammansättning av fsv. stokker ’stock’ och holmber ’ö’, det senare en sidoform till vårt vanliga holme. Vanligen har man också antagit att namnet ursprungligen avsett Stadsholmen (Gamla Stan). Att Stockholm tidigt lockat till spekulationer visas av de från 1600-talet kända traditionerna om att staden fått sitt namn genom att invånarna i Sigtuna eller Birka sänt iväg en stock fylld med rikedomar för att hitta en lämplig plats för en ny stad. Hypoteser om att stock i namnet syftar på en bro eller spång, en gränspåle, en fallstock för djurfångst, fasta fiskredskap eller en stolpe rest på en marknadsplats har figurerat, liksom tanken på att stock här betyder ’stubbe’ eller har använts om vatten som »stockar sig», dvs. hejdas i sitt lopp, trängs ihop eller sväller. Alla dessa förslag måste betraktas som mindre troliga. Den vanligaste tolkningen har dock varit att stock syftat på farledshinder av stockar i Norrström. Vid de arkeologiska undersökningarna på Helgeandsholmen under 1970-talet påträffades ekstockar – både lösa och i konstruktioner – som kan utgöra lämningar av en sådan spärr. Virket är daterat till början av 1000-talet. Är detta bakgrunden till namnet är det möjligt att det inte ursprungligen avsett Stadsholmen utan någon av de mindre holmar som funnits i Norrström. Ett gammalt förslag som nyligen aktualiserats är att stock här skulle betyda ’gränsmärke’ eller ’gräns’ och syfta på Stadsholmens läge på landskapsgränsen mellan Uppland och Södermanland. En sådan innebörd av ordet stock kan dock inte säkert beläggas.

Stockholm-Arlanda flygplats nordöst om Märsta Uppland → Arlanda.

Stockholms län län, (j) Stocholms læn 1454. – Länet upprättades 1641 men var förenat med → Uppsala län 1649–1714. Det omfattar delar av Södermanland och Uppland och har sitt namn efter → Stockholm.

Stockholms-Näs äldre namn på → Kungsängen, Bro hd, Uppland.

Stockkumla hgd, Dingtuna sn, Tuhundra hd, Västmanland → kumla.

Stocksund kommundel, Danderyds kn, Uppland. – Namnet avsåg från början sundet mellan Lilla Värtan och Edsviken. Det hänger samman med bynamnet Stockby och kan uppfattas som en sammandragning av ett ursprungligt *Stockbysund. Stockby är sammansatt av ordet stock och → by ’gård; by’. Förledens stock är flertydigt; man har bl.a. tänkt sig att det kan syfta på tjocka, topphuggna trädstammar brukade vid lövtäkt. Stadsdelen Stocksund leder sitt ursprung tillbaka till slutet av 1880-talet, då villasamhället Stocksunds villaparker anlades i närheten av den 1885 öppnade järnvägsstationen Stocksund.

Stola gods, Strö sn, Kållands hd, Västergötland. (j) Stoordha 1449. – Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller fsv. *stordh, motsvarande fvn. storð ’ungskog, buskskog’.

Stommen vanligt gårdnamn, Dalsland, Värmland och Västergötland. – Namnet innehåller fsv. (præsta)stompn ’prästgård’, ett ord som sannolikt är inlånat från forndanskans præstestavn och till sitt ursprung är identiskt med svenskans stam ’fartygsstam, stäv; trädstam’. Ordet avsåg äldst prästgårdar i allmänhet. Efter reformationen har det emellertid kommit att beteckna prästgårdarna i de socknar som blivit annexförsamlingar, medan huvudförsamlingarnas prästgårdar i regel kom att benämnas Prästgården. Ordet stom fick därigenom i kameralt språk småningom innebörden ’åt präst till hans underhåll anslagen f.d. prästgård i annexsocken’. Litteratur: Ivar Lundahl, Ordet stom och gårdnamnet Stommen samt förhållandet mellan sockennamn och gårdnamn i Västergötland, Dalsland och Värmland, i Namn och bygd 33 (1945), s. 162–70.

Stora Alljungen sjöar, Medelstads hd, Blekinge → Allgunnen.

Stora Ask ö, by, Östra Eds sn, Norra Tjusts hd, Småland → Askö.

Stora Beddinge by, Tullstorps sn, Vemmenhögs hd, Skåne → Lilla Beddinge.

Stora Blåsjön bebyggelse, rostvikens sn, Jämtland → Stor-Blåsjön.

Stora Delsjön sjö, Råda sn, Askims hd, Göteborgs stad, Västergötland → Delsjön.

Stora Djulö gods, Katrineholms stad, Södermanland. (in) Østredyulum et Vestredyulum 1333. – Bebyggelsen, som stammar från järnåldern, var sätesgård redan under medeltiden. I belägget från 1333 omtalas både denna bebyggelse (då Västra Djula) och det angränsande Östra Djulö. Elementet Djul- i ortnamnet, vars äldre form var Djula, har troligen äldst ingått i ett namn på Djulösjön, den intilliggande delen av Nyköpingsåns vattensystem, eller på en längre del av samma vattenled. Detta forntida vattennamn är flertydigt; bland tänkbara tolkningar kan här nämnas en namnbildning med -l- till ordet djur, ett namn åsyftande rik förekomst av älgar eller rådjur.

Stora Dyrön ö, tätort, Rönnängs sn, Tjörns hd, Bohuslän. Dyrøen 1528. – Tätorten har fått namn efter ön. Namnet är flertydigt. Det har bl.a. föreslagits innehålla fvn. digr ’tjock, stor’ och betyda ’Storön, Tjockön’. Ön är den största på den sidan om Tjörn.

Stora Essingen stadsdel, ö Stockholms stad → Essingen, → Stora och Lilla.

Stora Galtryggen holme, Torpa sn, Åkerbo hd, Västmanland → Galten.

Stora Gla sjö, Glava sn, Gillbergs hd, Värmland. Glaffuen 1637, Glaa Siön 1701. – Sjönamnet är sannolikt en bildning, fsv. *Gladhi, i anslutning till det ursprungliga namnet på Glasälven (Glaåkersälven) (→ Glava), genom vilken den står i förbindelse med → Glafsfjorden. Jfr → Övre Gla.

Stora Gudings gd, Vallstena sn, Gotland → Gudingsåkrarna.

Stora Hammar sn, Skytts hd, Skåne. (in) Hambri 1133 avskr. (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller dialektordet hammar i betydelsen ’höjd’. Den ursprungliga byn har delats i Stora och Lilla Hammar.

Stora Hamre gd, Östergarns sn, Gotland → Katthammarsvik.

Stora Harrie sn, Harjagers hd, Skåne. (de) Harthakræ (avser kyrkbyn) 1310, (in) parochia Hardakra makla [’stora’] 1394. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Jfr → Lilla Harrie.

Stora Herrestad sn, tätort, Herrestads hd, Skåne. (In) Heruestadum 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, givet efter kyrkbyn (nu en tätort), kan i förleden innehålla ett mansnamn fda. *Hærwir. Efterleden är → sta(d). Stora tillades redan i början av 1600-talet i syfte att skilja socknen från → Östra Herrestad.

Stora Hov gd, Tråvads sn, Laske hd, Västergötland → hov.

Stora Höga tätort, Jörlanda sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. Hoffwe 1544. – Tätorten har vuxit upp vid järnvägslinjen och fått namn efter byn Höga. Namnet är dativ singularis eller pluralis av → hög. Om formen ursprungligen är singular, har den senare anslutits till de plurala ortnamnen på -a (varom se inl. 3.3.1).

Stora Ire gd, Hangvars sn, Gotland → Elinghem.

Stora Isie by, Hemmesdynge sn, Vemmenhögs hd, Skåne → Lilla Isie.

Stora Karlsö ö, Eksta sn, Gotland → Karlsö, Lilla, Stora.

Stora Kil sn, Kils hd, Värmland. (de) Chill 1315. – Socken namnet kan åsyfta en kilformad vik av den nu nästan igenväxta sjön Norra Hyen, som tidigare sträckt sig västerut fram mot gården Apertin. Här låg den gamla sockenkyrkan. Stora tillades 1886 i syfte att skilja socknen från → Visnums-Kil. Tätorten Kil söder om den nuvarande sockenkyrkan har vuxit fram kring en järnvägsstation vid nordvästra stambanan och har fått ge namn åt Kils kommun.

Stora Kopparberg sn, Dalarna → Kopparbergs län.

Stora Köpinge sn, Herrestads hd, Skåne. Køping 1201 sen avskr. (avser kyrkbyn), ecclesie Køpingh 1338 avskr. – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, innehåller en stelnad form i dativ singularis av fda. køping ’handelsplats’. Kyrkbyn Stora Köpinge och dess grannby Lilla Köpinge utgjorde äldst en gemensam by. Stora och Lilla tillades redan under 1300-talet för att skilja byarna åt. Jfr → Köpingebro.

Stora Le sjö, Dalsland och Värmland. Læ 1273? – Sjönamnet är troligen bildat till ett ord motsvarande fvn. hlér ’sjö, hav’.

Stora Levene tätort, Levene sn, Viste hd, Västergötland → Levene.

Stora Lulevatten sjö, Gällivare och Jokkmokks snr, Lappland. Lulatresk 1539. – Namnet är bildat till → Luleälven. Efterleden vatten har betydelsen ’sjö’. Ett äldre namn är Lulejaure, vars efterled jaure är en äldre stavningsform av lulesam. jávrre ’sjö’. I sjöns nuvarande samiska namn Stuor Julevu har den särskiljande förleden stuor ’stor’, ett nordiskt lånord, tillkommit som en anpassning till det svenska namnet.

Stora Luleälven älv, Jokkmokks sn, Lappland → Luleälven.

Stora Lundby sn, Vättle hd, Västergötland. Lundby sokn 1399. – Socknen har fått sitt namn från (präst)gården Lundby. Förleden innehåller lund, efterleden är → by ’gård; by’. Socknen har sedan 1907, och ibland även tidigare, kallats Stora Lundby. Namnleden Stora skiljer socknen från → Norra Lundby och → Södra Lundby i samma landskap.

Stora Malm sn, Oppunda hd, Södermanland. Maalm 1334. – Namnet innehåller ordet malm i betydelsen ’sand; sandig (skogs)mark’. Socknen har fått sitt namn från den av grusåsar med tillhörande sandmarker omgivna bygden omkring kyrkan. Namnleden Stora särskiljer denna socken från → Lilla Malma socken i samma landskap.

Stora Mellby sn, tätort, Bjärke hd, Västergötland. Parochia Midhelby 1447. – Socknen har fått namnet Mellby från kyrkbyn. Det innehåller förleden Midhal- ’mellan-’ och efterleden → by ’gård; by’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Stora Mellby. Namnleden Stora särskiljer socknen från bl.a. → Mellby socken i Kållands härad i samma landskap. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan.

Stora Mellösa sn, tätort, Askers hd, Närke. (De) Mæþaløso 1314? – Socknen har fått namn efter byn Mellösa. Namnet, vars efterled troligen är → lösa ’glänta; äng’, har bl.a. tolkats som ’Mellanängen’. Tillägget Stora har gjorts på 1900-talet för att skilja socknen från → Mellösa i Södermanland.

Stora Runhällen torp, Västerlövsta sn, Simtuna hd, Västmanland → Runhällen.

Stora Råby sn, Torna hd, Skåne. (Jn) villa Raby maiore [’stora’] 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Sockennamnet avsåg ursprungligen kyrkbyn. Det innehåller i förleden troligen rå ’gränsmärke’, i så fall med syftning på läget vid gränsen mot Bara härad. Efterleden är → by ’gård; by’. Kyrkbyn Stora Råby och det intilliggande Lilla Råby i Lund utgjorde äldst sannolikt en gemensam by.

Stora rör samhälle, Högsrums och Glömminge snr, Slättbo och Algutsrums hd, Öland. – Namnet innehåller ordet rör ’stenröse’ och syftar på ett rör som utgjorde gränsmärke mellan de båda distrikt (Norra och Södra motet) som Öland förr var indelat i. Ett postkontor med namnet Stora rör öppnades här redan 1750.

Stora Segerstad gods, Reftele sn, Västbo hd, Småland. Sigherstathæ 1380. – Granngården kallas Lilla Segerstad. Se vidare → Segerstad,sn, Grums hd, Värmland.

Stora Sjöfallet vattenfall, nationalpark, Gällivare och Jokkmokks snr hd, Lappland. – Det numera torrlagda vattenfallets lulesamiska namn är Stuor Muorkke, av ett äldre Stuor Muorkkegårttje. Stuor ’stor’ är ett nordiskt lånord, muorkke betyder ’landremsa mellan farbara vatten, ed’ och gårttje ’vattenfall’. Kring fallet bildades år 1909 en nationalpark med samma namn.

Stora Skedvi sn, Dalarna. (de) Schedui 1297, Skedwi Sockn, som ock kallas Stora Skedwi 1757. – Socknen kallades äldst, liksom i våra dagars folkspråk, enbart Skedvi. Sockennamnet var övertaget från nuvarande Kyrkbyn. Tillägget Stora gjordes i mitten av 1700-talet för att skilja namnet från det västmanländska Skedvi (senare → Västra Skedvi). Se vidare → Skedevi.

Stora Slågarp sn, Skytts hd, Skåne. (de) Slokethorp 1300-talets mitt (avser kyrkbyn), Store Slogerup 1561. – Det från kyrkbyn lånade sockennamnet innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden har antagits innehålla ett mansnamn fda. *Sloki. Kyrkbyn och kyrkbyn i grannsocknen → Lilla Slågarp utgjorde ursprungligen en enda by. Härigenom och på grund av att det inte är känt, när de båda socknarna tillkom, är det ovisst om det äldsta belägget avser Stora eller Lilla Slågarp.

Stora Tuna sn, Dalarna. (de) Tunum 1333. – Sockennamnet, som innehåller → tuna, bör ha övertagits från en bebyggelse som omfattade den nuvarande prästgården med grannbyar, förmodligen också Fornby. Tillägget Stora påträffas första gången 1726. Valet av just denna bestämning har kanske gjorts med tanke på socknens särskilt i äldre tid betydande storlek. I lokalspråket lever ännu det enkla Tuna.

Storavan sjö, Arjeplogs och Arvidsjaurs snr, Lappland. Storeafwan 1650. – Namnets efterled är bestämd form av ava, som i norrländska dialekter har betydelsen ’(ofta säckformig) vik el. bukt i vattendrag’. Sjöarna genomflyts av Skellefteälven. Sjöns umesamiska namn har ansetts återspegla ett äldre *Bodavan, jfr Storbodfjärden, en av vikarna i sjön. Namnets nuvarande uttal Buovđđahávva tyder dock på att förleden innehåller buovđđa ’berg, som är kalt på toppen’.

Stora Vika tätort, Sorunda sn, Sotholms hd, Södermanland. Vika 1535 (avser en by). – Tätorten har snarast namn efter den stenindustri i anslutning till vilken den på 1940-talet växte fram. Industrin hade i sin tur namn efter den nu försvunna byn Stora Vika, som 1948 fick lämna plats för ett kalkstensbrott. Namnet innehåller plural form (se inl. 3.3.1) av vik och har ursprungligen avsett en nu till större delen uppgrundad, mindre vik på östsidan av Fållnäsviken. Stora har lagts till byns namn för att skilja denna från den avsöndrade gården Lilla Vika.

Stora Värtan fjärd, Danderyds skg, Uppland → Värtan, Lilla, Stora.

Stora Väsby gods, Hammarby sn, Vallentuna hd, Uppland → Upplands-Väsby.

Stora Åby sn, Lysings hd, Östergötland. Aaby 1327. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn, belägen vid Åbyån, som längre ned mot utloppet i Tåkern kallas Disevidån. Det innehåller å och → by ’gård; by’. Det utvidgade namnet Stora Åby, brukat åtminstone redan under 1800-talet, påbjöds 1940 som socknens officiella namn. Tillägget Stora synes ha tillagts för att framhålla kyrkbyn Åby gentemot byn Åby i grannsocknen Ödeshög, benämnd efter samma å som kyrkbyn. De båda byarna ligger på var sin sida om Åbyån och har benämnts Västerholmen i Ödeshög respektive Österholmen i Stora Åby (jfr → Hagebyhöga), namn som nu inte längre brukas.

Storberget berg, Överkalix sn, Norrbotten → Lillberget.

Stor-Björkvattnet fjällsjö, Tärna sn, Lappland. Bierkvand 1742. – Namnet avser den större delen av den sjö som tidigare kallades Björkvattnet. Förhållandet till sjöns sydsamiska namn (Stoere) Bearhkoejaevrie är oklart, eftersom förleden saknar säker tolkning; stoere betyder ’stor’ (nordiskt lånord) och jaevrie ’sjö’. Det svenska namnets efterled innehåller vatten i betydelsen ’sjö’. Det anförda belägget från 1742 är en norsk form av namnet.

Stor-Blåsjön fjällsjö, Frostvikens sn, Jämtland. – Namnet avser den större delen av den djupa sjö (Blå Siön 1645) vars södra del kallas Lill-Blåsjön. Det innehåller adjektivet blå i den äldre betydelsen ’svart, blåsvart, kolmörk’ med syftning på sjöns färg. Sjöns nuvarande sydsamiska namn Plaavere är en sammandragen form av Plaavejaevrie, som är en översättning av det svenska namnet. Ett äldre samiskt namn på sjön är Pluevrenjaevrie, vars förled Pluevren innehåller genitiv av en sammandragen form av pluevie ’myr’ och jaevrie ’sjö’. Namnet Plaavere betecknar även byn Stora Blåsjön, som namngivits efter sjön.

Stor-Burvattnet sjö, Kalls och Offerdals snr, Jämtland → Burvattnet.

Storebro tätort, Vimmerby sn, Sevede hd, Småland. Storabro 1760. – Detta gamla bruk, som grundades under första hälften av 1700-talet, har fått namn av en bro där den gamla landsvägen mellan Hultsfred och Vimmerby passerade över Stångån.

Store mosse nationalpark, Kävsjö och Kärda snr, Östbo hd, Värnamo stad, Småland. – Namnet avser det stora sankmarksområdet norr om Herrestadssjön.

Storfjället, Norra, Södra fjällområden, Tärna sn, Lappland → Norra Storfjället och → Södra Storfjället.

Stor-Fjätan älvförgrening, Dalarna och Härjedalen → Fjätan.

Storfors kn, tätort, Kroppa sn, Färnebo hd, Värmland. Ffors 1540, Storefors 1633. – Kommunen har sitt namn efter tätorten. Namnet på denna gamla bruksort är givet efter dess läge vid en fors i Storforsälven. Förleden Stor-är given i syfte att skilja orten från den nedströms Storfors belägna bebyggelsen Lillfors.

Storforsen nu torrlagt vattenfall, Fors och Ragunda snr, Jämtland → Döda fallet.

Storforsen forssträcka i Piteälven, Älvsbyns sn, Norrbotten. Storforsen 1789. – Forsen är med sin längd på 5 km och fallhöjd på ca 80 meter den största och mäktigaste i denna nedre del av Piteälven, varav namnet. Forsens samiska namn Liggá innehåller kanske ett från fi. linkka ’tröskel i terrängen, tvärbrant, högt vattenfall’ lånat ord (jfr → Ligga); jfr dock liggá ’småbackig, kuperad (terräng)’, ett i nordsamiskan men inte i lulesamiskan belagt ord.

Storgården gd, Aspås sn, Jämtland → Aspås.

Storhågna fjäll och turistort, Klövsjö sn, Jämtland. – Detta fjällnamn är sammansatt av adjektivet stor och dialektordet hågn ’större fjällparti med brant stupande väggar’.

Storhågnen fjälltopp, Storhågnen, Dalarna → Storvätteshågnen.

Storjuktan sjö, Sorsele sn, Lappland. Jukts träsk 1670. – Storjuktan är den största av utvidgningarna av → Juktån, till vars namn sjönamnet är bildat. Vanligen används namnformen Juktan, vilken också betecknar kraftstationen vid sjön. Sjöns umesamiska namn är Stuora Sjuktta (stuora ’stor’, ett nordiskt lån).

Stor-Korsträsket sjö, Älvsby sn, Norrbotten → Korsträsk.

Storkåge by, Skellefteå sn, Västerbotten → Kåge.

Storlien turistort, Åre sn, Jämtland. Storlijn 1771. – Turistorten har fått sitt namn efter en post- och järnvägsstation öppnad under 1880-talets första år. En mindre bebyggelse fanns då på platsen. Namnet är sammansatt av adjektivet stor och bestämd form av lid ’backe’.

Stor-Lungen sjö, Lungsunds sn, Färnebo hd, Värmland → Lungsund.

Stornorrfors vattenkraftverk, Umeå sn, Västerbotten. – Kraftverket, som varit i drift sedan 1958, har bl.a. efterträtt ett äldre, 3 km längre norrut beläget kraftverk som kallades Norrfors. Förleden i Stornorrfors torde syfta på att verket var större än det gamla Norrfors, kanske också på att det var Sveriges till effekten största vattenkraftverk. Det äldre kraftverket Norrfors, beläget vid byn Sörfors, bör ha fått sitt namn efter läget vid Norrforsen i Umeälven, medan själva namnformen anslutits till bynamnet Norrfors på andra sidan älven, norr om forsen (→ Sörfors).

Storsaivis by, sjö, Gällivare sn, Lappland → Unna Sájvva.

Storsjö sn, Härjedalen. (wider) Stodsio 1482?, Store Siön 1645 (avser sjön). – Socknen har övertagit kyrkbyns namn, vilket ursprungligen givetvis avsett sjön Storsjön, vid vars strand kyrkan och byn är belägna. Sjön är den största i trakten. Ett sydsamiskt namn på kyrkbyn, Stöörsjuve, är en till sydsamiskan anpassad form av det svenska namnet.

Storsjön sjö söder om Sandviken, Gästrikland. Store siøn 1552. – Sjön är på grund av sin storlek mer framträdande än någon annan sjö i den centrala delen av landskapet.

Storsjön sjö, Jämtland. Storsiön 1646. – Namnet avser landskapets största sjö kring vilken också de äldsta bygderna är belägna. Förleden Stor- kan ha sitt ursprung i ett behov av att i de olika bygderna skilja denna sjö från andra och mindre vatten. Enligt ett tilltalande förslag skulle dock namnet ursprungligen beteckna Storsjöns största öppna vattenyta norr om Norderön, i motsats till mindre sjöflak och vikar som Åssjön och Brunfloviken. Ett äldre namn på sjön kan möjligen dölja sig bakom landskapsnamnet → Jämtland.

Storsjön sjö, Vilhelmina sn, Lappland → Malgomaj.

Storsnasen fjäll, Undersåkers och Åre snr, Jämtland → Snasahögarna.

Storuman kn, tätort, Lappland. – Namnet, tillkommet som järnvägsstationsnamn 1930, är givet efter sjön, en utvidgning av → Umeälven. Tätortens umesamiska namn Lusspie har betydelsen ’utlopp ur en sjö’ och åsyftar byns läge. Detta namn har i svenskan lånats in som Luspen, som var tätortens äldre namn.

Storvik tätort, Ovansjö sn, Gästrikland. – Tätorten är framvuxen kring en 1875 tillkommen järnvägsstation. Trots att det var på byn Lillviks mark som stationen anlades och samhället i huvudsak uppstod, hämtades namnet från grannbyn Storvik. Både Lillvik (Lille wick 1546) och Storvik (Store wijk 1571) har tillkommit genom delning av en äldre by Vik (Wiik 1541). Denna hade namn efter läget vid Näsbysjöns västligaste vik.

Storvindeln sjö, Sorsele sn, Lappland. – Sjön, som är en utvidgning av → Vindelälven, har namn efter älven. Sjöns umesamiska namn Stuora Vidduole återgår på det svenska namnet med översatt förled.

Storvreta tätort, Ärentuna sn, Norunda hd, Uppland. (j) Digrawetom 1423, (i) Vreta 1490, Storureta 1636. – Namnet avsåg under medeltiden en by, men tätorten har närmast övertagit det från en järnvägsstation på banan Uppsala–Gävle, öppnad 1874. Det plurala namnet (se inl. 3.3.1) Storvreta innehåller i efterleden ordet vret, ’liten inhägnad åker’. Den medeltida namnformen Digravretum innehåller i förleden adjektivet fsv. digher ’stor’ och motsvarar alltså betydelsemässigt dagens Storvreta. Förleden är tillfogad för att skilja namnet från Lillvreta i Rasbo sn, men byn kunde ännu på 1930-talet i dagligt tal kallas bara Vreta.

Storvätteshågna fjälltopp, Idre sn, Dalarna. – Kallas i dagligt tal Storhågnen (»Storhågna») till skillnad från Lillhågnen (officiellt Lillvätteshågnen), namn på en annan fjälltopp i närheten. Efterleden är dialektordet hågn ’större fjällparti med brant stupande väggar’. Mellanleden -vättes- infördes av kartografer på 1800-talet för att undvika förväxling med fjället Storhågna i Klövsjö socken i Jämtland. Norska fjällnamn som innehåller ordet vete, vätte ’vårdkase’ (fvn. viti ’märke, landkänning; vårdkase’) tycks ha tjänat som mönster. Toppens sydsamiska namn Gealta har betydelsen ’trädlöst fjällområde; långsträckt fjällkam; högfjällets högsta topp’.

Storå tätort, Lindes sn, Lindes och Ramsbergs hd, Västmanland. – Tätorten har vuxit upp kring den år 1872 öppnade järnvägslinjen. Namnet är nyskapat och givet efter läget vid ån Storån.

Storön by, väderstation, Nederkalix sn, Norrbotten. Storöö 1539, Storönn 1547. – Byn har namn efter läget på en tidigare ö, numera halvö, i Bottenviken. Namnet uttrycker motsatsförhållande till den intilliggande Lillön, numera också landfast.

Stranda härad hd, Småland. Stranda hærat 1447. – Stranda härad är av allt att döma inte något gammalt härad utan synes vara en utbrytning ur Handbörds härad, omfattande kuststräckan utefter Kalmarsund. Ett äldre namn på motsvarande område är fsv. Norrabyghdh (Nørrobygd 1292 avskr.), så benämnt sett från Möre i söder. Något äldre än det äldsta belägget, som innehåller hæradh, är Strandabygd (1443). Detta namn syftar liksom Stranda härad på läget vid Kalmarsund. Båda namnen innehåller sannolikt fornsvensk genitiv stranda(r) av ordet strand, men formellt kan det också vara fråga om en därtill bildad inbyggarbeteckning fsv. *strandar ’strandbor’.

Stranden del av Mora tätort, Mora sn, Dalarna → Mora.

Strandnorum tätort, Norums sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. Strandnourum 1659. – Tätorten har fått namn efter byn Strandnorum, som är belägen nära havet vid en å. I bynamnet ingår sockennamnet → Norum.

Striberg tätort, Nora sn, Nora och Hjulsjö hd, Västmanland. Stripeberg 1559. – Tätorten har vuxit upp vid ett järnbruk och den år 1874 öppnade järnvägslinjen. Namnet har föreslagits vara bildat till strip ’malmåder, omgiven av gråberg’.

Stripa f.d. järnmalmsgruva, Linde sn, Ramsberg hd, Västmanland. Stripe gruffwenn 1558. – I namnet kan ingå strip ’malmåder, omgiven av gråberg’.

Strå sn, Dals hd, Östergötland. Stra ecclesie 1270. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Namnet har ansetts innehålla ett namn fsv. *Stra ’Strömmen, Ån’, på Mjölnaån.

Stråken sjö, Småland och Västergötland. Strukni 1300-talets slut. – Sjönamnet är troligen bildat till ett ord samhörigt med verbet stryka och betyder då ’sjön med strömdrag’. Stråken har strömdrag på olika ställen.

Strålsnäs tätort, Åsbo sn, Göstrings hd, Östergötland. Nääs kallas Strålsnäs 1760. – Tätorten är framvuxen kring en järnvägsstation vid en 1873 öppnad sträcka och en poststation, inrättad 1874. Dessa namngavs efter den 1 km längre norrut belägna herrgården Strålsnäs. Förleden förklaras av att gården tillhörde släkten Stråle från åtminstone 1600-talets början till 1708. Efterleden innehåller gårdens gamla namn Näs (Nesset 1535, Näss 1544), säkerligen med syftning på läget på ett näs mellan Lillån och Svartån (samt möjligen Åsboån).

Strången sjö, Stora Malms och Östra Vingåkers snr, Oppunda hd, Södermanland → Strångsjö.

Strångsjö tätort, Stora Malms och Östra Vingåkers snr, Oppunda hd, Södermanland. Strång Sjön 1810 (avser sjön Strången). – Tätorten har vuxit fram kring post- och järnvägsstationen Strångsjö, inrättad 1866, vid södra änden av sjön Strången, förr också kallad Strångsjön. Förleden innehåller snarast fsv. stranger ’styv, oböjlig; gensträvig; häftig’ med syftning på svårigheter orsakade av dyiga stränder, i så fall snarast avseende förhållanden någonstans i sjöns avloppsflöde.

Stråssa tätort, Ramsbergs sn, Lindes och Ramsbergs hd, Västmanland. Strossa grufwa 1682. – Tätorten har vuxit upp vid Stråssa gruva. I namnet ingår stross ’malmbrytningsplats i gruva’.

Stråtjära sn, Skogs sn, Hälsingland. opidum dictum [’byn/gården som kallas’] Straterne 1324. – Namnet avsåg äldst den före detta sjön Stråtjärstjärnen söder om byn (nu en sankmark). Det innehåller i förleden strå ’sjögräs, vass’, som säkerligen slagits för att användas till vinterfoder för kreaturen. Efterleden är äldst tärn, en biform till tjärn.

Stråvalla sn, Viske hd, Halland. Stravold Sogn 1536 avskr. – Namnet är lånat från kyrkbyn. Förleden, fda. Stra, innehåller en i sammansättning utvecklad form av Ströan, namnet på den å som rinner genom byn. I ånamnet döljer sig ett nu försvunnet ord med innebörden ’vattendrag, å’ e.d. I efterleden ingår vall ’slät, gräsbevuxen mark’.

Strängnäs kn, stad, stad. Strigines ca 1120 avskr., (in) Strengines 1275. – Ortnamnet åsyftar det näs i Mälaren där stadens äldsta delar ligger. Förleden kan innehålla ordet sträng med syftning på uppgillrade jaktnaror på näset.

Strängsered sn, Redvägs hd, Västergötland. Ecclesie Strængxryðh 1335. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Efterleden innehåller → ryd ’röjning’. Den flertydiga förleden kan innehålla ett äldre namn med oviss innebörd på den intilliggande Strängseredssjön eller ett likalydande mansnamn.

Strö sn, Kållands hd, Västergötland. parochia Strø 1344. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Det kan innehålla ett gammalt ord, fsv. *strø, för ’vattendrag, å’ och åsyfta det vattendrag som rinner helt nära kyrkan. Möjligt är dock att namnet i stället innehåller det västgötska dialektordet strö ’tvärstockar på en bro’ med syftning på en forntida broanläggning vid kyrkbyn.

Strö, Norra, Västra, Östra snr, Skåne → Norra Strö, → Västra Strö och → Östra Strö.

Ströan å, Stråvalla och Värö snr, Viske hd, Halland → Stråvalla.

Ström tätort, Harmångers sn, Hälsingland → Strömsbruk.

Ström sn, Jämtland. (i) Straumi 1273 avskr. – Sockennamnet får uppfattas som ett gammalt bygdenamn, närmast avseende bygden kring kyrkan. Ytterst avser det den några kilometer sydöst om kyrkbygden belägna Strömmen eller Strömsströmmen där → Ströms Vattudal har sitt utlopp i → Faxälven. Socknens samiska namn Straejmie ’Ström’ betecknar också → Strömsund.

Strömsbruk tätort, Harmångers sn, Hälsingland. Ströms bruuk 1681. – Tätorten, också kallad Ström, är framvuxen kring ett järnbruk, som var i drift 1672–1889. Namnet föranleds av läget vid Strömmen, en del av Harmångersån.

Strömsdal by, Säfsnäs sn, Dalarna. – Bebyggelsen har vuxit fram kring en nu försvunnen hytta för järnframställning, som grundades på 1720-talet av Hans Sebastian Grave (jfr det närliggande → Gravendal) och namngavs efter finansiären, Graves kompanjon Hans Olsson Ström. Efterleden dal är snarast schablonmässigt given efter mönster av herrgårdsnamn men är också sakligt motiverad, då den ursprungliga bebyggelsen i huvudsak ligger i en sänka längs Hyttbäcken.

Strömsfors tätort, Krokeks sn, Lösings hd, Östergötland. Strömsfors 1891. – Namnet har från början syftat på en kvarn vid en fors. Den sakliga bakgrunden till förleden är okänd.

Strömsholm tätort, gods, Kolbäcks sn, Snevringe hd, Västmanland. Strömsholm 1556. – Tätorten har vuxit fram i anslutning till den gamla kungsgården Strömsholm, som uppfördes av Gustav Vasa på en holme i Kolbäcksån, här tidigare kallad Strömmen.

Strömsmark bebyggelse, Järnskogs sn, Nordmarks hd, Värmland → mark.

Strömsnäsbruk tätort, Traryds sn, Sunnerbo hd, Småland. – Tätorten har vuxit upp vid ett pappersbruk och den år 1897 öppnade järnvägslinjen. Namnet, som ursprungligen avsett bruket, synes syfta på ett näs vid ett strömt ställe i Lagan.

Strömsrum gods, Ålems sn, Stranda hd, Småland. curias meas [’mina gårdar’] … Strømsrum 1312. – Namnet är sammansatt av orden ström ’ström i vattendrag’ och → rum ’öppen plats’. Namngivningsgrund är en fors i Alster-ån, vid vilken godset är beläget.

Strömstad kn, stad, stad. Strömsta 1672. – I namnet ingår namnet på ett fiskeläge (Strömmen 1600-talet), som i sin tur innehåller nuvarande Strömsåns gamla namn. När efterleden stad ’större, tättbebyggt samhälle’ lades till, kan ej fastläggas.

Strömsund kn, samt tätort, Ströms sn, Jämtland. – Namnet syftar på tätortens läge vid sundet mellan kyrkan och Näsviken. Det lanserades 1899 vid ett sammanträde med byamännen från Bredgård, Näset och Grelsgård som namn på det då tilltänkta municipalsamhället. Ortens samiska namn Straejmie är ett ord, som går tillbaka på det nordiska ordet ström.

Ströms Vattudal dalgång och sjö, Ströms sn, Jämtland. Wasdalen 1670-talet. – Namnet (lokalt Vattudalen) avser sjösystemet från Russfjärden i sydöst till Kvarnbergsvattnet i nordväst samt dalgången kring detta. Det innehåller sockennamnet → Ström och ett substantiv vattudal där förleden är en äldre sammansättningsform av ordet vatten. I sydsamiskan används namnet Straejmiejaevrie ’Strömsjön’, vilket egentligen åsyftar sjösystemet i dalgången.

Strövelstorp sn, tätort, Södra Åsbo hd, Skåne. (de) Strypilstho[r]p 1241. – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, innehåller i förleden troligen ett ord fda. *strypil, en bildning till strupe med syftning på något smalt terrängparti. Efterleden är → torp ’nybygge’. Tätorten har vuxit fram i anslutning till kyrkbyn.

Stugun sn, tätort, Jämtland. (vndir) Stuwnæ, Syælastuw 1300-talets början. – Namnet avsåg ursprungligen den själastuga (härbärge) som Jacob Israelsson, ärkebiskop i Uppsala 1278–81, lät uppföra på Ragundaskogen till de vägfarandes skydd. Den bebyggelse som med tiden uppstod kring själastugan motsvarar nuvarande Stugubyn, där byn är tillagt för att skilja namnet från den på 1500-talet tillkomna socknen Stugun.

Sturefors tätort, gods, Vists sn, Hanekinds hd, Östergötland. – Tätorten är framvuxen vid en post- och järnvägsstation, inrättad 1902. Denna namngavs efter det närmare 3 km österut belägna godset Sturefors. Dess namn tillkom sedan Margareta Sture (1547–1617) blivit innehavare av godset efter det att maken Ture Nilsson (Bielke) avrättats år 1600. Under hans tid kallades slottet Turefors (Turefårsz gårdh 1596). Godsets äldre namn var Forsa (i Forsum 1436). Alla tre namnen anknyter till en närbelägen fors i Stångån.

Sturehov gods, Botkyrka sn, Svartlösa hd, Södermanland. Sturehof 1665. – Godset kom i släkten Stures ägo redan på 1500-talet och har släktens namn i förleden. Efterleden är den efter mönster från tyska herresätes-namn införda efterleden -hov, vilken också anspelade på ordet hov i betydelsen ’furstehov’. Godsets äldre namn var Averhulta (Affrultha 1449), vars förled är oklar och efterled är → hult.

Sturkö sn, tätort, Östra hd, Blekinge. Storkø ca 1300. – Öns namn har ansetts innehålla en bildning till antingen adjektivet stor eller fda. stoth ’hästflock’, alltså med betydelsen ’den stora ön’ eller ’Hästön’. Tätorten Sturkö utgörs av större delen av öns bebyggelse.

Styra sn, Aska hd, Östergötland. Styra sokn 1379. – Socknen har fått sitt namn från Styra by. Namnets innebörd är oviss.

Styrnäs sn, Ångermanland. – (De) Styranes 1344. – Socknen har fått sitt namn efter byn Styrnäs (nuvarande Styrnäsgården). Namnets efterled åsyftar det näs som skjuter ut i Ångermanälven där kyrkan ligger. Förleden har föreslagits innehålla ett älvnamn *Stjór ’den stora älven’, syftande på Ångermanälven.

Styrstad sn, Lösings hd, Östergötland. Stythilstatha 1356. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller möjligen ett mansbinamn fsv. *Stydhil, innehållande ett fornsvenskt *stydhil ’stötta, stöd’ e.d. Efterleden är → sta(d).

Styrsö sn, tätort, Askims hd, Västergötland. Styrisø ca 1300. – Ön Styrsö har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller fvn. styrir ’skeppsbefälhavare’. Efterleden är ordet ö.

Stånga sn, tätort, Gotland. Stangum 1300-talet avskr., (In) Stangghe 1380. – Namnet innehåller från början en plural form av ordet stång. Det förefaller inte troligt att ordet här använts i överförd betydelse om någon terrängformation, utan namnet bör ha syftat på verkliga stänger eller möjligen en stång, då med sekundär ortnamnsplural (se inl. 3.3.1).

Stångby sn, tätort, Torna hd, Skåne. (de) Stangbi 1100-talets mellersta del. – Sockennamnet avsåg ursprungligen kyrkbyn. Det är sammansatt av stång med oviss syftning och → by ’by; gård’. Tätorten några km sydöst om kyrkbyn har vuxit fram kring en järnvägsstation vid Södra stambanan.

Stångenäs härad hd, Bohuslän. (j) Stanganesi 1338. – Stångenäs, som är ett gammalt bygdenamn och under medeltiden uppträder som skeppsredenamn (→ härad), avser det stora näset mellan Brofjorden i väster och Gullmarsfjorden i öster. Stång-avser sannolikt en i havet utskjutande udde, 1594 omtalad som Stangen. Detta namn anses avse det yttersta partiet av Stångenäset ut mot Stångehuvud. Med denna förklaring är förleden att fatta som fornspråklig genitiv singularis stanga(r) av stång.

Stångån å, Östergötland. Stanga aa 1399. – Ånamnet kan vara bildat till kungsgårdsnamnet Stång nära Linköping, men förhållandet kan också vara det omvända. Ytterst sammanhänger namnet Stångån med stång, men det är ovisst vad ordet från början har syftat på. Stångån har utgjort en viktig gräns mellan två huvuddelar av Östergötland, Västanstång väster om ån och Östanstång öster om ån. Det har därför övervägts att stång i Stångån kunde ha den i andra ortnamn styrkta betydelsen ’rågångsmärke’.

-städe → sta(d).

Städjan fjäll, Idre sn, Dalarna. Skrållestädh 1679. – Namnet innehåller ordet städja ’(smides)städ’ med syftning på fjällets utseende. I det ovannämnda äldsta belägget ingår inbyggarbeteckningen skrålle ’Särnabo’ (Idre har förr hört till Särna socken).

Stäholm gods, Munktorps sn, Snevringe hd, Västmanland. Säby kallas nu Stäholm 1680. – Av några hemman i byn Säby (j Sæby 1389; till fsv. *sæ(r) ’sjö’ och by ’gård; by’ – gården ligger vid Mälarviken Galten) bildades under senare delen av 1600-talet säteriet Stäholm. Innebörden av namnets förled är okänd, efterleden → holm är bildad efter mönster av andra herrgårdsnamn.

Ställberg tätort, Ljusnarsbergs sn, Nya Kopparbergs hd, Västmanland. (wed) Ställebergett 1636. – Tätorten har vuxit upp kring Ställbergsgruvan och den år 1873 öppnade järnvägslinjen. Bergåsen ned mot → Ställdalen innehåller glimmerskiffer, s.k. ställsten.

Ställbergsgruvan f.d. gruva, Ljusnarsbergs sn, Nya Kopparbergs hd, Västmanland → Ställberg.

Ställdalen tätort, Ljusnarsbergs sn, Nya Kopparbergs hd, Västmanland. Ställdahlen 1708. – Tätorten har vuxit upp kring den år 1873 öppnade järnvägslinjen och fått namn efter ett bruk. För namnets förled se → Ställberg. Efterleden är bestämd form av dal.

Stävie sn, Torna hd, Skåne. (in) Staføghe 1200-talets senare hälft (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, innehåller stav med oviss syftning och → hög.

Stöcke tätort, Umeå sn, Västerbotten. Steckö 1539, Stöcke 1562. – Tätorten återgår på en by. Namnet kan tolkas antingen som ett ursprungligt vattendragsnamn sammanhängande med verbet stänka och syftande på Bubäcken eller som äldre namn på en nu upplandad (halv)ö. I det senare fallet ska namnet uppfattas som en bildning till ordet stack i t.ex. höstack, kanske med syftning på en höjd.

Stöde sn, tätort, Medelpad. (De) Stødhi 1344. – Namnet har bl.a. antagits betyda ’landningsplats, båtstad’ och syfta på en landningsplats för båtar nära kyrkan. Tätorten har vuxit fram kring den 1874 öppnade järnvägsstationen och sockenkyrkan.

Stöllet tätort, Norra Ny sn, Älvdals hd, Värmland. Stölith 1554. – Tätorten består av de gamla byarna Norra och Södra Stöllet vid Norra Ny kyrka. Namnet är oklart.

Stöpen tätort, Frösve och Säters snr, Vadsbo hd, Västergötland. Stipi ca 1325, Stöpan 1650 (beläggen avser allmänningsskog i Kåkinds och Vadsbo härad). – Tätorten återgår på några mindre fastigheter i Frösve socken vid skogsområdet Stöpen. Namnets härledning är obekant.

Störlinge by, Gärdslösa sn, Runstens hd, Öland. (j) Stødhlinge 1443. – Namnet har tolkats som en bildning med → inge till fsv. *stodh ’hästflock’, här i en betydelse ’plats där hästar vistas’.

Suderhavden udde, Östergarns sn, Gotland → Havdhem.

Sudret den sydligaste delen av, Gotland → Sundre.

Sulitelma gränsfjäll, Arjeplogs sn, Lappland. Seletålma wara 1640. – Namnet är en svensk återgivning av ett äldre pitesamiskt namn, förnorskat som Sulitjelma. Förleden innehåller troligen genitiv singularis av suolo(j) ’ö; isolerat parti i terrängen’. Efterleden har antagits innehålla dialektordet själbmá av sjielmmá ’tröskel; högsta punkten i fjällkedja som bildar en vattendelare’. Fjällets nuvarande på den svenska sidan använda samiska namn Sulidälbmá kan tolkas som en anpassning till den svenska namnformen, till vilken äldre felaktiga skrivformer sannolikt har bidragit. Efterleden i detta namn har betydelsen ’slät, höglänt plats’.

Sulvik tätort, Älgå sn, Jösse hd, Värmland. Suleuiken 1540. – Tätorten har vuxit fram ur en by. Namnet är givet efter Sulviken, den vik av Älgåfjorden vid vilken bebyggelsen ligger. Det innehåller sannolikt en fornsvensk motsvarighet till fvn. súla i en betydelse ’något kluvet’ och var troligen ursprungligen ett gemensamt namn på Sulviken och den öster därom liggande Jösseforsviken, vilka skiljs åt av ett näs. Namnet skulle således betyda ’den kluvna viken’.

Sund gd, Nysunds sn, Edsbergs hd, Närke → Letälven.

Sund tätort, Vagnhärads sn, Hölebo hd, Södermanland. (in) Sunde 1350. – Tätorten är framvuxen kring gården Sund. Gården förefaller ha fått namn efter sjön Sillens avsmalnande del nordväst om gården.

Stad sn, Ydre hd, Östergötland. Sund 1337. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn, som ligger vid ett kort sund mellan Stora och Lilla Sundsjön.

Sundals härad hd, Dalsland. Sundal 1287. – Häradsnamnet återgår på ett gammalt bygdenamn, Sundal, avseende den södra (jfr → sunnan) huvudbygden på Dalboslätten. Se vidare → Nordals härad.

Sundals-Ryr sn, Sundals hd, Dalsland. Ryers kirke 1531. – Socknen har fått sitt namn från en bebyggelse vid kyrkan. Det innehåller fsv. *riudher, *rydher ’öppen plats i skog, uppröjt ställe’ e.d. (→ ryd). Häradsnamnet Sundal tillades i särskiljande syfte 1886; i samma del av Sverige finns sockennamnen → Lane-Ryr och → Väne-Ryr.

Sundbo härad hd, Närke. (i) Sundbohæredh 1384, (j) Sundz hæredhe 1416, (i) Askirsunz hæradhe 1473. – Häradet uppträder under medeltiden under växlande namnformer. Vid sidan av Sundbo hæradh förekommer Sunds hæradh, det senare med genitiv av Sund, det förra med genitiv av en därtill bildad inbyggarbeteckning, sundboar. Utgångspunkt för namnen är ett kort sund, kallat Sundet eller Alssundet, mellan sjöarna Alsen och Viken i häradets centrum. Vid detta sund ligger → Askersund med häradets gamla tingsplats. Undantagsvis har häradet också benämnts efter Askersund.

Sundborn sn, tätort. Dalarna. Sonneboren 1545 (avser kyrkbyn). – Namnet är äldst belagt på 1480-talet. Socknen, utbruten ur Svärdsjö 1620, har övertagit namnet från kyrkbyn, numera benämnd Sundbornsbyn. Tätorten har vuxit fram ur kyrkbyn. Förleden kan innehålla genitiv Sunna av mansnamnet fsv. Sunne. Efterleden innehåller bestämd form av → bor ’passage mellan eller utmed vatten’, sannolikt med syftning på hela området efter Sundbornsån mellan sjöarna Toftan och Runn. Namnet kan således ursprungligen ha betecknat den del av »boren» som ägdes eller hade bebyggts av en man som hette Sunne.

Sundby sn, Österrekarne hd, Södermanland. parrochia Sundby 1304. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden → by ’gård; by’. Förleden har sitt upphov i det forna vattenlandskapet på Rekarneslätten. Mellan Sundby by och Åsby sträckte sig ett sund under järnåldern.

Sundby tätort, Ekerö sn, Färentuna hd, Uppland. (in) Yttræsundby 1337?, (j) Sundby 1517. – Tätortens namn är övertaget från byn Sundby vilken i sin tur sannolikt är namngiven efter ett forntida sund söder om byn. Efterleden är → by ’gård; by’.

Sundbyberg kn, stad, Uppland. (Jn) Sundhby 1347, Sundbyberg 1787 (båda avser byn/gården). – Stadens namn återgår på den tätort som växte fram runt Sundbybergs järnvägsstation, öppnad 1876. Stationen hade i sin tur fått namn efter gården Sundbyberg, tidigare Sundby. Detta Sundby är sammansatt av ordet sund, syftande på ett forntida sund, där nu Bällstaån rinner, och → by ’gård; by’. Under senare delen av 1700-talet sammanlades byns tre hemman till ett säteri. Ägaren, assessor Z. J. Strandberg, genomdrev i samband med detta år 1775 en namnförändring till Sundbyberg. Efterleden berg kan här uppfattas som dels ett nobiliserande tillägg, dels en anspelning på ägarens eget efternamn.

Sundbyholm tätort, slott, Sundby sn, Österrekarne hd, Södermanland. – Det från 1500-talet belagda ortnamnet är en sammansättning av by- och sockennamnet → Sundby och det statushöjande elementet → holm. Egendomen har sitt ursprung i byn Sundby. Slottet ligger på ett näs i Mälaren.

Sunderbyn, Norra, Södra by resp. tätort, Nederluleå sn, Norrbotten → Södra Sunderbyn.

Sundhultsbrunn tätort, Frinnaryds sn, Norra Vedbo hd, Småland. – Tätorten har vuxit upp kring en brunnsort. I namnets förled ingår bynamnet Sundhult (j Siwndult 1386), som innehåller mansnamnet fsv. Siunde och → hult.

Sundre sn, Gotland. (i) sundru (med runor), (Jn) Syndru 1304. – Namnet är en bildning till ett forngutniskt *sundre ’(den) södra’ (av forngutniskt *sunner ’söder’). Det syftar på socknens läge längst söder ut på Gotland. Namnet Sudret på öns sydligaste del kan innehålla en parallellbildning, bildad till sidoformen *sudher ’söder’.

Sundsbruk tätort, Sköns sn, Medelpad. – Tätorten har vuxit fram kring Sunds bruk och den år 1924 öppnade järnvägslinjen. Bruket har namn efter byn Sund (i Sundh 1535), som ligger vid Alnösundet.

Sundsjö sn, Jämtland. (De) Sundasio 1344. – Sockennamnet, som ursprungligen avsett sjön Sundsjön, är sammansatt av pluralis av ordet sund och sjö. Den sakliga bakgrunden är att det i sjön ligger flera holmar, vilka ger upphov till åtskilliga sund. Sockennamnet återgår närmast på ett bygdenamn. Det är dock möjligt att bygden inte har fått sitt namn direkt från sjön utan från en bebyggelse. Socknens största by bär nämligen namnet Fanbyn (j Fforneby 1524) av ett äldre Fornaby ’den gamla byn’. Detta visar att denna bör ha haft ett äldre, nu försvunnet namn, vilket kan ha varit just Sundsjö.

Sundsvall kn, stad, Medelpad. Sundzvaal 1621. – Namnet innehåller i förleden bynamnet Sund. Efterleden är vall ’slät, gräsbevuxen mark; öppet strandområde’. Namnet betyder alltså antingen ’strandområdet vid Sund’ eller ’vallen som tillhör byn Sund’.

Sunnansjö tätort, Grangärde sn, Dalarna. (i) Sunnansio 1414. – Tätorten har utvecklats ur en by. I förleden ingår prepositionen sunnan ’söder om’. Efterleden är sjö. Namnet syftar på byns läge söder om Bysjön.

Sunne sn, Jämtland. (j) Sundum 1343 samtida avskr. – Socknen har övertagit namnet från byn Sunne. Det innehåller pluralis av ordet sund, vilket här syftar på de olika sund som Isön och Andersön bildar mellan öarna och fastlandet.

Sunne sn, tätort, Fryksdals hd, Värmland. (in) Sundy 1363. – Sockennamnet, som fram till 1891 officiellt skrevs Sund, är en stelnad form i dativ singularis av ordet sund med syftning på kyrkans läge vid det smala sundet mellan sjöarna Mellan-Fryken och Övre Fryken. Möjligen har socknen närmast fått sitt namn från en gård vid sundet. Tätorten har vuxit fram kring bebyggelsen vid kyrkan.

Sunnemo sn, tätort, Älvdals hd, Värmland. – Tätorten har vuxit fram kring ett år 1640 anlagt järnbruk, äldst kallat Tutemo efter en intilliggande gård. Detta namn överfördes också på det kapell som byggdes 1653 (Tuttemo Capell 1692). Förleden i namnet Tutemo (Twdemo 1503, Twttemo 1535) är oklar, efterleden är mo ’sandig mark’. Namnet Sunnemo för kapellet och bruket är känt från mitten av 1700-talet (Sunnemo Capell 1746, Sunnemo hytta 1762, Sundmo Capell 1779, Sunnmo 1793, Sunnemohyttan 1817). Dess förled åsyftar bebyggelsens läge vid sundet mellan sjöarna Grässjön och Lidsjön. Den oväntade förledsformen Sunne- har inte stöd i dialekten.

Sunnerbo härad hd, Småland. (in) Sunderbo hered, Sunderbo 1200-talets början. – Det småländska → Finnveden var av gammalt uppdelat på tre huvuddelar, Sunnerbo, Västbo och Östbo, bildade till → bo i betydelsen ’bygd’: ’syd-, väst- resp. östbygden’. Dessa huvudbygder i Finnveden har inordnats som distrikt i häradsindelningen. Se vidare → Västbo härad och → Östbo härad.

Sunnersberg sn, Kållands hd, Västergötland. Sundræsbyærgh 1291. – Socknen har fått sitt namn från en bebyggelse vid kyrkan. Efterleden åsyftar den höjd där kyrkan är belägen. Förledens innebörd är oviss.

Sunningen tätort, Herrestads sn, Lane hd, Bohuslän. – Namnet, som på 1700-talet avsåg två sillsalterier, är ett äldre *Sundängen, åsyftande ängsmarker vid det sund, Sunninge sund, som skiljer Byfjorden från dess yttersta del, Vrångelyckan.

Sunnvära by, Värö sn, Viske hd, Halland → Värö.

Suntak sn, Vartofta hd, Västergötland. (de) Suntagi 1225? – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Efterleden innehåller ordet teg. Förleden kan innehålla ett mansnamn fsv. *Sunte, men även sund i betydelsen ’smal sankmark’ har övervägts. Kyrkan ligger vid ån Ösans dalgång.

Suorva regleringsdamm, Gällivare och Jokkmokks snr, Lappland. – Namnet är en förkortning av Suorvajaure, en äldre stavningsform av lulesam. Suorvájávrre, som åsyftar en av de sjöar som nu täcks av dammen. Förleden innehåller genitiv av suorvva ’en liten från föremål fri sittplats i bakändan av en körsläde’ och åsyftar en landformation vid sjöns nedre lopp. Efterleden är jávrre ’sjö’. Dammens nuvarande samiska namn är Suorvvá.

Sura sn, Snevringe hd, Västmanland. (in) Surum 1305 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn, nu uppdelad i Västsura och Östsura. Det innehåller sannolikt ett till adjektivet sur bildat äldre pluralt namn på de båda intilliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, vilka har sanka stränder.

Surahammar tätort, Sura sn, Snevringe hd, Västmanland. – Tätorten, som har vuxit fram kring ett på 1600-talet anlagt järnbruk, har sitt namn efter sockennamnet → Sura och läget på byn Östsuras mark. Efterleden hammar betyder ’industrianläggning med vattendriven hammare’.

Surte tätort, Nödinge sn, Ale hd, Västergötland. Swortöön 1476, Sworthe 1483, Swrto 1546. – Tätorten har vuxit fram i anslutning till gården (Norra) Surte, till byn (Södra) Surte (Surthu 1545, Swrtho 1546) i grannsocknen Angered och till Surte järnvägsstation vid en bana öppnad för trafik på 1870-talet. Upphovet till bebyggelsenamnet Surte är snarast ett gammalt naturnamn *Surta f., besläktat med adjektivet svart. Namnets betydelse kan vara ’den mörka eller dimmiga ön (dvs. land vid vatten); den mörka strandformationen’ e.d. Surte ligger på en smal strandremsa mellan Göta älv och en mörk, brant stupande bergssida.

Surteby-Kattunga sn, Marks hd, Västergötland. – De två socknarna Kattunga och Surteby slogs ihop 1926. Surteby socken (Surtuby 1335) har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller den förbirinnande ån Surtans namn. Detta kan vara bildat till det från norska dialekter kända dialektordet surta ’järnhaltig myrjord, dyjord’ eller till ett annat, likaledes med adjektivet svart besläktat ord. Dybotten och grumligt vatten kan ligga bakom ånamnet, men skuggande träd vid stränderna kan också ha givit upphov till ett Surta ’den mörka ån’ e.d. Efterleden innehåller → by ’gård; by’. Sockennamnet Kattunga (Kattunge sokn 1413) är givet efter kyrkbyn. Det är bildat med → -inge till djurbeteckningen katt, kanske i nedsättande betydelse, eller till ett ortnamn innehållande detta ord. Ett berg vid byn uppges likna en liggande katt; det kan ha kallats *Katt(en).

Svalsta tätort, Bergshammars och Tuna sn, Jönåkers hd, Södermanland. (in) Sualdstadhum 1296, (in) Svalstadhum 1318. – Tätorten ligger i anslutning till bl.a. byn Svalsta i Tuna socken. Förleden är oklar. Efterleden är → sta(d).

Svalöv kn, samt sn och tätort, Rönnebergs hd, Skåne. (Jn) villa Swalleue 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som ursprungligen har avsett den gamla kyrkbyn, innehåller mansbinamnet fda. Swali ’svala’ och → löv. Sedan 1600-talet och fram till 1915 kallades socknen Norra Svalöv efter kyrkans läge i byn Norra Svalöv. Kommunen har sitt namn efter den söder om kyrkan belägna tätorten Svalöv. Denna har vuxit fram kring en 1886 öppnad järnvägsstation och ett par växtförädlingsanstalter.

Svanberga tätort, Estuna sn, Lyhundra hd, Uppland. (j) Swanbergha 1409. – Tätorten har namn efter byn Svanberga. Det plurala namnet (se inl. 3.3.1) är sammansatt av fågelbeteckningen svan och berg. Det torde ursprungligen ha avsett den höjd på vilken bytomten är belägen.

Svaneholm gods, Skurups sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Swannszholm 1541. – Namnet är givet efter den ursprungliga huvudbyggnadens läge på en holme (→ holm) i Svaneholmssjön, förr kallad Svansjön (Suanne søø 1548). Sjönamnet åsyftar förekomst av svan.

Svaneholm f.d. järnbruk, Svanskogs sn, Värmland → Svanskog.

Svanesund tätort, Långelanda sn, Orusts östra hd, Bohuslän. – Tätorten har vuxit upp vid ett färjeställe. Namnet avsåg från början södra delen av sundet (Swane swndht 1501) mellan Orust och fastlandet. I förleden ingår fågelbeteckningen svan. Svanar lär ännu i sen tid ha hållit till där.

Svanshals sn, Lysings hd, Östergötland. Svanshals 1282. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det har troligen ursprungligen åsyftat en markerad udde i Tåkern norr om sockenkyrkan. Denna udde kan ha liknats vid en svanhals, men det är möjligt att det endast är elementet hals som här åsyftar uddens form och att förleden Svans-sammanhänger med fågelbeteckningen på ett annat sätt.

Svanskog sn, tätort, Gillbergs hd, Värmland. Swanskog 1503. – Sockennamnets innebörd är ’skogsbygden kring sjöarna Svan (Östersvan, Mellansvan och Västersvan)’. Sjönamnen åsyftar förekomst av svan. Tätorten, som t.o.m. 1980 kallades Svaneholm, har vuxit fram kring järnbruket Svaneholm, som anlades 1694 på prästgårdens mark. Efterleden i detta namn är det i herrgårds- och bruksnamn vanliga holm.

Svanstein gränsort, Övertorneå sn, Norrbotten. – Namnet avsåg ursprungligen ett järnbruk och är bildat till efternamnen Svanberg och Steinholz, avseende brukets grundare Abraham Steinholz och hans hustru Sara Svanberg eller möjligen hans svärfar, brukspatronen Seger Svanberg. Det kom under 1900-talet att användas om byn. Byns äldre namn Turtola, skrivet Turtula 1539, används fortfarande om bydelen på den finska sidan. Turtola är bildat till ett finskt personnamn Turto, utvecklat ur det nordiska Tord, med ändelsen -la som anger boplats.

Svappavaara gruvort, tätort, Kiruna stad, Lappland. Swapaware 1660. – Namnet, som ursprungligen avsåg berget med malmfyndighet, nuvarande Gruvberget, är en förfinskning av ett äldre samiskt namn med oklar förled. Efterleden vaara betyder ’berg’. Den meänkielitalande lokalbefolkningens namn på orten är Vaskivuori ’Kopparberget’. Samma betydelse har ortens nuvarande nordsamiska namn Veaikevárri.

Svartbyn tätort, Överkalix sn, Norrbotten. Suartheby 1539, Swartebynn 1543. – Tätorten återgår på en by. Förleden innehåller genitiv Svarta av mansnamnet fsv. Svarte. I efterleden ingår → by ’gård; by’.

Svarte tätort, Balkåkra sn, Ljunits hd, Skåne. Svarteboa 1684, Svärteboa 1712. – Namnet på detta gamla fiskeläge är en förkortad form av det ursprungliga Svarteboda (vars efterled är pluralis av → bod, här i betydelsen ’fiskebod’), en namnform som har levt kvar in i vår tid. Förleden i Svarteboda innehåller det ursprungliga namnet på Svart-ån, fda. *Sværta, en bildning till adjektivet svart med syftning på mörkt vatten; det lokala uttalet av Svarte och Svartån är »Svärte» och »Svärteån».

Svarteborg sn, Tunge hd, Bohuslän. Suartaborgh 1320-talet, (j) Suaurtuborghær sokn 1330. – Socknen har fått sitt namn efter byn Svarteborg. I förleden kan ingå genitiv av *Svarta, ett antaget äldre namn på bäcken nedanför berget där kyrkan ligger. Ordet svart åsyftande mörkt vatten är vanligt i ånamn. Efterleden är borg, troligen med betydelsen ’berg(avsats) med brant sida, brant höjd’.

Svarten sjö, Svartnäs sn, Dalarna → Svartnäs.

Svarten sjö, Faurås och Himle hd, Halland → Svartrå.

Svartlå samhälle, Edefors sn, Norrbotten. Suarthela 1539. – Förleden är bestämd form av adjektivet svart med syftning på markens färg, skuggläge e.d. I efterleden ingår ett norrbottniskt dialektord (sand)lå ’sandbotten, sandrevel; låg sandstrand’. Ordet är identiskt med fvn. lá ’vatten som sköljer upp mot strandbrädden’. Svartlå kan därför tolkas som ’den svarta (mörkfärgade, skuggiga) sandstranden’.

Svartlösa härad hd, Södermanland. (i) Swortaløtz hæradhe 1423. – Det äldre namnet på häradet var Yfra Tør ’Övre Tör’ (J Yfra Tøør 1369), avseende den längre in från havet liggande delen av det medeltida Tør (→ Södertörn; jfr → Sotholms härad). Häradets tingsplats var fsv. Svartaløt (a Swartoløt 1353), och efter denna kom häradet att få sitt nya namn, fsv. Svartaløtz hæradh, senare ombildat till Svartlösa härad. Namnet Svartlöten har levat kvar långt fram under nyare tiden, och platsen låter sig därför lokaliseras, nämligen till ett område invid Hallunda trafikplats vid E4/E20. Fsv. Svartaløt är sammansatt av adjektivet svart och substantivet löt ’betesmark’. Enligt en lantmäterikarta från 1806 utgörs jorden på den gamla tingsplatsen av lerblandad svartmylla.

Svartnäs sn, Dalarna. Swarttenäs 1610. – Socknen, bildad 1924 genom utbrytning ur Svärdsjö socken, återgår på en på 1700-talet tillkommen bruksförsamling vid Svartnäs bruk. Det är ovisst om förleden innehåller sjönamnet Svarten eller en form av ånamnet Svartån, dock troligast det senare, varvid efterleden kan syfta på något mindre näs i Svartån (också kallad Svartnäsån) invid själva bruket. Det har uppgetts att Svartån har dybotten och därför mörkt vatten, medan sjön Svarten i stället har sandbotten. Ånamnet tolkas därför lämpligen som ’den svarta ån’ och sjönamnet som ’sjön som avvattnas av Svartån’.

Svartrå sn, Faurås hd, Halland. ecclesie Suarthra 1330-talet. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Genom denna rinner Svartån, som avvattnar sjön Svarten. Sjön har sannolikt fått sitt namn efter ån. Åns äldre namn bör ha varit *Svarta el. *Svart-a (fda. a ’å’), möjligen *Svart, i alla tre fallen med betydelsen ’den svarta (ån); ån med mörkt vatten’. Förleden i sockennamnet innehåller fda. genitiv av ånamnet (*Svarto, *Svart-ar eller *Svartar). Efterleden kan vara rå ’råmärke; gräns’. Om genitiv *Svartar (av *Svart) ingår som förled i namnet, finns också möjligheten att efterleden innehåller fda. a ’å’ såsom ett förtydligande tillägg.

Svartsjö tätort, Sånga sn, Färentuna hd, Uppland → Svartsjölandet.

Svartsjölandet ö, Färentuna hd, Uppland. Swartsiö Landet 1718. – Förleden innehåller namnet på det stora godset Svartsjö (Suartasio 1310) i Sånga socken och efterleden → land i betydelsen ’ö’. Namnet Svartsjö har troligen från början avsett en större, nu uppgrundad sjö eller fjärd av vilken Svartsjöviken och Igelviken utgör rester. Ett äldre namn på Svartsjölandet var Färingö(n) (in Feringaøm 1277), jfr → Färentuna härad.

Svarttorp sn, Tveta hd, Småland. Swarta thorp 1333. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. I namnets förled ingår genitiv av mansnamnet fsv. Svarte. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Svartvik tätort, Njurunda sn, Medelpad. – Tätorten har vuxit upp kring en såg och en lastningsplats samt den år 1925 öppnade järnvägslinjen. Namnet är givet efter Ljungans mynningsvik, och förleden kan ha åsyftat mörkt vatten eller att platsen legat i skugga.

Svartå tätort, Kvistbro sn, Edsbergs hd, Närke. (ffore) Swartho 1447. – Tätorten har vuxit upp kring ett järnbruk, som anlades vid Svartån på 1650-talet, och den år 1866 öppnade järnvägslinjen. Ursprungligen har namnet tillkommit ån och åsyftat mörkt vatten.

Svartån å (också Svartnäsån), Svartnäs sn, Dalarna → Svartnäs.

Svartån å, Svartrå sn, Faurås hd, Halland → Svartrå.

Svartån vattendrag, Ljunits hd, Skåne → Svarte.

Svartälven älv, Äppelbo, Järna, Nås och Säfsnäs snr, Dalarna, Färnebo hd, Värmland, Hällefors sn, Gryt-hytte och Hällefors hd, Västmanland. Svartåå ca 1660, Swartelfwen 1693. – Älvens namn åsyftar vattnets färg.

Svealand del av Sverige, (af) swea … landh 1400-talets mitt. – Ortnamnet innehåller genitiv av folkslagsbeteckningen svear och pluralis av → land och betyder ’svearnas landområden’. Det synes vara givet som en pendang till → Götaland. I Kristoffers landslag från mitten av 1400-talet, varifrån belägget ovan är hämtat, sägs att Sverige uppkommit av swea och gotha landh, det förra beläget nordan skogh, det senare sunnan scogh, varmed avses läge norr respektive söder om Kolmården och Tiveden. Förleden i Svealand visar en utvidgad användning av folkslagsbeteckningen svear, som tidigare avsett folket i Mälarlandskapen. Ännu vidare användning har svear fått i det svenska rikets namn; se närmare → Sverige.

Svedala kn, sn, tätort, Oxie hd, Skåne. (vti) Sweydalæ 1465 (avser kyrkbyn), Store Swedalle 1546 (avser kyrkbyn). – Kommunens namn är givet efter socknen och tätorten. Socknen i sin tur har fått sitt namn från den gamla kyrkbyn (nu en tätort). Det innehåller i förleden ett skånskt dialektord svej ’inbuktning’ och pluralis (se inl. 3.3.1) av dal med syftning på kyrkbyns läge vid en inbuktning av en långsträckt dalgång.

Svedvi f.d. sn, Snevringe hd, Västmanland. (ii) Swædhwi sookn 1352. – Sedan 1943 ingår socknen i → Hallstahammar. Sockennamnets förled är oklar men kan möjligen sättas samman med ett fornsvenskt *svēdh med betydelsen ’brand’. Efterleden bör i sådana fall innehålla en förkortad form av fsv. -vidhi ’skog’, och namnet skulle då betyda ’brandskogen’. Möjligheten finns också att efterleden är → vi ’helig plats, kultplats’.

Sveg sn, tätort, Härjedalen. (j) Sueigi 1273 avskr. – Namnet avsåg ursprungligen kyrkplatsen. Det innehåller fvn. sveigr ’krökning’ och syftar på den skarpa krök som Ljusnan gör vid kyrkan.

Svenarum sn, Västra hd, Småland. – Swethnarum 1281 (avser byn). – Socknen har fått sitt namn från byn Svenarum. Det har ansetts innehålla en form av verbet fsv. svidha ’svedja’ och → rum ’öppen plats’. Namnet betyder sålunda ’den öppna plats som uppkommit genom svedjande’.

Sveneby sn, Vadsbo hd, Västergötland. parochie Swenaby 1304. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt med → by ’gård; by’. Förleden synes innehålla genitiv pluralis av sven ’yngling; tjänare; väpnare’. Jfr → Karlaby.

Svenljunga sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Swinalyongha 1427. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller djurbeteckningen svin; efterleden åsyftar ljungbevuxen mark. Tätorten har vuxit fram vid kyrkbyn.

Svenneby sn, Kville hd, Bohuslän. (j) Suæina bear sokn 1317. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller genitiv pluralis av fvn. sveinn ’yngling; tjänare; väpnare’. Efterleden är → by ’gård; by’. Jfr → Karlaby.

Svennevad sn, Sköllersta hd, Närke. (De) Suinæuaþ 1314? – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller genitiv pluralis av ordet svin, här avseende ’vildsvin’. Efterleden är vad ’vadställe’ och avser den plats där Svennevadsån bryter genom Sköllerstaåsen.

Svensbyn tätort, Piteå sn, Norrbotten. Swensbyn 1539. – Tätorten återgår på en by. Förleden innehåller mansnamnet Sven, efterleden → by ’gård; by’.

Svensksund gd, Konungsunds sn, Björkekinds hd, Östergötland → Konungsund.

Svensköp sn, Frosta hd, Skåne. Suenskøb 1390 avskr., Swenschop 1421 avskr. – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, innehåller mansnamnet Sven och köp i betydelsen ’köpt gård, köpt mark’.

Svenstavik tätort, Bergs sn, Jämtland. – Tätorten har namn efter en järnvägsstation på inlandsbanan, som i denna del stod färdig 1918. I förleden ingår ett bebyggelsenamn Svensta, givet efter en torpare Sven i början av 1800-talet. Det är således inget »äkta» -stad-namn, jfr → sta(d). Efterledens vik syftar på stationens läge vid en vik av Storsjön.

Svenstorp tätort, by, Stora Köpinge sn, Herrestads hd, Skåne. (in) Swenstorp 1387. – Byns namn innehåller mansnamnet Sven och → torp ’nybygge’. Tätorten, belägen ett par km öster om byn, har vuxit fram kring en järnvägsstation, som öppnades 1866.

Svenstorp gods, Odarslövs sn, Torna hd, Skåne. (de) Swenstorp 1367 avskr. – Godsets namn innehåller mans-namnet Sven och → torp ’nybygge’.

Svenstorp sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (af) Swenstorp 1364 avskr. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller mansnamnet Sven och → torp ’nybygge’.

Sventorp sn, Kåkinds hd, Västergötland. (in) Suenæþorpe 1343. – Socknen har namn efter kyrkbyn. Det med → torp ’nybygge’ sammansatta ortnamnet innehåller genitiv pluralis av sven ’yngling; tjänare; väpnare’ (jfr → Karlaby) eller genitiv av ett mansnamn fsv. *Svene.

Sverige Sverige Sweriki 1200-talets slut, Sweariki ca 1350. – Namnet Sverige är tidigast betygat i den fornengelska dikten Beowulf från 700-talet (handskrift ca 1000). Det skrivs där Swīorīce. Motsvarande fornsvenska form är Svearike, som tidigt utvecklas till Sverike. Denna form förändras sedan under medeltiden till Sverighe, med en övergång k > gh (frikativt g), som har förklarats dels som en inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Svearike är sammansatt av folkstamsbeteckningen svear i genitiv och ordet rike och betyder alltså ’svearnas rike’. Svear kan återges med ’de egna, vi själva’ och är därmed en typisk beteckning som ett folk givit sig självt (jfr götar, se → Götaland). Svearna, som befolkade de tre landskapen omkring Mälaren, Södermanland, Uppland och Västmanland, utgjorde den ena av de båda folkstammar som spelade huvudrollen vid tillblivelsen av det svenska riket. Den andra stammen var de söder därom boende götarna (→ Västergötland, → Östergötland). Namnet Svearike talar för att svearna var ledande vid riksbildningen. Deras organisatoriska skicklighet, som omtalas redan av den romerske historieskrivaren Tacitus vid slutet av första århundradet e.Kr., betygas också av en tidig riksbildning, nämligen (i fornsvensk form) Svethiudh (a, i Sveþiuþu, normaliserad form, på två runstenar i Danmark och en i Södermanland). Riket Svethiudh är mycket äldre än Sverige och omfattade bara en del av detta, nämligen just de tre ovannämnda landskapen. Inom Svethiudh var Uppland det ledande landskapet, och sannolikt har namnet Svethiudh från början avsett just Uppland; de båda andra svealandskapen har fått sina namn i förhållande till Uppland (→ Södermanland, → Västmanland). Svethiudh innehåller som förled stambeteckningen svear, dock inte i genitivform som i Svearike. Efterleden thiudh är en fornsvensk motsvarighet till fvn. þjóð ’folk’. Svethiudh betyder alltså ’sveafolket’ och har sekundärt överförts på det område där folket bodde. Den isländska motsvarigheten till Svethiudh, Svíþjóð, används än idag som namn på Sverige, och den något försvenskade formen Svitjod brukas ju ibland också i Sverige som ett skämtsamt namn på riket. Svethiudh ligger också, via en därtill bildad inbyggarbeteckning, till grund för internationella namn på Sverige, Sweden i engelskan, Schweden i tyskan, Suède i franskan, Svezia i italienskan, Suecia i spanskan m.fl.

Svindersvik egendom, Nacka sn, Värmdö skg, Uppland. von Svindens Wijk 1690. – Namnet är givet efter holländaren Johan van Swindern som vid mitten av 1600-talet anlade ett beckbruk på platsen.

Svinesundsbron bro, Hogdals sn, Vätte hd, Bohuslän. – Efterleden avser den bro som sedan 2005 leder Europaväg 6 över det sund som utgör Idefjordens mynning i Skagerrak. Den äldre bron intill kallas Gamla Svinesundsbron. Namnet på detta sund, Svinesund (til Svínasundz 1200-talet), är flertydigt. Enligt en äldre uppfattning innehåller det genitiv pluralis av folkbeteckningen svear. Enligt en annan tolkning ingår säkerligen genitiv pluralis av ordet svin, här avseende vildsvin.

Svinhult sn, Ydre hd, Östergötland. Swinæhult 1322. – Socknen har lånat sitt namn från gården Svinhult. Det är sammansatt av ordet svin, här sannolikt åsyftande vildsvin, och → hult.

Svinnegarn sn, Åsunda hd, Uppland. Datum Swinagarn 1307. – Socknen har övertagit kyrkbyns namn. Detta har vanligen uppfattats som en sammansättning av genitiv pluralis av ordet svin (avseende vildsvin) och ett fornsvenskt *garn ’tarm’, som har kunnat användas om såväl öar som vikar, ursprungligen väl om sådana med långsmal form. Namnet skulle med denna utgångspunkt ursprungligen ha avsett den nu upplandade ö på vilken byn och kyrkan ligger. Det kan emellertid inte uteslutas att det från början har avsett den djupa vik som skjutit in i landet söder om kyrkan. Både i ett viknamn och ett önamn kan förleden alternativt vara ett fornsvenskt *svin ’upptorkat eller av grunt vatten täckt område’.

Svinninge tätort, Österåkers sn, Åkers skg, Östra Ryds sn, Danderyds skg, Uppland. (iuxta) villam Swyninge 1325. – Namnet avsåg ursprungligen den by som nu är belägen strax norr om tätorten. Det innehåller en inbyggarbeteckning (→ -inge), sannolikt bildad till ett fornsvenskt *svin ’upptorkat eller av grunt vatten täckt område’. Den sakliga bakgrunden är byns lågt liggande marker som först relativt sent frilagts av landhöjningen.

Svinö ö, naturreservat Kalmar stad, Småland. Swijnö 1634. – Namnets förled innehåller ordet svin och syftar väl på att ön fungerat som betesholme för grisar.

Svänasjö f.d. sn, gd, Örby sn, Marks hd, Västergötland. Svanseryd 1493 (avser prästgården), Swenasiö 1540. – Den f.d. socknen, vars namn är givet efter prästgården, införlivades i → Örby sn på 1540-talet. Bebyggelsenamnets ursprungliga form innehåller namnet på den närliggande Svänasjön, fsv. *Svansæ ’Svansjön’, där förleden är gammal dialektal genitiv pluralis sväna av svan. Efterleden är → ryd.

Svängsta tätort, Asarums sn, Bräkne hd, Blekinge. – Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation, som öppnades 1874. Dess namn synes vara givet efter torpet Svängestatorpet (Swängestadtorpet 1801), som ursprungligen låg strax norr om järnvägsstationen. Torpets namn innehåller snarast ett ord *svängstad, vars efterled är stad i betydelsen ’ställe, plats’, och har i sin tur säkerligen äldst åsyftat ett ställe i den förbiflytande Mörrumsån, där man »svängde hästar», dvs. lät dem simma för att rengöras.

Svärdsjö sn, tätort, Dalarna. (j) Swalase 1384 (avser nuvarande Kyrkbyn), (j) Suerdasio socn 1465. – Tätorten är till övervägande del framvuxen ur byn → Borgärdet. Den torde närmast ha lånat namnet från poststationen, inrättad 1870 och namngiven efter socknen. Socknen har övertagit det gamla namnet på nuvarande Kyrkbyn, vilken i sin tur hade fått namn efter den närbelägna Svärdsjön. Förleden i sjönamnet innehåller sannolikt en form av svenska dialekters svärd, svard, riksspråkets svål ’grässvål’, med syftning på gräsbotten eller grässtränder.

Svärta sn, Rönö hd, Södermanland. (til) Swerto 1320-talet? – Sockennamnet synes ha utgått från ett som natur- eller ägonamn använt ord, bildat till adjektivet svart. Troligast är att namnet Svärta med syftning på mörk dyjord eller mörkt, beskuggat vatten en gång varit namnet på Svärtaån och att ån givit sitt namn åt kyrkan och senare socknen.

Svärtinge tätort, Östra Eneby sn, Bråbo hd, Östergötland. (in) Suærtinge 1321. – Tätorten är framvuxen på utmark till gården Svärtinge. Gårdnamnet är en bildning med → -inge till adjektivet svart eller till ett ortnamn där svart ingår. Möjligen syftar svart här på den mörka mossjorden på stora områden av gårdens odlingsmark.

Sya sn, tätort, tätort hd, Östergötland. parochie Sya 1411. – Socknen, som har fått sitt namn från kyrkbyn, har antagits innehålla ett ord med betydelsen ’böjning, krök’, besläktat med bl.a. ä. nsv. sveg ’bukt’, no. sveig ’böjning’, och ursprungligen åsyftande en markerad krök av den intilliggande Svartån. Tätorten har vuxit fram i anslutning till kyrkan och platsens järnvägsstation.

Sylarna fjällmassiv, Undersåkers sn, Jämtland. Sylan 1645. – Namnet är bestämd form pluralis av redskapsbeteckningen syl. Det är ett jämförelsenamn, som tar fasta på att topparna i fjällmassivet ser vassa ut på avstånd. Även massivets sydsamiska namn Bieljehke (Bealjege) med betydelsen ’den öronförsedda’, en bildning med ändelsen -(e)hke till bieljie ’öra’, grundar sig på jämförelse.

Synnerby sn, Skånings hd, Västergötland. Synderby 1308. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Det betyder ’Södergården’ eller ’Söderbyn’ (→ by).

Syrsan fjärd, Lofta och Västra Eds snr, Norra Tjusts hd, Småland. Sirisann 1559. – Namnet har inte givits någon tillfredsställande förklaring.

Sysslebäck tätort, Dalby sn, Älvdals hd, Värmland. Skollebeck 1503, Skötzlebäk 1540, Skyslebeck 1564. – Tätorten består av byn Skyllbäck och flera andra byar söder därom. Bynamnet, vars förled är oklar, åsyftade troligen ursprungligen den till Klarälven rinnande Näckån. Den urspårade formen Sysslebäck, som uppträder redan i början av 1700-talet, har kommit att användas om tätorten, medan bynamnet i lokalt språkbruk och i gällande fastighetsregister har formen Skyllbäck.

Syterskalet fjälldal, Tärna sn, Lappland → Sytertoppen.

Sytertoppen fjälltopp i Norra Storfjället, Tärna sn, Lappland. – Namnet är givet efter bäckdalen Syterskalet, syd-sam. Syjhterendurrie, som delar den höga toppen i en nordlig och en sydlig del. Förleden kan innehålla en vattendragsbeteckning, jfr norska dialekters sytre ’liten porlande bäck’, eller återgå på en bildning till sam. sujtedh ’sköta, vårda, valla’ (nordiskt lånord). Efterleden i dalens namn är bestämd form av det svenska dialektordet skal (< skardh) ’inskärning i fjäll(rygg)’. Det samiska namnets efterled durrie har samma innebörd som den svenska. Dalen är en samisk flyttled.

Sågmyra tätort, Bjursås sn, Dalarna. – Namnet Sågmyra kan knytas till en kopparhytta och ett nickelverk, tillkomna under 1800-talets förra hälft. En post- och järnvägsstation med namnet Sågmyra inrättades 1889. I namnets förled ingår namnet på byn Sågen, på vars mark tätorten har vuxit fram. Efterleden är dialektordet myra ’myr’. Det är obekant var den namngivande myren har legat.

Såmmarlappa gd, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet, lulesam. Såmmárlahpa, är övertaget från en på platsen befintlig grotta. Innebörden hos förleden Såmmár-, som ingår i flera namn i trakten, är okänd. Efterleden innehåller slahpa ’överhängande klippvägg’.

Sånfjället fjäll, se → Sonfjället.

Sånga sn, Färentuna hd, Uppland. (in) parochia Sunga 1310. – Sockennamnet återgår sannolikt på ett äldre önamn, vars härledning dock är dunkel. Namnet har, sannolikt med orätt, sammanställts med sockennamnet → Sånga i Ångermanland.

Sånga sn, Ångermanland. (in) Sungu 1303. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. Det är sannolikt ett ursprungligt namn på Kvarnbäcken, som halvannan kilometer öster om kyrkan utmynnar i Ångermanälven. Namnet innehåller troligen ett med verbet sjunga besläktat ord, i så fall åsyftande bäckens ljud.

Sånga-Säby folkhögskola, Sånga sn, Färentuna hd, Uppland. (j) Sæby 1450. – Namnet, som ursprungligen avsåg en gård eller by, är sammansatt av fsv. *sæ(r) ’sjö’, och → by ’gård; by’. Ett Säby finns också i grannsocknen Skå och det är svårt att avgöra vilket namn de olika medeltida beläggen avser. Närheten till detta Säby har också medfört att sockennamnet lagts till i förtydligande syfte. År 1905 upptecknades uttalet »Sångseby».

Såtenäs gods, Tuns sn, Åse hd, Västergötland. Satanæs 1392. – Ortnamnet innehåller dialektordet såt ’håll för jägare där de sätter försåt’, som här kan betyda ’fiskeplats’ (jfr det norska dialektordet såt ’fiskeplats vid strandbrädden’). Bebyggelsen ligger vid ett näs i Vänern.

Säbrå sn, Ångermanland. (De) Sioboradh 1344. – Efterleden rå återgår på fsv. *radh ’bygd’ (→ härad) och förleden innehåller genitiv av en inbyggarbeteckning sioboar ’sjöbor’, syftande på folket kring Nässjön. Namnets innebörd har varit ’sjöbornas område eller bygd; sjöbygden’.

Säby sn, Rönnebergs hd, Skåne. Sæby 1160-talet (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden fda. *sæ ’sjö’, här med syftning på läget vid Öresund. Efterleden är → by ’gård; by’.

Säby f.d. sn, Tranås stad, Småland. ecclesie Sæby 1335. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller fsv. *sæ(r) ’sjö’ efter läget vid Säbysjön. Efterleden är → by ’gård; by’.

Säby by, Skå sn, Färentuna hd, Uppland → Sånga-Säby.

Säby gods, Visnums sn, Visnums hd, Värmland → Värmlands Säby.

Säby sn, Snevringe hd, Västmanland. parrochie Sæby 1359. – Sockennamnet avsåg ursprungligen en bebyggelse vid kyrkan. Det innehåller i förleden fsv. *sæ(r) ’sjö’, åsyftande läget vid sjön Freden. Efterleden är by ’gård; by’.

Sädvvájávrre fjällsjö, Arjeplogs sn, Lappland. Sädva träsk 1790-talet. – Förleden i det pitesamiska namnet, tidigare skrivet Sädvajaure, har okänd betydelse. Efterleden jávrre betyder ’sjö’.

Säffle kn, stad, Värmland. Sæfigla 1455. – Stadens namn är givet efter Säffle herrgård vid Byälven söder om staden. Enligt en tolkning är det sammansatt av säv, avseende olika vattenväxter, och ett fornsvenskt *fyghle ’samling av fågel; ställe där man jagar fågel’; det skulle då ursprungligen ha åsyftat rikt fågelliv i vassbankarna i Byälven. Enligt ett annat tolkningsförslag är namnet ett ursprungligt namn *Sæfyghla på den del av Byälven som rinner förbi herrgården. Förleden i detta namn skulle då vara fsv. *sæ(r) ’sjö’ med syftning på Byälvens mynningsvik i Vänern och efterleden en bildning till det nämnda *fyghle med syftning på rikt fågelliv.

Säfsen inofficiellt namn på, Säfsnäs sn, Dalarna → Säfsnäs.

Säfsnäs sn, Dalarna. – Socknen, ursprungligen en del av Nås finnmark, blev kapellag under Nås 1748 och egen församling 1798. Det lokalt brukade sockennamnet är Säfsen. Som bebyggelsenamn avsåg detta äldst ett 1610 tillkommet nybygge (Säfzän ca 1640), senare by, nu kalllad Säfsbyn, där ett kapell invigdes 1723. Från början har namnet emellertid syftat på den närbelägna Säfssjön. Förled i Säfsen är växtbeteckningen säv. Efterleden -sen har utvecklats ur -sjön. I det nyskapade officiella namnet Säfsnäs, som är äldst belagt 1746, tycks näs ha fogats till det gamla namnet utan topografisk motivering.

Sälen tätort, Transtrands sn, Dalarna. – Tätortsnamnet återgår på Sälen som gemensam benämning på byarna Östra och Västra Sälen. Namnet innehåller dialektordet säl ’fäbodställe’. Enligt traditionen har platsen varit fäbodställe för malungsbor. Bebyggelsen är möjligen belagd 1539 genom skrivningen Yppestessel ’de »yppersta», dvs. längst upp belägna fäbodarna’.

Sällstorp sn, Viske hd, Halland. (jn) Sakælsthorp 1344. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. I förleden ingår förmodligen ett mansnamn, kanske fda. Sakulf. Efterleden är → torp ’nybygge’. Förleden uppvisar ihopdragna former (Siels-, Sels- o.d.) fr.o.m. 1580-talet.

Säm, Norra, Södra snr, Västergötland. → Norra Säm och → Södra Säm.

Sänna tätort, Hammars sn, Sundbo hd, Närke. – Tätorten har uppstått vid ett villaområde. Namnet har tidigare tillkommit ett torp. Det är sannolikt bildat till ordet sand och avser ett sandigt område.

Särestad sn, Åse hd, Västergötland. (in) Særistadhum 1338. – Socknen har fått sitt namn från en gård eller by, möjligen Prästbolet. Förleden kan innehålla genitiv av ett mansnamn motsvarande fvn. Sævarr. Efterleden är → sta(d).

Särna sn, tätort, Dalarna. (i) Serna, (a) Sernom 1378 sen avskr., y Sserne 1515. – Tätorten är framvuxen ur kyrkbyn Särnabyn (också kallad Särna). Namnet är dunkelt.

Särslöv sn, Oxie hd, Skåne. Særæsleff 1256, (in) Særskeff 1330. – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller i efterleden → löv och i förleden troligen en motsvarighet till ett fvn. mansnamn Sævarr.

Särö tätort, Släps sn, Fjäre hd, Halland. Særæø ca 1300. – Tätorten har vuxit fram på ön med samma namn, numera en halvö. Förleden är otolkad. Efterleden är ö.

säter säter Ortnamn innehållande säter är i Sverige spridda från Småland i söder till Ångermanland i norr (i Västerbotten, där namntypen inte har gammal hävd, finns några få sent tillkomna namn, t.ex. sockennamnet → Nysätra). Namntypen är huvudsakligen utbredd i norra Götaland och Svealand med tyngdpunkt i Östergötland och Södermanland, som tillsammans hyser nära hälften av landets alla -säter-namn. Innebörden av säter är ’utmarksäng’. Den fornspråkliga grundbetydelsen hos ordet, som är besläktat med verbet sitta, är ’sittande, uppehållsort’, och det är tänkbart att det har kommit att beteckna någon anordning för uppsättning och förvaring av hö, där höet »sitter», och senare också platsen för en sådan anordning. I ortnamn uppträder ortnamnselementet som säter och sätra (varav några har plural form, se inl. 3.3.1), med variantformerna sätter och sättra samt, i västra och norra Sverige, sätt.Flera av namnen är enkla, Sät(t)er och Sät(t)ra. I de sammansatta namnen karakteriserar förlederna på olika sätt markområdet, i t.ex. → Bredsätra och → Eskilsäter (äske ’askbestånd’). Personbetecknande förleder, som i → Botilsäter, är ovanliga. Från denna namngrupp ska skiljas de i västra Värmland, norra Västerdalarna, Härjedalen och Jämtland förekommande -säter-namnen, som innehåller ett nära besläktat ord (fvn. sætr i motsats till setr) med betydelsen ’fäbodställe’. Sådana namn finns även i Norge, varifrån riksspråkets säter ’fäbodställe’ har lånats. Litteratur: Folke Hedblom, De svenska ortnamnen på säter. En namngeografisk undersökning (1945); dens., Gästriklands äldre bebyggelsenamn. En förberedande undersökning (1958), s. 68.

Säter kn, stad, sn, Dalarna. Sättre 1553 (avser en kungsgård). – Staden, med privilegier från 1642, och socknen, som bröts ut ur Stora Tuna 1636, har övertagit namnet från en kungsgård. Den ursprungliga formen är Sätra, plural form (se inl. 3.3.1) av → säter ’utmarksäng’. Förmodligen ändrades Sätra till singularformen Säter vid inrättandet av kungsgården på 1550-talet för att man lättare skulle kunna hålla isär denna ort från andra närbelägna platser med samma namn. Dock brukades Sätra ända in på 1600-talet.

Säter sn, Vadsbo hd, Västergötland. Sætra 1345. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → säter ’utmarksäng’.

Säterbo del av Arboga stad (f.d. sn, Åkerbo hd), Västmanland. (in) parochia Sæterboherdhe 1291. – Namnet, ett ursprungligt *Sæterbohæradh med efterleden → härad i betydelsen ’bygd’, betyder ’säterbornas bygd’ (se → säter ’utmarksäng’). Den bebyggelsehistoriska bakgrunden till namnet är inte klarlagd.

Sätergläntan hantverksskola för hemslöjd, Åls sn, Dalarna. – Då gården tillkom 1922 skapade man detta nya namn av de positivt laddade orden säter ’fäbodställe’ och glänta. Båda var på sätt och vis motiverade då skolan anlades på fäbodvallen Knippbodarna. I denna del av Dalarna kallas emellertid fäbodställe för bodar, i Ål uttalat »buär».

Sätila sn, tätort, Marks hd, Västergötland. (de) Sæteldhrum 1313 avskr. (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller fsv. *sæ(r) ’sjö’ och i efterleden snarast fsv. tældra, en sidoform till fsv. tiældra ’gränssten, råmärkes-sten’. Tätorten har vuxit fram vid sockenkyrkan.

Sätofta tätort, by, Bosjöklosters sn, Frosta hd, Skåne. Sæthætoftæ 1181 sen avskr., (de) Sætoftæ 1292 sen avskr., Setoft 1557. – Namnets efterled innehåller toft, en sidoform till → tomt. Om det äldsta belägget är pålitligt, kan förleden utgöras av ett forndanskt *sæta ’uppehållsplats, boning’. Om så inte är fallet, torde förleden vara fda. *sæ ’sjö’ med syftning på läget vid Östra Ringsjön. Tätorten har vuxit fram ur yngre sommarstugebebyggelse.

Sätrabrunn tätort, hälsobrunn, Kila sn, Övertjurbo hd, Västmanland. – Namnet på denna 1701 anlagda brunnsort innehåller → säter ’utmarksäng’.

Sättersta sn, Rönö hd, Södermanland. (de) Setastum 1280- eller 1290-talet? – Socknen har fått sitt namn från gården Sättersta. Förleden kan innehålla ett med sitta samhörigt ord, måhända säte med betydelsen ’uppehållsplats’. Efterleden är → sta(d).

Sättna sn, Medelpad. (Aff) Settne Sockn 1543. – Namnet anses vara pluralis av en motsvarighet till fvn. *setn, besläktat med verbet sitta och med betydelsen ’uppehållsort; boplats’. Motsvarande namnbildningar återfinns på norskt område. Det är obekant vad namnet avsett, innan det blev sockennamn.

Sätuna gods, Björklinge sn, Norunda hd, Uppland. (i) Sætunum 1353. – Namnet är sammansatt av fsv. *sæ(r) ’sjö’, samt → tuna. Förleden syftar på läget vid Långsjöns norra ände för den by som gett godset dess namn.

Sätuna sn, Gudhems hd, Västergötland. Sætuner 1311 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller fsv. *sæ(r) ’sjö’, efterleden är → tuna.

Sävar sn, tätort, Västerbotten. Szeuara 1539 (avser den nuvarande kyrkbyn). – Tätorten är framvuxen ur kyrkbyn. Socknen, utbruten ur Umeå socken 1823, har övertagit kyrkbyns namn. En tolkning, dock osäker, är att förleden innehåller fsv. *sæ(r) ’sjö’, här med syftning på havet, och att efterleden innehåller ett ord fsv. *vara, möjligen i betydelsen ’höglänt markområde; stenig skogsbacke; grusmark’ e.d.

Sävare sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. ecclesia Sæuara 1361. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn (i Sæuarom 1397). Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnets efterled innehåller fsv. *vara, eller möjligen ett därmed nära samhörigt ord, med betydelsen ’höglänt mark, grusig (ut)mark, sandig hed’ e.d. Förleden innehåller Sæ-’sjö’, rimligtvis med syftning på Vänern. En tolkning av Sävare som ’sandmarken’ är topografiskt träffande. Kyrkbyn ligger omkring 3 km från Vänern men i anslutning till ett vidsträckt sandområde, som når ända ned till sjöns strand och under forntiden kan ha burit detta ortnamn på Sä- och givit det till byn Sävare.

Sävast tätort, Överluleå sn, Norrbotten. (i) Sefastaby 1486. – Tätorten är framvuxen ur en by. Förleden i namnets äldre form Sävastby, fsv. *Sighfasta(r)by, innehåller genitiv av mansnamnet Sigfast, här möjligen avseende en person som omtalas som testamentsvittne år 1339. En ljudövergång f > v är vanlig i de många mansnamnen på fast, varav -v- i Sävast. Efterleden i det äldre Sävastby är → by ’gård; by’. Förenklingen av Sävastby till Sävast är betygad först 1825 i bynamnet, men redan 1685 förekommer inbyggarbeteckningen sävastar (Säfwastarne, Säfwasterna m.fl.).

Säve sn, tätort, Västra Hisings hd, Bohuslän. (i) Siaffuar sokn 1354 avskr. – Någon by eller gård med namnet Säve finns inte. Namnet, som ursprungligen innehåller fornvästnordisk genitiv singularis av ordet sjö och ordet socken, alltså ’Sjösocknen’, torde i stället ursprungligen ha avsett ett sankt område invid kyrkan. Fr.o.m. 1600-talet förekommer skrivningar utan ordet socken. Tätorten är framvuxen vid den 1907 öppnade järnvägsstationen, i anslutning till sockenkyrkan.

Sävedals härad hd, Västergötland. Sæwudæl 1200-talets slut. – Sävedal, som är ett gammalt bygdenamn, innehåller som förled det gamla namnet på → Säveån, fsv. Sæva. Häradets huvudbygd ligger i Säveåns dalgång.

Säveån å, Bohuslän och Västergötland. (iuxta) ampnem [’ström, älv’] Sæuæ 1321. – Ånamnet är bildat till adjektivet fsv. sæver ’lugn, stilla’ (jfr sävlig), syftande på åns lugna lopp.

Sävja tätort, Danmarks sn, Vaksala hd, Uppland. (jn) Seffium 1291. – Namnet, som är övertaget från byn Sävja, är flertydigt. Kanske ska det snarast uppfattas som pluralis (se inl. 3.3.1) av ett äldre fjärdnamn fsv. *Sævi, avseende den forntida vattenyta som sträckte sig från Uppsalaåsen åt sydöst längs Sävjaån. Detta *Sævi skulle kunna vara bildat till växtbeteckningen säv och betyda ’den sävrika fjärden’. Alternativt kan det röra sig om ett ord med betydelsen ’väta’, besläktat med sav ’näringsvätska i träd’. I så fall skulle namnet snarast ha tagit fasta på de sumpiga stränderna kring den grunda fjärden.

Sävsjö kn, stad, Småland. – Bebyggelsen har vuxit fram kring en landsvägsknut och den år 1864 öppnade järnvägslinjen, vars järnvägsstation gavs namn efter den väster därom belägna byn Sävsjö (in Sepsio 1319). Dess namn avsåg ursprungligen den intilliggande sjön Säv-sjön. I sjönamnets förled ingår växtbeteckningen säv.

Sävstaholm gods, Västra Vingåkers sn, Oppunda hd, Södermanland. – Ortnamnet innehåller ett äldre bynamn Sävsta (Sigwalstadhæ 1308), till vilket elementet → holm fogats. Sävsta innehåller i efterleden → sta(d) och i förleden det fornsvenska mansnamnet Sighvald.

Söderala sn, tätort, Hälsingland. Sudheralum 1302. – Tätorten omfattar flera byar i kyrktrakten. Se vidare → Norrala.

Söderarm ö, Rådmansö sn, Frötuna och Länna skg, Uppland. Söder-arms Båkar 1788. – Enligt ett förslag skulle namnet ursprungligen syfta på ett sjömärke med en visare – en »arm» – på ön. Tolkningen stämmer bra med öns läge på södra sidan om den gamla farleden mellan Sverige och Finland.

Söderby-Karl sn, tätort, Lyhundra hd, Uppland. – Socknen bildades 1796 genom sammanslagning av Söderby och Karlskyrka socknar. Namnet Söderby (De Sudherby 1344), övertaget från kyrkbyn (numera tätort), är sammansatt av väderstrecksbeteckningen söder och → by ’gård; by’. Karlskyrka återgår på ett äldre Karlungskirkia (Karlungskirkiu 1287), där förleden säkerligen ska sammanhållas med bynamnet Karlösa. Snarast är det i Karlungskirkia ingående Karlung att uppfatta som ett hus-bondenamn för bonden i Karlösa, som då också får tänkas vara den som lät uppföra kyrkan. Ett alternativ är att kyrkan är namngiven efter lokalhelgonet Sankt Karlung, som då bör ha varit en man från Karlösa. Föreställningarna om ett helgon Sankt Karlung kan dock ha uppstått genom spekulationer utifrån kyrkans namn. Karlösa (in → Karløsum 1378) är en sammansättning av mansnamnet fsv. Karle och → lösa ’glänta; äng’.

Söderbärke sn, tätort, Dalarna. – Tätorten består av byar i kyrktrakten. Se vidare → Barken.

Söderfors sn, tätort, Örbyhus hd, Uppland. (in) Sydderfors 1356 avskr. (avser en kvarn). – Tätorten och socknen har namn efter bruket Söderfors, anlagt vid en fors i Dalälven mellan Jörsön och den östra älvstranden. Förleden relaterar denna fors till nordligare belägna forsar längs Jörsöns västra och norra stränder.

Söderhamn kn, stad, Hälsingland. Sødre hampn 1552 (avser en hamn). – Staden grundades 1620, varvid den bröts ut ur Söderala socken. Namnet har ursprungligen syftat på en hamn och uttrycker motsats till en annan, förmodligen närbelägen hamn. Enligt uppgifter från 1700-talet har denna kallats Norra hamnen och varit belägen i havsviken Norrfjärden nordöst och öster om staden (jämför Södra Fierden 1747 som namn på Söderhamnsfjärden).

Söderköping kn, stad, Östergötland. (in) Sudhercopia 1200-talet (latiniserad namnform). – Ortnamnet innehåller fsv. køpinger, køpunger ’handelsplats’. Förleden Söder särskiljer orten från → Norrköping i samma landskap, och namnets innebörd är ’det södra Köping’ eller ’den södra handelsplatsen’.

Södermalm stadsdel, Stockholms stad. (in) fundo dicto [’inom det område som kallas’] Suthræ malm 1288. – Namnet har uppkommit i analogi med → Norrmalm. Det avsåg från början säkerligen endast området närmast staden mellan broarna. Området som stadsdelen nu omfattar har sannolikt ursprungligen hetat Åsö(n) (a Ase ca 1345), där ås säkerligen syftar på Brunkebergsåsens (→ Brunkeberg) fortsättning söder ut från Stadsholmen.

Södermanland landskap, Sundermannia ca 1120 avskr.– Namnet betyder ’södermännens land. Södermännen var i gammal tid de som bodde i området söder om → Uppland (jfr → Västmanland);¨se vidare → Sverige. Sörmland är en sammandragen form av Södermanland.

Södermanlands län län, – Namnet är bildat till landskapsnamnet → Södermanland. Äldst omfattade länet hela Södermanland, dock under namnet Nyköpings län. År 1714 fördes länets östligaste del till → Stockholms län.

Söderslätt del av sydvästra Skåne, Söndreslätt 1690. – Namnet, ofta synonymt med Söderlen (jfr → Österlen), betecknar en del av sydvästra Skåneslätten med oklara gränser.

Södersvik tätort, Rådmansö sn, Frötuna och Länna skg, Uppland. – Tätorten har vuxit upp vid en gammal hamnplats för Lågarö by. Namnet kan vara en sammandragning av ett ursprungligt *Södergårdsvik där förleden i så fall innehåller namnet på en av gårdarna i byn, Södergården.

Södertälje kn, stad, Södermanland. Telgas 1000-talet avskr., Datum Tælgis 1279, Södertelge 1592. – Till grund för namnet ligger ett fornsvenskt *talgh, ev. *tælgh(ia), besläktat med verbet tälja och med innebörden ’skåra, inskärning, nedskärning’ eller ’vik’. Den sakliga bakgrunden till namnet är den långsträckta dalgång som skiljer Södertörn från Sörmlands fastland och genom vilken smala vikar söker sig fram från såväl norr som söder. Den forntida vattenled som gått genom dalgången bör ha burit namnet *Talgh eller *Tælgh(ia). I det förra fallet får man tänka sig att Södertälje innehåller en inbyggarbeteckning fsv. *tælghiar ’de som bor vid *Talgh’, bildad till detta namn. I det senare fallet får man räkna med att bebyggelsenamnet sekundärt fått plural form (se inl. 3.3.1). Förleden Söder är tillfogad för att skilja namnet från → Norrtälje. Jfr → Västertälje och → Östertälje.

Södertörn halvö, Södermanland. (de) Thørh 1281, (in) Tør 1283, Södertörn 1645, Södertören 1689. – Namnets fornsvenska form har varit Tør, i bestämd form Tøren, varav senare Törn (Södertörn). Det gamla namnet Tør ingår i de båda medeltida hundaresnamnen Yfra och Ytra Tør (Övre och Yttre Tör), motsvarande → Svartlösa och → Sotholms härad. Den fornnorska skaldedikten Ynglingatal (ca 900) omtalar ett taur, som av flera forskare identifierats med ortnamnet fsv. Tør, dock på osäkra grunder. Etymologin av detta mycket gamla namn är omstridd och kompliceras av att det är osäkert om det återgår på ett *Taur eller *Tǫr (< *Taru). I det förstnämnda fallet har föreslagits att det kan röra sig om en bildning till ett urnordiskt adjektiv *tau(h)r(i)a ’utsträckt’, samhörig med ett fornspråkligt verb *tiuhan ’draga’. Namnet skulle i så fall kunna syfta på den höga och raka – utsträckta – kustlinjen, som möter längs den viktiga segelleden mot Södertälje. Har man att göra med ett gammalt *Tǫr är det tilltalande att se en ortnamnsbildning till ett urnordiskt *tar ’något sönderrivet eller sönderstyckat, spricka, klyfta’ e.d. Besläktade bildningar finns i andra germanska språk och även i norska dialekter. Namnet skulle i så fall ta fasta på Södertörns klippiga och sönderrivna syd- och östkust. Förleden Söder kan möjligen vara tillagd för att skilja namnet från ett Tør beläget norr om Stockholm, av vilket ett minne kan finnas i namnet Törnskogen i Sollentuna. Troligare är dock att den har en mer allmän syftning på läget söder om Stockholm.

Södervidinge sn, Harjagers hd, Skåne. (in) parochia Synderhwidinge ca 1368. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det kan vara en bildning med → -inge till ett namn fda. *Syndærhvitinger på en nu försvunnen sjö vid kyrkbyn. Sjönamnets efterled är i så fall en bildning till adjektivet vit, troligen med syftning på vit växtlighet (ängsull e.d.); förleden, fda. syndær ’söder’, relaterar namnet till det sjönamn som ligger till grund för namnet på den angränsande byn och socknen → Norrvidinge.

Söderåkra sn, tätort, Södra Möre hd, Småland. (j) Sudherakers sokn 1390. – Ortnamnet är sammansatt av väderstrecksbeteckningen söder och → åker. Socknen skiljs från den nordligare kustbygden i Möre av ett skogsområde. Det är oklart om namnet är att uppfatta som ett gammalt bynamn eller som ett namn på den plats där kyrkan uppfördes. Namnets nutida form på -a återgår på en inbyggarbeteckning *sudherakrar ’söderåkersbor’ i sammansättningen Söderåkra socken.

Söderåsen höjdsträckning, Skåne. (paa) Sønderaas 1501 avskr. – Åsens namn har givits av invånarna i Norra och Södra Åsbo härad norr om åsen.

Södra Björke sn, Gäsene hd, Västergötland. (j) Byrke 1394. – Socknen har fått namnet Björke från kyrkbyn. Namnet innehåller fsv. *birke ’björkdunge, björkskog’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Björke. Namnleden Södra skiljer socknen från → Norra Björke socken i samma landskap.

Södra Borgafjällen fjällmassiv, Frostvikens sn, Jämtland. – Fjällområdet, som även kallats Orrnäsfjället efter en av topparna, utgör den södra delen i förhållande till → Norra Borgafjällen.

Södra Bullaresjön sjö → Bullarens härad.

Södra Finnskoga sn, Älvdals hd, Värmland. Södra Finnskoga Capellförsamling 1840. – Namnet på socknen, som bröts ut ur Dalby socken 1840, betecknar socknen som den södra delen av finnskogarna, de skogsområden i nordvästra Värmland som koloniserades av finnar med början på 1600-talet. Formen -skoga är den dialektala motsvarigheten till riksspråkets skogarna. Jfr → Norra Finnskoga.

Södra Fågelås sn, Kåkinds hd, Västergötland → Norra Fågelås.

Södra Gardfjället fjällmassiv, Vilhelmina sn, Lappland → Norra Gardfjället.

Södra Hestra sn, tätort, Västbo hd, Småland. (de) Hestrom 1310. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Namnet, som har plural form (se inl. 3.3.1), är bildat till fsv. → hester ’skottskog, småskog’. Tillägget Södra gavs 1886 för att skilja socknen från → Norra Hestra i Mo härad.

Södra Härene sn, Kullings hd, Västergötland. Hæræne sokn 1386. – Socknen har fått namnet Härene från kyrkbyn. Efterleden innehåller → vin ’betesmark; äng’. Förleden innehåller dialektordet har ’stengrund, stenig mark’ e.d. eller djurbeteckningen hare. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Härene. Den tillagda namnleden Södra skiljer socknen från → Norra Härene i samma landskap.

Södra Kedum sn, Barne hd, Västergötland. Kithem 1352. – Socknen har fått namnet Kedum från kyrkbyn. Det är sammansatt av kid ’killing, kid’ och → hem ’boplats; gård’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Kedum. Tillägget Södra särskiljer socknen från → Norra Kedum i samma landskap.

Södra Kvarken del av Ålands hav och Bottenhavet mellan Uppland och Åland → Norra Kvarken.

Södra Kyrketorp sn, Gudhems hd, Västergötland. Kirkiotorp sokn 1462. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med → torp ’nybygge’ sammansatta namnet betyder snarast ’den bebyggelse Torp där en kyrka byggts’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Kyrketorp. Namnleden Södra särskiljer socknen från → Norra Kyrketorp i samma landskap.

Södra Ljunga sn, Sunnerbo hd, Småland. (i) Liung sokn 1388. – Sockennamnet kan ursprungligen ha avsett den plats där kyrkan uppfördes. Det innehåller en inbyggarbeteckning *liungar ’inbyggare i Liungs sokn’ och är bildat till fsv. liung ’ljungmark’. Tillägget Södra tillkom 1886 för att socknen skulle åtskiljas från → Norra Ljunga i Västra härad.

Södra Loken sjö, Grythyttans sn, Grythytte och Hällefors hd, Västmanland → Loka brunn.

Södra Lundby sn, Laske hd, Västergötland. ecclesie Lundby 1286. – Socknen har fått namnet Lundby från kyrkbyn. Det innehåller lund och → by ’gård; by’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Lundby. Tillägget Södra särskiljer socknen från → Norra Lundby socken i samma landskap.

Södra Mellby sn, Albo hd, Skåne. (in) Mæthilby 1313 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, är sammansatt av adjektivet fda. *m(i)æthal ’i mitten befintlig’ med oklar syftning och → by ’gård; by’. Sedan 1886 heter socknen officiellt Södra Mellby till åtskillnad från → Norra Mellby.

Södra Motjärnen tätort, Nordmarks sn, Färnebo hd, Värmland → Motjärnshyttan.

Södra Möckleby sn, Gräsgårds hd, Öland. (de) Myklæby 1279, (j) Sydhra Myklaby sokn 1429. – Namnet, som är övertaget från kyrkbyn, är sammansatt av bestämd form av det fornsvenska adjektivet mykil ’stor’ och → by ’gård; by’, således ’den stora byn’. Bestämningen Södra har fogats till namnet för att skilja det från → Norra Möckleby i Möckleby härad.

Södra Möre härad hd, Småland. (j) Sudhrehærædhe jnnan Møre 1377 avskr. – Häradet är det södra av de båda härad som det småländska → Möre alltsedan de äldsta källorna varit indelat i. Se vidare → Norra Möre härad.

Södra Ny sn, Näs hd, Värmland. Ny soken 1503. – Sockennamnet anger socknen som ny i förhållande till modersocknen → By. Södra tillades 1886 till åtskillnad från sockennamnen → Ny och → Norra Ny.

Södra Näs tätort, Träslövs sn, Himle hd, Halland. Naes 1580. – Tätorten har utvecklats ur byn Näs, som ligger på ett näs i Kattegatt. Bestämningen Södra är tillagd med tanke på byn Trönningenäs, också kallad (Norra) Näs, i grannsocknen Lindberg (→ Trönninge).

Södra Råda sn, Visnums hd, Värmland. Rudha sokn 1346. – Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller → rud ’röjning’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Råda. Förleden Södra särskiljer socknen från → Norra Råda socken i samma landskap.

Södra Rörum sn, Frosta hd, Skåne. (in) Rytherum syndra [’södra’] 1360- eller 1370-talet. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden genitiv pluralis av dialektordet ryd ’röjning’ (jfr → ryd). Efterleden är → rum ’öppen plats’. Tillägget Södra skiljer socknen från → Norra Rörum i samma härad.

Södra Sallerup sn, Oxie hd, Skåne. (j) Salorp 1485 avskr. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Om namnet har samma ursprung som Västra Sallerup och Östra Sallerup, innehåller det i förleden troligen mansnamnet fda. Saxel (< Saxulf), om inte möjligen mansnamnet fda. Salli. Efterleden är torp ’nybygge’. Södra tillades 1886 i syfte att skilja socknen från Västra Sallerup och Östra Sallerup.

Södra Sandby sn, tätort, Torna hd, Skåne. (in) Sanby ca 1250 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn (nu en tätort). Det är sammansatt av sand och → by ’gård; by’. Bebyggelsen ligger på sandjord på gränsen till lerslätten i väster. Södra tillades 1886 till åtskillnad från → Norra Sandby.

Södra Sandsjö sn, Konga hd, Småland. Sandßiiöö 1680. – Socknen har tidigare hört till Linneryds socken. Någon gård eller by med motsvarande namn finns inte. Kyrkan uppfördes vid den intilliggande Sandsjön, och socknen har fått namn efter denna. Socknen kallas från 1886 Södra Sandsjö för att den ska åtskiljas från → Norra Sandsjö i Västra härad.

Södra Solberga sn, Västra hd, Småland. ecclesie Solbærgha 1335?, (i) Solbærgha sokn 1398. – Socknen har fått sitt namn från en gård. För tolkningen av namnet se → Norra Solberga.

Södra Storfjället lågfjällsområde, Tärna sn, Lappland. – Fjällets sydsamiska namn Åarjel-Stoerevaerie är troligen en översättning av det svenska namnet. Jfr → Norra Storfjället.

Södra Sunderbyn tätort, Nederluleå sn, Norrbotten. – Tätorten utgörs av den centrala delen av den stora byn Sunderbyn. Namnet Södra Sunderbyn gavs först till en järnvägshållplats vid den nuvarande tätorten och står motsatsförhållande till Norra Sunderbyn, vilket 1923 blev namn på en järnvägs- och poststation och med tiden kom att beteckna hela norra delen av Sunderbyn. Namnet Sunderbyn (i Swnderby 1502) kan återgå på fsv. *Sundaraby och i förleden innehålla genitiv pluralis av en inbyggarbeteckning fsv. *sundare ’»sundare», person bosatt vid ett sund, person som härstammar från eller bor på en plats som heter Sund’. I efterleden ingår → by ’gård; by’.

Södra Säm sn, Kinds hd, Västergötland. Sææm 1346 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått namnet Säm från kyrkbyn. Förleden innehåller fsv. *sæ(r) ’sjö’ och efterleden → hem ’boplats; gård’. Den namngivande byn ligger vid en sjö som efter byn kallas Sämsjön. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Säm. Tillägget Södra särskiljer socknen från → Norra Säm i samma landskap.

Södra Tjusts härad hd, Småland → Norra Tjusts härad.

Södra Unnaryd sn, Västbo hd, Småland. (apud) ecclesiam Vndariuth 1300. – Då två socknar i Småland hette Unnaryd, beslöts 1886 att de skulle kallas → Norra Unnaryd och Södra Unnaryd. Södra Unnaryd har övertagit namnet från kyrkbyn Unnaryd, numera en tätort. I förleden ingår genitiv *Unda av den intilliggande sjön Unnens namn, fsv. *Unde (innehållande fsv. *unde ’sjö’). Efterleden är → ryd ’röjning’.

Södra Vedbo härad hd, Småland. (j) Sudhra Widhbo 1399. – Häradet omfattar södra delen av det tidigare häradet Vedbo, som vid mitten av 1400-talet delades i → Norra Vedbo härad och Södra Vedbo härad.

Södra Vi sn, tätort, Sevede hd, Småland. (in) parochia Wi 1311. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn och innehåller → vi ’helig plats, kultplats’. Södra är tillagt i sen tid för att skilja namnet från Norra Vi i Ydre hd, Östergötland. För tätortens namngivning har säkerligen också järnvägsstationen Södra Vi spelat en roll.

Södra Ving sn, Ås hd, Västergötland. parochia Wighne 1334. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller troligen ett gammalt namn relaterat till den intilliggande sjön Mogden, ett fornsvenskt *Vighn ’den krokiga, Kroksjön’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Ving. Förleden Södra särskiljer socknen från → Norra Ving i samma landskap.

Södra Vram sn, Luggude hd, Skåne. (in) Sundra [’södra’] Wram 1424 (avser kyrkbyn) → Norra Vram.

Södra Vånga sn, Ås hd, Västergötland. Wanga sokn 1380. – Socknens namn är givet efter kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller fsv. vanger ’fält, mark’, svenska dialekters vång ’en bys eller ett hemmans inhägnade ägor i motsats till utmarken; gärde; skifte; hage’. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Vånga. Förleden Södra särskiljer socknen från → Norra Vånga socken i samma landskap.

Södra Åby sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Aby 1133 avskr. (avser kyrkbyn), (in) Aby syndræ [’södra’] 1410 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn, som ursprungligen var en del av grannbyn Norra Åby i samma socken, där den å rinner som förleden åsyftar. Efterleden är → by ’gård; by’.

Södra Åkarp sn, Oxie hd, Skåne. (in) Akathorp 1310. – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, innehåller mansnamnet Åke och → torp ’nybygge’. Södra tilllades 1886 i syfte att skilja socknen från → Norra Åkarp.

Stödra Åsarp sn, Kinds hd, Västergötland. Asatorppe kyrkke 1400-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller mansnamnet fsv. Ase, genitiv pluralis av ordet ås eller ett äldre ortnamn innehållande ås. Kyrkan ligger mellan höjder. Sedan 1886 är socknens officiella namn Södra Åsarp. Namnleden Södra särskiljer socknen från → Norra Åsarp i samma landskap.

Södra Åsbo härad hd, Skåne. Asboheret sµndræ ca 1300, (in) Syndreasboheret 1323 avskr. → Norra Åsbo härad.

Södra Åsum sn, Färs hd, Skåne. Asum ca 1300 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Det innehåller dativ pluralis (se inl. 3.3.1) av ås med syftning på en höjdsträckning vid kyrkbyn. Södra tillades 1886 i syfte att skilja socknen från → Norra Åsum.

Södra Ulvön ö, Nätra sn, Ångermanland → Ulvön, Norra, Södra.

Sölvesborg kn, stad, Blekinge. Siluisborgh 1343 sen avskr. (avser en borg), Syluesborgh 1406 (avser en borg). – Stadens namn, som ursprungligen avsåg en borg, anses innehålla ett äldre namn fda. *Sylvir (*Sølvir) ’den grumliga’ på den inre delen av Sölvesborgsviken.

Söndrum sn, Halmstads hd, Halland. (j) Sonderam sonkn 1399. – Namnet är lånat från kyrkbyn. I förleden ingår fda. syndræ ’södra’. Efterleden är → hem ’boplats; gård’. Namngivningen kan ha skett utifrån den längre norrut belägna byn Onsjö.

Söne sn, Kållands hd, Västergötland. (De) Søne 1291. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. Efterleden innehåller → vin ’betesmark; äng’, förleden troligen so ’sugga’.

Sönnarslöv, Västra, Östra snr, Skåne → Västra Sönnarslöv och → Östra Sönnarslöv.

Söraby sn, Norrvidinge hd, Småland. – Socknen har fått sitt namn från byn Söraby (Södraby 1770). Den består av de sedan 1782 sammanslagna socknarna Norra och Södra Rottne, i sin tur uppkomna ur ett äldre Rottne (Røtne 1350; rimligen felskrivning för Rotne), ett ursprungligt ånamn *Rotn ’den rytande’ eller ’den nedstörtande’ (jfr sjönamnet → Rottnen).

Sörbo by, Krokstads sn, Sörbygdens hd, Bohuslän → Sörbygdens härad.

Sörbotten annat namn för Bottniska viken söder om Kvarken → Norrbotten.

Sörby sn, Västra Göinge hd, Skåne. Sørby Sognn 1570-talet. – Sockennamnet, som har lånats från kyrkbyn, kan innehålla ett forndanskt *sør ’smuts, gyttja’. Efterleden är → by ’gård; by’.

Sörby sn, Vilske hd, Västergötland. Sørby 1305. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Efterleden innehåller → by ’gård; by’. Förleden innehåller dialektordet sör ’smuts, gyttja’. Nära byn finns sankmarker.

Sörbygdens härad hd, Bohuslän. (a) Saurbiom, (a) Saurbioom 1433. – Den äldre namnformen, som innehåller pluralis av ordet by, utgår från bynamnet Sörbo (i Saurbœ 1273?) i Krokstads socken. Det synes råda en fördelning mellan den plurala formen som bygde- och skeppsredenamn (→ härad) och den singulara formen som bynamn. I den förra funktionen utbyts efterleden under medeltiden mot bygd (j Sorbygd 1430). Förleden innehåller fvn. saurr ’smuts, gyttja’, syftande på sank mark. På grund av dialektalt sammanfall av fvn. saurr och suðr ’söder’ i sör har namnet associerats med väderstrecksbeteckningen (Södherbygden 1527); härtill har bidragit att Sörbo ligger längst i söder i Krokstads socken.

Sördellen sjö i nordöstra Hälsingland → Dellensjöarna.

Sörfors tätort, Umeå sn, Västerbotten. Sudrafors 1530-talet. – Tätorten utgörs av en by. Namnet är givet efter läget vid Sörforsen i Umeälven. Vid den norr därom belägna Norrforsen ligger byn Norrfors (Norrafors 1530-talet). Jfr → Stornorrfors.

Sörforsa tätort, Forsa sn, Hälsingland. – Tätorten växte i 1900-talets början fram som industrisamhälle i byn Lund (Lwndhen 1535, Lundh 1542), vars namn ursprungligen syftade på det lövträdsbestånd som finns i tätortens centrum. Med tanke på det skånska stadsnamnet Lund kunde den år 1929 inrättade postanstalten inte överta samhällets namn utan fick i stället heta Sörforsa. Detta nyskapade namn syftade på att postanstaltens utbärningsområde skulle omfatta södra delen av Forsa socken. Det kom så småningom också att brukas som namn på samhället.

Sörgadden sydspetsen av Gadden, ö i Norra Kvarken, Holmöns sn, Västerbotten → Holmön.

Sörmjöle tätort, Hörnefors sn, Västerbotten. Södermiölu 1539. – Tätorten återgår på en by. Förleden särskiljer detta namn från det 6 km längre bort uppträdande bynamnet Norrmjöle (Norre Miölu 1539). Båda byarna ligger nära kusten, Sörmjöle väster om och till och med något norr om Norrmjöle, något som förklaras av att den öst-västliga kuststräckan i äldre tid uppfattats som nord-sydlig. I namnens efterled ingår en böjd form av ett ånamn, fsv. *Miøla, avseende två olika åar, Sörmjöleån och Norrmjöleån. Ånamnet är bildat till dialektordet mjäla i betydelsen ’lös, fin sand; blandning av sandjord och mylla’, på västerbottniska mjöla ’backe av fin, vit sand’ o.d.

Sörmland landskap → Södermanland.

Sörsta by, Kolbäcks sn, Snevringe hd, Västmanland → Sörstafors.

Sörstafors tätort, Kolbäcks sn, Snevringe hd, Västmanland. – Tätorten har vuxit fram i anslutning till Sörstafors pappersbruk, beläget vid en fors i Kolbäcksån. Namnets förled utgörs av namnet på den intilliggande byn Sörsta, på vars mark pappersbruket anlades. Bynamnet Sörsta (in Sudrusum 1369) är sammansatt av väderstrecksbeteckningen söder och pluralis av hus med senare ombildning i anslutning till de i bygden vanliga ortnamnen på → sta(d). Vilken bebyggelse Sörsta är relaterad till är obekant.

Sörsundet sund mellan Hamrångefjärden och Bottenhavet, Hamrånge sn, Gästrikland. → Norrsundet.

Sörvik tätort, Ludvika sn, Dalarna. – Tätorten är framvuxen ur en by. Ännu 1882 benämndes byn Sörgovik att särskilja från Norrgovik, en by längre norrut (Ssöderguduika 1539, Norreguduika 1539). Byarna kallas numera Sörvik och Norrvik. De har utvecklats ur en äldre by, kanske benämnd fsv. *Gudhuvik och troligen belägen på platsen för nuvarande Sörvik. Förleden i detta namn kan vara genitiv av fsv. *Gudha, avseende den å som avvattnar sjöarna Norra och Södra Gussjön. Efterleden i *Gudhuvik har syftat på den vik vid Sörvik där *Gudha mynnar i sjön Väsman. Namnens bakgrund kan ses på två sätt. I det ena fallet vore ånamnet bildat till ett verb fsv. *gudha, ännu levande i dialekterna som gåda ’ånga, ryka; prata, stimma, stoja’ o.d., varvid Gussjön, fsv. *Gudhusior, bildats till ånamnet. Ånamnet skulle därmed betyda ’den ångande, rykande (ån)’ eller, om namnet är ljudhärmande, ’den stimmande (ån)’ e.d. I det andra fallet kan sjönamnet ha varit utgångspunkt för ånamnet *Gudha och lytt fsv. *Giudhasior med som förled genitiv pluralis av fsv. *giudher ’fiskgjuse’, vilket motsvaras av dialektordet (fisk)gjud, och som efterled fsv. sior ’sjö’. Sjönamnet har därvid genomgått en ljudutveckling *Giudhasior > *Gudhasior > Gussjö(n). Till *Gudhasior kan så ett ånamn *Gudha ’ån som avvattnar »Gjudsjön»’ ha skapats.

Söråker tätort, Hässjö sn, Medelpad. Sijörakker 1535. – Tätorten har vuxit fram vid ett sågverk och en massafabrik samt den år 1925 öppnade järnvägslinjen. Namnet, som äldst avsåg en by, innehåller väderstrecksbeteckningen söder och → åker.

Sösdala tätort, Norra Mellby sn, Västra Göinge hd, Skåne. Systaala 1368 sen avskr., Søstalle 1583. – Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation vid södra stambanan, norr om den gamla byn Sösdala. Namnet är oklart; kanske innehåller det i förleden ett ord fda. *søs ’smuts, sumpmark’ med syftning på sumpmarker söder om byn eller möjligen ett mansnamn fda. *Sø(i)r ’den som dräper, offrar’. Efterleden är pluralis (se inl. 3.3.1) av dal.

Sövde sn, tätort, Färs hd, Skåne. (aff) Søwedhe 1478 (avser en gård). – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller i förleden troligen fda. *sæ ’sjö’, med syftning på Sövdesjön. Efterleden är dativ singularis av fda. with ’skog’. Tätorten har vuxit fram ur kyrkbyn och norr därom belägen sommarstugebebyggelse.

Sövestad sn, tätort, Herrestads hd, Skåne. (Jn) Seuestathum 1100-talets mellersta del. – Sockennamnet avsåg ursprungligen kyrkbyn (nu en tätort). Det kan i förleden innehålla ett forndanskt *sæwi ’fuktighet’, åsyftande forna sankmarker öster om kyrkbyn. Efterleden är → sta(d).