M

Madesjö–Mösseberg

Madesjö sn, Södra Möre hd, Småland. (aff) Madasiöö 1506. – Socknen har ytterst sitt namn från den nu utdikade Madesjön, som också gett upphov till bynamnet Madesjö (nu Västra och Östra Madesjö), avseende bebyggelse på andra sidan sjön sett från kyrkan. Socknen motsvarar fyra fjärdingar i den äldre fjärdingsindelningen, vara två hette Made respektive Gangsmade. Detta antyder att sockennamnet kan vara beroende av ett äldre bygde- eller distriktsnamn. *Made(sjö).

Madängsholm tätort, Baltaks sn, Vartofta hd, Västergötland. – Tätorten har vuxit fram i anslutning till Madängsholms järnvägsstation, anlagd vid en 1906 öppnad linje. Vid egendomen Madängsholm fanns på 1800-talet olika industrianläggningar. Ortnamnet är bildat till namnet på en intilliggande by, Madäng (fsv. Madhunge), som är en bildning med -unge (→ -inge) till mad ’sank ängsmark’. Vid Madängsholm ligger holmar i ån Tidan.

Magelungen sjö, Huddinge sn, Svartlösa hd, Södermanland, , Stockholms stad. Magerungen 1635, Magelungen 1685. – Namnet är möjligen bildat med ändelsen -ung till adjektivet mager (med den inte ovanliga övergången av r till s.k. tjockt l) med syftning på sjöns särskilt i väster rätt smala och långsträckta form.

Maglarp sn, Skytts hd, Skåne. (de) Maklathorp 1368. – Sockennamnet, som har övertagits från kyrkbyn, innehåller i förleden en sidoform till fda. mikil ’stor’. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Maglehem sn, Gärds hd, Skåne. Hoeum 1135 (avser en gård), (in) parochia Maglahem 1386. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Eftersom en ursprunglig efterled hem (med oursprungligt kort e-ljud) regelrätt borde ha utvecklats till um, har namnets efterled tolkats som ett ursprungligt ortnamn fda. *Hō-hēm, sammansatt av en forndansk motsvarighet till adjektivet fvn. hō ’hög’ och → hem ’boplats; gård’, varur småningom uppstått ett *Hem (med långt e-ljud). Förleden Magle innehåller en sidoform till fda. mikil ’stor’ och är given till åtskillnad från grannbyn Lillehem; dessa båda bebyggelser var äldst troligen delar av en enda bebyggelse.

Magra sn, Bjärke hd, Västergötland. Maghra sokn 1403. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Namnet sammanhänger troligen på ett eller annat sätt med adjektivet mager. Det har antagits att namnet syftar på jordmånens beskaffenhet. Åkerjorden i Magra by uppges vara sandig.

Majorna stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. Mayerne 1652. – En äldre tolkning att Majorna skulle vara »Mariorna» och syfta på området kring Mariebergs kyrka och den 1820 nedbrunna Mariakyrkan på Gamla Varvet kan avvisas, eftersom namnet påträffas i källorna långt innan dessa kyrkor fanns. Ett senare förslag är att namnet innehåller pluralis av ett från finskan eller estniskan lånat maja ’koja, bod’. På en karta från 1655 står namnet invid sju små hus.

Mala tätort, Vankiva sn, Västra Göinge hd, Skåne. Malum 1100-talets mellersta del. – Tätorten har vuxit fram kring en 1890 öppnad järnvägsstation strax norr om byn Mala. Namnet är dativ pluralis av fda. *mal ’(område) med grovt grus eller runda stenar’; nordväst om byn finns flera smala åssträckningar med rullstensgrus.

Malexander sn, Göstrings hd, Östergötland. Malghasanda 1345. – Ortnamnets förled innehåller eller sammanhänger med sjönamnet Malgen ’den steniga; sjön med småsten och grovt grus’ ett stycke norr om sockenkyrkan. Efterleden har sitt upphov i sandig mark vid kyrkan och sjön Sommen. Hela namnet har ansetts betyda ’det Sand(a) som ligger åt Malgen till, utanför Malgen’ e.d. Det är dock mycket möjligt att förleden fsv. Malgha- i Malexander i stället åsyftar en konkret förbindelse mellan Malgen och kyrkplatsen vid Sommen och då innehåller ett ånamn, fsv. *Malgha-a ’ån som sammanhänger med, kommer från sjön Malgen’. Ett vattendrag från Malgen utmynnar i Sommen öster om kyrkan.

Malgen sjö, Malexanders sn, Ydre hd, Östergötland → Malexander.

Malgomaj sjö, Vilhelmina sn, Lappland. Malgomai 1740. – Namnet är en försvenskning av sydsam. Malkoemaaje, med ursprunglig syftning på ett landområde vid sjön. Det innehåller en bildning till verbet malkedh ’bli avbetad och nedtrampad’ samt maaje ’(stort) avstånd, sträcka; (avlägsen) trakt, land’ och kan tolkas som ’den nedtrampade trakten’. Samernas namn på sjön är Jetneme, med oklart ursprung. Ett svenskt parallellnamn är Storsjön.

Malingsbo sn, Dalarna. (i) Malungxbodom 1459. – Socknen är tillkommen 1708. Den återgår på ett kapellag, utbrutet ur Söderbärke socken ca 1650, med Malingsbo järnbruk och by som centrum. Förleden innehåller ett äldre namn på Malingsbosjön, fsv. *Malunger, bildat till dialektordet mal ’sand, grus eller småsten (på stranden)’. Efterleden är pluralis av → bod, troligen med syftning på fäbodar.

Malm(a), Lilla, Stora snr, Södermanland → Lilla Malma resp. → Stora Malm.

Malma sn, Viste hd, Västergötland. Malma 1362. – Socknen har fått sitt namn från gården Malma. Det plurala (se inl. 3.3.1) namnet innehåller dialektordet malm ’sand, grus; sandig eller grusig mark’.

Malma f.d. sn, Åkerbo hd, Västmanland. (in …) parochia Malmum 1331. – Sockennamnet kan tidigare ha avsett en by motsvarande nuvarande Prästgården och den intilliggande byn Holmsmalma. Namnet innehåller pluralis (se inl. 3.3.1) av dialektordet malm ’sand, grus; sandig eller grusig mark’; kyrkan ligger på en rullstensås. Socknen slogs 1939 samman med → Bro socken till Bro-Malma socken, vilken 1951 bytte namn till → Kolsva.

Malmberget tätort, Gällivare sn, Lappland. – Namnet avsåg ursprungligen ett malmrikt berg, för vilket samerna använde namnet Jiellevárre (→ Gällivare). Malmberget har av lulesamerna översatts som Málmmavárre och av meänkielitalande som Malmivaara.

Malmbäck sn, tätort, Västra hd, Småland. (de) Malbæc 1292. – Socknen har troligen fått namn efter en gård i närheten av kyrkan. Namnet har ursprungligen tillkommit den bäck som rinner intill. Det innehåller i förleden dialektordet mal ’sand, grus, småsten (på stranden)’. Skrivningar med -m- uppträder först på 1400-talet.

Malmköping tätort, Lilla Malma sn, Villåttinge hd, Södermanland. – Gustaf III beslöt 1773 att Södermanlands regemente skulle ha sin mötesplats (Malma hed) vid kyrkbyn Malma i Lilla Malma socken. Översten Gustaf Adolf von Siegroth, chef för Södermanlands regemente, fick 1784 kungligt tillstånd att anlägga en köping på platsen. Ortnamnet är bildat av bynamnet Malma (→ Lilla Malma) och köping ’handelsplats’.

Malmslätt tätort, Kärna sn, Hanekinds hd, Östergötland. – Malmslätts järnvägsstation öppnades för trafik 1873; kring denna har tätortsbildningen skett. På platsen har länge, sannolikt redan på 1500-talet, funnits en vapenövningsplats; till dess terrängbetecknande äldre namn, Malmen (Malmen 1574, till dialektordet malm ’sand, grus; sandig eller grusig mark’), som också använts om en gård, har Malmslätt bildats. Efterleden slätt ’slät, öppen mark’ har på olika platser använts om militära övningsfält (→ Ränneslätt). Namnet Malmslätt erinrar således om öppen sandig mark: »att namnet är befogat har generationer av östgötska beväringar fått erfara», har det sagts.

Malmö kn, stad, Skåne. Malm(in) Malmøi 1100-talets mellersta del, ecclesie Malmøge superiori [’Övre Malmö kyrka’], ecclesie Malmøge inferiori [’Nedre Malmö kyrka’] 1269 avskr. – Stadens namn är en ursprunglig sammansättning med → hög i efterleden och dialektordet malm ’sand, grus; sandig eller grusig mark’ i förleden. Det avsedda området kan i dag inte med säkerhet utpekas, kanske avses den flacka höjdsträckningen där kyrkbyn Övre Malmö anlades.

Malmö ö, Loftahammars sn, Norra Tjusts hd, Småland. Malmö 1544. – Namnet är sammansatt av dialektordet malm ’sand, grus; sandig eller grusig mark’ och ö.

Malmöhus län f.d. län, Skåne. – Länet, äldst kallat Malmö län (så 1552–1625), fick senare namn efter det medeltida slottet Malmöhus i Malmö (Malmøhus len 1647). Det fick 1719 den omfattning länet hade tills det 1997 uppgick i → Skåne län.

Malmön sn, tätort, ö, Sotenäs hd, Bohuslän. Malmöö 1573. – Socknen, som före 1909 ingick i Askums socken, har sitt namn efter ön. Det innehåller i förleden ordet malm, troligen syftande på öns karakteristiska granit.

Malmö Sankt Petri förs., Malmö stad. ecclesie beatorum Petri et Pauli [’Sankt Pers och Sankt Paulus kyrka’] 1346, ecclesie beati Petri [’Sankt Pers kyrka’] 1378. – Församlingsnamnet är givet efter församlingskyrkan, helgad åt aposteln Petrus (äldst Petrus och Paulus). Fram till 1890-talet kallades kyrkan ofta Svenskkyrkan i motsats till Tyskkyrkan, dvs. Caroli kyrka, efterträdare till en kyrka byggd för den tyska församlingen.

Malsta sn, Lyhundra hd, Uppland. (in) Malstadhum 1298 (avser kyrkbyn). – Socknen har övertagit namnet från kyrkbyn, nuvarande Malstaby. I förleden ingår dialektordet mal ’sand, grus eller småsten’. Efterleden är → sta(d).

Maltesholm gods, Östra Sönnarslövs sn, Gärds hd, Skåne. Maltesholm 1642. – Slottet, som anlades 1635 och stod färdigt tre år senare, har sitt namn efter den förste ägaren, Malte Juel. Efterleden → holm har givits i statushöjande syfte.

Malung sn, tätort, Dalarna. – Namnet är med den västnordiska formen Molungr första gången omnämnt i samband med händelser år 1177 i den norske kungen Sverres saga från ca 1200. Sockennamnet återgår förmodligen på ett ursprungligt områdesnamn, en bildning med ung (variant till -ing) till dialektordet mal ’sand, grus eller småsten (på stranden)’ o.d. I socknen finns rikliga förekomster av slamsand. Tätorten, som vuxit ut över flera byar, har namn efter den 1898 tillkomna järnvägsstationen, som förlades till byn Grönland men namngavs efter socknen.

Malungsfors tätort, Malungs sn, Dalarna. – Tätorten omfattar byarna Västra och Östra Fors, som tillsammans kallas för Fors (Ffors 1539). Namnet syftar på en lång fors i Västerdalälven mellan den nuvarande tätorten och Tandö i Lima socken. Malungsfors (förr också skrivet Malungs -Fors) upptogs som namn på den 1904 i Fors inrättade järnvägs- och poststationen. Sockennamnstillägget gjordes i särskiljande syfte, säkerligen med tanke på att en annan järnvägs- och poststation i Dalarna, i Folkärna socken, redan hette Fors.

Malå kn, sn, tätort, Lappland. – Sockennamnet är givet efter byn, belägen vid sjön Malåträsket, som genomflyts av Malån. Namnet, med ursprunglig syftning på ån (Måll ån 1553), har antagits innehålla dialektordet mal ’sand, grus eller småsten (på stranden)’, men dess förhållande till åns umesamiska namn Málliege, som kanske är bildat till mállie ’(djur)blod, sav’, är oklart. Ortens samiska namn Máláge återgår dock sannolikt på det svenska. Tätorten har även kallats Malåträsk efter läget vid Malåträsket.

Malören ö i Bottenviken sydöst om Kalix, Norrbotten. – Namnet är sammansatt av dialektordet mal ’sand, grus eller småsten (på stranden)’ och → ör ’grus(bank); stengrund’. Det har av meänkielitalande inlånats som Maluri.

Mangen sjö, Brunskogs, Mangskogs snr, Jösse hd, Värmland → Mangskog.

Mangskog sn, Jösse hd, Värmland. – Socknen har sitt ursprung i en 1705 bildad kapellförsamling under Brunskogs socken. Dess namn betyder ’skogstrakten kring sjön Mangen’. Sjönamnet (Mangen 1641) har tolkats som en bildning till adjektivet fsv. manger ’mången’, i en betydelse ’stor’.

Mantorp tätort, Veta , Viby, Östra Tollstads snr, Vifolka hd, Östergötland. – Tätorten har vuxit fram vid Mantorps järnvägsstation, som öppnades för trafik 1873. Mantorps herrgård (Mantathorp 1415), som givit namn åt stationen, ligger inte i direkt anslutning till tätorten. Det med → torp ’nybygge’ sammansatta ortnamnet innehåller det fornsvenska mansnamnet Mante.

Marby sn, Jämtland. (j) Marghaby sokn 1440. – Socknen har övertagit sitt namn från en nu försvunnen bebyggelse som bör ha legat vid den gamla kyrkan, mellan Järsta och Håkansta. Förleden innehåller adjektivet fsv. margher ’mången’, fvn. margr ’mången, stor’ m.m. Efterleden är → by ’gård; by’. Namnet har således betytt ’den stora byn’ och är identiskt med → Marieby.

Marbäck sn, Norra Vedbo hd, Småland. (de ...) Marbæk 1337. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden troligen innehåller → mark, sannolikt i betydelsen ’(gräns)skog’, där k gått förlorat i förbindelsen -rkb-. Efterleden bäck åsyftar det förbiflytande vattendraget.

Marbäck sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Marbækkia sookn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn, som i sin tur erhållit det från ett vattendrag vid byn. Marbäck kan vara ett äldre fsv. *Markbækker med → mark ’(gräns)skog’ i förleden, där k gått förlorat i förbindelsen rkb. Tätorten har vuxit fram vid kyrkbyn och sockenkyrkan.

Margretetorp tätort, Hjärnarps sn, Bjäre hd, Skåne. Margrettetorp ca 1524. – Namnet på tätorten, som i sen tid vuxit fram kring en by och gästgivargård, är sammansatt av kvinnonamnet Margareta och → torp ’nybygge’.

Mariannelund tätort, gods, Hässleby sn, Södra Vedbo hd, Småland. Marianälund 1770. – Tätorten har vuxit fram kring en 1871 tillkommen tändsticksfabrik och den 1874 öppnade järnvägslinjen. Namnet har övertagits från det intilliggande godset. Detta hette ursprungligen Torp och blev 1664 säteri, kallat Strömstorp (äldst belagt 1684), från 1767 Marianelund efter Elisabet Mariana Makaléer, hustru till ägaren Gustaf Adolf von Siegroth. I jordeböckerna kvarstod dock namnet Torp till slutet av 1800-talet. Efterleden lund är vanlig i nybildade slotts- och herrgårdsnamn från 1600-talet. Namnändringen från Marianelund till Mariannelund för godset och tätorten har skett under 1900-talet.

Marieberg stadsdel, Stockholms stad. Mariæberg 1733. – Stadsdelen har fått namn efter egendomen Marieberg. Två uppfattningar finns om vilken person som namnets förled syftar på. Enligt den ena skulle det röra sig om en dotter till riksrådet Bengt Skytte, som innehade gården från 1663. Enligt den andra är det Anna Maria Soop, hustru till greve Carl Gyllenstierna som förvärvade egendomen 1713.

Marieby sn, tätort, Jämtland. (j) Margabyom 1362. – Socknens namn är sammansatt av adjektivet fsv. margher ’mången’, fvn. margr ’mången, stor’ m.m. och → by ’gård; by’, således ’den stora byn’. Det är övertaget från en bebyggelse svarande mot den nuvarande byn Bye, vid vilken den gamla kyrkan låg. Efter det att förleden under senmedeltiden sammandragits till Mari- har den så småningom omtolkats som kvinnonamnet Maria. Namnet är identiskt med → Marby. Tätorten har vuxit fram i anslutning till den nya kyrkan.

Mariedal gods, Ova sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Mariädall 1682. – Egendomen har ägts av Magnus Gabriel De la Gardie. Ortnamnets förled erinrar om hans gemål, den tyska furstinnan Maria Eufrosyne, syster till Karl X Gustav. Efterleden dal åsyftar läget i en sänka vid Mariedalsån. Bebyggelsen hette på 1500-talet Sö(de)rbo ’Södergården’.

Mariefred stad, Södermanland. – Mariefred, som erhöll stadsrättigheter 1605, har fått sitt namn från det 1493 anlagda kartusianklostret på platsen (conuentus Pacis-marie [’Mariefreds kloster’] 1496). Klostrets svenska namn, Mariefred, motsvaras av latinets Pax Mariae.

Marieholm tätort, Reslövs sn, Onsjö hd, Skåne. – Tätorten, som har vuxit fram kring en 1865 öppnad järnvägsstation och en där 1898 etablerad yllefabrik, har sitt namn efter en närbelägen gård i byn Sibbarp, namngiven ca 1805 efter dåvarande ägaren Fredrik Holm och dennes hustru Maria. Namnbildningen anknyter till en välkänd kategori namn främst på slott och mindre bebyggelser (→ holm).

Mariestad kn, stad, Västergötland. Mariestad 1583. – Staden anlades 1583 av hertig Karl och fick sitt namn till erinran om hertigens första gemål, Maria av Pfalz. På platsen fanns tidigare kungsgården Tunaholm (nu Marieholm).

mark Namn som innehåller mark påträffas i Danmark, Norge, Sverige, Finland och på Island. I Sverige finns de i varierande antal framför allt i södra och mellersta Sverige, dvs. från och med Småland till och med Värmland, Bergslagen, Västmanland och Gästrikland, samt i ett nordligt område, omfattande norra Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten till och med Överluleå socken. Också utanför dessa områden finns enstaka mark-namn. Den äldsta betydelsen av ordet mark är sannolikt ’rand, gräns’ (besläktat med latinets margo ’rand’, jfr lånordet marginal). Möjligen kan denna ursprungliga innebörd ingå i vissa svenska namn (→ Marka). Från ’rand, gräns(område)’ utvecklades med tiden en betydelse ’gränsskog’ och därur ’(stor) skog; obygd, utmark, ödemark’ och riksspråkets olika betydelser: ’landområde (obebyggt eller som ägomark), terräng; jordyta’ m.m. I ortnamn är ursprunglig syftning på skogsområden mycket vanlig (→ Danmark, → Dragsmark, → Marbäck, → Markim, → Marks härad, → Nössemark, → Skillingmark, → Ärtemark). Ännu levande som namn på skogar är t.ex. Norra mark i Småland, Norra och Södra marken i Östergötland, Norremark i Blekinge, Norr i marken i Hälsingland, Norrmarken i Dalarna, Gästrikland och Uppland, Sör i marken i Hälsingland och Jämtland, Sör på marken i Jämtland osv. De många nordnorrländska bebyggelsenamnen på mark (→ Blåsmark, → Bullmark, → Ersmark, → Kusmark m.fl.) har redan från början varit bebyggelsenamn. Ordet mark betyder här ’nybygge i skog eller på utmark’. Förlederna i -mark-namnen är av skiftande slag. Man lägger särskilt märke till dem med väderstrecksbeteckningar (→ Nordmarks härad liksom de nyssnämnda skogsnamnen) och med mans(bi)namn, de senare ett kännemärke för -mark-namnen i övre Norrland, t.ex. → Blåsmark (mansnamnet Blasius), → Botsmark (Botulf eller Botvid), → Bullmark (Bulle), → Hemmingsmark (Hemming), → Sjulsmark (Sigurd). I andra -mark-namn kan i förleden ingå sjönamn (→ Nössemark, → Töcksmark, → Ärtemark), växtbeteckningar (→ Gräsmark och det likaså värmländska bebyggelsenamnet Hasselmarken), andra naturord (Strömsmark, en bebyggelse vid en ström i Värmland) osv. De -mark-namn som redan i medeltida källor betecknar bygder kan ha kommit till under järnåldern. En stor del av -mark-namnen är från medeltiden, så t.ex. kärnan av de nordnorrländska bebyggelsenamnen på -mark. Då mark i olika betydelser ju alltjämt är ett levande ord i både dialekter och riksspråk, får man räkna med att många -mark-namn har uppstått också i nyare tid. Litteratur: Birgit Falck-Kjällquist, Om namnelementet -mark i värmländska ortnamn, i Namn och bygd 72 (1984), s. 101–08; Lars Hellberg, Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse (1967), s. 172–75; Gösta Holm, Ortnamnen i Lövånger, i Lövånger. En sockenbeskrivning [...] 2 (1949), s. 95–101; dens., Några äldre ortnamn, i Umeå sockens historia (1970), s. 53–56.

Marka sn, Vilske hd, Västergötland. (jn) Markom 1305. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller mark, här kanske i den ursprungliga betydelsen ’rand, kant’ eller också i betydelsen ’gräns’. Byn ligger vid kanten av Falbygdens kalkstensterrass.

Markaryd kn, samt sn och tätort, Sunnerbo hd, Småland. ecclesie Madhkarydh 1350. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller genitiv pluralis av fsv. madhker ’mask, insekt’ och → ryd ’röjning’.

Markim sn, Seminghundra hd, Uppland. parrochia Mar-kem 1287. – Namnet kan ursprungligen ha avsett en bebyggelse, närmast motsvarande byn Husby. Det kan emellertid också ha syftat på den väl samlade bygd som socknen utgör. Förleden är → mark, här i en äldre betydelse ’(större) skog’ med syftning på skogsområdet väster om Husby. Efterleden är → hem, som vanligen har betydelsen ’boplats; gård’ men som också uppvisar betydelsen ’bygd’. Namnet Husby hade under medeltiden formen Husaby Markim, vilken är dubbeltydig. Husaby Markim kan betyda ’Husaby som (egentligen) heter Markim’ eller ’Husaby i (bygden) Markim’ (jfr → husaby).

Marks härad hd, Västergötland. Mark 1200-talets slut. – Mark, som är ett gammalt bygdenamn, innehåller → mark i betydelsen ’gränsskog, gränsmark’. Mark var Västergötlands gränsland mot Halland.

Marma tätort, Söderala sn, Hälsingland → Marmaverken.

Marma tätort, Älvkarleby sn, Örbyhus hd, Uppland. (in) Marma 1365. – Namnet är också välbekant med syftning på ett artilleriskjutfält som brukades åren 1881–1963. Tätorten är framvuxen vid en år 1874 inrättad post- och järnvägsstation, byggd på utmark till byn Marma. Bynamnet kan möjligen återgå på ett fornsvenskt *Marme, från början avseende en (numera uppdämd) intilliggande sjöliknande utvidgning av Dalälven. Namnet sammanhänger kanske med norskans marm ’(havs)brus’, marma ’brusa, larma (särskilt om havet)’.

Marmaskogen tätort, Söderala sn, Hälsingland. – Namnet tycks vara ungt. Förleden innehåller Marma, binamn på den intilliggande tätorten → Marmaverken. Efterleden syftar på den skog där detta egnahemsområde tillkom.

Marmaverken tätort, Söderala sn, Hälsingland. – Tätorten kallas också Marma, som officiellt tätortsnamn 1980 utbytt mot Marmaverken. Detta namn hade från och med 1921 burits av post- och järnvägsstationen (dessförinnan benämnd Myssje/Myskje efter den by på vars mark Marma växte fram). Marmaverken är bildat till det äldre Marma. Efterleden innehåller bestämd form pluralis av verk, sannolikt med syftning på två sågverk (möjligen också på ett timmeruppfordringsverk) i Marma. Det äldre och etablerade Marma kunde inte komma i fråga som nytt stationsnamn vid namnbytet 1921 på grund av förekomsten av post- och järnvägsstationen Marma i Älvkarleby socken i Uppland. Marma är en bildning till Marman, en i skrift traderad biform av Marmen, namn på den intilliggande sjön. Sjönamnet (Marman 1552) har kanske uppstått genom uppkallelse efter sjön Marmen (Marma 1558) i Attmars och Tuna socknar i Medelpad. Man kan ha sett en likhet mellan den sistnämnda sjön, en stor utvidgning av Ljungan före dess forntida utlopp i Bottenhavet, och Ljusnans utvidgning Marmen inte så långt från denna älvs mynning i samma hav. Marmen i Medelpad tycks hänga samman med norskans marm ’(havs)brus’, marma ’brusa, larma (särskilt om havet)’, och helt kan inte uteslutas att man vid namngivningen av den hälsingska Marmen dessutom har inspirerats av en brusande fors i sjöns utlopp.

Marmen sjö, Söderala sn, Hälsingland → Marmaverken.

Marmen sjö, Attmars, Tuna snr, Medelpad → Marmaverken.

Marmorbyn tätort, Västra Vingåkers sn, Oppunda hd, Södermanland. – Det unga ortnamnet åsyftar marmorbrott på platsen.

Marsfjällen fjällmassiv, Vilhelmina sn, Lappland. – Massivet har namn efter dess högsta topp, Marsfjället. Namnet är en försvenskning (med översatt efterled) av sydsam. Maaresvaerie. Förledens betydelse är inte känd. Efterleden är vaerie ’berg, fjäll’.

Marstrand stad, Bohuslän. (apud) Mastrand 1293, (apud) Malstrand 1313. – Namnet, som ursprungligen har tillkommit ett fiskeläge, innehåller i förleden dialektordet mal ’sand, grus eller småsten (på stranden), grusbank’, syftar på den stora sandbank som dominerar stränderna vid staden. Efterleden strand åsyftar ett strandområde med fiskebodar.

Marstrands fästning fästning, Marstrands stad, Bohuslän → Karlstens fästning.

Marsvinsholm gods, Balkåkra sn, Ljunits hd, Skåne. – Egendomen bar äldst namnet Borrsjö (de Borasyo 1310, de Bursyo 1371) efter dess ursprungliga läge vid en nu uttorkad, mindre sjö strax sydväst om slottet. Sjönamnet innehåller fda. bur ’hål’ med syftning på sjöns litenhet. Den nuvarande slottsbyggnaden uppfördes 1644–48 på en holme i en uppdämd sjö och fick sitt namn efter ägaren Otto Marsvin (släktnamnet innehåller fda. marswin ’delfin’). För efterleden se vidare → holm.

Martebo sn, Gotland. Marthabo 1324 avskr. – Namnet är övertaget från en bebyggelse och innehåller i efterleden → bo ’bostad, gård’. Förleden är dunkel.

Marum sn, Skånings hd, Västergötland. Marhem 1257. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → hem ’boplats; gård’. Förleden är flertydig; en möjlighet är att den innehåller fsv. *mar ’häst’.

Masthugget stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. Mastehugget 1647. – Efterleden är bestämd form av dialektordet hugge ’plats där man hugger träd, hygge’. Namnet anses tidigast ha åsyftat det område nere vid hamnen, där master förfärdigats.

Masugnsbyn gruvort, Kiruna stad, Lappland. – Orten, där gruvdrift fortfarande pågår, har namn efter en äldre gruva och masugn, som var i drift 1647–1804. Namnet används av den meänkielitalande befolkningen i en anpassad form Masuni.

Matarengi tätort, Övertorneå sn, Norrbotten → Övertorneå.

Matfors tätort, Tuna sn, Medelpad. Mattffårss 1552. – Tätorten har vuxit upp kring ett järnbruk, som erhöll privilegier 1833. Namnet har ursprungligen tillkommit Matforsen. Förleden är mat, vittnande om ett givande fiske.

Matlången sjö, Lungsunds sn, Färnebo hd, Värmland → Lundsberg.

Matteröd sn, Västra Göinge hd, Skåne. (i) Mathelrydh sokn 1466. – Förleden i det från kyrkbyn lånade sockennamnet kan vara kvinnonamnet fda. Makthild (en sidoform till Mekthild). Efterleden är → ryd ’röjning’.

Mattmar sn, Jämtland. Matmar 1564. – Socknen har övertagit namnet från en bygdedel, omfattande den nuvarande kyrkbygden. Denna har i sin tur fått namn av en närbelägen tjärn, numera kallad Mattmartjärnen. I förleden ingår ordet mat med syftning på fiskrikedom. Efterleden är dialektordet mar ’grund och sumpig vik’ o.d. Tjärnen är förenad med Indalsälven genom en kort å. Topografen Abraham Hülphers omtalar 1775 att älven i maj och juni, då flödet står högst, bildar gemensam vattenyta med tjärnen och att mycket fisk då kommer in i tjärnen och därvid fångas.

Mávasjávrre fjällsjö, Arjeplogs sn, Lappland. – Det pitesamiska namnet skrevs tidigare Mavasjaure. Förledens betydelse är okänd, efterleden jávrre betyder ’sjö’.

Medelpad landskap. (in) Mizalpaz 1257, Medal pada ca 1273. – Landskapsnamnets förled innehåller sannolikt en motsvarighet till nusvenskans medel- ’i mitten belägen’. Efterleden är mycket omdiskuterad. Ett äldre förslag är att den motsvarar tyskans Pfad och engelskans path ’väg, stig’, varvid namnet skulle betyda ’den mellersta vägen eller stigen’. Ett senare, mer sannolikt, förslag är att elementet skulle ha en betydelse ’(flack och/eller sank) strandterräng’ och då syfta på terrängen vid Selångers nuvarande kyrkoruin i närheten av S:t Olofs hamn, som just är belägen i mitten i förhållande till Selångerfjärdens två armar. Möjligen utgör Selångerstrakten landskapets gamla kärnbygd.

Medelplana sn, Kinne hd, Västergötland. (I) Mædal Wplanðum ca 1325. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det sammanhänger med socken- och kyrkbynamnen → Västerplana och → Österplana. De tre socknarna ligger invid varandra uppe på Kinnekulles avsatser, Västerplana västligast och Österplana östligast. Förlederna Medel- ’mellan-’, Väster- och Öster- har lagts till ett ursprungligen osammansatt, pluralt (se inl. 3.3.1) ortnamn, fsv. *Uplandir, *Uplanda. Detta namn kan ha burits av enbart Västerplana by, som kan vara moderby för kyrkbyarna i Medelplana och Österplana. Till grund för namnet ligger fsv. *upland ’uppland, dvs. högt uppe eller i förhållande till omgivande bebyggelser högre upp beläget land’.

Medelstads härad hd, Blekinge. Mæthlæstheret ca 1300. – Häradet är det mellersta av de tre häradena i det gamla landskapet → Blekinge. Formellt har namnet alltifrån 1500-talet anslutits till -sta(d)-namnen. Se vidare → Bräkne härad.

Medevi brunnsort, Västra Ny sn, Aska hd, Östergötland. – Den berömda, av Urban Hjärne 1677 påträffade hälsokällan, ligger i närheten av Medevi säteri. Ortnamnet (Midhianwidh 1369) innehåller fsv. midher ’mellan-, i mitten befintlig’ och fsv. vidher ’skog’ och betyder ’den mellersta (delen av) skogen’ eller ’mitt i skogen’. Den skog som avses är Tylöskogen mellan Östergötland och Närke; Medevi ligger nära gränsen till Närke.

Medle tätort, Skellefteå sn, Västerbotten. Medlee, Medeleth 1539. – Tätorten är framvuxen ur en by med detta namn. Namnet är sammansatt av medel- ’mellerst, i mitten belägen’ och → ed ’passage mellan eller utmed vatten’ med syftning på en gångsträcka förbi en fors i Skellefte-älven. Edet kan ha uppfattats som det mellersta i förhållande till ett ed längre västerut vid Selsforsen och ett österut beläget ed som grannbyn → Myckle har fått namn efter.

Medåker sn, tätort, Åkerbo hd, Västmanland. (in) Midhaker 1347. – Sockennamnet är sammansatt av mid- ’mellan-, i mitten befintlig’ (jfr middag, midskepps, midsommar m.fl.) och → åker. Det antas ursprungligen ha åsyftat en central samlingsplats i → Åkerbo härad. Tätorten har i sen tid vuxit fram kring bebyggelsen vid kyrkan.

Mehede by, Tierps sn, Örbyhus hd, Uppland → Mehedeby.

Mehedeby tätort, Tierps sn, Örbyhus hd, Uppland. (i) Midhedhe 1426, Mehedeby 1741. – Tätorten är framvuxen ur en by, ännu in i våra dagar kallad Mehede. Förleden innehåller mid- ’mellan-, i mitten befintlig’ (jfr middag, midskepps, midsommar m.fl.). Efterleden är en äldre böjningsform av hed ’torr, tallskogsbevuxen mark’. Namnet har ursprungligen syftat på en plats mitt på sandheden mellan Älvkarlebys och Tierps kärnbygder eller på den mellersta delen av heden. Till namnet Mehede har by senare tillagts i förtydligande syfte. Den 1913 inrättade poststationen benämndes Mehedeby, vilket torde förklara valet av tätortsnamn.

Mellan-Fryken sjö, Värmland → Frykerud.

Mellan-Grevie sn, Oxie hd, Skåne. (in) Myæthlestægrewøyæ 1346 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller ordet gravhög (jfr → hög). Tillägget Mellan- (ursprungligen adjektivformen mellerst) åsyftar byns läge mellan kyrkbyn i → Östra Grevie socken och byn Västra Grevie i Södra Åkarps socken. De tre byarna har ursprungligen utgjort en bebyggelseenhet.

Mellanköpinge by, Kyrkoköpinge sn, Skytts hd, Skåne → Kyrkoköpinge.

Mellby sn, Södra Vedbo hd, Småland. ecclesie Mythalby 1291. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller fsv. midhal- ’mellan-’ och → by ’gård; by’. Namnet anger kyrkbyns läge mellan byarna Norrby och Söraby.

Mellby sn, Kållands hd, Västergötland. Mædhalby sokn 1375. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt av fsv. mædhal ’mellan-’ och → by ’gård; by’.

Mellby, Norra, Södra snr, Skåne → Norra Mellby och → Södra Mellby.

Mellbystrand tätort, Laholms sn, Höks hd, Halland. – Namnet har från början varit knutet till tätortens norra del, till ett område nära byn Västra Mellby. Förleden innehåller bynamnet Mellby. I detta utgörs förleden av fda. *mæthal- ’mellan-’, efterleden av → by ’gård; by’. Mellby har möjligen sitt namn efter läget mellan byn Skummeslöv i söder och den försvunna bebyggelsen Höka i norr. Efterleden -strand påträffas i flera namn längs samma kuststräcka, t.ex. → Skummeslövsstrand, Eskilstorpsstrand och Hemmeslövsstrand söder om Mellbystrand. De betecknar områden med fritids- och åretruntbebyggelser nära havsstranden.

Mellerud tätort, Holms sn, Nordals hd, Dalsland. – Samhället har fått sitt namn från gården Mellerud (Mellom Radho 1565), som en gång ingått i byn Råda. Namnet betyder ’den mellersta bebyggelsen med namnet Råda’. Råda innehåller → rud ’röjning’. Melleruds järnvägsstation öppnades för trafik 1879.

Mellösa sn, tätort, Villåttinge hd, Södermanland. (De) Mæþæløsum 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt av fsv. mædhal ’mellan-’ och → lösa ’glänta; äng’. Tätorten vid kyrkbyn har vuxit fram i anslutning till Mellösa järnvägsstation, öppnad för trafik 1876.

Mem gods, Tåby sn, Björkekinds hd, Östergötland. Mæm 1359. – Ortnamnet är troligen en sammansättning med → hem ’boplats; gård’ i efterleden. Förleden kan innehålla ett fornsvenskt *mæ(r), en sidoform till fsv. mio(r) ’smal’ med syftning på läget på en smal bergshöjd med tvärt stupande sidor.

Memmings härad hd, Östergötland. (j) Mithmiga hæræthe 1366. – I häradsnamnet ingår inbyggarbeteckningen fsv. midhmingar. Till grund för denna ligger ett ortnamn fsv. *Miædhm, bildat av ett likalydande substantiv med betydelsen ’mitt, mellanparti’. Namnet syftar otvivelaktigt på den del av Motala ström som sträcker sig mellan sjöarna Roxen och Glan. De som bodde i bygden på ömse sidor om *Miædhm har kallats midhmingar, vartill häradsnamnet bildats.

Mensalvret hedområde, Böda, Högby snr, Åkerbo hd, Öland → Alvaret.

Merlänna tätort, by, Länna sn, Åkers hd, Södermanland → Länna.

Messaure vattenkraftverk i Stora Luleälven, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet, som är givet efter en sjö i närheten, är en försvenskning av lulesam. Miessávrre, en sammandragen form av miesse ’renkalv’ och jávrre ’sjö’.

Messlingen by och sjö, Storsjö sn, Härjedalen. Misslingen 1645 (avser sjön). – Byns historia går tillbaka till 1673 då tillstånd gavs för ett nybygge norr om sjön Messlingen. Bebyggelsen kom att överta sjöns namn. Detta utgår från namnet Mittån ( → Mittådalen), vilket avser ett vattendrag som rinner genom sjön. Till förleden Mitt- har antagligen bildats ett sjönamn *Mittlingen ’sjön som hör samman med Mittån’, senare utvecklat till Messlingen, där förbindelsen -tl- har blivit -sl- på samma sätt som t.ex. fsv. nætla har blivit nässla.

Mestoskoski fors i Kalixälven, Tärendö sn, Norrbotten. – Namnets förled kan vara en meänkielisk återgivning av nordsam. meastos ’maträtt tillagad av fisk och bär’. Vattnet i forsen kan ha liknat den hoprörda maträtten. Efterleden är meänk. koski ’fors’. Längre söderut i samma älv finns vattenfallet Mestoslinkka (i Korpilombolo socken), vars namn hänger ihop med forsnamnet. Efterleden i detta namn är meänk. linkka ’tvärbrant, högt vattenfall’.

Mickels gårdnamn, Gotland → Smiss.

Middagsberget vanligt bergnamn→ Undersåker.

Midsommarkransen stadsdel, Stockholms stad. Midsommarkrantzen 1772 (avser ett torp). – Namnet avsåg äldst ett torp och en krog, belägen ungefär i korsningen av nuvarande Svandammsvägen och Södertäljevägen. Namnet har troligen sin bakgrund i att krogen haft en krans med midsommarblommor som skylt. Seden att skylta krogar med kransar är känd redan från 1500-talet.

Millesvik sn, Näs hd, Värmland. Midilswik 1330-talet, Myldeswik 1347. – Sockennamnet har äldst troligen åsyftat Kalvöviken vid kyrkan och kan, innan det blev sockennamn, antingen ha varit ett namn på bygden kring viken eller ett namn på en gård vid kyrkan (nuvarande Prästgården och Klockargården). Namnets förled är oklar.

Mistelås sn, Allbo hd, Småland. (i) Mistila sokn 1419, Mistelaass soken ca 1500. – Socknen synes ha fått sitt namn efter prästgården. Det innehåller troligen ett sjönamn *Mistil, här avseende en äldre sjö, som numera motsvaras av mossmarker. Sjönamnet är bildat till ett nu försvunnet ord som hör samman med fvn. mistr ’ånga’ och norska dialekters mist(r) ’duggregn, dimregn’ (det svenska mist ’tätt fuktdis på sjön’ är lånat från holländskan eller engelskan). Efterleden syftar på kyrkans belägenhet på en ås.

Misterhult sn, tätort, Tunaläns hd, Småland. Mistrult 1417 (avser socknen). – Socknen har övertagit namnet från kyrkbyn. Ur denna har tätorten utvecklats. I förleden ingår ett nu försvunnet ord som hör samman med fvn. mistr ’ånga’ och norska dialekters mist(r) ’duggregn, dimregn’ (det svenska mist ’tätt fuktdis på sjön’ är lånat från holländskan eller engelskan). Efterleden är → hult.

Misundet nu upptorkat sund mellan Hamrångefjärden och Bottenhavet, Hamrånge sn, Gästrikland → Norrsundet.

Mitandersfors f.d. bruk, Bogens sn, Jösse hd, Värmland. – Här anlades 1841 ett järnbruk av John Mitander vid en fors mellan Varaldsjön och Bogsälven på hemmanet Bogens mark. Anläggningen var orsak till upprättandet av kapellförsamlingen → Bogen. Driften vid bruket upphörde på 1870-talet.

Mittådalen by, Tännäs sn, Härjedalen. – Namnet är givet efter ådalen (skrivet Metudahlen 1697) kring Mittån, vars namn anses syfta på läget mellan Ljungan och Ljusnan. Det sydsamiska namnet Mihte, som även åsyftar den lokala samebyn, kan återgå på det svenska ånamnet. Det kan också innehålla ordet mihte, som i traktens samiska dialekt har betydelsen ’fjälldal’; i så fall bör det svenska namnet utgå från det samiska.

Mittån å, Härjedalen → Mittådalen.

Mjäldrunga sn, Gäsene hd, Västergötland. Myalrunge 1330-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är bildat med -unge (→ inge), kanske till ett ord samhörigt med mjäll och mjöl och åsyftande jordmånen på platsen.

Mjällby sn, tätort, Listers hd, Blekinge. ecclesie Myathølby 1310. – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn (nu en tätort), är sammansatt av adjektivet fda. *miæthal ’i mitten befintlig’ och → by ’gård; by’. Namnet avser belägenheten mellan byarna Lörby och Hörby.

Mjälle by,numera del avstaden Östersund, Frösö sn, Jämtland → Mjälleborgen.

Mjälleborgen fornborg, Frösö sn, Jämtland. – Borgen från ca 400 e.Kr. är äldst omnämnd 1676 som, med modern stavning, Mjälleborg. Förleden syftar på läge nära byn Mjälle (Mielleim 1345), numera del av staden Östersund. Bynamnets förled innehåller ordet mjäll, som i äldre språk också hade betydelsen ’mjölfin sand’ o.d., eller ett därmed nära sammanhängande ord såsom det dialektala mjälla ’lös, fin sand’. Efterleden är → hem ’boplats; gård’. Namnet Mjälle har från början avsett en gård på eller vid sandig mark.

Mjällom tätort, Nordingrå sn, Ångermanland. Miä) (h)lom 1689. – Tätorten är framvuxen kring byn Mjällom. Ett äldre namn är Nordom (Nordhom 1535), ett ursprungligt *Nordh(er)hem ’den nordligt liggande gården’ (→ hem ’boplats; gård’). I slutet av 1600-talet ersattes detta namn av det nuvarande Mjällom, något som nu ter sig svårförståeligt, eftersom Nordom var en av Nordingrås största byar, omfattande hela nordöstra delen av socknen. Mjällom, en stelnad form i dativ pluralis, är bildad till mjäll i betydelsen ’(ställe med) fin sand’. Byns mark är flerstädes torr och sandig.

Mjärdevi by, Hogstads sn, Göstrings hd, Östergötland → vi.

Mjärdevi by, Slaka sn, Hanekinds hd, Östergötland → vi.

Mjöbäck sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Miobek 1314. – Socknen har fått sitt namn från gården Mjöbäck (Prästegården). Det är sammansatt av fsv. mio(r), miø(r) ’smal’ och bäck och åsyftar ett vattendrag vid gården. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan och Mjöbäck Prästegården. Mjöbäcks järnvägsstation öppnades 1899.

Mjöhult tätort, Farhults sn, Luggude hd, Skåne. – Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation, öppnad 1885. Den har sitt namn efter den strax i norr belägna gården Pottmjöhult ( Potmyøiolt 1578), nu kallad Mjöhultsgården. Förleden Pott- innehåller ordet potta ’lerkärl, kruka’, antagligen i nedsättande syfte. Förleden är troligen tillagd för att detta Mjöhult skulle kunna skiljas från den större byn Mjöhult i Allerums socken några km sydväst om tätorten. Namnet Mjöhult är sammansatt av adjektivet fda. mio ’smal’ och → hult.

Mjölby kn, stad, Östergötland. – Staden har fått sitt namn från Mjölby socken (Mylluby 1285). Svartåns fall på denna plats gav tidigt upphov till kvarndrift. Birger Jarls broder Elof skänkte två kvarnar i Mjölby till Vreta kloster. Ortnamnet innehåller i förleden genitiv av fsv. mylna, mylla ’mölla, kvarn’ och i efterleden → by ’gård; by’. Förleden har sedermera anslutits till ordet mjöl.

Mjöllösa gd, Bjurtjärns sn, Karlskoga hd, Värmland → lösa.

Mjönäs tätort, Norra Råda sn, Älvdals hd, Värmland. Miönäs 1621. – Tätorten har vuxit fram ur en by. Namnet, vars förled är fsv. mio(r), miø(r) ’smal’, åsyftar det av Klarälven omflutna, långsmala näset väster om samhället.

Mjörn sjö, Västergötland. Mior 1300-talets senare del. – Sjönamnet sammanhänger med bl.a. fda. mior ’mör’ och fvn. merja ’krossa’ och åsyftar anhopning av sten. Mjörn är rik på klappersten och blockvallar.

Mo sn, Bullarens hd, Bohuslän. (j) Moa sokn 1334. – Socknen synes ha fått namn av en äldre bebyggelse med namnet Moar, innehållande pluralis av ordet mo ’sandig mark’, åsyftande den mo på vilken kyrkan ligger. Denna bebyggelse har troligen varit en utflyttargård till gården Fressland, på vars mark större delen av den åsyftade sandmon är belägen.

Mo sn, Tössbo hd, Dalsland. Moo sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från gården Mo stom (→ Stommen). Det innehåller mo ’sandig mark’.

Mo sn, Hälsingland. Moo, (de) Moum 1314. – Sockennamnet bör från början ha avsett den sandiga marken (mon) mellan huvudbygden i Söderala socken och Florsjön i Mo. Socknen fick sitt namn på grund av att sockenkyrkan (nu en ruin) byggdes i norra kanten av sandmon, i nuvarande Kyrkbyn. Möjligen har Mo också varit namn på Kyrkbyn.

Mo sn, Vadsbo hd, Västergötland. Moo sokn 1439. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller mo ’sandig mark’. Jordmånen på platsen för den gamla bybebyggelsen är sandig morän.

Mo sn, Ångermanland. – Mo var fram till 1824 en del av Själevads socken. Namnet, efter byn Mo (Mo 1443), innehåller mo ’sandig mark’.

Mockfjärd tätort, Gagnefs sn, Dalarna. Myklafiærd, Mykla fiærd 1529. – Tätorten omfattar byarna vid Mockfjärds kyrka. Namnets förled innehåller bestämd form av fsv. mykil ’stor’. Efterleden är fjärd. Namnet har ursprungligen syftat på den vid tätorten belägna Storfjärden, en utvidgning av Västerdalälven. Skrivningar med Mock- uppträder från slutet av 1600-talet.

Mofalla sn, Kåkinds hd, Västergötland. (in) parochia Mothgofallum 1257. – Namnet Mofalla har före socknens tillkomst troligen burits av en bebyggelse vid den senare uppförda kyrkan. Förleden innehåller genitiv av ett gammalt ånamn, fsv. *Modhgha ’den moddiga, dyiga’ e.d., som tillkommit ett vattendrag öster om kyrkan. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnets efterled innehåller fall ’svedjefall’.

Mogata sn, tätort, Hammarkinds hd, Östergötland. (de) Mogatu 1355. – Mogata har äldst varit namnet på en väg. Det innehåller mo ’sandig mark’ och gata ’(inhägnad) väg’. Landsvägen från Söderköping till Stegeborg går vid Mogata kyrka fram över en rullstenshed. Socknen har givit den vid kyrkan framvuxna tätorten dess namn.

Mohed tätort, Mo sn, Hälsingland. – Namnet tycks vara förhållandevis ungt och är kanske från början bildat som namn på Hälsinge regementes mötesplats (1689–1909). I förleden ingår sockennamnet. Efterleden är hed. Dess vanliga betydelse ’torr tallskogsbevuxen mark’ är sakligt motiverad i Mohed, men en specialbetydelse ’exercished’ är också tänkbar.

Moheda sn, tätort, Allbo hd, Småland. (in) Moadhe 1334, (i) Moadhis ssokn 1443. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller ordet mo ’sandig mark’. Efterleden kan antingen innehålla en böjningsform av vad ’vadställe’ eller ede i en antagen betydelse ’väg’ (→ ed), i så fall snarast syftande på den grusås som löper genom socknen i nord-sydlig riktning och på vars östra sluttning kyrkan ligger.

Moholm tätort, Hjälstads, Mo snr, Vadsbo hd, Västergötland. – Tätorten vid Moholms säteri på och invid en ö i Tidan har vuxit fram i anslutning till Moholms järnvägsstation, öppnad för trafik 1859. Ortnamnet (Moohållm 1641?) är bildat till by- och sockennamnet → Mo och → holm. Moholm ligger i anslutning till Mo kyrka och kyrkby.

Mo härad hd, Småland. Moaherath 1259. – Till grund för häradsnamnet ligger ordet mo, fsv. mor, antingen i den ursprungliga betydelsen ’sand’ eller i den sekundära betydelsen ’barrskog på sandmark’. Häradets huvudbygd i Nissans övre dalgång kännetecknas av sandmo, och häradet är rikt på tallskog. Den fornsvenska förleden Moa- kan innehålla genitiv pluralis av fsv. mor eller genitiv av en därtill bildad plural inbyggarbeteckning, fsv. *moar. En inbyggarbeteckning skulle snarast syfta på invånarna i bygden, men pluralis av mo kan likaväl avse en samlingsplats.

Molkom tätort, Nyeds sn, hd, Värmland. Molchen, Molchom 1503. – Tätorten har vuxit fram kring gården Molkom vid Nyeds kyrka och en norr om gården belägen järnvägsstation, öppnad 1876 och namngiven efter gården. Gårdnamnet kan hänga samman med fsv. muld, mold ’mull’.

Molla sn, Gäsene hd, Västergötland. Molla sokn 1413. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller möjligen ett höjdbetecknande ord, sammanhängande med fornengelskans molda ’hjässa’. Fjällnamnet Molden i Sogn og Fjordane fylke i Norge har förknippats med detta fornengelska ord. Molla by ligger i en kuperad trakt; en markerad höjd reser sig vid byboplatsen.

Mollösund sn, tätort, fiskeläge, Orusts västra hd, Bohuslän. Molsund 1565. – Socknen har fått sitt namn efter fiskeläget. Det innehåller i förleden önamnet Mollön, i vilket troligen ingår en motsvarighet till fornengelskans molda ’hjässa’, i så fall sannolikt syftande på öns övre del med dess avrundade kulle. Efterleden avser sundet mellan Orust och Mollön.

Montebello villa på Norra Djurgården, Stockholms stad → Frescati.

Mora kn, sn, tätort, Dalarna. (i) Mora sokn 1325 avskr. – Namnet är pluralis av dialektordet mor ’(sumpig) granskog’, här sannolikt med syftning på ett skogsparti som legat i trakten av nuvarande Lisselby–Morkarlby–Hemus och i vars närhet sockenkyrkan byggdes. Den nuvarande centralorten kring kyrkan heter officiellt Mora (1959–70 som köping och från 1983 som tätort). Tidigare hade den officiellt kallats Morastrand , först i egenskap av municipalsamhälle 1893–1907 och sedan som köping 1908–58. Namnet Morastrand är äldst belagt 1616. Varianten Stranden förekommer också som namn på en del av tätorten. Dessa båda namn har från början sannolikt syftat på en slåtterstrand vid Saxviken i Siljan.

Mora tätort, Gustafs sn, Dalarna. (j) Mooroo 1384. – Tätorten är framvuxen ur en by. Namnet innehåller dialektordet mor ’(sumpig) granskog’.

Mora stenar historisk plats, Lagga sn, Långhundra hd, Uppland. – Namnet avser egentligen platsen där de åtta stenarna eller stenfragmenten förvaras i en år 1770 uppförd byggnad. Åtminstone två av stenarna är vittnesbörd om kungaval 1396 och 1448. Namnets nuvarande plurala form (Morasteenar 1700) har ersatt det singulara Morasten (til Mora stens 1362, oppa [’uppå’] Mora sten 1396) med syftning på den sten från vilken den nyvalde kungen under medeltiden lät sig hyllas. Man har antagit att stenen av politiska skäl forslades bort redan under senmedeltiden, men den torde ha legat i omedelbar närhet av den plats där stenarna nu finns. Mora i namnet syftar på ängarna i dalbottnen, från våra dagar kända som bl.a. Moran och Mororna (j Morum 1387), bildade till dialektordet mor(a) ’(sumpig) granskog’. Ängsnamnet kan ses på två sätt. En tanke är att det avsett läge vid en (sumpig) granskog, i detta fall (en del av) skogsområdet söder och väster om ängsmarken. En annan tanke är att namnet, med mor i en ursprungligare betydelse ’sumpmark, sank mark’, åsyftat ängarnas sanka läge på denna tidigare sjöbotten eller, om sjön ännu fanns kvar vid namntillblivelsen, betecknat läge på sumpiga stränder.

Morastrand tätort, Mora sn, Dalarna → Mora.

Morga naturområde, Alsike sn, Ärlinghundra hd, Uppland → Kungshamn-Morga.

Morgongåva tätort, Vittinge sn, Torstuna hd, Uppland. – Tätorten har vuxit fram kring en 1873 invigd stålverksanläggning, kallad Kung Oskarshyttan. Den samtidigt tillkomna järnvägsstationen invid hyttan gavs namnet Morgongåva efter ett närbeläget torp, äldst känt från 1667. Torpets namn innehåller ordet morgongåva ’gåva från brudgum till brud efter bröllopsnatten’ (ursprungligen avsedd för hennes försörjning efter mannens död), men den direkta anledningen till namnet är inte känd.

Morjärv tätort, Töre sn, Norrbotten. Yther Moraierff 1539. – Morjärv är ett järnvägsstationsnamn, som har ersatt ortens äldre namn Yttermorjärv (Ytter- till skillnad från byn Övermorjärv längre upp vid Kalixälven). Det är en svensk form av sjön Morjärvträskets ursprungliga namn, som sannolikt är sammansatt av meänk. mora ’stenröse, stenig mark’ och järvi ’sjö’. Ortens nuvarande meänkieliska namn Morajärvi torde ha påverkats av det svenska namnet.

Morkarla sn, Olands hd, Uppland. ecclesie Olandamoru 1331, (J) Morakarla sokn 1397. – Det i äldre tid också brukade Olandamor(a), före sockenbildningen kanske ett bygdenamn, innehåller som förled genitiv pluralis av fsv. *olandar ’invånare i Olands härad’. I efterleden ingår dialektordet mor ’(sumpig) granskog’ eller en bildning till detta ord, också ingående som förled i namnvarianten Morkarla. Detta är att se som en förkortning av Morkarla socken, där karla är fornsvensk genitiv pluralis av ordet karl. Morkarla kan översättas med ’granskogsbornas (socken)’ e.d.

Morlanda sn, Orusts västra hd, Bohuslän. Molanda kirkia, (i) øystra Molandum 1388, (a) Moland 1457, Morland 1665–1758. – Socknen har fått sitt namn efter gården Morlanda. Det innehåller i förleden ordet mo ’sandig mark’. Kyrkan är belägen på en torr och höglänt sandmo. Efterleden är → land. Namnet uppvisar först plural och senare singular form (om plural form se inl. 3.3.1). En förskjutning i uttalet från vanligt l till »tjockt» l har sedermera skett, och fr.o.m. 1600-talet inskjuts i skrift ett r, troligen ett försök att återge detta »tjocka» l.

Mortorp sn, Södra Möre hd, Småland. (j) Morathorppæ sokn 1391. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. I förleden ingår dialektordet mor ’(sumpig) granskog’. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Morup sn, tätort, Faurås hd, Halland. Mothorp 1200-talets början, sen avskr. – Socknen har lånat namnet från kyrkbyn, ur vilken tätorten är framvuxen. Förleden är mo ’sandig mark’ m.m. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Mosebacke del av Södermalm, Stockholms stad. Mosis Backe 1725, Mosæ backe 1731. – Mosebacke har åtminstone sedan 1730-talet varit det vanliga namnet på detta parti av Södra bergen. Från 1698 är två kvarnar i området kända under namnet Mosis kvarnar. Kvarnarna och Mosebacke har namn efter kvarnägaren, mjölnaren Moses Israelsson, bosatt i kvarteret Fiskaren Mindre (Mosebacke torg–Fiskargatan–Svartensgatan) och död 1689.

Mosjö sn, Örebro hd, Närke. (De) Mossas 1314? – Socknen har fått sitt ursprungliga namn, *Mosæ-as, efter kyrkbyn Mosås (paa Moses aas 1452). Det innehåller den numera torrlagda Mosjöns namn och fsv. as ’ås’, efter kyrkans läge på en ås. Formen Mosjö dyker upp på 1600-talet.

Moskosel tätort, Arvidsjaurs sn, Lappland. – Namnet är en försvenskning med översatt efterled av den lokala formen av umesam. Måskuossuvvane, bildat till måskuos ’sluten, instängd’ och suvvane ’lugnvatten i å eller älv’. Det är givet efter läget vid ett lugnvatten i Abmoälven med samma namn.

Mossebo sn, Kinds hd, Västergötland. Mosebode sogn 1476. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i efterleden pluralis → bod och i förleden mosse eller möjligen en förkortad form av ett äldre namn innehållande mosse på den intilliggande Marjebosjön. Mossebo by ligger vid en mosse.

Mossheddinge by, Esarps sn, Bara hd, Skåne → Kyrkheddinge.

Mosås samhälle, Mosjö sn, Örebro hd, Närke → Mosjö.

Motala kn, stad, Östergötland. (in) Motalum 1322. – Motala var redan under medeltiden namn på en socken. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller i förleden dialektordet mot ’vägmöte’. Efterleden har ansetts kunna innehålla → al.

Motjärnen, Norra, Södra tjärnar, Nordmarks sn, Färnebo hd, Värmland → Motjärnshyttan.

Motjärnshyttan f.d. hytta, Nordmarks sn, Färnebo hd, Värmland. Mokiärshyttan 1649. – Förleden i namnet på denna gamla hytta för metallframställning torde ha samband med Norra och Södra Motjärnen, namn på två mindre tjärnar en knapp mil sydsydöst om hyttan; dessa står genom Hyttälven/Nordmarksälven i förbindelse med den invid hyttan belägna Hyttjärnen. Förleden i tjärnnamnen är mo, i värmländskan med betydelsen ’sandmo, torr sandslätt’.

Muddus nationalpark, Gällivare, Jokkmokks snr, Lappland. Mudde 1595. – Namnet är övertaget från ett stort myrområde. Det är en svensk form av lulesam. Muttos, som innehåller adjektivet muttos- ’lagom (stor), rimlig, måttlig’ och som förekommer som förled i ett flertal namn inom området. Det är en bildning till muddo, som är ett nordiskt lån. Ordet syftar på något som ligger mellan ytterligheter eller tänkta ytterpunkter. Namnet kan därför tydas som ’det som ligger centralt’, troligen med syftning på sjöarna Muttosjávrre och Stuor Muttos (med försvenskad stavning Muddusjaure resp. Stuor Muddus).

Mularp sn, Vartofta hd, Västergötland. Mulathorp 1225. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med → torp ’nybygge’ sammansatta namnet innehåller i förleden genitiv av ett mansnamn, fsv. Mule (eller Muli?), eller möjligen mule ’kreatursmule’ med syftning på ett terrängutsprång.

Mullhyttan tätort, Kvistbro sn, Edsbergs hd, Närke. Mullhyttan 1684. – Namnet har äldst tillkommit en järnhytta och föreslagits vara ett ursprungligt *Mullsättershyttan, bildat till namnet på byn Mullersätter på vars mark hyttan var belägen. Mullhyttan ligger vid sjön Multens avlopp, vars tidigare namn var Mullån, men det språkliga sambandet med detta namn är ej klarlagt.

Mullsjö tätort, Nykyrka sn, Vartofta hd, Västergötland .– Tätortens namn har ursprungligen burits av den intilliggande Mullsjön (Mulsiøø 1481). Förleden i sjönamnet är dunkel. Mullsjö järnvägsstation öppnades för trafik 1862.

Mulseryd sn, Mo hd, Småland. Mwlsarydz kyrkies (genitiv) 1540. – Gården Mulseryd (Multzserid 1530) har givit socknen dess namn, som i förleden sannolikt innehåller det gamla namnet på Mulserydssjön, *Muldsio, vid vilken gården ligger. Förleden i sjönamnet är dunkel. Gårdnamnets efterled är → ryd ’röjning’.

Multrå sn, Ångermanland. (aff) Multtradh Sokne 1535. – Namnet har tolkats som ’Hjortronmyren’, bildat till dialektorden multa ’hjortron’ och rå ’liten (skogbeväxt) myr’, väl syftande på en numera utdikad och uppodlad myr nedanför Multråberget. Kyrkan, och därmed socknen, kan ha fått namn efter kyrkans läge vid myren. Med denna tolkning får namnet hållas isär från de bygdebetecknande -radh-namnen, som förekommer på andra håll i Norrland, t.ex. → Gudmundrå, → Säbrå, → Vibyggerå.

Munga by, Tierps sn, Örbyhus hd, Uppland → Månkarbo.

Munka-Ljungby sn, tätort, Norra Åsbo hd, Skåne. Munckeliungbye 1560 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, är sammansatt av ljung i betydelsen ’ljungmark’ och → by ’gård; by’. Tillägget Munka tyder på ett samband med det närbelägna → Herrevadskloster, jfr även → Östra Ljungby. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn och en 1904 öppnad järnvägsstation strax söder därom.

Munkarp sn, Frosta hd, Skåne. Monckerup 1543 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, har som efterled → by ’gård; by’. Förleden, genitiv pluralis av munk, kan syfta på att en eller flera kringvandrande, missionerande munkar anlagt bebyggelsen eller slagit sig ned här för en tid.

Munkedal kn, samt tätort, Foss sn, Tunge hd, Bohuslän. Munchedahl 1665. – Namnet avsåg ursprungligen en gård, som under medeltiden var ett hemman under Dragsmarks kloster. Det är ovisst om efterleden åsyftar en viss dalsänka. Ordet dal är ett i klostersammanhang vanligt element med positiv klang, jfr → Nydala och Nådendal i Finland.

Munkerud by, Ransäters sn, Kils hd, Värmland → Munkfors.

Munkfors tätort, Ransäters sn, Kils hd, Värmland. Munkerudz hammar 1672, Munkeforss 1703. – Tätorten har vuxit fram kring ett järnbruk, anlagt på 1670-talet. Namnet är givet efter en laxfors i Klarälven (Monkerudz Forssen 1666, Monke forssen 1670), ursprungligen tillhörig hemmanet Munkerud. Detta hemman, vars namn (Munkerud 1540) innehåller genitiv pluralis av munk och → rud ’röjning’, har tillhört klostret → Alvastra.

Munktorp sn, tätort, Snevringe hd, Västmanland. (de) Munkkathorp 1313. – Sockennamnet har ursprungligen troligen avsett den gamla kyrkbyn (nu prästgården). Namnet kan vara ett ursprungligt *Torp (→ torp, här kanske i en ursprunglig betydelse ’inhägnad’ e.d.), till vilket förleden Munk- kan ha fogats i syfte att skilja namnet från det närbelägna sörmländska sockennamnet → Torpa. Förleden skulle då ange att bebyggelsen på något sätt förknippats med munkar. En senmedeltida legend omtalar Västmanlands apostel David och knyter honom till Munktorps kyrka, som också sägs hysa hans grav. Tätorten har vuxit fram kring kyrkan och kringliggande bebyggelse.

Munsö sn, Färentuna hd, Uppland. (in) Munseo 1185. – Socknen består huvudsakligen av ön Munsön med sockenkyrkan. Möjligen har bebyggelsen Bona, nu ett gods, i äldre tid varit kyrkby under namnet Munsö och därmed i viss grad kunnat förmedla bruket av önamnet som sock-ennamn. Munsön är numera i söder sammanhängande med Kärsön och Ekerön. Namnet Munsö avsåg i äldre tid endast den nuvarande Munsöns västra del, en dåtida ö. I förleden ingår sannolikt ordet mun med syftning på Svinsundet mellan Adelsön och Munsön. Sundet förenar Norra Björkfjärden med Hovgårdsfjärden.

Muodoslompolo kyrkby, Pajala sn, Norrbotten. – Det finska namnets förled Muodos, meänkieliska Muotos, har sannolikt samiskt ursprung, men betydelsen är okänd. Efterleden lompolo betyder ’tjärn, sjöliknande utvidgning i en å’; jfr → Korpilombolo. Namnet är givet efter den sjö vid vilken byn vuxit fram, nuvarande Muodosjärvi. Sockenkyrkan finns i byn sedan 1926.

Muonionalusta f.d. förs., Pajala sn, Norrbotten. – Namnet, som är övertaget från en by, är bildat till Muonio, → Muonioälven, och meänk. alusta ’platsen nedanför (något)’. Efterleden i det nordsamiska namnet Muonávuolli har samma betydelse. Den ursprungliga kyrkplatsen låg vid älven.

Muonioälven gränsälv mot Finland, Lappland, Norrbotten. – Namnet återgår på fi. Muonionjoki, som innehåller genitivformen av det ursprungligen sannolikt samiska forsnamnet Muonio (skrivet Monia 1598) med obekant betydelse, och joki ’älv’. Älvens meänkieliska namn är Muonionväylä med efterleden väylä ’stor älv’. Efterleden i nordsam. Muonáeatnu har samma betydelse. Muonio är även namn på en gränskommun på den finska sidan av älven.

Murjek tätort, Jokkmokks sn, Lappland. – Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation, som namngivits efter en närbelägen by. Namnet är en försvenskning av lulesam. Muorjek med betydelsen ’platsen som är rik på bär’, bildat till muorjje ’bär’.

Murum sn, Ås hd, Västergötland. Mwreem sokn 1380. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Efterleden innehåller → hem ’boplats; gård’. I förleden har man av gammalt räknat med det inlånade ordet mur ’stenmur’, men denna tolkning är osäker.

Muskö sn, tätort, Sotholms hd, Södermanland. (in) insula [’ön’] Muskø 1278. – Tätorten är framvuxen i närheten av sockenkyrkan. Socknen, som omfattar flera öar och holmar, har övertagit namnet från huvudön Muskö, där kyrkan finns. Förleden sammanhänger med det bl.a. i Södermanland påträffade dialektordet musk ’mörker, skugga’ (jfr riksspråkets adjektiv svartmuskig). Inget närmare är känt om bakgrunden till namnet.

Myckle tätort, Skellefteå sn, Västerbotten. Mykell 1539, Mykelee 1543. – Tätorten är framvuxen ur en by med detta namn. Namnet är sammansatt av fsv. mykil ’stor’ och → ed ’passage mellan eller utmed vatten’ med syftning på en gångsträcka förbi en fors i Skellefteälven. Jfr → Medle.

Myckleby sn, Orusts östra hd, Bohuslän. Myklaby kirkia 1399. – Socknen har fått sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller bestämd form av adjektivet fsv. mikil (mykil) ’stor’ och → by ’gård; by’.

Myggenäs tätort, Valla sn, Tjörns hd, Bohuslän. (j) Mykinesi 1396. – Tätorten har utvecklats ur byn Myggenäs. Namnet innehåller ett mot fvn. myki ’gödsel’ svarade ord och antas betyda ’näset där man haft tångupplag för gödning eller där tång drivit i land’.

Myre by, Ovikens sn, Jämtland → Myrviken.

Myresjö sn, tätort, Östra hd, Småland. (de ...) Myrisio 1290. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller en form av ordet myr och sjö, efter läget vid en numera igenvuxen sjö.

Myrviken tätort, Ovikens sn, Jämtland. Myre- wiken 1775 (avser en vik). – Tätorten är framvuxen vid byn Namn och på dennas mark. Namn befanns emellertid olämpligt som namn på den i denna by år 1943 inrättade poststationen. Sockennamnet bars redan av en 1875 inrättad poststation och kunde inte komma i fråga. Det nya poststationsnamnet togs i stället från Myrviken, en vik av Storsjön vid vars inre del Namn är beläget. Förleden innehåller Myre (j Myre 1441) avseende en annan by vid vikens nordända. Detta namn återgår på den fornsvenska dativformen av ordet myr. Bynamnet Namn (Nampn 1566) kan förklaras på ett par olika sätt, båda osäkra. Det kan vara fråga om det vanliga ordet namn med syftning antingen på att det på denna plats kanske funnits ett eller flera namn inristade någonstans eller att platsens rätta namn av något skäl varit onämnbart och därför helt enkelt ersatts med Namn. Enligt en annan förklaring utgörs namnet av ett nordiskt *nafn ’något utstickande (i terrängen)’.

Mysinge hög gravhög, Resmo sn, Algutsrums hd, Öland. – Högen har namn efter den närbelägna byn Mysinge (j Mysinge 1402). Dess namn innehåller en inbyggarbeteckning fsv. mysingar (→ inge) ’de som bor vid mossen’, bildad till fsv. musi ’mosse’. Det är dock oklart vilken mosse inbyggarbeteckningen tar fasta på.

Mysingen fjärd av Östersjön mellan Muskö och Ornö–Utö, Södermanland. Mysingen, Myssingen 1668. – Namnet, på 1930-talet noterat med uttalet »Myssingen», är oklart.

Myssjö sn, Jämtland. Myskio ca 1370. – Socknen har säkerligen övertagit namnet från en by, som i dag i huvudsak motsvaras av Prästbordet och som också tycks ha omfattat några gårdar söder om kyrkan i grannbyn. Dessa gårdar kallas nämligen Skarp-Myssjö (j Skarpamyskæ 1478) med skarp i betydelsen ’mager, torr, ofruktbar’ med syftning på markens beskaffenhet. Namnet Myssjö, fsv. Myskia, sammanhänger med dialektordet musk ’mörker, skugga’ (jfr riksspråkets adjektiv svartmuskig). Storsjöns strand och botten vid kyrkan och gårdarna är täckta av ett slags mörk skiffer. Den nuvarande stavningen med anslutning till ordet sjö är i jordeböckerna belagd först från 1800-talet.

Måkläppen ö, Falsterbo med Skanörs stad, Skåne. Maageklaperne 1685, Møgekleppen 1689. – Öns namn innehåller dialektorden måg(e) ’mås’ och kläpp, här i betydelsen ’sandrevel’.

måla Bebyggelsenamn på måla är mycket vanliga inom ett geografiskt begränsat område i sydöstra Sverige (Blekinge, östra Småland, södra Östergötland). Namnen har avsett medeltida nybyggen. Ortnamnselementet är egentligen en böjd form av ett maskulint fornsvenskt ord male. Den tidigare vanliga uppfattningen är att detta ord betyder ’avmätt jordområde’ (jfr danska och norska verbet måle ’mäta’), varav senare ’inhägnat jordområde, intaga’. Enligt en annan teori avser det uppmätta i stället tiden för avgiftsfrihet som nyodlaren fick. En tredje möjlighet är att måle inte har med mätning att göra utan med fornsvenskans mal i betydelsen ’avtal’, med syftning på nyodlarens rättigheter och skyldigheter. Förlederna är ofta personnamn, t.ex. Gunne i Gunnamåla (Älmeboda socken, Småland), och anger alltså sannolikt namnet på nybyggaren. Det finns dock även andra förledstyper såsom sjönamn, t.ex. *Ælmpte ’Svansjön’ i Ältamåla (Sillhövda socken, Blekinge), och namn på en moderbebyggelse, t.ex. Lökarydsmåla (Jämjö socken, Blekinge). Namn med efterledsvarianten målen (i norra Småland och södra Östergötland) har fått bestämd artikel tillagd först på 1500- och 1600-talen. Litteratur: Nils Ödeen, Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Ett bidrag till svensk ortnamnsforskning (1927–30), Jan Paul Strid, Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla-kolonisationen under medeltiden. En topolingvistisk studie (2006), Staffan Fridell, Ortnamn på -måla, i Språken i Sverige (2010), s. 93.

Målerås tätort, Hälleberga sn, Uppvidinge hd, Småland. Målarås 1599. – Tätorten är framvuxen vid en gård med detta namn. Namnet tycks innehålla två bl.a. från Småland kända dialektord, i förleden måle ’avmätt jordstycke; torp eller bebyggd intaga av skog eller utmark’ (→ måla), i efterleden rås ’kärr, sumpigt ställe i för övrigt fast och torr mark där vatten rinner fram’ e.d.

Målhammar gods, Björksta sn, Yttertjurbo hd, Västmanland. curiam meam [’min gård’] Mulhammär 1306 sen avskr., (ij) Molhamar 1391, (wid) Mulhamar 1453. – Godsets namn innehåller i efterleden dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, med syftning på den höjd där gården ligger. Förleden kan innehålla mule ’nos’ i överförd betydelse, åsyftande något utskjutande terrängparti.

Målilla sn, tätort, Aspelands hd, Småland. Malhælla 1337 (avser socknen). – Dagens tätort är en hopväxning av i första hand Målilla by vid kyrkan och stationssamhället Målilla. Det senare är framvuxet på mark till byn Hägelåkra kring en järnvägsstation vid en 1874 öppnad linje. Stationen namngavs efter socknen, vilken i sin tur övertagit kyrkbyns namn. I förleden ingår möjligen ordet mål ’mått’ i betydelsen ’avmätt jordstycke’. Efterleden innehåller häll(a) ’stenhäll’.

Målsryd tätort, Toarps sn, Ås hd, Västergötland. – Tätorten har vuxit fram vid gården Målsryd, vars namn (Mägisrydh 1542) bildats av mansnamnet fsv. Mæghin och → ryd ’röjning’. Målsryds järnvägsstation öppnades för trafik 1902.

Månkarbo tätort, Tierps sn, Örbyhus hd, Uppland. (i) Mwnkarabode 1496. – Tätorten återgår på en by. I förleden ingår fornsvensk genitiv pluralis av Mungakarl ’(manlig) invånare i Munga’. Efterleden innehåller pluralis av → bod. Byn Munga, vars namn är oklart, ligger närmare en mil norr om Månkarbo. Namnet berättar att »Mungakarlarna» haft något slag av bodar, kanske slåtterbodar, på platsen.

Månsarp sn, Tveta hd, Småland. (i) Magnosathorpa sokn 1376. – Socknen har fått sitt namn efter en gård. Det är bildat till mansnamnet Magnus, som senare utvecklats till Måns, och → torp ’nybygge’.

Månstad sn, Kinds hd, Västergötland. Magnustadha sokn 1432. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Förleden innehåller mansnamnet Magne. Efterleden är → sta(d).

Månstorp gods, Västra Ingelstads sn, Oxie hd, Skåne. (i) Magenstorp 1465. – Namnet innehåller i förleden mansnamnet Magnus, äldst i dess forndanska form Magens, senare utvecklat till Måns. Efterleden är → torp ’nybygge’. De s.k. kallade Månstorps gavlar, ruinerna av en på 1540-talet uppförd borg, finns på platsen.

Månstorps gavlar borgruin, Västra Ingelstads sn, Oxie hd, Skåne → Månstorp.

Mårbacka hgd, Östra Ämterviks sn, Fryksdals hd, Värmland. Mårbakenn 1609, Mårebackenn 1610. – Namnet innehåller i förleden troligen växtbeteckningen måra; gulmåran användes i gammal tid för växtfärgning. Efterleden innehåller ursprungligen bestämd form singularis av ordet backe, så ännu i äldre lokalt uttal, i skrift dock med senare anslutning till plurala ortnamn på -a (jfr inl. 3.3.1).

Mårdaklev sn, Kinds hd, Västergötland. Marthakelf 1351. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller antingen samma ord fsv. *mardher ’grusig mark; stenig eller blockrik mark; grusig eller stenig skog’ e.d. som ingår i → Kolmården eller också djurbeteckningen mård. Kyrkbyn ligger på en grusås. Efterleden innehåller dialektordet klev ’bergsklyfta; trång bergsstig; brant backe eller klippa’. Förleden i Mårdaklev har möjligen fogats till ett ortnamn, fsv. *Klef; i omgivningen finns gårdnamnen Kleven och Högklev.

Måttsund tätort, Nederluleå sn, Norrbotten. (i) Mattaswnda 1482. – I förleden på detta tidigare bynamn ingår möjligen det finska mansnamnet Matti. Efterleden syftar på det nu uppgrundade sund öster om Öberget som i äldre tid förenade Ersnäsfjärden med längre in belägna fjärdar.

Mälaren sjö, Södermanland, Uppland, Västmanland. (i) Mæle 1320-talet?, Mælir 1396. – Sjönamnet, fsv. Mælir, innehåller enligt gammal mening dialektordet mal ’grovt grus och stenar vid stränder’ och betyder då ’Grussjön’ e.d. Namnet Mälaren användes i början inte om hela den nuvarande Mälaren. Det bör tidigt ha använts om vattnen vid Mariefred och Selaön; i Ytterselö socken påträffas slottsnamnet Mälsåker (Mælisaker 1383) ’åkern vid Mälaren’.

Mälarhusen bebyggelse, Borrby, Löderups snr, Ingelstads hd, Skåne. – Med namnet Mälarhusen avsågs ursprungligen en samling hus inom Löderups socken, men det har sedan 1930-talet också kommit att avse intilliggande sommarstugebebyggelse inom Borrby socken. Namnet syftar på läget vid strandreven Mälarna (Store Mälar, Små Melarne 1821, Löderups socken; Mälarne 1833, Borrby socken). Det innehåller ett forndanskt ord *mel ’grus-, sandbank’, motsvarande fvn. melr. Den ursprungliga namnformen torde ha varit Melahusen (uppgivet som äldre uttal på 1930-talet).

Mälarhöjden stadsdel, Stockholms stad. – Den villastad som växte upp här mot slutet av 1800-talet kallades ursprungligen Fridhems villastad. För att undvika förväxlingar med andra Fridhem önskade man dock ett nytt namn. Mälarhöjden ska ha lanserats av hushållerskan Emma Hedin vid ett möte med villaföreningens ledamöter 1909. Namnet avsåg dels att påminna om den vackra Mälaren som satte sin prägel på resorna till och från området, dels att beskriva stadsdelens läge på en höjdplatå.

Mälarna rev, Borrby, Löderups snr, Ingelstads hd, Skåne → Mälarhusen.

Mälby by, Hedemora sn, Dalarna → Västerby.

Mälsåker gods, Ytterselö sn, Selebo hd, Södermanland → Mälaren.

Märsta tätort, Husby-Ärlinghundra (huvudsakligen) Norrsunda, Odensala snr, Ärlinghundra hd, Uppland. (i) Merstha 1427. – Tätorten är framvuxen kring en år 1866 inrättad järnvägs- och poststation. Stationen anlades på mark till byn Sätuna men namngavs efter en annan närbelägen by. Båda byarna, belägna i Husby-Ärlinghundra socken, är numera införlivade i tätorten. Till valet av stationsnamn bidrog kanske den omständigheten att Märsta som namn på en gästgivargård (med tingsställe) var inarbetat i kommunikationssammanhang. Bynamnet innehåller möjligen fsv. mærdhrastadher ’ställe där mjärde sätts ut’, kanske här om en fast fiskeinrättning med mjärdar. Den vid Märsta by löpande Märstaån var ett sund för ca 1 000 år sedan.

Mässlingen by och sjö, Storsjö sn, Härjedalen → Messlingen.

Mässvik gods, Bro sn, Näs hd, Värmland. Messowich 1367. – Godset ligger invid Vänerviken Mässviken, vars namn kan innehålla ett oklart äldre namn fsv. *Mæssa på den i viken mynnande bäcken.

Mästerby sn, Gotland. (de) Mestraby 1270. – Sockennamnet, som övertagits från en gård, innehåller i efterleden → by, här i betydelsen ’gård’. Förleden har uppfattats som superlativformen mestr av forngutniskans mikil ’stor’, varvid namnet skulle betyda ’den största byn’. Det genuina uttalet av namnet med diftong »Majstaböj» talar dock mot denna tolkning. Enligt ett annat förslag innehåller förleden det från tyskan inlånade maisteri ’mästare’. Emellertid skulle då namnet vara oväntat ungt. En möjlighet är att det ursprungligen innehåller mestr ’mest’ men har ombildats under inflytande av maisteri ’mästare’, vilket ingår i många andra gotländska ortnamn på Majsta(r)-.

Mästermyr f.d. våtmark, Gotland. (i) Meistremyyr 1653. – Efterleden är myr ’sankmark’. Om förleden se → Mästerby.

Möckeln sjö, Småland. Möklen 1650. – Sjönamnet är bildat till adjektivet fsv. mykil ’stor’, syftande på sjöns storlek.

Möckeln sjö,Degerfors köping, Karlskoga hd, samt Karlskoga stad, Värmland. Mycklesiön 1560, Möckern Lacus ca 1639, Siöen Mykern 1651, Moker 1676, Möckeln 1755. – Sjönamnets fornsvenska form synes ha varit *Mykrir; en vid sjön belägen, nu försvunnen, bebyggelse omnämns som Mukrisbother 1288 och Mycrisbodher 1336 (efterleden innehåller pluralis av → bod). Sjöns namn är oklart; som framgår av belägget från 1560 och den nuvarande formen har det anslutits till fsv. mykil ’stor’ (jfr → Möckeln, sjö, Småland).

Möckleby, Norra, Södra snr, Möckleby hd, Gräsgårds hd, Öland → Norra Möckleby och → Södra Möckleby.

Möckleby härad hd, Öland. (j) Myklabohæradhe 1390, Myclaby hærat 1447. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Norra Möckleby. De äldsta medeltida beläggen innehåller genitiv av en till bynamnet bildad inbyggarbeteckning, myklaboar.

Möja sn, Värmdö skg, Uppland. Myghi ca 1300 (avser en ö). – Socknen, tillkommen 1922, återgår på en ur Värmdö socken före 1638 utbruten kapellförsamling med kapell beläget på ön Möja. Önamnet kan vara en bildning till dialektordet moge, muga ’hög, massa’ och har kanske som utgångspunkt ett högt och avrundat berg mellan byarna Berg och Löka.

Möklinta sn, tätort, Övertjurbo hd, Västmanland. (de) Myclittum 1339. – Sockennamnets ursprungliga efterled är pluralis av dialektordet löt ’betesmark’, ursprungligen med betydelsen ’sluttning’. Förleden innehåller troligen ett äldre namn på den vid kyrkan liggande Storsjön, fsv. *Mykle, en bildning till fsv. mykil ’stor’. Namnet skulle alltså åsyfta de vid kyrkan belägna sluttningarna ned mot Storsjön. Det är oklart om sockennamnet återgår på ett äldre bebyggelsenamn eller ägonamn. Namnets äldre fornsvenska form Myk-litta utvecklades småningom till Möckleta, som under senare hälften av 1600-talet ombildades till Möklinta (med anslutning till ordet klint ’höjd’). Tätorten har vuxit fram kring bebyggelse vid kyrkan.

Möljeryd by, Ronneby sn, Medelstads hd, Blekinge. Mollerij ca 1583. – Namnet innehåller i förleden troligen ett fda. *moldga ’mullmark; sandblandad mylla’. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Mölle tätort, Brunnby sn, Luggude hd, Skåne. (wet) Kraperop møllen hoess Myllæ [’vid Krapperup-möllan vid Mölle’] 1491, Mølle leye 1570-talet. – Namnet på detta gamla fiskeläge (ursprungligen kallat Mölle läge) innehåller skånskans mölla ’kvarn’.

Mölleberga sn, Bara hd, Skåne. (j) Meleberge song 1432. – Sockennamnet har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden ett forndanskt *mel ’sand- eller grus(formation)’, redan på 1500-talet urspårat till dialektens mölla ’kvarn’. Efterleden är pluralis av fda. biærgh ’berg’. De åsyftade höjderna ligger söder om kyrkbyn.

Möllevången stadsdel, Malmö stad, Skåne. – Stadsdelen växte fram i början av 1900-talet på mark kallad Möllevången (Möllevången 1678). Namnet innehåller skånskans mölla ’kvarn’ och vång ’sammanhängande stycke av odlad jord eller äng på en gårds eller bys inägor’.

Mölltorp sn, tätort, Vadsbo hd, Västergötland. Mölnatorpa socken 1437 avskr. – Socknen har fått sitt namn från gården Mölltorp Stommen (→ Stommen). Det innehåller i förleden genitiv av fsv. mølna ’kvarn’ och i efterleden → torp ’nybygge’. Tätorten, vars järnvägsstation anlades vid en 1876 öppnad linje, ligger i anslutning till stationen och sockenkyrkan.

Mölnbo tätort, Vårdinge sn, Öknebo hd, Södermanland. (jn) Mølnabodhum 1366. – Tätorten är framvuxen kring en järnvägsstation vid en 1861 öppnad bandel. Stationen anlades på mark till gården Mölnbo. I förleden ingår fsv. mølna ’kvarn’. I ån vid gården finns en kvarn. Efterleden innehåller pluralis av → bod.

Mölndal kn, stad, Västergötland. (in) Mølnadalaa 1406. – Staden omfattar f.d. Fässbergs socken. Namnet tillkom ursprungligen en by. Förleden innehåller fsv. mølna ’kvarn’, syftande på en eller flera kvarnar i Mölndalsån. Efterleden är dal.

Mölnlycke tätort, Råda sn, Askims hd, Västergötland. Mölnlycko 1576. – Tätorten har utvecklats ur gården Mölnlycke. Namnet innehåller fsv. mølna ’kvarn’ och en böjd form av lycka ’inhägnat område’.

Mölstad by, Mönsterås sn, Stranda hd, Småland → Mönsterås.

Möne sn, Ås hd, Västergötland. Mønøne 1331. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det med efterleden → vin ’betesmark; äng’ ursprungligen sammansatta namnet sammanhänger med dialektorden (kropp)mon och mön ’takås’; förleden åsyftar en höjdrygg. Jfr norska dialekters åsmøne ’översta delen av en bergrygg, där det lutar åt båda hållen’.

Mönsterås kn, samt sn , tätort, Stranda hd, Småland. Myolstadhaas 1326. – Tätorten har utvecklats ur en 1862 bildad köping som återgår på en kyrkby och handelsplats. Socknen har namn efter kyrkbyn. Förleden innehåller Mölstad, namn på en grannby. Förleden i detta bynamn innehåller kanske ordet mjöl, i så fall med syftning på sandig terräng. Efterleden är → sta (d). Efterleden i Mönsterås är ås, möjligen som ortnamn med syftning på kyrkbyn, dagens tätort. Ända in i vår tid har denna nämligen kallats för Åsen (Åsen 1596) efter läget på en ås. I det senare fallet har grannbyns namn Mölstad lagts till i särskiljande syfte för att skilja detta *Ås från andra platser med samma namn. Mönsterås kan tolkas som ’åsen vid (eller som hör till) Mölstad’ eller ’(den bebyggelse) *Ås som ligger vid Mölstad’. I ett äldre Mölstadås kan övergången l > n iakttas i vissa 1400-talsbelägg men blir vanlig först på 1600-talet, medan övergången d > r är mycket vanlig redan på 1500-talet. I jordregistret ändrades Mölstadås till Mönsterås först 1913.

Mörarp sn, Luggude hd, Skåne. Myruthorp 1200-talets förra del (avser kyrkbyn), (in) Mørøthorp 1330 avskr. (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden möjligen dialektordet myra ’myr, mosse’ med oviss syftning. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Mörby slottsruin, gd, Fasterna sn, Sjuhundra hd, Uppland. (in) willa Myraby 1387, Myreby 1412. – Efter försäljning 1729 av det redan då förfallna Mörby slott lämnades detta att förfalla till dagens ruin. Slottets och gårdens namn återgår på ett bynamn. Förleden innehåller ordet myr, säkert med syftning på (forntida) sankmark nära byns ursprungliga tomt 500 m väster om ruinen. Efterleden är → by ’gård; by’.

Mörbylånga kn, sn, tätort, Algutsrums hd, Öland. (de …) Myriby ca 1320 avskr., (i) Møreby langa sokn 1412. – Tätorten är framvuxen ur Mörbylånga köping, inrättad 1820 på utmark till kyrkbyn Mörbylånga. Socknen har namn efter kyrkbyn. I förleden ingår det äldre bynamnet Mörby, sammansatt av ordet myri ’myr, mosse’och → by ’gård; by’. Efterleden i Mörbylånga innehåller bestämd form av adjektivet lång. Tillägget har gjorts för att skilja namnet från Mörbylilla (Myreby lille 1535, Mörby, Mörbylille 1547) i Ventlinge socken längre söderut på Öland. Namnets innebörd, ’det långa Mörby’, förklaras av att den gamla bytomten var Ölands längsta, troligen nästan 900 meter lång.

Möre del av Småland, omfattande Norra Södra Möre härad. Meore 890-talet (fornengelska), Møre 1280-talet. – Namnet på detta gamla »land» (→ Småland) är dativ singularis av fsv. *mør, motsvarande det från sydöstra Småland kända dialektordet mör ’myr, kärr’. Det kan ursprungligen ha syftat på den stora sankmark, Mören, som tidigare sträckte sig från Ljungby ned mot → Vassmolösa, i centrum av det gamla landet Möre.

Mörkö sn, Hölebo hd, Södermanland. (in) Myrky 1291, Myrkiu 1310. – Socknen har fått namn efter kyrkans läge på Mörkö, socknens huvudö. I förleden ingår en form av önamnets äldre form, fsv. *Myrk(i)a, en bildning till adjektivet mörk. Efterleden är ö och har tillagts den äldre namnformen redan under medeltiden. Namnet har möjligen betingats av en jämförelse mellan öns instängda läge och det öppna havet utanför.

Mörlunda sn, tätort, Aspelands hd, Småland. ecclesie Mørlunda 1329 avskr. – Tätorten är resultatet av en hopväxning av Mörlunda kyrkby och bebyggelsen kring en 1874 på utmark till kyrkbyn inrättad järnvägs- och poststation, benämnd Mörlunda. Socknen har övertagit namnet från kyrkbyn. I förleden ingår sannolikt det från sydöstra Småland kända dialektordet mör ’myr, kärr’. Efterleden innehåller lund ’träddunge’.

Mörrum sn, tätort, Listers hd, Blekinge. Mørum ca 1300. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn (nu en tätort). Det är antingen dativ pluralis av dialektordet mör ’myr, kärr’ eller en sammansättning med detta ord och → rum ’öppen plats’.

Mörrumsån å, Blekinge, Småland. Møra aa 1555. – Ånamnet är givet efter socknen → Mörrum vid åns nedre lopp. I sitt lopp söder om Helgasjön i Småland kallas ån → Helige å.

Mörsebo by, Nye sn, Östra hd, Småland → Nye.

Mörsil sn, tätort, Jämtland. (mællum) Møresildræ monna [’mellan Mörsils män’] 1351. – Tätorten är framvuxen i kyrkbygden. Socknen har övertagit namnet antingen från kyrkbyn, nuvarande Bye, eller från en bygdedel omfattande denna och ytterligare en eller två grannbyar. Förleden innehåller ett ord motsvarande fvn. mørr ’jämnt, fuktigt land’. Efterleden innehåller det från södra Jämtland kända dialektordet siller ’lugnvatten’ eller möjligen något med detta närbesläktat och liktydigt ord. Namnet har från början avsett ett vid kyrkbygden beläget lugnvatten i Indalsälven.

Mörtnäs tätort, Gustavsbergs sn, Värmdö skg, Uppland. Mörsnes 1535, Mörtznes 1544, Mörtness 1590. – Tätorten är framvuxen på utmark till och kring byn Mörtnäs. Uttalet »Mörtsnes» har noterats 1934. Förleden är oklar. Den innehåller förmodligen inte fiskbeteckningen mört, däremot möjligen ett mansbinamn Mört. Efterleden syftar troligast på ett stort nordligt näs i Torsbyfjärden.

Mösseberg berg, Gudhems, Vilske hd, Västergötland. Myrsubiærgh ca 1325. – Förleden innehåller möjligtvis genitiv av ett sjönamn, fsv. *Myrisio(r) ’sjön i myrmarken’; ett sådant namn kan ha använts om den av myrmark omgivna Bergsjön uppe på berget.