I

Idala–Ivösjön

Idala sn, Fjäre hd, Halland. (j) Ydale sogn 1461 avskr. – Socknen har fått namn efter den ursprungliga kyrkbyn, numera uppdelad på flera gårdar och byar. I förleden ingår fda. *y ’idegran’. Efterleden innehåller dal. Kyrkan ligger i bäcken Idebäcks dalgång. I området förekommer idegran.

Idala tätort, gd, Veberöds sn, Torna hd, Skåne. – Tätorten, ursprungligen sommarbebyggelse, har fått sitt namn efter en intilliggande gård. Den närmare bakgrunden till gårdens namn, som synes vara ungt, är okänd. Likalydande namn finns på flera håll i Skåne och övriga Sverige. Möjligen rör det sig i några fall ytterst om uppkallelse efter Ýdalir, i den fornnordiska mytologin namnet på guden Ulls boning, kanske i kombination med anspelning på kvinnonamnet Ida. Det kan också vara fråga om en bildning till kvinnonamnet Ida och dal.

Idebo by, Malexanders sn, Göstrings hd, Östergötland → Ydre härad.

Idenor sn, Hälsingland. (wtååff) Ydenora kerke [’(ut)av Idenors kyrka’] 1531. – Förleden innehåller fiskbeteckningen id, efterleden nor ’smalt vattendrag som förenar två öppna vattenpartier’. Ett sådant forntida nor bör, kanske under yngre järnålder, ha följt det nutida bäckloppet i dalgången vid kyrkan och förenat en dåtida vattensamling vid byarna Hallen och Vik med Hudiksvallsfjärden. Socknen kan ha övertagit detta naturnamn på grund av kyrkans läge nära noret.

Idhult by, Svinhults sn, Ydre hd, Östergötland → Ydre härad.

Idkerberget tätort, Stora Tuna sn, Dalarna. – Namnet, äldst belagt 1648, innehåller i förleden ett tjärnnamn, Idtjärnen, och i efterleden berg, antingen med syftning på ett närliggande berg eller också i betydelsen ’bergverk, gruvfält’. Idtjärnen tycks innehålla fiskbeteckningen id.

Idre sn, tätort, Dalarna. (a) Jdhre 1378. – Tätorten har vuxit fram ur kyrkbyn. Namnet har antagits vara ett äldre namn på Idresjön, vid vilken kyrkbyn är belägen. Sjönamnet innehåller möjligen fvn. iðri ’inre’ med syftning på sjöns läge från Särnabygden sett. Ortens namn har anpassats till samiskan som Eajra.

Idtjärnen tjärn, Stora Tuna sn, Dalarna → Idkerberget.

Igelfors tätort, Regna sn, Finspånga läns hd, Östergötland. Igelforssen 1876. – Brukssamhället ligger vid ett fall i Igelforsån, vilken fått sitt namn efter samhället. Förleden i brukets och tätortens namn är hämtad från efternamnet Igelström. En Sven Igelström var verksam vid tillkomsten av en industrianläggning på platsen under 1800-talet.

Igelstorp tätort, Sventorps sn, Kåkinds hd, Västergötland. – Tätorten har fått sitt namn från byn Igelstorp (Igulstorp 1474). Förleden i Igelstorp är genitiv av mansnamnet fsv. Ighul, efterleden är → torp ’nybygge’. Tätortens järnvägsstation ligger vid en linje öppnad för trafik 1876.

Igelösa sn, Torna hd, Skåne. (in) Iigheløsæ 1333 (avser kyrkbyn). – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller → lösa ’glänta; äng’ och i förleden sannolikt djurbeteckningen igel.

Iggesund tätort, Njutångers sn, Hälsingland. – Tätortsnamnet återgår på ett bynamn, äldst belagt 1542. Efterleden syftar på Iggesundsåns lopp mellan Viksjön och Iggesundsfjärden. Förleden innehåller möjligen (en bildning till) dialektordet igga ’ärg’, känt från Hälsingland, med syftning på någon färgning i eller invid vattendraget.

Ignaberga sn, Västra Göinge hd, Skåne. (i) Ecnabiarghum 1200-talets första hälft (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller i efterleden fda. biærgh ’berg’ (om den plurala formen se inl. 3.3.1). Förleden innehåller troligen ett adjektiv fda. *ekin ’ekbevuxen’.

Ilsbo sn, tätort, Hälsingland. (y) Ighelbode 1503, Ilsbode ca 1531. – Tätorten omfattar byarna vid kyrkan och har fått sitt namn efter socknen. Sockennamnet, som tidigare bör ha burits av en gård eller by vid den nuvarande kyrkplatsen, innehåller snarast ett mansnamn, kanske fsv. *Ighil, identiskt med djurbeteckningen igel. I efterleden ingår pluralis av → bod, kanske avseende en medeltida utgårdsbebyggelse, ett s.k. bodland.

Ilstorp sn, Färs hd, Skåne. Jlstrup 1510-talet sen avskr., Igelstrup 1546. – Sockennamnet, givet efter kyrkbyn, innehåller ett forndanskt mansnamn *Ighel, *Ighul och → torp ’nybygge’.

Immeln sjö, Blekinge, Skåne. Imell 1624. – Sjöns namn är besläktat med ordet imma och betyder troligen ’den ångande’, ’den disiga’ eller ’den dimmiga’. På orten kallas sjön även Immelsjön.

Immeln tätort, Hjärsås sn, Östra Göinge hd, Skåne. – Tätorten, som är namngiven efter läget vid sydspetsen av sjön → Immeln, har vuxit fram kring en järnvägsstation öppnad 1885.

Indal sn, tätort, Medelpad. (De) Indal 1344. – Sockennamnet utgör en sammansättning av ett äldre namn på Indalsälven och dal. Älvnamnet är omdiskuterat och någon allmänt omfattad tolkning har ännu inte framlagts. Möjligen är det besläktat med ordet imma ’imma, ånga’, med en betydelse ’den som immar eller ångar’.

Indalsälven älv, Jämtland, Medelpad → Indal.

Ingared tätort, Hemsjö sn, Kullings hd, Västergötland. – Tätorten har vuxit fram vid och fått sitt namn från gården Ingared (Jngarydh 1412), vars namn innehåller genitiv av mansnamnet Inge och → ryd ’röjning’.

Ingarö sn, Värmdö skg, Uppland. Inga fiærdinge 1527, Ingan 1619. – Namnet är övertaget från en av de fjärdingar (Inga fjärding) som Värmdö socken och skeppslag varit indelade i. Det återgår på ett fornsvenskt Inga(n) av ovisst ursprung. Från och med 1825 blir Ingarö den vanliga formen, en anslutning till de i Stockholms skärgård vanliga önamnen på -arö (→ arin).

Ingatorp sn, tätort, Södra Vedbo hd, Småland. (in ...) Ingathorp 1337. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Förleden innehåller genitiv av mansnamnet Inge. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Ingbo källor källor, Nora sn, Våla hd, Uppland. – De berömda källorna, belägna på Östahalvön, har namn efter byn Ingbo (i Yghabodom 1362 avskr., Jngabo 1396 avskr.). Detta namn är sammansatt av genitiv av mansnamnet Inge och pluralis av → bod.

-inge Ortnamnen på inge, med växelformen unge, hör till de äldsta bland de svenska bebyggelsenamnstyperna. De synes i huvudsak ha tillkommit under förra hälften av första årtusendet e.Kr. Namntypen är i Sverige utbredd över större delen av Götaland och i Svealand över Närke och de tre Mälarlandskapen Södermanland, Uppland och Västmanland. Den omfattar vidare Danmark och utbreder sig därtill över ett stort område i nordvästra Tyskland och utefter Nordsjökusten samt sträcker sig också till England. Namntypen är därmed ett tydligt tecken på ett nordvästgermanskt samband under de första århundradena av vår tideräkning. Till det stora sammanhängande inge-namnsområdet hör däremot inte Norge och inte heller de till Norge gränsande svenska landskapen Dalsland, Värmland och Bohuslän, där säkra representanter saknas. Ändelsen ing/ung används för att beteckna tillhörighet av högst varierande slag. En viktig funktion är att bilda inbyggarbeteckningar, vilket kan exemplifieras med ett landskapsnamn som → Hälsingland och häradsnamn som → Konga härad, → Lösings härad, → Norrvidinge härad, → Seminghundra härad, → Snevringe härad, → Uppvidinge härad, Västra och Östra Göinge härad (→ Västra Göinge härad). Ortnamnsformerna på -inge/-unge har tillkommit genom tillägg av en ursprunglig ändelse -ia (senare utvecklad till -e) till inbyggarbeteckningar på -ingar/-ungar. Dessa kan antingen ha betecknat inbyggarnas boplats eller endast haft kollektiv betydelse. Ett namn som → Äspinge skulle då kunna återges med ’äspingarnas boplats’ eller ’äspingfolket’, varvid i det senare fallet folkbeteckningen efter urgammalt mönster sekundärt överförts på folkets boplats. I sak spelar den nämnda distinktionen alltså inte någon roll. Efter det att inge-namnstypen etablerats, kan namn ha bildats direkt utan förmedling av en inbyggarbeteckning eller som ett naturligt komplement till en sådan. I namnens urnordiska form framstod samhörigheten mellan ingar och inge hur som helst såsom självklar. Vid sidan av -ingar och -inge förekommer ibland variantformerna -lingar och -linge; de härrör från bildningar till ord som slutar på -l, t.ex. i → Hycklinge, men har sedan utvecklats till självständiga varianter, så t.ex. i → Kävlinge, → Skeglinge. Basen för de till inbyggarbeteckningar bildade inge-namnen utgörs av en lång rad rikt varierade ord för olika företeelser i topografin. Vanligt förekommande är höjdbeteckningar (och ord som bildligt använts med syftning på höjder), så i → Billinge, → Hycklinge, → Källunge, → Kävlinge, → Skällinge, → Sköldinge, → Valinge. Beteckningar för uddar och utskjutande terrängpartier är likaså vanliga, t.ex. i → Huddinge, → Huddunge, → Häglinge, → Nävlinge, → Trönninge. En skogsbeteckning föreligger i → Hyltinge, en trädbeteckning i → Äspinge, ord för markförhållanden i → Fleninge, → Slimminge, → Steninge. Anknytning till vattendrag uppvisar → Faringe, → Kvillinge, → Tillinge. I många fall kan man räkna med att inge-namn har bildats till redan existerande ortnamn. Väster- och Österhaninge är bildade till ett betygat skogsnamn (→ Västerhaninge), → Stafsinge sannolikt till ett sjönamn Stavsjö, där s- utgör en rest av efterleden sjö. Försvunna ånamn ligger med all sannolikhet till grund för → Almunge, → Grödinge och → Skuttunge. Namn som innehåller djurbeteckningar, t.ex. → Gåsinge och → Taxinge, utgår rimligen från förkortade namn med respektive djurbeteckning som förled. Detsamma gäller namn som innehåller adjektiv, t.ex. → Vittinge. Mera undantagsvis ligger kulturföreteelser till grund för inge-namn, så säkerligen i → Vårdinge. I de flesta fall utgår inge-namnen från smärre lokaliteter, och vanligen har namnen kommit att beteckna gårdar eller byar. Bland namnen finns emellertid också bygdenamn representerade, t.ex. → Almunge, → Huddinge, → Vårdinge, Väster- och Österhaninge (→ Västerhaninge). Huddinge är såtillvida intressant som basordet, udde, inte är knutet till bygden utan till bygdelagets samlingsplats, på samma sätt som ofta är fallet med inbyggarbeteckningar i häradsnamn (→ härad). Vid sidan av -inge/-unge uppträder undantagsvis också plurala former på unga, mera sällan inga (fsv. -unga/-inga, dativ -ungum/-ingum), och i en del av fallen är dessa former säkerligen ursprungliga. Namnen utgör då exempel på det nyssnämnda sättet att överföra folkbeteckningar på det område där folket bor. Exempel på detta slags namn synes → Fyrunga, → Nårunga och → Ornunga i Västergötland utgöra. Förutom inge-namn bildade med utgångspunkt från topografin förekommer enstaka namn som kan vara bildade med ett personnamn som bas. Bildningar på -ingar synes då ha betecknat ett kollektiv kring personen ifråga, en grupp som kan ha bestått av både anhöriga och underlydande, vilket är vanligt i motsvarande namn på kontinenten. Nordiska namn, som kan tolkas utifrån personnamn, kan emellertid liksom t.ex. namn som innehåller djurbeteckning också gå tillbaka på sammansatta ortnamn med personnamn som förled. Under alla omständigheter intar namn som består av personnamn + -inge en helt undanskymd plats vid sidan av namnen med topografisk förankring. Namnen på -inge är vanligare än de på- unge, och -unge har i många fall ombildats till -inge. Frånvaron av s.k. i-omljud i namn som → Baldringe, → Faringe, → Taxinge, → Valinge, → Vårdinge, Väster- och Österhaninge (→ Västerhaninge) (med a eller å i stället för ä), visar att de tidigare slutat på unge. Eftersom -inge-namnen är så vanliga, har inte sällan andra namn ombildats efter dem. Det kan gälla namn som tidigare slutat på -ing, t.ex. → Bälinge i Uppland. I sammansatta namn har ibland en efterled ombildats i anslutning till -inge-namnen, så t.ex. äng(e) i → Torskinge, ljung i → Harplinge. Litteratur: Thorsten Andersson, De germanska -ingi-namnen, i Namn och bygd 94 (2006), s. 5–13; dens., Nordische und kontinentalgermanische Orts- und Personennamenstruktur in alter Zeit, i Nordwestgermanisch (1995), s. 1–39 (spec. s. 10–13); dens., Nordiska bebyggelsenamn ur språklig synvinkel, i Namn och bygd 103 (2015), s. 9–34; dens., Ortnamn på inge, i Språken i Sverige (2010), s. 83; Gillian Fellows-Jensen, Hastings, Nottingham, Mucking and Donnington. A survey of research into ing-formations in England, i Namn och bygd 84 (1996) s. 43–60; Carl Ivar Ståhle, Studier över de svenska ortnamnen på inge på grundval av undersökningar i Stockholms län (1946); Per Vikstrand, Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen (2013), s. 43–54, 150–60.

Ingelstad tätort, Östra Torsås sn, Konga hd, Småland. (i) Ingelstade ca 1500. – Tätorten har vuxit fram kring poststationen och den 1897 öppnade järnvägsstationen, som fick namn efter byn Ingelstad. Namnets förled innehåller troligen mansnamnet fsv. Ingiæld. Efterleden är → sta(d). En inbyggarbeteckning till Ingelstad ingår i namnet på den bekanta gravhögen Inglingehög.

Ingelstad, Västra, Östra snr, Skåne → Västra Ingelstad och → Östra Ingelstad.

Ingelstads härad hd, Skåne. (de) Ingilstathahæret 1200-talets mitt. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Östra Ingelstad.

Ingelstorp sn, Ingelstads hd, Skåne. (de) Ingælstorp 1330 avskr. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller mansnamnet fda. Ingiald och → torp ’nybygge’.

Ingelstorp gd, naturbruksgymnasium, Dörby sn, Norra Möre hd, Småland. Ingelstorp ca 1515. – Skolan fick egna lokaler på Ingelstorps gård 1951. I förleden ingår mansnamnet fsv. Ingiæld. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Ingelsträde tätort, Väsby sn, Luggude hd, Skåne. (j) Ingelsrøth 1488. – Namnet innehåller mansnamnet fda. Ingiald och → ryd ’röjning’. Efterleden har efter uttalsunderlättande inskott av t mellan s och r anslutits till dialektens sträte ’smal väg’. Tätorten har vuxit fram kring den gamla byn Ingelsträde och en vid denna 1885 öppnad järnvägsstation.

Inglingehög gravhög, Östra Torsås sn, Konga hd, Småland → Ingelstad.

Ingmarsö ö, Ljusterö sn, Åkers skg, Uppland. (på) Ingemarsøø 1495 avskr. – Enligt det äldsta belägget ser namnet ut att vara sammansatt av genitiv av mansnamnet Ingemar och ö. En alternativ tolkning är att förleden innehåller ett dialektord inmar syftande på en eller flera marar (mar ’grund vik’) som avsnörts från havet av landhöjningen.

Inlands Fräkne härad hd, Bohuslän. (j) Friknum 1317. – Inland (Inland, aff alt Jndlandit 1485) är namn på ett ganska stort område av Bohusläns fastland, mellan Nordre älv i söder och Uddevallatrakten i norr. Ett område söder och sydöst därom, omfattande Hisingen och den »västgötska korridoren» till havet, har kallats Utland(en) (all Vtlandin 1200-talets slut, i Vtlandum 1346). De båda namnen, det singulara Inland och det plurala Utland, hör rimligen ihop. De avser snarast den yttre resp. den inre delen av landet vid Göta älv, sett från älvens mynning. Inland är uppdelat på fyra härad, från söder till norr Inlands Södre härad, Inlands Nordre härad, → Inlands Torpe härad och Inlands Fräkne härad. I Inlands Fräkne härad ingår ett gammalt bygdenamn, (i) Friknum, som under medeltiden varit namn på en skeppsreda (→ härad). Häradet kallas i dagligt tal fortfarande bara Fräkne. Namnet har antagits ytterst återgå på ett namn antingen på fjorden Ljungskilen vid Ljungskile eller på sundet mellan Orust och fastlandet, ett *Frekn, en bildning med -n till fvn. frekr ’sträng, hård’, avseende hård sjö. Till detta *Frekn ska en inbyggarbeteckning fvn. *friknir ha bildats och sekundärt använts om bygden.

Inlands Nordre härad hd, Bohuslän. – Inlands Nordre härad ligger norr om Inlands Södre härad. Se vidare → Inlands Fräkne härad.

Inlands Södre härad hd, Bohuslän. – Inlands Södre härad omfattar den sydligaste delen av Inland, varom se → Inlands Fräkne härad.

Inlands Torpe härad hd, Bohuslän. (j) Thorpahæredh 1410 avskr. – I Inlands Torpe härad lever det medeltida härads- och skeppsredenamnet (→ härad) Thorpa hæradh vidare. Detta innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning *thorpar bildad till bynamnet Torp (j Yttra Þorpe, j Øfraþorpe 1388) i Hjärtums socken och därmed utpekande Torp som gammal samlingsplats för häradet.

Inlängan ö, Torhamns sn, Östra hd, Blekinge → Utlängan.

Innaren sjö, Söraby, Gårdsby snr, Norrvidinge hd, samt Dädesjö sn, Uppvidinge hd, Småland. Innaren 1600-talet. – Sjönamnet betyder ’den innanför (Helgasjön) liggande sjön’.

Innertavle tätort, Umeå sn, Västerbotten. Jndertafflee 1543. – Tätorten återgår på en by. Förleden syftar på att byn ligger längre inåt land efter Tavelån än grannbyn Yttertavle (Yther taffle 1539) som ligger närmare åns utlopp i havet. Om efterleden se → Tavelsjö. Byarna tillsammans, eller en av dem, omtalas 1494 som Tavle (i Taflæ).

Insjön tätort, Åls sn, Dalarna. – Tätortsnamnet återgår ytterst på sjönamnet Insjön, äldst belagt 1619. Sjönamnet förklaras av att det från början troligen syftat enbart på sjöns sydöstligaste del innanför Brenäsudden och Prästön. Något äldre namn på hela sjön är dock inte känt. Vid sjöstranden anlades 1884 en postanstalt och en ändstation för järnvägen, vilka båda fick heta Insjön. När järnvägen förlängdes till Rättvik 1914, flyttades namnet över till en nyinrättad postanstalt och järnvägsstation längre åt sydväst och till de byar som omgav de nya anläggningarna, dvs. den nuvarande tätorten.

Ire, Stora, Lilla gårdar, Hangvars sn, Gotland → Elinghem.

Irsta sn, tätort, Siende hd, Västmanland. (in) parrochia Yristum 1292. – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller i förleden möjligen ett mansnamn fsv. *Ire, motsvarande fvn. Íri. Efterleden är → sta(d). Den unga tätorten Irsta ligger väster om kyrkbyn på gården Ullvis mark och bar tidigare namnet → Ullvi.

Isala by, Svärdsjö sn, Dalarna. (j) Iselie 1524, Isaledt 1617. – Förleden är möjligen prepositionen i, som har vuxit ihop med det ursprungliga namnet. Detta är troligen pluralis av säl ’fäbodställe’. Byn figurerar i berättelsen om Gustav Vasas äventyr i Dalarna.

Isie, Stora, Lilla by resp, Vemmenhögs hd → Lilla Isie.

Ismantorps borg fornborg, Långlöts sn, Runstens hd, Öland. – Borgen har namn efter byn Ismantorp (Yssmundetorp 1535). Detta namn är sammansatt av genitiv av ett personnamn fsv. *Ismund och → torp ’nybygge’.

Ismunden sjö, Jämtland. – Sannolikt är det Ismunden som avses med den sjö Ysmæ, vilken enligt Hälsingelagen (1300-talet) bildar gräns mellan Hälsingland och Jämtland. Namnet återgår på ett fornsvenskt *Isme, i bestämd form *Ismen ’den som rör sig hastigt’. Bakgrunden kan vara den svåra sjögång som kan drabba sjön vid vissa vindriktningar. Alternativt skulle ett ånamn *Isma kunna ligga till grund, t.ex. ett äldre namn på Brattfallån, som i söder rinner ut i sjön. Den moderna formen Ismunden är en omformning i anslutning till andra sjönamn på -unden.

Istermyrliden by, Bureå sn, Västerbotten. – Byn ligger på ett berg ovanför myren Istermyran, vars namn troligen innehåller dialektordet ister ’blånor (fibrer som erhålls som biprodukt vid beredning av lin och hampa)’. Såvitt bekant har dock lin eller hampa inte odlats på platsen. Möjligen har växtligheten liknats vid blånor eller varit gråaktig. Efterleden i bynamnet är lid ’sluttning i skog’.

Istorp sn, Marks hd, Västergötland. Ystatorp 1355 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan innehålla böjd form av ett fornsvenskt *yzter ’ytterst’ syftande på bebyggelsens läge i landskapet. Efterleden innehåller → torp ’nybygge’.

Istrum sn, Valle hd, Västergötland. Ystreem 1275. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Efterleden är → hem ’boplats; gård’. Förleden är oklar; den kan tänkas innehålla ett mycket gammalt namn på Mariedalsån–Ölandaån, ett fornsvenskt *Istr ’den framströmmande’ som äldst åsyftat åns lopp längre västerut, mellan Lundsbrunn och Vänern.

Ivetofta sn, Villands hd, Skåne. (in) Ywætoffte 1319 avskr. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden troligen ett äldre namn på → Ivösjön, vid vars östra strand kyrkbyn ligger. Efterleden innehåller toft, en sidoform till → tomt.

Iväg sjö, Steneby, Ödskölts snr, Vedbo hd, Dalsland. Iwägh-Lacus 1658. – Sjönamnet är möjligen bildat till det fornnordiska ordet yr ’idegran’, som i sin ursprungliga form innehållit ett iv-. Betydelsen är då ’sjön vid vilken det växer idegran’, och namnet har i så fall anslutits till det vanliga ordet väg.

Ivö sn, Villands hd, Skåne. Jfiø ca 1300 (avser ön). – Socknen utgörs av ön Ivö i → Ivösjön.

Ivösjön sjö, Villands hd, Skåne. Jffø Siø 1624. – Sjöns namn har ursprungligen sannolikt varit *Iwi, en bildning till fda. *i ’idegran’. Idegran är känd från området norr om sjön. I sjön ligger ön → Ivö och vid dess östra strand → Ivetofta.