H

Habblarp–Höör

Habblarp gd, Jäla sn, Vilske hd, Västergötland → torp.

Hablingbo sn, Gotland. Hagbardlingabo 1320. – Namnet innehåller i förleden en inbyggarbeteckning haghbardhlingar ’de som håller ting på Haghbardh’ (→ -inge). Tingsplatsnamnet *Haghbardh är i sin tur sammansatt av forngutniskt *hagh ’inhägnad’ och *bardh ’höjdrygg’ och syftar på åsen där kyrkan ligger. Efterleden är → bo ’bygd’.

Habo kn, samt sn och tätort, Vartofta hd, Västergötland. (de) Hagabodhom 1349. – Innan det togs i bruk som sockennamn, bars namnet Habo troligen av Prästebolet vid kyrkan. Förleden innehåller fsv. hagh ’gärdesgård’ eller fsv. haghi ’gärdesgård; inhägnad mark, hage’. Efterleden är pluralis av → bod eller möjligen ett med förleden Hagha- utvidgat ortnamn, fsv. *Bodha. Tätorten, utvecklad i anslutning till Habo järnvägsstation, som öppnades för trafik 1863, ligger inte i kyrkans omedelbara närhet.

Hacksta sn, Trögds hd, Uppland. (De) Hakastum 1344. – Socknen har övertagit namnet från byn Hacksta. Förleden innehåller sannolikt genitiv av ett mansnamn fsv. *Haki eller möjligen ett terrängbetecknande hake ’udde, utskjutande terrängformation’. Efterleden är → sta(d).

Hackvad sn, Grimstens hd, Närke. (De) Hakuas 1314? – Vad namnet ursprungligen har syftat på är oklart. Det tycks innehålla fornsvensk genitiv av haka i betydelsen ’utsprång’ och ås och bör ha åsyftat ett framskjutande parti av en ås. Efterleden har av oviss anledning senare ombildats till vad.

Hackås sn, tätort, Jämtland. (in) Hakaas 1391. – Namnet är sammansatt av haka använt om ett utskjutande terrängparti och ås ’höjdsträckning’. Troligen avses området norr om kyrkan, där byarna Hov och Fäste ligger. I norr och öster avgränsas detta av en djup dalgång, där möjligen tidigare ett vattendrag som avvattnat sjön Näkten runnit. Bynamnet Vinälven (j Huinnel 1469) skulle i så fall kunna innehålla namnet på detta vattendrag, en bildning till verbet fvn. hvína med betydelsen ’den vinglande’ (syftande på det krökta loppet) eller ’den rasande, larmande’.

Haga kunglig lustpark, slott, Solna stad, Uppland. – Gustav III förvärvade 1771 den egendom som då benämndes Prästtorp eller Hagen, belägen norr om Stallmästaregården vid Brunnsvikens södra del. I köpekontraktet kallas den dock Hagen eller Haga gård, och under kungens regim slår namnet Haga igenom, en form bildad i anslutning till äldre bebyggelsenamn på a (se inl. 3.3.1). Den dåvarande huvudbyggnaden, nuvarande Gamla Haga, låg ett par hundra meter längre norr ut vid Brunnsvikens strand. Huset flyttades till sin nuvarande plats 1785, samma år som kungen förvärvade den norra grannfastigheten Brahelund. Det nya området kallades Nya Haga. Gustav III inledde där ett stort slottsbygge samt lät bygga om Brahelunds huvudbyggnad till den mer intima Konungens paviljong. Det nuvarande slottet uppfördes först i början av 1800-talet.

Haga sn, Ärlinghundra hd, Uppland. ecclesie Hagha 1317. – Socknen har övertagit gården Hagas namn. Detta innehåller en böjd form av hage ’hägnad, stängsel; inhägnad’.

Haga stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. Hagen 1637, Hagerne 1649, Haga 1671. – Namnet är först känt från mantalslängder från slutet av 1630-talet. År 1640 omtalas fyra personer som boende i Hagen, vilket sägs tillhöra »Göteborgs landeri». Ursprungligen rör det sig om ett gammalt ägonamn, innehållande bestämd form singularis av ordet hage. Senare har namnet erhållit plural form; Haga motsvarar här riksspråklig bestämd form pluralis hagarna.

Hagalund stadsdel, Solna stad, Uppland. – Namnet går tillbaka på ett torpnamn som 1731 skrivs Haglund (sammansatt av hage och lund). År 1825 möter formen Hagalund, där mellanstavelsens a kan ha tillkommit för att anknyta namnet till det närbelägna, kungliga → Haga.

Hagby sn, tätort, Södra Möre hd, Småland. (i) Haghaby sokn 1384. – Socken- och tätortsnamnet är övertaget från kyrkbyn. Det innehåller i förleden fsv. hagh ’gärdesgård’ eller fsv. haghi ’gärdesgård; inhägnad, hage’. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hagby sn, Hagunda hd, Uppland. (de) Hagbi 1220, (in) parochia Haghaby 1316. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn, också kallad Hagby by. Förleden innehåller fsv. hagh ’gärdesgård’ eller fsv. haghi ’gärdesgård; inhägnad, hage’. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hagebyhöga sn, Aska hd, Östergötland. Haghaby høgha 1323. – Socknen har fått sitt namn från en av kyrkbyn Hagebys två delar, s.k. holmar, nämligen Hagebyhöga ’det höga Hageby, den högt belägna delen av Hageby’. Namnet Hageby innehåller fsv. hagh ’gärdesgård’ eller fsv. haghi ’gärdesgård; inhägnad, hage’. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hagelberg sn, Kåkinds hd, Västergötland. Hagelberga sokn 1403 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Efterleden berg åsyftar en höjd på den gamla byboplatsen. Den flertydiga förleden kan återgå på ett fornsvenskt Haghla- innehållande ett adjektiv motsvarande fvn. hagall ’tjänlig, nyttig’; adjektivet har i detta fall måhända använts som mansnamn, då väl med betydelsen ’skicklig’.

Hagestad by, Löderups sn, Ingelstads hd, Skåne. (i) Hagestathæ 1413. – Namnet innehåller i förleden troligen fda. haki ’något framskjutande’ med syftning på något framskjutande terrängparti. Efterleden är → sta(d).

Hagfors kn, stad, Värmland. – Namnet är givet efter det på 1870-talet grundade järnbruket, kring vilket staden vuxit fram. Järnbruket fick sitt namn efter läget vid Hagforsen, en fors i älven Uvans (Uvåns) utflöde i sjön Värmullen. Forsen i sin tur är namngiven efter en intilliggande äldre bebyggelse med namnet Hagen.

Hagshult sn, Östbo hd, Småland. (jn ...) Hagsiohylta 1259 (avser byn). – Socknen har fått sitt namn från en by. Det innehåller i efterleden ursprungligen hylta (→ hult), senare omformad till hult. Förleden är namnet på Hagsjön, som ligger nordnordöst om kyrkan. I sjönamnet ingår fsv. hagh ’gärdesgård’.

Hagsjön sjö, Haghults sn, Östbo hd, Småland → Hagshult.

Hagsätra stadsdel, Stockholms stad. Axsettra 1627, Hagsätra Torpet 1803 (avser ett torp). – Namnet är övertaget från ett torp. Förleden kan innehålla dialektordet hag ’hägnad, stängsel, gärdesgård’, men de vanliga skrivningarna utan H- i äldre källor gör att även växtbeteckningen ag är tänkbar. Efterleden innehåller → säter ’utmarksäng’.

Hagunda härad hd, Uppland. (de) Hachundia (latiniserat) 1253, (in) Haghundi 1298. – Fsv. Haghund innehåller liksom några andra gamla hundaresnamn det hund som är en föregångare till → hundare. Förleden är att sammanhålla med by- och sockennamnet → Hagby. Hagby bör ha utgjort centrum och samlingsplats för Hagunda härad. Vid sidan av fsv. Haghund uppträder under medeltiden så småningom Haghunda hundare (hæradh), där Haghunda historiskt sett är att fatta som genitiv av en plural inbyggarbeteckning på -ar.

Hajom sn, Marks hd, Västergötland. Haghema kirkioby [’haghemsbornas (hajomsbornas) kyrkby’] 1403. — Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller fsv. hagh ’gärdesgård’ eller fsv. haghi ’gärdesgård; inhägnad, hage’; efterleden är → hem ’boplats; gård’.

Hakarp sn, Tveta hd, Småland. (i) Haketorpsochen 1386 avskr., (j) Hakathorpa sokn 1401. – Socknen har fått sitt namn efter byn Hakarp. Det innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden är troligen genitiv av mansbinamnet fsv. Haki.

Hake fjord farvatten mellan ön Tjörn och fastlandet , Bohuslän. Hakefiord(en) 1594. – Namnet har troligen givits efter halvön Hakenäs (aff Hakanese 1354). Denna skjuter ut som en hake på Tjörns östsida. Efterleden är fjord ’stor vik som skär djupt in i landet’.

Hakkas tätort, Gällivare sn, Lappland. – Ortnamnet avsåg ursprungligen det första nybygget (Hackasvari 1763, Haukasvara 1785). Namnet är en försvenskning av ortens samiska namn Hákkes, som innehåller ett från fi. hangas ’spärrstängsel med öppningar för snaror, använd vid vildrensjakt’ lånat (h)ákkes. Namnet har lånats till meänkieli som Hakanen, jfr → -nen. Efterleden i de anförda äldre beläggen återspeglar lulesam. várre ’berg’ eller det liktydiga meänk. vaara, med syftning på den höjd där nybygget anlades.

Hall sn, Gotland. Haldrin 1300-talet avskr. – Namnet är troligen bildat till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’, och man har pekat på klinten vid → Hallshuk som namngivningsgrund. Den äldsta skrivningen tycks återspegla bestämd form singularis.

Hall kriminalvårdsanstalt, gods, Östertälje sn, Öknebo hd, Södermanland. (i) Halle (dativ) 1405. – Namnet är äldst omnämnt 1331 i en sen avskrift. Vid godset inrättades 1875 en uppfostringsanstalt, från 1940 fångvårdsanstalt. Godset tillkom 1639 genom utflyttning av en gård från den numera försvunna byn Hall. Namnet innehåller dialektordet hall ’klippa, häll, sten’. Byn låg 1 km sydöst om den nuvarande mangårdsbyggnaden i södra ändan av en markerad höjdsträckning,

Halla sn, Gotland. (in) Hallv 1300-talet. – Namnet innehåller av allt att döma ett feminint * halla, samhörande med dialektordet hall ’klippa, häll, sten’. Sockennamnet går närmast tillbaka på ett gårdnamn, s varande mot det nuvarande Hallegårde (Hallegorde 1523). Efterleden -gård har där lagts till för att skilja gårdens namn från sockennamnet.

Halla gd, Vallda sn, Fjäre hd, Halland → Halla Heberg.

Halla sn, Jönåkers hd, Södermanland. (De) Hallu 1314?, Hallæ sokn 1356. – Den allra största delen av Halla socken är nästan helt omfluten av Hallbosjön, Skräddartorpsån och Yngaren; sockenkyrkan ligger på denna öliknande landtunga, som inrymmer hällar eller berg på olika håll. Ortnamnet kan äldst ha varit ett till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ bildat önamn med innebörden ’ön med berghällarna’. Det är också möjligt att Halla eller ett *Hall som senare utvidgats till Halla ursprungligen varit namnet på en framträdande klippformation öster och nordöst om kyrkan.

Hallabro tätort, Backaryds sn, Medelstads hd, Blekinge. – Tätorten har vuxit fram kring en 1896 tillkommen järnvägsstation på ägorna till byn Västra Hallen. Namnet är givet efter Halla bro, en bro över Hallabäcken på den väg som förenar byarna Västra och Östra Hallen. Östra Hallen kallades äldst Stora Helvetet (Storre Helffuede 1580-talet), medan Västra Hallen, ursprungligen en utflyttarbebyggelse, äldst bar namnet Helvetesmåla (Helluedismalle 1580-talet), där efterleden är → måla. För det på flera håll i Norden spridda namnet Helvetet har olika förklaringar framförts, bl.a. att det varit allmänt nedsättande. I början av 1700-talet ändrades namnen Stora Helvetet och Helvetesmåla till Östra och Västra Hallen, säkerligen i förskönande syfte.

Halla Heberg tätort, Vallda sn, Fjäre hd, Halland. – Tätorten är framvuxen vid gården Halla på utmark till byarna Heberg och Vallda. Halla är bestämd form pluralis av dialektordet hall ’klippa, häll, sten’. Heberg (Hedberrig 1592) innehåller i förleden ordet hed, här väl snarast i betydelsen ’ljunghed’. Efterleden berg syftar kanske på bergsområdet väster om byn.

Halland landskap. (de) Hallandia (latiniserad form) 1100-talets mellersta del, (af) Hallandi 1280-talet. – Möjligen innehåller förleden en till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ bildad inbyggarbeteckning med betydelsen ’hällbor, de som bor i trakten kring → Hovs hallar (på Bjärehalvön i nordvästra Skåne)’; med formen hallin omtalas detta folk redan ca 550 av den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes. Halland kan därmed tolkas som ’landet vid hällarna (Hovs hallar)’ eller ’hällbornas (de vid Hovs hallar boendes) land’ med syftning på bygderna norr om Hovs hallar. Namnet Halland avsåg i forntiden bara den södra delen av landskapet.

Hallands län län. – Namnet är bildat till landskapsnamnet → Halland och syftar på länets omfattning.

Hallands Väderö ö i Kattegatt, Torekovs sn, Bjäre hd, Skåne. Wæthærø ca 1300, Hallandeswedderø 1376, Hallandz Vædærøy 1423. – Namnet Väderö tolkas vanligen som ’ön vid vilken det blåser’ eller ’ön med vars hjälp man (i Torekov) spår väder’. En annan möjlighet är att genitiv pluralis av ordet vädur ’bagge’ ingår i namnet; det skulle då syfta på att man låtit baggar beta på ön. Tillägget Hallands är säkerligen givet av sjöfarande för att markera att landskapet Halland tar vid norr om ön. Det lokala namnet på ön är Torekov ö (efter läget utanför → Torekov) eller enbart Ön.

Hallandsås höjdsträckning längs gränsen mellan Halland och Skåne. (vppa) Hallandzaas 1406. – Hallandsås (med betoningen på -ås) är den officiella och den, vid sidan av Åsen, lokalt brukade namnformen. Därutöver uppträder i allmänt bruk också Hallandsåsen. Då förleden innehåller landskapsnamnet Halland bör åsen vara namngiven söderifrån.

Hallaren sjö, Enåkers sn, Simtuna hd, Uppland, samt Möklinta sn, Övertjurbo hd, Sala stad, Västmanland. Hallaren 1650. – Sjönamnet, som ingår i gårdnamnen Hallarsbo i Möklinta socken (jn Halorsbodhum 1371), där efterleden är pluralis av → bod, och Hallarsjö i Enåkers socken (j Hallarsøø 1394), där efterleden är ö, är en bildning till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’. Det syftar på klippiga holmar och stränder.

Hallarsbo gd, Möklinta sn, Övertjurbo hd, Västmanland → Hallaren.

Hallarsjö gd, Enåkers sn, Simtuna hd, Uppland → Hallaren.

Hallaryd sn, Sunnerbo hd, Småland. Hallaryd soken ca 1500. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Det innehåller antingen genitiv singularis (med kollektiv betydelse) eller genitiv pluralis av dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ och → ryd ’röjning’. Marken vid kyrkbyn är stenig, och runt åkrarna finns stora stenmurar.

Hallaröd sn, Onsjö hd, Skåne. (i) Hallaryd sogn 1406. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller genitiv singularis av dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ – strax öster om kyrkan finns en markant berghäll. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Hallbjänne gd, Närs sn, Gotland → Smiss.

Hallbjäns gårdnamn, Gotland → Smiss.

Halleberg berg, Väne, Åse hd, Västergötland. Haal ca 1325. – Namnet är ett fornsvenskt Hal, till vilket fogats berg. Det innehåller dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ och syftar på de branta bergsidorna tillsammantagna eller ursprungligen på bara en del av berget.

Hallegårde bebyggelse, Halla sn, Gotland → Halla.

Hallen sn, tätort, Jämtland. Hallinni 1344. – Namnet innehåller bestämd form av dialektordet hall ’sluttning’, syftande på bygdens läge i en sluttning ned mot Storsjön. Troligen har namnet avsett den första bebyggelsen i området, men vid tiden för sockenbildningen torde det snarast ha antagit karaktären av bygdenamn.

Hallingeberg sn, Södra Tjusts hd, Småland. Hallingabierg 1325. – Socknen har fått sitt namn efter byn Hallingeberg. Det är sammansatt av en inbyggarbeteckning hallingar och berg. Inbyggarbeteckningen hallingar är bildad till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ och syftar på den höjd med storslagen utsikt där kyrkan nu ligger.

Hallkved gd, Funbo sn, Rasbo hd, Uppland. Halquj 1288. – Förleden innehåller med stor sannolikhet dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ med syftning på den blockrika terrängen vid gården. I efterleden ingår dialektordet kvi ’fålla, inhägnad’. Skrivningar med - kvid och -kved dyker upp på 1500–1600-talen (Haleqwidz siöönn 1559, avseende Funbosjön, Halqued 1635).

Hallsberg kn, samt sn och tätort, Kumla hd, Närke. (j) Halsbergha sokn 1391. – Namnet har äldst burits av den bebyggelse på vars mark kyrkan byggdes, dvs. nuvarande prästgården. Det innehåller i efterleden troligen namnet på den intilliggande gården Berga (äldre Berg), väl åsyftande gruskullen på vilken kyrkan står. Förleden innehåller möjligen genitivform av ett mansnamn motsvarande fvn. Hallr. Namnet kan i så fall återges med ’Halls gård i Berg’.

Hallshuk udde med fyr och fiskeläge, Halls sn, Gotland. Halls-huk 1805. – I förleden ingår sockennamnet → Hall. Efterleden är dialektordet huk ’i havet utskjutande (hög) udde’.

Hallsjö f.d. sn, by, Dörarps sn, Sunnerbo hd, Småland. (j ...) Halsuge 1390. – Socknen, som senare kom att ingå i Dörarps socken, har fått namn efter den gamla kyrkbyn. Namnet innehåller efterleden → hög, här sannolikt i betydelsen ’gravhög’. Denna har senare ombildats till sjö. Förleden kan vara ett terrängbetecknande hals eller ett ord motsvarande fvn. halr ’man’, eventuellt använt som mansnamn.

Hallsta by, Häverö sn, Väddö, Häverö skg, Uppland → Hallstavik.

Hallstahammar kn, tätort, Snevringe hd, Västmanland. Hallsta hammare 1662. – Namnet avsåg ursprungligen den hammare för järn- och kopparsmide som anlades 1638 på byn Hallstas mark vid Kolbäcksån. Det gamla bynamnet Hallsta (i Halstaam 1386) innehåller i förleden troligen dialektordet hall ’klippa, häll, sten’; efterleden är → sta(d).

Hallstavik tätort, Häverö sn, Väddö, Häverö skg, Uppland. – Orten har fått sitt namn av järnvägsstationen, som stod färdig 1915. Det är sammansatt av bynamnet Hallsta och vik, det senare syftande på läget vid Edeboviken. Hallsta (Halstadha 1409) är sammansatt av dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ och sta(d), här kanske i betydelsen ’tilläggningsplats för båtar’.

Halltorp sn, tätort, Södra Möre hd, Småland. (i) Halatorppa sokn 1424. – Socknen har fått namn av en bebyggelse Halltorp. Detta namn innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden kan innehålla genitiv pluralis av dialektordet hall ’klippa, häll, sten’ men är troligare att uppfatta som genitiv av dialektordet hale ’svans’. Detta ord används inte sällan i överförd betydelse om svansformiga terrängformationer. Vad ordet skulle syfta på i detta fall är dock oklart.

Hallunda kommundel, Botkyrka kn, Södermanland. (j) Halundum 1442. – Namnet är övertaget från byn Hallunda. Det kan innehålla en bildning på -und till dialektordet hall ’klippa, häll, sten’, syftande på den steniga terrängen på platsen. Alternativt rör det sig om en sammansättning av nämnda ord och lund.

Halmsjön sjö, Husby-Ärlinghundra sn, Ärlinghundra hd, , Lunda sn, Seminghundra hd, Uppland. Holm Siön 1671, Almsiön 1741. – Då namnets förled i dialekten uttalas »Alm-» är det osäkert om förleden kan vara halm, i så fall snarast i betydelsen ’säv, vass’. I stället kan ingå trädbeteckningen alm eller möjligen ett gammalt adjektiv *alm ’växande’ med syftning på översvämmande vatten i sjön eller dess avloppså. Som arbetsnamn för det år 1947 nära sjön påbörjade Stockholms storflygfält brukades först Halmsjöfältet. Senare beslöts att flygplatsen skulle heta → Arlanda.

Halmstad kn, stad, Halland. (in) Halmsthat 1295. – Stadsnamnet är övertaget från en nu försvunnen by vid Övraby kyrkoruin nära Nissan. Här grundades staden. Förleden kan vara halm i betydelsen ’säv, vass’, efterleden är → sta(d). På 1320-talet flyttades Halmstad till sin nuvarande plats vid den sedermera försvunna gården Broktorp nära åmynningen. Se också → Övraby.

Halmstad sn, Luggude hd, Skåne. (in) Halmstahæ 1200-talets mitt (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som år lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden halm i betydelsen ’säv, vass’ och i efterleden → sta(d). Kyrkbyn genomflyts av ett vattendrag, som kommer från den närbelägna Barmossen, fordom säkerligen en sjö.

Halmstads härad hd, Halland. (in) provincia Halmstade 1257 avskr., (in) Halmstath hærath 1298. – Häradet har namn efter byn, sedermera staden → Halmstad.

Halna sn, Vadsbo hd, Västergötland. Halnadha sokn 1440. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Namnet innehåller fsv. halfnadher ’hälft’. Enligt ett förslag åsyftas här en gård som tillkommit vid klyvning av en äldre gård. Namnet kan också tänkas sammanhänga med fsv. halfnadhatrædhe ’åkerbruk vid vilket halva åkern besås och halva ligger i träde’.

Halvarsgårdarna tätort, Stora Tuna sn, Dalarna. – Tätortsnamnet återgår på ett bynamn, äldst belagt 1715. Förleden innehåller mansnamnet Halvard. Med efterleden gårdarna avses här utflyttningar från äldre bebyggelse.

Halvarsnoren sjö, Nora, Hjulsjö hd samt Grythytte, Hällefors hd, Västmanland. Haluardz nora 1490-talet. – Sjön består av två sjöar, som är förenade genom ett smalt sund, ett nor. Efterleden innehåller sannolikt ett sjönamn *Nore ’sjön med noret’. Förleden är genitiv av mansnamnet Halvar.

Halvås by, Ryda sn, Barne hd, Västergötland → Helås.

Hamburgsund tätort, Kville sn, hd, Bohuslän. (I) Hornborosvndom 1300-talet. – Namnet avsåg äldst sundet mellan Hamburgö och fastlandet och överfördes i sen tid på samhället, som växte fram kring en poststation. Det innehåller i efterleden ordet sund. I förleden ingår namnet på ön, *Hornbora ’den med horn försedda’, syftande på de många utskjutande uddarna i väster och söder. Namnet har senare associerats med det tyska stadsnamnet Hamburg.

Hamburgö ö, Kville sn, hd, Bohuslän → Hamburgsund.

Hammar sn, tätort, Sundbo hd, Närke. (in) parochia Hamar 1296. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Det är bildat till dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, åsyftande grusåsen på vilken kyrkan är belägen.

Hammar tätort, Nosaby sn, Villands hd, Skåne → Hammarslund.

Hammar gods, Väse sn, hd, Värmland. Hamar 1268. – Namnet innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’. Gården ligger invid en höjd vid stranden av Arnöfjorden av Vänern.

Hammar, Lilla, Stora by resp, Skytts hd, Skåne → Stora Hammar.

Hammarby tätort, Ovansjö sn, Gästrikland. – Namnet är övertaget från en by som var belägen inom dagens tätort. Till byns namn, äldst förmodligen *Hammar, innehållande dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, fogades med tiden -by(n) som förtydligande tillägg för att skilja gårdarna på själva bytomten från andra gårdar på byns mark. Både bestämd och obestämd form av efterleden påträffas i de äldsta beläggen från 1540-talet liksom i nutida dialektuttal.

Hammarby sn, Österrekarne hd, Södermanland. Hamarby sokn 1379. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, med syftning på en upphöjning vid byn, och → by ’gård; by’.

Hammarby gd, Danmarks sn, Vaksala hd, Uppland → Linnés Hammarby.

Hammarby sn, Vallentuna hd, Uppland. (in) Hamarbosokn 1291, (de) Hamarby 1323. – Sockennamnet är i sin nuvarande form övertaget från kyrkbyn med samma namn. Det innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’ samt → by ’gård; by’. Belägget från 1291 innehåller en inbyggarbeteckning bildad till detta namn, hammarboar ’invånare i Hammarby’.

Hammarbyhöjden stadsdel, Stockholms stad. – Namnet tillkom 1948. Det innehåller i förleden det gamla bynamnet Hammarby (Hamarby 1330, innehållande hammar ’stenig höjd, stenbacke’ och → by ’gård; by’). Efterleden syftar på stadsdelens läge på en höjd. Hammarby gård låg vid en markant stenig udde i Södra Hammarbyhamnen; mangårdsbyggnaden revs 1945.

Hammaren udde, Östergarns sn, Gotland → Katthammarsvik.

Hammarforsen vattenfall, kraftverk, Ragunda sn, Jämtland. Hammars Forssen 1819, Hammarfors 1825 (sistnämnda avser en vattentullmjölkvarn). – Vattenfallet, utbyggt med kraftverk 1925–28, bildades vid Ragundasjöns tömning 1796 (se → Döda fallet). I förleden ingår Hammaren, namn på en by nära forsen (→ Hammarstrand). På sockenmålet liksom i belägget från 1819 är forsens namn Hammarsforsen.

Hammarkinds härad hd, Östergötland. (in) Hamarkindaheret 1332 avskr. – Häradet har uppkommit vid indelningen i häradsdistrikt av ett »land» benämnt *Kind (→ kind). Hammar- är säkerligen det i ortnamn vanliga dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, syftande på en gammal samlingsplats. Någon sådan höjd har dock inte med säkerhet kunnat påvisas.

Hammarlunda sn, Frosta hd, Skåne. (in) Hamerlunda 1353 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Förleden är dialektordet hammar i betydelsen ’sandhöjd’, med syftning på den sandås där kyrkbyn ligger. Efterleden är pluralis av lund ’skogsdunge’.

Hammarlöv sn, Skytts hd, Skåne. (in) Hamarleef 1348 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden dialektordet hammar i betydelsen ’sandhöjd’, med syftning på den höjd där kyrkan ligger. Efterleden är → löv.

Hammarsjön sjö, Gärds, Villands hd samt Kristianstads stad, Skåne . Hammars sjö 1854, Hammarsjön 1874. – Sjönamnet är givet efter byn Hammar i Nosaby socken, belägen invid sjöns nordvästra strand (→ Hammarslund). Sjön har också kallats Helgesjön (Helige Siöö Lacus 1680-talet), på grund av att den genomflyts av → Helge å.

Hammarslund tätort, Nosaby sn, Villands hd, Skåne. – Tätorten har vuxit fram kring en järnvägsstation vid en bana som öppnades för trafik 1886. Järnvägsstationen bar fram till 1944, liksom tätorten fra m till 1990-talet, namnet Hammar, medan poststationsnamnet sedan 1895 var Hammarslund. Det senare namnet är givet efter den intilliggande gården Hammarslund (Hammerslund 1618), anlagd som utflyttarbebyggelse från byn Hammar vid en skogsdunge, omtalad på 1680-talet (Hammar Lund). Bynamnet Hammar (Hammer 1405 avskr., Hammar 1417) innehåller dialektordet hammar i betydelsen ’sandhöjd’. Också byn Hammar är numera en tätort.

Hammarstrand tätort, Ragunda sn, Jämtland. – Namnet innehåller i förleden bynamnet Hammaren (de Hambri 1300) innehållande dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, här syftande på den kulle som nu kallas Trätjordsbacken. Efterledens strand syftar på läget vid Indalsälven.

Hammarö kn, samt sn, Karlstads hd, Värmland. – Socknen omfattar ön Hammarön (Hammarø 1296) med kringliggande småöar och har sitt namn efter den stora huvudön. Det innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, här sannolikt med syftning på de klippuddar som sjöfarande först uppmärksammat, när de söderifrån över Vänern närmat sig ön.

Hammenhög sn, tätort, Ingelstads hd, Skåne. (de) Hamundahøgh 1379 (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller mansnamnet fda. Hamund och → hög. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn och den intilliggande järnvägsstationen.

Hammerdal sn, tätort, Jämtland. (De) Hambradal 1344. – Detta ursprungliga bygdenamn har tolkats som ’ån Ammers dal’. Det initiala h skulle i så fall inte vara ursprungligt utan bero på en »förbättring» av namnet gjord av de skrivare som på 1300-talet upprättade sockennamnslängder för Jämtland och som kände till dialektordet hammar ’stenig höjd; klippa’ men inte ånamnet *Amber (→ Ammerån). Mer troligt är nog att namnet verkligen innehåller ordet hammar (i plural form hamra), här i den västnordiska betydelsen ’klippa’ o.d. och med syftning på Edebergets/Brattåsbergets och Fyråsbergets branter. Efterleden dal kan avse den centrala bygdens läge nedanför och på sluttningen av dessa berg.

Hamneda sn, Sunnerbo hd, Småland. (i) Hafnaþa 1353. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som troligen innehåller → ed i betydelsen ’väg’, syftande på den gamla led som i yngre tid kommit att kallas Lagastigen. Förleden är flertydig. Om begynnelsekonsonanten inte är ursprunglig, kan den innehålla ett ånamn fsv. *Am(p)n ’vattnet, ån’. Det sistnämnda är då ett gammalt namn på en del av Lagan.

Hamra f.d. förs. i Dalarna (hörande till Los sn, Hälsingland). Hambra 1698. – Namnet, som är övertaget från kyrkbyn, innehåller dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’, säkerligen syftande på den höjd som kyrkan är byggd på.

Hamra sn, Gotland. Hambrj 1300-talet avskr. – Namnet innehåller dialektordet hammar, som på Gotland används om grusuddar i havet eller i sankmarker. I det här fallet har det ansetts syfta på den låga men långsträckta höjden öster om kyrkan.

Hamra gd, Botkyrka sn, Svartlösa hd, Södermanland → Hamra gård.

Hamra gård forskningscentrum för inomgårdsmekanisering, Botkyrka sn, Svartlösa hd, Södermanland. – Förvärvat av AB Separator 1894 och uppfört vid gården Hamra (Hambra 1298). Gården ligger på en sluttning i kanten av en ås. Namnet innehåller plural form av dialektordet hammar ’stenig höjd, stenbacke’.

Hamrånge sn, Gästrikland. (De) Hambrunge 1344. – Sockennamnet, sannolikt ett tidigare bygdenamn, tycks vara bildat till en inbyggarbeteckning fsv. hambrungar (→ -inge) ’de som bor på/vid hammaren’, i formen hamrungar brukad ända in i våra dagar med innebörden ’Hamrångebor’. Med hammar ’stenig höjd, stenbacke’ avses här den genom centralbygden löpande bergsryggen. Skrivningar med å i stället för äldre u dyker upp i mitten av 1500-talet.

Hamrångefjärden tätort, Hamrånge sn, Gästrikland. Hambrångz Fiälen 1672 (avser en havsfjärd). – Tätorten har övertagit namnet från en järnvägs- och poststation, inrättad 1926 och belägen vid en f.d. havsfjärd, numera insjö, med samma namn. I förleden ingår sockennamnet.

Hanaskog tätort, gods, Kviinge sn, Östra Göinge hd, Skåne. (in) Hanæscogh 1344. – Godsets namn innehåller hane i betydelsen ’tupp av skogsfågel’ och skog. Tätorten nordväst om godset har vuxit fram kring en järnvägsstation vid en bana öppnad 1886.

Handbörds härad hd, Småland. (in) Andhbyrdia (latiniserat) 1299, (in) Anbyrdhi 1311. – Handbörd är ett av de »land» i → Småland som inordnats som distrikt i häradsindelningen. Namnet, vars fornsvenska form var Andbyrdh, i ackusativ och dativ Andbyrdhe, innehåller fsv. byrdh ’bärande’, här avseende ett bärställe, dvs. ett ställe där man måste bära båt eller last förbi forsar (jfr → bor, → ed). I Andbyrdh syftar byrdh säkerligen på en sådan passage förbi forsar i Emån, där denna i Högsby bryter igenom en rullstensås, som den gamla landsvägen mellan Kalmar och Linköping här följer (jfr → Aspelands härad). And- är prefixet and- ’emot’, som föreligger i t.ex. ansvar (< fsv. andsvar). Andbyrdh avser då platsen mitt emot bärstället, på andra sidan ån. Den platsen bör ha varit »landet» Handbörds gamla samlingsplats; Högsby med dess fördelaktiga kommunikationsläge var under medeltiden häradets tingsplats. Handbörd utgör exempel på ett bygdenamn som utgår från bygdens samlingsplats (jfr → Jönåkers härad). Namnformen med H-, Handbörd, som visar en folketymologisk omtolkning, är känd först från 1600-talet.

Handen tätort, Österhaninge sn, Sotholms hd, Södermanland. – Tätorten har fått namn av den förenade post- och järnvägsstationen Handen. Stationen hette från början (1901) Österhaninge, men fick 1913 sitt nuvarande namn efter en bebyggelse under Söderby. Namnets ursprung är svåråtkomligt. En vägskylt i form av en pekande hand sattes upp i ett vägskäl vid mitten av 1870-talet, men redan strax före det finns namnet skriftligt belagt i ett skolregister. Troligen är det ursprungligen namn på en krog i närheten.

Handöl by, Åre sn, Jämtland. Handööll 1564. – Byns namn innehåller en form av ånamnet Handölan, dvs. Handölsån. Namnets efterled döla(n) anses betyda ’dalälv(en)’. Förleden är otolkad.

Hanebo sn, Hälsingland. Hanabo 1302. – Förleden innehåller säkerligen ett (förkortat) naturnamn, där ordet hane i betydelsen ’tupp av skogsfågel’ ingår. Ett sådant namn kan ha lytt *Hanasior eller möjligen *Hani ’sjön som det finns (orr)tuppar vid’ och avsett Kyrkby- och Innantjäratjärnarna. Efterleden är → bo, här snarast i betydelsen ’bygd’.

Hanekinds härad hd, Östergötland. (j) Hanakinda hæredh 1370. – Häradet har uppkommit vid indelningen i häradsdistrikt av ett »land» benämnt *Kind (→ kind). Hana- syftar på häradets äldsta kända tingsplats i Haninge söder om Linköping. Hanakinda är en förkortad bildning till den fornsvenska formen av bynamnet Haninge (Hanøghe 1382), en sammansättning av hane i betydelsen ’tupp av skogshöns’ och → hög. Haninge ligger vid en betydande höjd i kanten av ett skogsområde.

Hangelösa sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Hagneløsæ sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller efter gammal mening genitiv av mansnamnet fsv. Hagne, men kan också tänkas innehålla en ålderdomlig genitiv pluralis fsv. *haghna av haghi ’gärdesgård; inhägnad, hage’. Efterleden är → lösa ’glänta; äng’.

Hangvar sn, Gotland. Hangwerj 1300-talet avskr. – Namnet har tolkats som sammansatt av två fornspråkliga ord, *hang ’hängande’ och *var, motsvarande fornengelskans waroð ’strand’. Namnet kan ursprungligen ha syftat på de »hängande» klintarna vid kusten. Det skulle i så fall snarast röra sig om ett bygdenamn givet ur sjöfararperspektiv.

Hanhals sn, Fjäre hd, Halland. (in) castris Hunæ hals 1306. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn (i lokalt språkbruk Hanhalsby). Denna har i sin tur övertagit namnet från en väster om byn i Kungsbackafjorden utstickande udde, numera Hanhalsholme, på vilken det i slutet av 1200-talet anlades ett fäste. Förleden tycks vara ett forndanskt *hun (motsvarande fsv. hun ’låshus’ och fvn. húnn ’björnunge; tärning’ m.m.), sannolikt med en grundbetydelse ’kubbe, kloss’, här troligast med syftning på den höga udden. Efterleden hals bör ha avsett uddens något insnörda landfäste.

Haninge kn, Södermanland → Västerhaninge.

Haninge by, Linköpings stad, Östergötland → Hanekinds härad.

Hannas sn, Ingelstads hd, Skåne. (in) Hannes 1483 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden sannolikt hane i betydelsen ’tupp av skogsfågel’. Efterleden är ås med syftning på den ås där kyrkbyn ligger, knappast näs, då någon terrängformation som kan karakteriseras som ett näs inte finns vid kyrkbyn. De äldsta skrivformerna, genomgående på nes, kan förklaras som en kanslidansk skrifttradition, där namnet uppfattats som genitiv av kvinnonamnet Hanna (danskt Hanne).

Hannäs sn, Norra Tjusts hd, Småland. Hananes 1360, (jnnan) Hananæss sokn 1383. – Namnet är sammansatt av genitiv av hane i betydelsen ’tupp av skogsfågel’ och näs. Det syftade ursprungligen på den smala udde i sjön Vindommen på vilken socknens medeltida kyrka (nu ruin) är belägen.

Hanveden skogsområde, Sotholms, Svartlösa hd, Södermanland → Västerhaninge.

Hanö ö, Sölvesborgs lfs, Listers hd, Blekinge. Hannøø 1507 avskr. – Ön, vars namn är oklart, kallades ca 1300 Ønæhøghæ ’den höga ön’ och på 1600-talet även Högöö och liknande (öns höjd uppgår till 60 m).

Haparanda kn, stad, Norrbotten. – Namnet är en försvenskning av meänk. Haaparanta, som innehåller haapa ’asp’ och ranta ’strand’. Det har sitt ursprung i hemmansnamnet Haapaniemi ’Aspnäs’, som avser den gård på vars ägor tätorten vuxit fram, och är bildat till *Haapaniemen ranta ’(hemmanet) Haapaniemis strand’, skrivet Haapaniem strandh 1610.

Harads tätort, Edefors sn, Norrbotten. Haralssz 1539. – Namnet har antagits innehålla mansnamnet Harald, en tolkning som dock är osäker. Ortens lulesamiska namn Hárált är en uttalsvariant av namnet Harald.

Haraker sn, Norrbo hd, Västmanland. (in) parrochia Haraker 1288. – Sockennamnet innehåller i förleden dialektordet har ’stenig mark, stenröse’ och i efterleden fsv. aker ’åker’ med syftning på stenig terräng bl.a. invid Prästgården. Någon äldre bebyggelse med namnet Haraker är inte känd, varför namnet från början antagligen avsett kyrkplatsen.

Harbo sn, tätort, Våla hd, Uppland. Harir 1312? – Socknens ursprungliga namn, fsv. Harir, Hara, innehåller pluralis av dialektordet har ’stenig mark, stenröse’ med syftning på den steniga terrängen mellan kyrkan och gården Viby. Den nuvarande namnformen, som blir allmän under 1500-talet, utgår från ett Harboa (’harbornas’) socken. Tätorten har vuxit fram kring bebyggelsen vid kyrkan.

Hardeberga sn, Torna hd, Skåne. (de) Harabiærgh 1304 avskr. (avser kyrkbyn). – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i efterleden fda. biærgh ’berg’, med syftning på någon av höjderna vid kyrkbyn. Förleden är oklar; möjligen innehåller den djurbeteckningen hare.

Hardemo sn, Hardemo hd, Närke, (De) Harþeme 1314? – Sockennamnet återgår troligen på ett by- eller gårdnamn. Förleden har föreslagits innehålla ett ord motsvarande medelhögtyskans hart ’skog, betesmark m.m.’ Efterleden innehåller en stelnad dativform av → hem ’boplats; gård’. På 1500-talet har namnet omtytts och uppfattats som en sammansättning med mo.

Hardemo härad hd, Närke. (ii) Hardhemishærathe 1381. – Häradet har namn efter den by eller gård som socknen → Hardemo bör ha fått sitt namn av. Hardemo är betygat som medeltida tingsplats.

Harefjorden sjö, By, Kila snr, Näs hd, Värmland. Harefiolen 1559. – Namnet innehåller fjord, här i betydelsen ’sjö’. Förleden är oklar.

Harestad sn, Inlands Södre hd, Bohuslän. (j) Harondastaf 1388. – Namnet har tidigare sannolikt avsett den bebyggelse som sedermera blivit kyrkby i socknen. Byn heter nu Kyrkeby (j Kirkiubønum 1388). I förleden ingår genitiv singularis av ett naturnamn *Harund ’den (det) bergiga’ eller genitiv pluralis av en därtill bildad inbyggarbeteckning. *Harund har avsett den halvö (förr ö), där socknen är belägen, eller ett mer begränsat område med bergig terräng söder om Kyrkeby. Efterleden, ursprungligen ordet stav, är flertydig. Möjligen avses en brant terrängformation, men möjligheten att stav syftat på ett rest märke, kanske ett kultföremål, kan inte uteslutas. Namnet har senare associerats med den stora gruppen av ortnamn på → sta(d).

harg Ordet harg uppträder jämte sidoformen horg (uttalas »hårj») i en rad svenska ortnamn. Det är emellertid inte alltid lätt att utifrån dagens namnformer genomskåda att t.ex. → Höör, → Härja och Väggarö hör hit. Ordet harg (horg) är besläktat med dialektordet har ’stengrund i sjö’ o.d. och lever ännu i dialekterna i betydelsen ’stenig mark, stenanhopning, stenröse’ o.d. I denna betydelse ingår det också i flera ortnamn, t.ex. → Hårga; däremot finns inget stöd för att namnen skulle syfta på berg och fasta hällar. Jämte en terrängsyftande betydelse finns emellertid också en förkristen sakral innebörd, med motsvarigheter i flera germanska språk. Det vida sammanhang i vilket dessa ord uppträder tyder på att de går tillbaka på en samgermansk term för kultplats, vars ursprung ligger mycket långt tillbaka i tiden och där den sakrala betydelsen sannolikt har utvecklats på kontinentalgermanskt område. Betydelsen har också tidigt diversifierats och hithörande ord har kunnat användas om heliga platser av högst skiftande slag. Kanske är det detta förhållande som ligger bakom de västnordiska källornas motstridiga uppgifter om vad som avses med en hǫrgr. Viktig är dock Eddadikten Hyndluljóð som antyder att den är »lagd av stenar», vilket stöder den vanliga tanken att hargen ursprungligen var en stenkonstruktion. I Sverige betygas en sakral betydelse av ortnamn som Odensharg (→ Odensala) och Torsharg (→ Torshälla), där förlederna utgörs av gudanamnen Oden respektive Tor. Även för flera osammansatta Harg har man anledning att räkna med en sakral innebörd, i vissa fall kanske knuten till naturliga stensamlingar. En sakral betydelse kan också föreligga i det *skædhhargh (-hærghe) som förefaller ingå i de båda sockennamnen → Skederid och → Skerike. Den närmare innebörden av dessa namn är dock oklar. Litteratur: Thorsten Andersson, Kultplatsbeteckningar i nordiska ortnamni Sakrale navne. Rapport fra NORNAs sekstende symposium i Gilleleje 30.11. – 2.12.1990 (1992), s. 83–85; Stefan Brink, Political and social structures in early Scandinavia. A settlement-historical pre-study of the central place, i Tor 28 (1996), s. 265–66; Allan Rostvik, Har och harg (1967); Per Vikstrand, Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen (2001), s. 207–25.

Harg sn, samhälle, Frösåkers hd, Uppland. (in) parochia Harg 1291. – Sockennamnet har övertagits från en bebyggelse, vilken sannolikt legat söder om det nuvarande brukssamhället i närheten av den punkt där järnvägen korsar landsvägen. Namnet innehåller → harg.

Harg, Västra, Östra snr, Östergötland→ Västra Harg och → Östra Harg.

Harge by, Hammars sn, Sundbo hd, Närke. (i) Hargh 1405. – Namnet innehåller → harg i betydelsen ’stenig mark’. Det nutida Harge är en stelnad dativform.

Hargshamn tätort, Hargs sn, Frösåkers hd, Uppland. – Tätorten har snarast namn efter den gamla lastageplatsen Hargs hamn, senare också järnvägsstation. Namnet innehåller i förleden bruks- och sockennamnet → Harg.

Harjagers härad hd, Skåne. (in) Hartagreherrit 1285. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Stora Harrie. Ägonamn som Tingstumpen (1569) och Ting stickid (1569), Tingstycket (1782) minner där om en gammal tingsplats.

Harlösa sn, tätort, Frosta hd, Skåne. (de) Harthløse 1100-talets senare del eller 1200-talets förra del. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden troligen adjektivet fda. harth ’hård’ med syftning på styv jordmån. Efterleden är → lösa ’glänta; äng’. Tätorten söder om kyrkbyn har vuxit fram kring en 1906 öppnad järnvägsstation.

Harmånger sn, tätort, Hälsingland. (De) Harmanger 1344. – Tätorten, som omfattar byarna vid kyrkan, har lånat namnet från socknen. Sockennamnet, kanske ett tidigare bygdenamn, har från början syftat på den forntida → ånger, dvs. (havs)vik, av vilken Kyrksjön och Harmångersåns nedre lopp är rester. Förleden kan innehålla ett ånamn *Harm(a) med syftning på Harmångersån. Ett sådant ånamn skulle kunna vara bildat till ett fornspråkligt ord *harm ’(lösrivet) block, sten’ med syftning på åns stenrika fåra närmast Storsjön, Harmångersåns källflöde.

Harplinge sn, tätort, Halmstads hd, Halland. Harpælyung ca 1300 (avser kyrkbyn). – Den år 1886 tillkomna post- och järnvägsstationen, kring vilken tätorten vuxit fram, namngavs efter socknen, som i sin tur har namn efter kyrkbyn. Förleden hör troligen samman med dialektordet harpa ’vara stel, vara styv’ och det från halländsk dialekt kända harpe ’skorvig hud, skovor (av smuts) på huden’, väl med syftning på något skorvigt i terrängen, hårdbearbetad jord e.d. Efterleden är ljung ’ljungmark’.

Harpsund hgd, rekreationsbostad åt Sveriges statsministerMellösa sn, Villåttinge hd, Södermanland. (j) Harposunde 1380. – Ortnamnets efterled åsyftar ett sund i den intilliggande Harpsundssjön. Förleden är flertydig. Anknytning till harp- ’skrovlig, ojämn’ e.d. eller (h)arp- ’torr, ingrodd smuts’ är språkligt möjlig men sakligt osäker. En ö (tidigare kallad Storön) söder om herrgården omges på två sidor av trånga sund; ett av dessa, närmast gården, är numera igenvuxet. Förleden i Harpsund kan tänkas innehålla eller ytterst vara utgånget från ett med bl.a. isländskans harpa ’snörpa ihop’ och herpa ’dra ihop’ besläktat ord, fsv. *harpa ’något sammansnörpt, hopdraget’. Harpsund kunde då betyda ’sundet Harpa’, ’sundet vid ön Harpa (’ön vid förträngningen’ e.d.) eller möjligen ’sundet vid ån Harpa’. Som säteri bar Harpsund under en del av nya tiden namnet Axelsberg, vars förled erinrar om Axel Stålarm (d. 1702).

Harrie, Lilla, Stora snr, Harjagers hd, Skåne → Lilla Harrie och → Stora Harrie.

Harrsele by, vattenkraftverk, Vännäs sn, Västerbotten. – Byn, omnämnd som Herrselet 1801, återgår på ett år 1799 upptaget nybygge. Detta fick namn efter ett närbeläget part i av Umeälven, kallat Harrselet (Harrsellet 1823). Förleden innehåller fiskbeteckningen harr och efterleden bestämd form av sel ’lugnvatten i å eller älv’ med syftning på älvsträckan mellan Fällforsen och Harrselsforsen. Sistnämnda fors togs i anspråk för det år 1957 färdigställda Harrsele kraftverk, beläget i byn Harrselsfors (Harrselsforss 1801 avseende ett nybygge).

Harrselsfors by, Vännäs sn, Västerbotten → Harrsele.

Harsprånget kraftverk, tidigare vattenfall i Stora Luleälven, Jokkmokks sn, Lappland. – Namnet är en översättning av lulesam. Njoammelsasskam, skrivet Niomel Saski 1671, vars efterled är en bildning till verbet sasskat ’hoppa (jämfota)’. Enligt en tradition var älven, före utbyggnaden, på det smalaste stället vid fallet inte bredare än att en hare (lulesam. njoammel) sades kunna hoppa över. Namnet är överfört på kraftverket vid fallet.

Hassela sn, tätort, Hälsingland. Hassale 1531. – Tätorten, som utgör socknens centrum och hyser sockenkyr–kan, fick 1980 namnet ändrat från Kyrkbacken till Hassela. Sockennamnet har förr sannolikt burits av nuvarande Kyrkbyn, där den gamla sockenkyrkan, riven 1856, stod. Namnet Hassela är språkligt svårförklarat men tycks hänga samman med trädbeteckningen hassel, kanske genom förmedling av ett äldre, nu okänt namn på den mitt i bygden belägna Hasselasjön.

Hasselmarken by, Visnums-Kils sn, Visnums hd, Värmland → mark.

Hasselö ö och by, Loftahammars sn, Norra Tjusts hd, Småland. Halsøø 1429, Hasløø 1473. – Namnet är sammansatt av trädbeteckningen hassel och ö och ska ses i ljuset av den ekonomiska betydelse hasseln hade, främst för sina nötters skull.

Hasslarp tätort, Kattarps sn, Luggude hd samt byStrövelstorps sn, Södra Åsbo hd, Skåne. Hasslerop 1524 (avser byn). – Tätorten, som har vuxit fram kring ett sockerbruk, har sitt namn efter byn Hasslarp strax norr därom. Det innehåller i förleden dialektens hassle ’hassel’. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Hassle sn, Vadsbo hd, Västergötland. (de) Haslu 1306. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn (nu Nolhassle; Nol- ’norr’). I begynnelsen har namnet kanske snarast tjänstgjort som ånamn, ett till trädbeteckningen hassel bildat fsv. *Hasla. Vid Nolhassle rinner ett vattendrag.

Hassle-Bösarp sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (i) Haslæ 1456, Hasle Bøsserup ca 1530. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Det innehåller dialektens hassle ’hassel’ samt mansnamnet fda. Bøsi och → torp ’nybygge’. Det är oklart om Hassle ursprungligen avsett en självständig by vid sidan av Bösarp, eller om det enbart är en framförställd bestämning till åtskillnad från socknen → Bösarp i Skytts hd, vilken ca 1530 benämns Västra Bösarp. 1624 omtalas en hasselskog vid Hassle-Bösarps by.

Hasslerör tätort, Hassle sn, Vadsbo hd, Västergötland. – Tätortens namn är en sammansättning av sockennamnet → Hassle och bynamnet Rör (Röör 1455); det senare innehåller rör ’stenrör, stenröse’. Gästgivargården i Rör kallades 1701 Hasslerör och en 1875 på samma plats inrättad poststation fick detta namn. Tätorten har vuxit upp kring en järnvägsstation som inte ligger i byn Rör men ändå erhållit namnet Hasslerör.

Hasslö sn, tätort, ö, Medelstads hd, Blekinge. Haslø ca 1300. – Socknen, som fram till 1888 var en del av Förkärla socken, utgörs av ön Hasslö och några kringliggande småöar och har fått sitt namn efter huvudön. Det är sammansatt av trädbeteckningen hassel och ö. Tätorten, med namn efter ön och socknen, består av flera sammanvuxna bebyggelser (Horn, Fiskaregården, Hallarna och → Garpen).

Hasslösa sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Hasløsa sokn 1415. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller i förleden troligen växtbeteckningen hassel. Efterleden är → lösa ’glänta; äng’.

Hasslöv sn, tätort, Höks hd, Halland. (i) Hathersløf 1406. – Namnet, som äldst avsett kyrkbyn, är sammansatt av mansnamnet Hadar och → löv.

Haurida sn, Norra Vedbo hd, Småland. (de) Hagrydh ca 1300. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Namnet är sammansatt av fsv. hagh ’gärdesgård’ och → ryd ’röjning’. Namnet har senare anslutits till de plurala ortnamnen på -a (se inl. 3.3.1).

Havdhem sn, tätort, Gotland. Haffthem 1300-talet avskr. – Namnets förled kan innehålla dialektordet havde. Den belagda betydelsen av detta ord är ’upphöjd gräskant mellan slagen vid slåtter’, men det kan i äldre tid ha använts även om långsmala förhöjningar i terrängen; jfr de båda grusuddarna Norrhavden och Suderhavden på Östergarnsholm. Tänkbara terrängformationer bakom sockennamnet är den långsträckta men dock mycket flacka åsen vid kyrkan eller också ancylusvallen, en gammal strandvall. Efterleden är → hem ’boplats; gård’ eller ’bygd’. Tätorten har närmast namn efter järnvägsstationen Havdhem kring vilken den vuxit upp.

Haverdal tätort, Harplinge sn, Halmstads hd, Halland. (j) Hawærydh 1466. – Vid sin tillkomst låg den blivande tätorten i huvudsak på byn Haverdals utmark. Förleden är halländskt have ’hage’, efterleden är → ryd ’röjning’. I sockenmålet uppträder bynamnet som »Haverda» med plural form på -a (se inl. 3.3.1), vilket föranlett omtolkning till dal, äldst belagd i skrivningen Haffredall 1603.

Havern sjö, Haverö sn, Medelpad. (j) Hafra minni [’mynning’] 1273? avskr. – Namnet synes vara bildat till ett ord motsvarande fvn. hafr ’bock’ och betyda ’Bocksjön’. Det skulle även kunna syfta på sjöns »horn» i form av djupa smala vikar.

Haverö sn, Medelpad. ecclesie Hafræ 1366. – Sockennamnet återgår på sjönamnet → Havern. Det nuvarande namnslutet på -ö är ett sent tillägg.

Haväng gd, strandområde, Ravlunda sn, Albo hd, Skåne. – Namnet, omnämnt 1878, har äldst avsett ängsområdet vid Verkaåns mynning i Östersjön (varav förleden Hav-) och området norr därom.

Heberg by, Vallda sn, Fjäre hd, Halland → Halla Heberg.

Heberg tätort, Årstads sn, hd, Halland. (in) Hæygbyær 1352. – Tätortsnamnet återgår på ett bynamn. Förleden är hed ’ljunghed’, efterleden fda. biærgh ’berg’, bevarat i »Habbjer», en av sockenmålets uttalsformer av namnet. Möjligen syftar namnet på höjdsträckningen Hebergabjären öster om byn.

Heby tätort, by, Västerlövsta sn, Simtuna hd, Uppland. (j) Hedeby 1416. – Tätorten, som har vuxit fram kring en järnvägsstation öppnad 1873, har sitt namn efter en by i den östra delen av tätorten. Namnets förled innehåller hed i betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’, här med syftning på den mäktiga ås som sträcker sig norrut från samhället. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hed sn, Skinnskattebergs hd, Västmanland. – Socknen var fram till 1648 en del av Malma socken under namn av Malma fjärding. Namnet Hed, äldst omnämnt i jordeboken 1715 (Mallma Fierding Eller Heed Sochn), innehåller ordet hed i betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’ och åsyftar den ås som löper från Malma till Skinnskatteberg.

Heda by, Enångers sn, Hälsingland → Hedninghällan.

Heda sn, Lysings hd, Östergötland. (de) Hedeskyrke 1294, (in) Hedhe 1327. – Sockenkyrkan anlades under medeltiden på hedmark i utkanten av byn Jussbergs ägor. Det på detta läge syftande sockennamnet innehåller en böjd singularform, i de äldsta fornsvenska beläggen Hedhe, av terrängbeteckningen hed. Belägget Hedeskyrke 1294 betyder ’kyrkan på Heden’.

Hedared tätort (f.d. socken), Sandhults sn, Vedens hd, Västergötland. – Det genom ortens stavkyrka bekanta namnet (Hædærydh 1288?) innehåller fornsvensk genitiv av terrängbeteckningen hed; efterleden är → ryd ’röjning’. Tätorten har vuxit fram ur byn Hedared och fått namn efter denna och dess kyrka.

Hede sn, Sörbygdens hd, Bohuslän. Hæida kirkia 1391. – Sockennamnet synes ej återgå på något by- eller gårdnamn. Det innehåller en böjningsform av hed i betydelsen ’obebodd, skoglös och jämn sträckning, ofta högt belägen’, troligen syftande på området där kyrkan är belägen.

Hede sn, tätort, Härjedalen. (ii) Hedha sokn 1397. – Tätorten är framvuxen ur Kyrkbyn, också kallad Hede. Sockennamnet är ytterst en böjd form av hed i betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’.

Hedekas tätort, Krokstads sn, Sörbygdens hd, Bohuslän. Kasen 1803. – Tätortsnamnet är givet efter soldattorpet Hedekas (Kasen). Efterleden är bohuslänskans kas ’röjning, svedjeland’. Förleden innehåller gårdnamnet Hede och har lagts till för att skilja torpet från Hajumskasen i samma socken.

Hedemora kn, stad, sn, Dalarna. (in) parochia Henamorum 1370. – Socknens namn har övertagits från kyrkbyn, möjligen förmedlat av en marknadsplats. Byn utvecklades till stad redan under medeltiden. Förleden i namnet, fsv. *Hedhnamor(a), sammanhänger ytterst med ordet hed i betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’ och kan innehålla ett till detta ord bildat adjektiv *heden ’hörande till en hed’. Heden i fråga utgörs av den ås som bär den nuvarande stadskärnan. I efterleden ingår singularis eller pluralis av ordet mor i dess äldre betydelse ’sankmark’ med syftning på sänkan längs åsen omedelbart sydöst om sjön Hönsan, möjligen också inbegripet sänkans fortsättning söderut förbi Hedemora kyrka. Hedemora är därmed att tolka som ’sankmark/en, erna vid heden’. Skrivningen Hede- för äldre Hene- slår igenom ca 1600. Hene- finns bevarat i dialektuttal som »Hemmora» och »Hännmora». Samma förled som stadsnamnet har också namnet på en av stadens sjöar, Hönsan, fsv. *Hedhnesior ’Hedsjön’.

Heden stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. – Tidigare kallades området Exercitie Heden med syftning på dess funktion som övningsfält för Göta artilleriregemente och tältplats för beväringen. 1891 övergick området i stadens ägo.

Hedensberg gods, Tillberga sn, Siende hd, Västmanland. curiam Hidhinsbergh 1326? avskr. – Namnet innehåller i förleden det fornsvenska mansnamnet Hidhin. Efterleden berg åsyftar den höjd på vilken mangårdsbyggnaden ligger. En nu nedlagd järnvägshållplats med namn efter godset finns ett par km i nordväst.

Hedensö hgd, Näshulta sn, Österrekarne hd, Södermanland. Hithinzø 1295. – Förleden innehåller mansnamnet fsv. Hidhin. Efterleden syftar på läget på en tidigare ö, numera halvö.

Hedenäset tätort, Hietaniemi sn, Norrbotten → Hietaniemi.

Hedeskoga sn, tätort, Herrestads hd, Skåne. Hedesckoff 1547 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller hed i betydelsen ’kal slätt’ och skog. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn.

Hedesunda sn, tätort, Gästrikland. (De) Hæsunde 1344. – Tätortsnamnet utgår närmast från ett stationsnamn, övertaget från socknen, vid en år 1900 öppnad järnvägslinje. Sockennamnet har ursprungligen syftat på Norra Färjsundet i Öbyfjärden nära sockenkyrkan. Förleden är möjligen dialektordet häs ’hässja, höstack’. Hedesunda kan i så fall tolkas som ’sundet där det finns många hässjor/höstackar’. Den redan på 1500-talet belagda skrivningen Hede- blir vanlig på 1600-talet. Områdets folkmål har ända in i våra dagar bevarat det gamla uttalet (»Häsunda» o.d.).

Hedninghällan stenåldersboplats, Enångers sn, Hälsingland. Hedningahällen 1863. – Namnet, med genuint uttal »Heninghälla» men i arkeologiska sammanhang oftast Hedningahällan, syftar på en 8 m hög brant klippa, boplats för säljägare under tredje årtusendet f.Kr. Enligt folktraditionen har klippan varit en ättestupa. Förleden innehåller ordet hedning. I efterleden ingår dialektordet hälla ’(sten)häll’. Förmodligen är namnet tillkommet under påverkan av att platsen ligger nära byn Heda (Hedha 1535) och den sandhed byn fått namn efter.

Heds stenar skeppssättning, Kåseberga, Valleberga sn, Ingelstads hd, Skåne → Ales stenar.

Hedströmmen å, Västmanland. – Ån avvattnar Södra Malingsbosjön strax norr om gränsen mot Dalarna och rinner ut i Mälarviken Galten efter att ha passerat socknen → Hed, varav namnet (känt från 1741). Åns övre och nedre lopp har tidigare burit flera andra namn.

Hejde sn, Gotland. Heithum 1300-talet avskr. – Namnet är en stelnad form i dativ pluralis av gotländskans hajd ’hed’ och torde syfta på läget ned mot det stora skogsområdet Lojsthajd. Vilken närmare innebörd hed haft i gotländskan är dock oklart. Ordet har på östsvenskt område betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’ e.d. men på götaländskt område ’mager, skoglös mark; ljunghed’ e.d. I flera sockennamn på Gotland tyder vegetationsförhållandena snarast på den förstnämnda betydelsen.

Hejdeby sn, Gotland. Heydeby sogenn 1523. – Socknen, som är omnämnd på 1300-talet, har övertagit namnet från en gård. Förleden är troligen genitiv singularis av gotländskans hajd ’hed’. Om betydelsen av detta ord på Gotland se → Hejde. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hejnum sn, Gotland. (af) Hainaim 1300-talets mitt (Gutasagan). – Efterleden i detta namn är → hem ’boplats; gård’ här kanske ’bygd’. Förleden är omdiskuterad. Enligt en uppfattning innehåller den en forngutnisk inbyggarbeteckning *hai(dh)nir ’hedborna, de på heden’. Inom socknen särskiljs en rad olika »hedar»: Bjärshajd, Orrhajd, Ringshajd m.fl., för vilka det gemensamma namnet är Hejnumshällar. Sockennamnet skulle med denna tolkning vara ett bygdenamn, där förleden sammanfattande syftar på invånarna i de olika »hedarna». Enligt en annan tolkning innehåller förleden ordet hen (gotländskt hajn) ’brynsten’ i betydelsen ’(spetsig) sten’. Namnet skulle i så fall ta fasta på de omfattande hällmarkerna i socknen. Alternativt kan det med den senare tolkningen uppfattas som ett äldre namn på en gammal bebyggelse motsvarande nuvarande Lilla och Stora Kyrkebys samt Prästgården.

Hejnums hällar naturområde, Hejnums sn, Gotland → Hejnum.

Helagsfjället fjäll, Storsjö sn, Härjedalen. Helagzfiället 1645. – Namnets förled innehåller ett sjönamn *Helagen syftande på någon av Helagssjöarna. Detta namn innehåller i sin tur en efterled -agen ’vatten, sjö’. Förleden kan antingen vara en form av adjektivet helig eller fvn. héla ’rimfrost’. I det förstnämnda fallet skulle sjönamnet således betyda ’den heliga sjön’, i det andra ’sjön med frostbenägna strandmarker’ e.d. För Helagsfjället används vanligen kortformen Helags. Fjällets sydsamiska namn Maajåelkie innehåller sam. maaje ’(stort) avstånd, sträcka; (avlägsen) trakt, land’ och åelkie ’fjällaxel, utlöpare från fjällmassiv’. Namnet kan tydas ’fjällutlöpare som sträcker sig långt’ med syftning på att fjällområdet här sträcker sig långt österut.

Helagssjöarna sjöar, Storsjö sn, Härjedalen → Helagsfjället.

Helgarö sn, Åkers hd, Södermanland. (in) Helgarna 1233. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → arin ’grusö, grusig mark’. Förleden innehåller adjektivet helig eller genitiv av mansnamnet Helge.

Helgasjön sjö, Småland. Heliesiö 1555. – Sjönamnet innehåller adjektivet helig, vilket antyder att sjön under förkristen tid varit antingen fredad eller kanske föremål för något slags dyrkan.

Helga Trefaldighet förs., Uppsala stad, Uppland. (in) parochia ecclesie Sancte Trinitatis 1316. – Församlingen har namn efter sin kyrka som på 1300-talet kallades Ecclesia (sancte) Trinitatis ’(Helga) Trefaldighets kyrka’. Namnet visar att kyrkan var helgad åt treenigheten. I ett dokument från 1384 uppträder dock socknen under namnet Bonda kyrkio soknene, och namnet Bondkyrka socken blir sedan socknens benämning fram till 1947, då den inkorporerades med Uppsala stad. Namnet är säkerligen en folklig benämning, som tar fasta på att kyrkan tillhörde en landssocken i motsats till de två andra, nu försvunna, församlingskyrkorna i staden, Sankt Per och Vårfrukyrka.

Helgeandsholmen ö i Norrström, Stockholms stad. (in) insula dicta [’på ön som heter’] Helghaanzsholm 1320. – Namnet innehåller i förleden en förkortad form av fsv. hælgha ands hus, ’den helige andens hus’, benämning på en medeltida vårdinrättning för fattiga, gamla och sjuka. Efterleden är → holm ’holme’. Hertig Valdemar donerade kort före 1300 en tomt på ön till Stockholms helgeandshus, och namnet kan alltså inte vara äldre än från omkring 1300. Vad ön hette innan dess är okänt. Nuvarande Helgeandsholmen har uppkommit genom att flera mindre öar vuxit samman. Namnet avsåg från början den sydligaste av dessa, vilken i sin tur äldst bestod av två mindre öar. Den ena av dessa har uppkommit genom att en grav grävts genom en från Stadsholmen utskjutande halvö på 1000-talet. Norr om den ursprungliga Helgeandsholmen låg Barkarholm (1441; till barkare ’garvare’) och Stockholm eller Lilla Stockholm (1559), ej att förväxla med Stadsholmen (jfr → Stockholm).

Helgenäs samhälle, Västra Eds sn, Norra Tjusts hd, Småland. (aff) Helienæss 1378, (in) Hælghonæs 1392. – Beläggen för detta namn är något motstridiga, men att förleden hör samman med det fsv. adjektivet helagher ’helig, fredad (på religiös grund)’ är nog mest troligt. Enklast är att räkna med en primär namnbildning fsv. *Helghanæs med betydelsen ’det heliga näset’, där förleden skulle kunna hänga samman med att sandstranden vid Helgenäs fungerat som hamn under vikingatiden och haft en fredad status. Själva näset kan vara den ås som skjuter ut mot Edsån i nordöst eller näset vid Nynäs i sydöst. Alternativt kan namnet hänga samman med det närbelägna Helleberg (j hælghaberghom 1382 avskr.), där förleden också tycks innehålla en form av adjektivet fsv. helagher. Som en tredje möjlighet kan man tänka sig att ett ånamn *Helgha ’den heliga ån’ döljer sig bakom båda namnen, syftande på Edsån som rinner mellan → Västra Ed och viken vid Helgenäs.

Helgerum gods, Västrums sn, Södra Tjusts hd, Småland. Helgarum 1544. – Förleden är snarast genitiv av mansnamnet Helge, men man kan alternativt tänka sig att den innehåller adjektivet helig i betydelsen ’fredad’. Enligt en gammal tradition ska området kring det forna kapellet vid Björnhuvud strax väster om Helgerum ha utgjort en fristad för fredlösa. Efterleden innehåller → rum ’öppen plats’.

Helgesta sn, Villåttinge hd, Södermanland. (De) Helghestum 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan innehålla antingen genitiv av mansnamnet Helge i sammansättning med → staeller fsv. *(d) helghestadher ’(helig) fredad plats’.

Helge å å, Småland, Skåne. fluvium [’ån’] Helgam ca 1200 avskr. – Namnet, ’den heliga eller lyckobringande ån’, kan ha givits den fruktade ån för att blidka dess makter.

Helgona sn, Rönö hd, Södermanland. Ecclesia omnium sanctorum [’Alla helgons kyrka’] 1314? – Ortnamnet visar att den medeltida sockenkyrkan vigts åt eller förbundits med alla helgon.

Helgum sn, Ångermanland. Helghijöm 1535. – Socknen har fått sitt namn efter byn Helgum. Namnet är troligen en sammansättning av adjektivet helig och → hem ’boplats; gård’. Om det ursprungligen avsett en kultplats är ovisst. Det kan också röra sig om uppkallelse efter det centralt liggande Helgum i Säbrå socken.

Helgö ö, Ekerö sn, Färentuna hd, Uppland. curiam nostram [’vår gård’] Helghø 1287. – Namnet, som förekommer på flera håll, återgår på ett fornsvenskt *Hælgh(a)ø ’den heliga ön’ eller ’ön där det råder helgd (fred)’. Dessa öar var avsatta för särskilda aktiviteter i samband med t.ex. varuutbyte, kult och sjöfart, och åtnjöt därigenom en särskild, fredad status. För Helgös i Ekerö del kan man peka på öns funktion som hantverks- och redistributionscentrum för metallprodukter, väl belyst genom mångåriga arkeologiska undersökningar. Det finns dock även spår av rituella aktiviteter på ön. På 1600-talet hade namnet Helgö fallit i glömska och ön kallades istället Lillön. 1967 återtogs dock det gamla namnet Helgö.

Heliga fallet f.d. vattenfall, Jokkmokks sn, Lappland → Seitevare.

Helige å å, Småland. – Ån rinner från → Helgasjön och har sannolikt fått namn efter denna. Ån utgör en del av → Mörrumsån.

Hellvi sn, Gotland. (de) ecclesia Helghawie 1277 avskr. – Namnet är sammansatt av adjektivet helig och → vi ’helig plats, kultplats’. Det är möjligt att socknen har övertagit namnet från en gård, som omfattat ungefär samma områden som nuvarande Kyrkebols och Hellvi annex. Etymologiskt identiskt är gårdnamnet Hellvis i Fole socken. Formen med -s i detta namn beror på anslutning till den på Gotland vanliga gårdnamnstypen bestående av ett personnamn i genitiv, t.ex. Rangvalds till mansnamnet Ragnvald.

Hellvis gd, Fole sn, Gotland → Hellvi.

Helsingborg kn, stad, Skåne. (in) Helsingaburg 1100-talets mellersta del. – Namnets förled innehåller en inbyggarbeteckning pluralis hälsingar, bildad till hals med syftning på Öresunds markanta förträngning i höjd med Helsingör och Helsingborg. Efterleden är antingen borg i betydelsen ’befästning’, avseende en äldre föregångare till Kärnan, eller samma ord i en äldre betydelse ’höjd med branta sidor’, åsyftande den kraftiga höjdsträckningen längs havet.

Helvetesfallet vattenfall, Orsa sn, Dalarna. – Fallet är beläget i en kanjon längs Ämån, ett biflöde till Oreälven. Platsen har, får man förmoda, gjort ett kusligt intryck med ån sammanträngd mellan lodräta klippväggar och vattnet enligt uppgift kokande som i en häxkittel. Namnet uppträder också på andra håll i landet.

Helås tätort, Ryda sn, Barne hd, Västergötland. – Vid en 1899 öppnad bandel blev Helås namnet på en järnvägsstation i byn Halvås. Helås var av allt att döma en nykonstruktion, bildad i kontrast mot det gamla bynamnet Halvås.

hem Namntypen -hem, som är samgermansk, har i Sverige, med ca 300 representanter, en huvudsakligen västlig utbredning. Man finner -hem-namn över ett sammanhängande område bestående av Halland, Västergötland (där utbredningen av namntypen är tätast, framför allt i f.d. Skaraborgs län, med cirka 80 representanter), Bohuslän och södra Värmland samt dessutom, mer eller mindre sporadiskt, i östra Skåne, på Gotland, i Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland och i tre norrländska landskap, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Finland saknar -hem-namn. Kärnområdet för namntypen på nordiskt område – den finns också företrädd på kontinenten, i England och på Orkney och Shetland – är Norgesom har tusentalet namn. I Danmark är hem-namnen vanliga på Jylland, på de danska öarna däremot är de endast sporadiskt förekommande. Island har ett 30-tal -hem-namn, men de är av en speciell schablonartad karaktär, t.ex. Sólheimar, Vindheimar. Namnelementet -hem uppträder oftast i förändrad form, som -em (→ Ålem), -im (→ Markim), om (→ Hajom), -ome (det uppländska Gränome: fsv. græn ’gran’), -um (→ Tanum) och t.o.m. bara -m (→ Norra Säm), och namnen hörande till denna grupp kan därför vara svåra att identifiera. Förlederna i namngruppen är av växlande slag, växt- och djurbeteckningart.ex. → Bergum; → Askim, → Ljunghem; → Fåglum, → Tranum. I många fall är förleden ett ånamn (→ Alster, → Kvänum). Adjektiviska förleder anträffas i ett antal fall, bl.a. → Bolum, → Helgum, → Länghem. Om hednisk kult vittnar förutom nämnda Helgum namnet Viad (fsv. Viem, → vi ’helig plats, kultplats’) i Södermanland. Det finns inget enda säkert exempel på personnamn eller personbeteckning i -hem-namn. Ortnamnsleden hem är med avseende på sitt ursprung identisk med vårt vanliga substantiv hem. Ordet är av allt att döma besläktat med grekiskans keimai ’ligga’ och koitē ’läger’, och dess grundbetydelse bör därför ha varit ’liggplats, läger’. Som ortnamnselement har ordet fått innebörden ’plats där man slår sig ned, hemvist’, varav dels ’gård’, dels ’trakt, bygd’. En specialanvändning föreligger i sockennamnet → Gudhem. I den absoluta majoriteten av de svenska -hem-namnen har hem med all sannolikhet betydelsen ’gård’. En särskild diskussion har förts kring -hem-namn med beteckningar för vilda djur och fåglar som förled, t.ex. → Bjurum (bjur ’bäver’), det uppländska Björnome, → Gökhem, → Tranum, → Ugglum. Sålunda har t.ex. Gökhem bl.a. antagits kunna betyda ’hemvistet där göken hörs’, ’trakten där det är gott om gökar’ eller ’gökboet’ (det sistnämnda i så fall ett namn med snarast skämtsam anstrykning, givet från grannars sida). Även det förslaget har lanserats att t.ex. Tranum och Ugglum skulle kunna vara tidiga förkortningar – av samma typ som vårt tefat för *tekoppsfat – av ett fornspråkligt *Tranumosshem e.d. respektive *Ugluskogshem e.d. Enklast och naturligast tycks det vara att tolka namnen som ’gården där (i vars närhet) det är gott om bäver, björn, där göken ofta hörs’ etc. Namnen på -hem hör till de äldsta namntyperna. Oftast är -hem-bebyggelserna gamla moderbyar, från vilka andra bebyggelser (gårdar, byar) har flyttats ut. Ett tecken på hög ålder är också att -hem-namnen i stor utsträckning blivit sockennamn. Namntypen är huvudsakligen förvikingatida; det stora flertalet av namnen har sannolikt tillkommit under romersk järnålder (Kr.f.–400) eller folkvandringstid (400–550). Litteratur: Stefan Brink, Ortnamn på -hemi Språken i Sverige (2010)s. 87; Lars-Erik Edlund, Mellan väst och öst. Det jämtska språkområdet över tid ur ett nordiskt perspektiv, i Jämtland och den jämtländska världen 1000–1645 (2011), s. 43–90; Gösta Franzén, i Nordisk kultur 5. Ortnamn (1939), s. 133–35; Bengt Pamp, Ortnamnen i Sverige. 5 uppl. (1988), s. 31–32; Kristian Hald, De danske Stednavne paa -um (1942) s. 26–43; Harry Ståhl, Ortnamn och ortnamnsforskning. 2 uppl. (1976), s. 73–76.

Hemavan tätort, Tärna sn, Lappland. – Namnet, som är sammansatt av hem och bestämd form av ava ’(ofta säckformig) vik eller bukt i vattendrag’, betyder ’den närmast bebyggelsen liggande viken’ och avsåg ursprungligen en vik i Umeälven. Det blev 1918 namn på ortens poststation och kom senare att åsyfta samhället, som tidigare kallats Björkfors efter det första nybygget. Ortens tidigare sydsamiska namn Såekieboelte, som är sammansatt av såekie ’björk’ och boelte ’bergssluttning med skog’, har ersatts av Bïerke, som återgår på Björkfors.

Hemmesdynge sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (in) Hæmminxdyngæ 1283 avskr. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller i förleden mansnamnet Hemming och i efterleden dynga i en äldre betydelse ’hög’ eller möjligen ’underjordiskt rum’.

Hemmesjö f.d. sn, Hemmesjö med Tegnaby sn, Konga hd, Småland. (j) Hemesøg 1481. – Namnet innehåller i förleden troligen genitiv av ett mansnamn motsvarande fvn. Heimir. Efterleden är → hög, här sannolikt i betydelsen ’gravhög’; den har senare uppfattats som sjö. 1854 sammanslogs Hemmesjö socken med → Tegnaby socken till Hemmesjö med Tegnaby socken.

Hemmesta tätort, Värmdö sn, skg, Uppland. (de) Hemestum 1323. – Namnet är övertaget från herrgården Hemmesta. Det innehåller i efterleden → sta(d) och i förleden troligen ett mansnamn fsv. *Hemer eller *Heme.

Hemmingsmark tätort, Hortlax sn, Norrbotten. – Namnet, äldst belagt 1539, är övertaget från en by. I förleden ingår mansnamnet Hemming. Efterleden är → mark ’nybygge i skog eller på utmark’.

Hemmor vanligt gårdnamn, Gotland. – Namnet är en sammansättning av personnamnet Häggmund och → arve ’arvinge’. Betydelsen är ’Häggmunds arvinges eller arvingars (gård)’.

Hemse sn, samt tätort, Hemse, Alva snr, Gotland. Hemsü 1300-talet avskr. – Det har föreslagits att namnet innehåller ett forngutniskt ord *hems, svarande mot fvn. hams m. ’skal kring frö eller frukt; ormskinn’ och andra svenska dialekters hams ’bönskida, skal av skidfrukter’ o.d. En gammal betydelse hos ordet har varit ’hud, skinn’, och det har antagits att något i terrängen skulle ha kunnat liknas vid en utbredd djurhud, till vilket paralleller finns. Med hänvisning till betydelsen ’bönskida, skal av skidfrukter’ hos dialektordet hams kunde också övervägas om något parti av den ås på vilken kyrkan ligger har liknats vid en bönskida.

Hemsjö samhälle, Kyrkhults sn, Listers hd, Blekinge. – Samhället har vuxit fram kring en järnvägsstation som öppnades 1874 och gavs namn efter den strax sydväst därom liggande sjön Hemsjön. Sjöns namn, som innehåller ordet hem, betyder ’den närmast bebyggelsen liggande sjön’. Den ifrågavarande bebyggelsen är byn Hemsjöhult, belägen omedelbart sydöst om sjön. Bynamnet (Himsholdt 1612), vars efterled är → hult, innehåller i förleden sjöns namn. Om byn tidigare burit ett annat namn är okänt.

Hemsjö sn, Kullings hd, Västergötland. Heemsiø 1405. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det betyder ’sjön hemmavid’ och har äldst burits av en sjö vid Hemsjö by.

Hemsjöhult by, Kyrkhults sn, Listers hd, Blekinge → Hemsjö.

Hemsö sn, Ångermanland. – Socknen omfattar ön Hemsön (Hemsöö 1552), som före 1871 hörde till Högsjö socken. Förleden har föreslagits vara en sammandragen form av *Hemås ’Hemåsen’, åsyftande berget Hemsö hatt.

Hene by, Norra Kyrketorps sn, Kåkinds hd, Västergötland → Norra Kyrketorp.

Hennan tätort, Ljusdals sn, Hälsingland. – Tätorten har sitt namn efter den 1881 tillkomna järnvägs- och poststationen, belägen vid och i sin tur namngiven efter sjön Hennan (Henna lacus 1697). Sjönamnet tycks innehålla adjektivet fsv. *heden ’hörande till en hed’, bildat till hed i betydelsen ’torr, tallskogsbevuxen mark’, med syftning på sandhedarna i sjöns omgivningar, kanske i första hand på den stora sandheden, kallad Heden och Väljemon, vid sjöns södra ände. Sjönamnet tolkas säkrast som ’sjön vid heden (Heden)’.

Hennickehammar hgd, Färnebo sn, hd, Värmland. Hemekehyttenn 1622, Hänickehyttan 1665. – Här anlades i början av 1600-talet en hammare för järnsmide. Namnets förled är det tyska mansnamnet Hennike.

Henriksholm gods, Ånimskogs sn, Tössbo hd, Dalsland. – Egendomen på en ö i Ånimmen erhöll på 1600-talet namnet Henriksholm efter ägaren Henrik Månesköld. Dessförinnan hette bebyggelsen Ön(a).

Henån tätort, Röra sn, Orusts västra hd, Bohuslän. Heinene 1420, Heynån 1519. – Förleden innehåller ett ånamn, fvn. *Hein, i vilket ingår ett ord svarande mot dialektordet hen ’slipsten, brynsten’, syftande på berggrunden. Namnet har senare övergått på en gård vid ån, och den nuvarande tätorten har vuxit upp kring denna.

Herrberga sn, Vifolka hd, Östergötland. ecclesie Harbiærghum 1322. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet innehåller kanske dialektordet har eller → harg i betydelsen ’stenig mark, stengrund’ e.d.; berg i efterleden åsyftar en mindre upphöjning i byn.

Herrborum gods, Sankt Anna sn, Hammarkinds hd, Östergötland. Herborwm 1375. – Ortnamnet innehåller i efterleden → rum ’öppen plats’. Förleden synes innehålla en inbyggarbeteckning fsv. *hærboar, vars bakgrund är oklar; den åsyftar möjligen folk från bebyggelsen Härstad på motsatta sidan av Trännöfjärden, i Rönö socken.

Herrestad sn, tätort, Lane hd, Bohuslän. Heregstader 1320-talet, (j) Hæræxstadom 1396. – Socknen har fått namn efter byn Herrestad (numera tätort). Förleden är sannolikt genitiv av ett mansnamn fvn. *Hærekr, en biform till Hárekr. Efterleden är → sta(d).

Herrestad sn, Dals hd, Östergötland. (de) Hærastadhum 1208. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden kan innehålla genitiv av ett mans(bi)namn fsv. *Hære ’den gråhårige’; efterleden är → sta(d).

Herrestad, Stora, Östra snr, Skåne → Stora Herrestad och → Östra Herrestad.

Herrestads härad hd, Skåne. Hæruæstatheret ca 1300. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Stora Herrestad.

Herrevadskloster gods, Riseberga sn, Norra Åsbo hd, Skåne. (de) Herivado 1100-talets mellersta del. – Namnet avsåg äldst det i mitten av 1100-talet grundade cisterciensklostret, vars byggnader revs på 1670-talet. Namnets förled syftar på läget vid ett äldre vadställe över Rönneå, vars äldre namn (på denna del av ån) sannolikt har varit *Hæria, en bildning till dialektordet har ’stengrund i vatten; stenig mark, stenröse’.

Herrljunga sn, tätort, Kullings hd, Västergötland. (in) Heriælungum 1293. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller möjligen genitiv pluralis av ett till dialektordet har ’stenig mark, stenröse’ bildat *här med samma eller likartad innebörd. Det är ovisst om efterleden ursprungligen innehållit ljung ’ljung(hed)’ eller fsv. *lung ’sand- eller grusmark; sandås, grusås’. Tätorten har vuxit fram i anslutning till kyrkbyn och järnvägsstationen, som ligger vid en 1858 öppnad del av Västra stambanan.

Herrskog tätort, Skogs sn, Ångermanland. Hersskogh 1535 (avser byn). – Tätorten har vuxit upp kring byn Herrskog. Namnets förled har sammanställts med dialektordet har ’stenig mark, stenröse’. Även alternativet herre har föreslagits. Båda dessa tolkningar är osäkra. Efterleden är skog.

Herråkra sn, Uppvidinge hd, Småland. Heråkra Sochnn 1629. – Socknen har vid 1600-talets början brutits ut ur Dädesjö socken. Någon gård eller by med namnet Herråkra finns inte och det är oklart hur förleden i namnet ska tolkas. Efterleden är en form av ordet → åker.

Herräng tätort, Häverö sn, Väddö, Häverö skg, Uppland. Herrängen 1804. – Tätorten har snarast sitt namn efter gruvfältet Herrängsfältet. Det återgår på ett gammalt ägonamn, sammansatt av herre ’herreman’ och äng; namnets bakgrund är dock inte känd.

Herrängen stadsdel, Stockholms stad. Herrängen 1687 (avser en äng). – Stadsdelen har namn efter gården Herrängen, ursprungligen ett torp under Långbro säteri. Som belägget visar är namnet äldst känt som ägonamn och kan vara givet i analogi med → Fruängen.

Herstadberg tätort, Kvillinge sn, Bråbo hd, Östergötland. – Tätorten har fått sitt namn från gården Herstadberg. Ortnamnet (Hæristathe 1359, Hirikstadha 1409) kan innehålla genitiv av ett forntida mansnamn. Efterleden i bebyggelsens ursprungliga namn Herstad är → sta(d); namnleden berg är belagd från 1700-talet. Tätorten har vuxit fram i anslutning till Herstadbergs hållplats, som anlades vid en 1866 öppnad del av Östra stambanan.

Hertsånger by, Nysätra sn, Västerbotten → ånger.

hester Bebyggelsenamn på singulart hester och pluralt hestra finns huvudsakligen i centrala Götaland, framför allt i norra Småland och södra Västergötland. Det förekommer både sammansatta namn, t.ex. → Angerdshestra (kvinnonamnet fsv. Arngærd) och osammansatta, t.ex. sockennamnen → Norra Hestra och → Södra Hestra. I östra Småland finns en koncentration av natur- och ägonamn med denna efterled. Sådana ägo- och naturnamn finns eller har funnits mer sporadiskt även söderut i Sverige och det är troligt att ordet och namnelementet en gång haft en mer eller mindre sammanhängande förekomst från norra Frankrike, Belgien, Holland och nordvästra Tyskland via Danmark och Skåne och upp till Götaland. Efterleden åsyftar primärt något slags skogsmark, och det finns två huvudhypoteser om den närmare innebörden: tidigare allmänt ’ungskog av fruktbärande träd (ek och bok)’ men senare snarast ’skottskog’, dvs. skog där träd huggits ned eller beskurits kraftigt för att stimulera skottbildning för lövtäkt. Namnen kan antagligen gå tillbaka till vikingatid, men de allra flesta är medeltida. Litteratur: Verner Ekenvall, De svenska ortnamnen på hester (1942); dens., Hester, heister, heester, hêtre. Ett genmäle, i Namn och bygd 33 (1945), s. 11–21; Ljunggren, K. G., Om ortnamnselementet hester’s utbredning, i Namn och bygd 50 (1962), s. 163–72; dens., Till frågan om ortnamnselementet hester’s utbredning i Norden, i Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1969, s. 3–35; Modéer, Ivar, Hester, i Namn och bygd 31 (1943), s. 13–27; dens., Hester och skog i sydsvenska ortnamn, i Namn och bygd 34 (1946), s. 15–23; Lars Gunnar Romell, Heister: Deutung und Vorkommen, i Gedenkschrift für Jost Trier (1975), s. 243–51, Eva Nyman, Förleder i svenska ortnamn på hester/-hestra och på säter/-sätra. En jämförelse, i Namn och bygd 94 (2006), s. 35–52.

Hestra tätort, Torpa sn, Ydre hd, Östergötland. – Tätorten ligger vid och har fått sitt namn från säteriet Hestra (Heestra 1369 avskr.). Ortnamnet innehåller → hester ’skottskog, småskog’.

Hidinge sn, Edsbergs hd, Närke. (De) Hiþinge 1314? – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller en inbyggarbeteckning fsv. hidhingar (→ -inge), troligen bildad till fsv. hidhe ’(djur)ide’, möjligen syftande på bäverhus i Svartån.

Hietaniemi sn, tätort, Norrbotten. Heijthanimj 1543. – Namnet är sammansatt av meänk. hieta ’sand’ och niemi ’udde’. Det syftade ursprungligen på den udde där kyrkan uppfördes. I tätortens svenska namn Hedenäset, som tillkom som järnvägsstationsnamn, är efterleden en översättning från meänkieli och förleden en felaktig anslutning till svenskans hed. Tätorten har vuxit fram vid järnvägsstationen Hedenäset, som anlades 1914 strax norr om sockenkyrkan, i anslutning till byn Koijukylä (fi. Koivukylä). Namnet är sammansatt av meänk. koiju (fi. koivu) ’björk’ och kylä ’by’.

Hillared sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Hildærydh 1358 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet innehåller det västgötska dialektordet hilla eller hille ’skogklädd höjd’ med syftning på en ås i huvudbygden. Efterleden är → ryd ’röjning’. Hillareds järnvägsstation öppnades för trafik 1902. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan och stationen.

Hille sn, Gästrikland. – Sockennamnet, äldst belagt 1319, är lånat från kyrkbyn. Det innehåller en böjd form av det från bl.a. Gästrikland kända dialektordet hill ’hylla’, här i betydelsen ’avsats, upphöjd plats’ och med syftning på terrängen vid åsbranten mot Hillesjön.

Hillerstorp tätort, Kävsjö sn, Östbo hd, Småland. (ij) Hillistorpi 1399, (j) Hildolffstorp 1407. – Tätorten har vuxit upp kring den år 1902 tillkomna post- och järnvägsstationen. Namnet har övertagits från den nordväst därom liggande byn Hillerstorp. Namnets förled är troligen genitiv av mansnamnet fsv. Hildolf. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Hilleshög sn, Färentuna hd, Uppland. (in) Hildishøgh 1310. – Socknen har namn efter kyrkbyn, som i sin tur fått namn av en stor gravhög, Hilleshögen (Hildershögen 1785). Förleden innehåller ett mansnamn fsv. *Hildir och efterleden → hög. *Hildir kan vara namnet på den höglagde personen eller på en (fiktiv) person, som i traditionen kommit att förknippas med denna. Fram till 1940 var den urspårade varianten Hillersjö namnets officiella form.

Himle härad hd, Halland. Hænøflæ, Henøflæ ca 1300. – Namnets fornspråkliga form, som inte med säkerhet låter sig fastställas, kan ha varit Henyfli (neutrum) eller Henyflir (maskulinum), i det senare fallet med normalt -r-bortfall. Med utgångspunkt från den senare namnformen har namnet sammanställts med några norska namn, uppfattade som ursprungliga fjordnamn, vilka slutar på yflir, ett namnelement med ovisst ursprung. Det antagna Henyflir skulle från början ha syftat på ett tidigare sammanhängande vattenområde mellan Getterön och fastlandet norr om Varberg, omfattande de nuvarande Farehamnsviken i norr och Hamnviken i söder. Förleden Hen- antas vara ett äldre namn på Himleån, *Hena, som mynnar i den forna fjärden innanför Getterön. Det antagna ånamnet ska ha fått sitt namn av dialektordet hen, dock inte i betydelsen ’brynsten’ utan i en äldre betydelse ’(spetsig) sten’. Namngivningsgrunden skulle vara berg i Himleåns omgivning. Dessa kan emellertid inte sägas karakterisera ån men väl trakten. Den föreslagna tolkningen framstår därmed som oviss. Den moderna formen Himle går tillbaka på Hymfla, Himbla (hærath) o.d. Denna form på a kan vara genitiv pluralis av en inbyggarbeteckning eller genitiv singularis av ett maskulint Henyfli (< Henyflir), som övergått till svag böjning och alltså böjts som t.ex. fsv. bonde, genitiv bonda.

Himmelsberga by, museum, Långlöts sn, Runstens hd, Öland. Hemmelsbergh 1535. – Förleden i namnet kan – som den moderna formen antyder – vara genitiv av ordet himmel, men det har också föreslagits att ett mansnamn som t.ex. Hemming eller fsv. Hemvidh kan ingå. Tillräckligt gamla belägg saknas för att frågan säkert ska kunna avgöras. Efterleden är en form av ordet berg, men namnets ursprungliga syftning är inte klarlagd.

Himmeta sn, Åkerbo hd, Västmanland. parochia Himittum 1346. – Sockennamnet har med tvekan antagits innehålla ett ord fsv. *him ’skimrande, ljus’ och ätt i en äldre betydelse ’trakt’ med syftning på den öppna bygden väster om kyrkan.

Hindsekind gods, Värnamo sn, Östbo hd, Småland. i[n]) Inzachind 1272. – Hindsekind ligger vid sjön → Hindsen, vars namn utgör godsnamnets förled. Efterleden innehåller → kind ’ätt; folkslag, stam’. Namnet antas ha avsett en gammal bygd vid sjön.

Hindsen sjö, Fryele, Våxtorps, Värnamo snr, Östbo hd, Småland. Hinsin Lacus 1679. – Sjönamnet, som ingår som förled i gårdnamnet → Hindsekind, har föreslagits betyda ’Hindsjön’ (hind ’hjorthona’).

Hindås tätort, Björketorps sn, Bollebygds hd, Västergötland. Hinnås 1568. – Tätorten har vuxit upp kring den år 1894 tillkomna post- och järnvägsstationen. Namnet, som äldst avsett ett krononybygge, innehåller djurbeteckningen hind ’hjorthona’ och ås. Bebyggelsen ligger på en höjd.

Hinneryd sn, Sunnerbo hd, Småland. (in) parochia Hyndorydh 1350. – Sockennamnet har övertagits från kyrkbyn. Det är sammansatt av ett äldre namn på Hinneån, *Hynda, med oklar betydelse och → ryd ’röjning’.

Hinneån by, Hinneryds, Torpa snr, Sunnerbo hd, Småland → Hinneryd.

Hinseberg hgd, kvinnofängelse, Näsby sn, Fellingsbro hd, Västmanland. (på) Hindzberg 1552. – Namnet innehåller i förleden det från Tyskland inlånade mansnamnet Hinze, smekform till Hinrik. I ett dokument från 1392 nämns en »hinza pape a berghe» ’Hinze Pape på (i) Berg’, som skulle kunna vara den person som ligger bakom namnet. Efterleden är berg. Gården ligger på en höjd.

Hinsen sjö, Sundborns, Svärdsjö snr, Dalarna. – Namnet, vars fornsvenska form varit *Hyrne (Hyrnde) sior, innehåller troligen ett adjektiv fsv. *hyrn eller *hyrnder ’försedd med horn eller hörn’, sannolikt med syftning på det stora, utstickande Hinsnäset eller på sjöns spetsiga vikar (hörn). Efterleden -sen är bestämd form av sjö, fsv. sior.

Hishult sn, tätort, Höks hd, Halland. Izhwltte leen 1475 (län här syftande på ett dåtida förvaltningsdistrikt). – Namnet avsåg äldst kyrkbyn. Dess fornsvenska form bör ha varit antingen *Idheshult eller *Hidheshult. I det förra fallet, som stöds av de äldsta beläggen, vore förleden genitiv av fsv. *idhe ’bestånd av idegran’, i det andra, som får stöd av dialektuttalet »Hiselt», genitiv av fsv. hidhe ’ide, lya’. Efterleden är → hult. Former på H- uppträder i mitten av 1500-talet men blir bestående först från 1600-talet.

Hisingen ö, Bohuslän. Hísing 1200-talet. – Ortnamnet är bildat till ett His- med en grundbetydelse ’klyva, skära av, skilja’. Hisingen är skild från fastlandet genom två armar av Göta älv. Ön var delad av åtminstone ett sund ända in i medeltiden. Namnet kan sålunda betyda ’den avskurna eller kluvna (ön)’ e.d.

Hisings härad, Västra, Östra hdr, Bohuslän, Västergötland → Västra Hisings härad och → Östra Hisings härad

Hissjön tätort, Umeå sn, Västerbotten. Hiidzskesiö 1539. – Tätorten är framvuxen ur en by, som fått namn efter läget vid sjön Hissjön. Förleden i sjönamnet tycks vara antingen genitiv pluralis *hiskia av fsv. *hiskiar ’inbyggare i (byn) Hiske’ eller genitiv *Hiskar av fsv. *Hisk, det senare åsyftande byn Hiske vid nuvarande Umeå stad. Namnet kan tolkas som ’Hiskebornas sjö’ eller ’ (byn) Hiskes sjö, sjön som tillhör (byn) Hiske’. Man får tänka sig att byn Hiske haft utmark vid sjön. Hiske (de Hisky 1324), senare uppdelad i två byar, Västerhiske (Vestrahiske 1546) och Ytterhiske (Ytherhiskee 1546), numera stadsdelar i Umeå stad, förefaller vara dativ singularis av fsv. *Hisk, kanske ursprungligen namn på den ö som för 1 000 år sedan kan ha funnits vid Ytterhiske nära Umeälvens dåvarande mynning. Namnet kan förstås på flera sätt. En möjlig tolkning är att det hör samman med det norska dialektordet hisk ’något substansfattigt, något som krymper ihop vid torka’ med syftning på den sandiga terrängen i området.

Hittarp tätort, Allerums sn, Luggude hd, Skåne. Hitterup 1691, Hittarp 1696. – Namnet avsåg äldst ett litet fiskeläge ( Hittarpaläger 1684) i norra delen av den nuvarande tätorten. Det innehåller i efterleden → torp ’nybygge’, men är säkerligen inte särskilt gammalt. Förledens ursprung är ovisst. Tätortens sydöstra del kallas → Laröd.

Hjo kn, stad, Västergötland. Hyo 1327. – Ortnamnet har äldst fungerat som namn på Hjoån. Ånamnets betydelse är snarast ’den oklara, grumliga’.

Hjoggböle, Västra o. Östra byar, Bureå sn, Västerbotten. Hiagabolet 1500, Hiaggebölee 1543. – Namnet innehåller *Hjagge, en smekform av mansnamnet Hjalmger, och → böle.

Hjorted sn, tätort, Södra Tjusts hd, Småland. ecclesia parrochialis [’sockenkyrkan’] Hiorthedhe 1400. – Socknen har närmast övertagit sitt namn från gården Hjorted. Det är sammansatt av sjönamnet Hjorten (bildat till djurbeteckningen hjort) och → ed ’passage mellan eller utmed vatten’. Gården och kyrkan ligger på ett ed mellan sjöarna Hjorten och Långsjön.

Hjorthagen stadsdel, Stockholms stad. Hjorthagen 1820. – Stadsplan för området fastställdes 1920. Namnet har från början avsett en inhägnad för hjortar. På 1830-talet syftade namnet på ett område väster om nuvarande Kungliga tennishallen.

Hjortkvarn tätort, Bo sn, Sköllersta hd, Närke. – Tätorten, som fått sitt namn från en gård (känd från 1553), har vuxit fram vid järnvägen, som öppnades för trafik 1874. Namnet kan i förleden innehålla ett ursprungligt namn på nuvarande Hjortkvarnsån med betydelsen ’Hjortån’. Efterleden är kvarn.

Hjortsberga sn, Medelstads hd, Blekinge. (j) Hiorsbærgsongh [’Hjortsberga socken’] 1471. – Socknen har lånat sitt namn (’berg där hjortar brukar hålla till’) från kyrkbyn. Denna ligger på en höjdsträckning.

Hjortsberga sn, tätort, Allbo hd, Småland. (de) Hiorzbyrghom 1287, (i) Hiorzbergha sokn 1380. – Socknen har troligen fått sitt namn (’höjden där hjortar brukar hålla till’) efter platsen där kyrkan anlades. Tätorten har vuxit fram strax öster om kyrkbyn, kring den 1902 öppnade järnvägsstationen.

Hjularöd gods, Harlösa sn, Frosta hd, Skåne. Hywlerødh 1474. – Förleden i godsets namn, som äldst är omnämnt 1350, kan vara genitiv pluralis av hjul i betydelsen ’kvarnhjul’; 1662 omtalas Hjularöds landgillemölla, sannolikt nuvarande Holstermöllan i Hästskobäcken strax sydväst om gården. Efterleden i namnet innehåller → ryd ’röjning’.

Hjulsbro stadsdel, Linköpings stad, Landeryds sn, Hanekinds hd, Östergötland. Giordzbroo 1506. – Kring en järnvägsstation vid en 1902 öppnad järnvägslinje har stadsdelen vuxit upp; den har närmast fått sitt namn från gården Hjulsbro och ytterst från en bro över Stångån. Ortnamnet innehåller genitiv av det fornsvenska mansnamnet Giurdh.

Hjulsjö sn, Nora, Hjulsjö hd, Västmanland. (i) Hiwlsøø 1490-talet. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som ursprungligen tillkom den intilliggande sjön. Sjönamnet har antagits betyda ’sjön med vattenhjulet’. En å, där det funnits en vattenkvarn, rinner ut i sjön.

Hjuvik tätort, Torslanda sn, Västra Hisings hd, Bohuslän. Julvik 1802. – Samhället har fått namn efter den närbelägna viken. Namnets förled kan innehålla ordet hjul med oviss syftning.

Hjällbo stadsdel, Göteborgs stad, Västergötland. Hielbo 1545. – Namnet är övertaget från byn Hjällbo i Angereds socken, på vars mark stadsdelen vuxit fram. Förleden kan vara genitiv av ett fornsvenskt mansnamn *Hiælle. Efterleden innehåller pluralis av → bod.

Hjälm tätort, Fjärås, Tölö snr, Fjäre hd, Halland. (i) Hiælmeem 1407. – Tätorten har vuxit fram ur byn Hjälm. Namnet, fda. Hiælmhem, är sammansatt av hjälm och → hem ’boplats; gård’. Förleden bör ha avsett en hjälmliknande terrängformation, sannolikt den stora rundade höjden Brattabjär sydöst om byn.

Hjälmaren sjö, Närke, Södermanland, Västmanland. Ialmans (genitiv) 1100-talets senare del. – Det nutida sjönamnet återgår på ett med det svenska dialektordet jalm ’skrik; jamande’ samhörigt fsv. Jalman, yngre Jælman ’den ljudande (sjön), sjön med starkt dån’ e.d. Ljudet från vågor och vindar och (eller) från råkbildningar vintertid har givit upphov till detta namn. Genom mönsterpåverkan (jfr → Mälaren) omformades Jælman till Jälmaren. Under nya tiden har sjönamnet felaktigt förknippats med ordet hjälm.

Hjälmseryd sn, Västra hd, Småland. (de ...) Hialmryd 1300-talets början, (in) Hialmsryd 1312 (avser byn). – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Förleden är troligen genitiv singularis av dialektordet hjälm ’skyddstak för hö; lada utan väggar’. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Hjälsta sn, Lagunda hd, Uppland. parochia Hiælestum 1298. – Socknen har fått namn efter byn där den nuvarande kyrkan ligger. Den svårtolkade förleden kan kanske innehålla ett äldre namn på Hjälstaviken. Man har också tänkt sig möjligheten av ett personbinamn fsv. *Hiæli, bildat till en motsvarighet till fvn. hjala ’prata’, alltså ’den pratsjuke’ e.d. Efterleden är → sta(d). Ett äldre namn på socknen, eller en del därav, var Julbovik (de Jolbowich 1291). Detta namn syftar på Hjälstaviken och bör sättas i samband med att en äldre kyrka låg längre ned mot detta vatten, vid nuvarande Skönsberg. Julbovik innehåller i förleden en inbyggarbeteckning julboar, vars bakgrund är okänd.

Hjälstad sn, Vadsbo hd, Västergötland. (de) Hialistadhum 1354. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet kan innehålla ett mansnamn fsv. *Hiali, yngre *Hiæli, bildat till en motsvarighet till fvn. hjala ’prata’, alltså ’pratmakaren’ e.d.; efterleden är → sta(d).

Hjärnarp sn, tätort, Bjäre hd, Skåne. (j) Hiernorp sogn 1406. – Socknen, som lånat sitt namn från kyrkbyn (nu en tätort), innehåller i förleden antingen mansnamnet fda. Hiarni eller fda. hiarni ’hjärna’ i betydelsen ’höjd’. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Hjärsås sn, tätort, Östra Göinge hd, Skåne. (j) Hiærzaas 1426. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn (nu en tätort). Förleden har tolkats som innehållande en form av ordet hjort, vilket dock innebär problem av ljudhistorisk art. Kanske ingår istället en motsvarighet till fvn. hjarsi ’hjässa’. Kyrkbyn och kyrkan ligger på och invid en åssträckning.

Hjärtlanda sn, Västra hd, Småland. (de) Hiartlandum 1287. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller genitiv singularis eller pluralis av djurbeteckningen hjort och → land.

Hjärtum sn, tätort, Inlands Fräkne hd, Bohuslän. (a) Hiærtheimi 1273? (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn (numera tätort). Det innehåller genitiv singularis eller pluralis av djurbeteckningen hjort och → hem ’boplats; gård’.

Hjärup tätort, Uppåkra sn, Bara hd, Skåne. (in) Hiathorp 1200-talets förra del. – Detta gamla bynamn innehåller i efterleden → torp ’nybygge’. Förleden är dunkel.

Hoan älv, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland → Ytterhogdal.

Hoburgen klippa, Sundre sn, Gotland. Hoborch 1300-talet. – Namnet på detta kända sjömärke är sammansatt av dialektorden ho ’hög’ och burg, i gotländskan vanligen med betydelsen ’grusrygg, grusmark’ men här syftande på den höga kalkstensklippan.

Hoby by, Bräkne-Hoby sn, Bräkne hd, Blekinge → Bräkne-Hoby.

Hofors kn, sn, tätort, Gästrikland. – Namnet på brukssamhället avsåg tidigare en hytta och ett järnbruk från 1500- resp. 1600-talet. Hofors som sockennamn är övertaget från en kapellförsamling, utbruten ur Torsåkers socken 1911. Namnet tillkom ursprungligen en fors i Hoån mellan nuvarande Hammardammen (Smeddammen) och den nu försvunna Hosjön. Förleden i Hofors kan antingen innehålla ordet ho ’vattenho’ med syftning på dessa båda åutvidgningar eller någon rännformation i åloppet eller innehålla ett ånamn *Hoa ’ån med en eller flera utvidgningar/rännformationer’.

Hofterup sn, tätort , Harjagers hd, Skåne. (de) Hortethorp, (de) Horto thorp 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn , innehåller i förleden troligen mansnamnet fda. Horta. Fr.o.m. andra hälften av 1500-talet uppträder ortnamnet i skrift som Houfftorp (1554), Houfftrup (1574), Hofftrup (1590) o.l., senare som Hotterup (1621), Hoffteroph (1662) o.l.; det genuina dialektuttalet är dock »Hottarp». Efterleden i namnet är → torp ’nybygge’. Tätorten Hofterup har vuxit fram kring fritidsbebyggelse norr om kyrkbyn.

Hogdal sn, Vätte hd, Bohuslän. Hodal 1277 (avser byn). – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Förleden har föreslagits innehålla adjektivet fvn. hór, en biform till fvn. hár ’hög’, en betydelse som sakligt sett passar väl till byns och kyrkans läge i en högt belägen dal. Ett alternativ är att ett ånamn innehållande ho ’vattenho’ ingår. Efterleden är dal.

Hogrän sn, Gotland. Haugren 1300-talet avskr. – Namnet anses vara sammansatt av adjektivet hög (forngutniskt haur) och dialektordet grän ’gran’. Det ska alltså från början ha syftat på någon eller några höga och därför iögonenfallande granar.

Hogstad sn, tätort, Göstrings hd, Östergötland. (in) Hukstadum 1282 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnets förled är oviss; efterleden är → sta(d). Tätorten har vuxit fram vid sockenkyrkan och kyrkbyn i anslutning till Hogstads hållplats, anlagd vid en 1910 öppnad linje.

Hogstorp tätort, Skredsviks sn, Lane hd, Bohuslän. (J) Haughþorpe 1396, Hugs-, Hogstorp 1573. – Tätorten har fått namn efter byn Hogstorp och har vuxit fram kring järnvägen, som öppnades för trafik 1888. Formen från 1396 torde vara en felskrivning för *Haughsþorpe. Förleden har antagits innehålla genitiv av ett ortnamn, fvn. *Haugr(inn) ’Hög(en)’, eller genitiv av mansnamnet fvn. Haukr. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Hok tätort, hgd, Svenarums sn, Västra hd, Småland. (in) villa Hook 1349 avskr. – Tätorten, som fått namn efter en herrgård, har vuxit fram kring den år 1880 tillkomna järnvägs- och poststationen. Namnet innehåller ett ord fsv. *hok ’krok, hörn, näs’, besläktat med hake, sannolikt syftande på den i Haksjön utskjutande udde på vilken herrgården ligger.

Hol sn, Kullings hd, Västergötland. Hool 1330-talet. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Namnet innehåller dialektordet hol ’kulle, rund höjd’ e.d. med syftning på en höjd i kyrkbyn.

holm Det nu enbart i dialekterna bevarade ordet holm (fsv. holmber) ingår, jämte den nu vanliga sidoformen holme, i många ortnamn i betydelsen ’mindre, kringfluten ö’, t.ex. i → Danaholmen. Vanlig är också innebörden ’upphöjning över kringliggande mark, kulle’, t.ex. i → Holm, sockennamn i Dalsland, Halland och Medelpad, och i → Rydaholm. I betydelsen ’mindre, kringfluten ö’ ingår holm i flera namn på medeltida borgar och sätesgårdar, belägna på nu eller tidigare kringflutna mindre öar och holmar i sjöar eller vattendrag, i t.ex. → Elleholm, → Göksholm och → Laholm. En stor del av dessa namn har ursprungligen betecknat själva holmen och senare överförts på bebyggelsen. Det faktum att flera av dessa borgar och sätesgårdar hade hög social status och var välkända i hela riket, t.ex. → Gripsholm, ledde från medeltidens slut till att en efterled holm i statushöjande syfte småningom kom att användas i namn på nyanlagda sätesgårdar, som inte var belägna på holmar, t.ex. → Grensholm och → Hörningsholm. Bruket av en sådan nobiliserande efterled har från 1600-talet och in i vår tid blivit vanligt i namn på herresäten, bruksanläggningar och även mindre bebyggelser, antingen genom ett senare tillägg till ett äldre namn, t.ex. i → Gåsevadholm, eller i nyskapade namn, t.ex. i → Bruzaholm. Förlederna i dessa namn är ofta personnamn, i t.ex. → Geijersholm och → Marieholm. Efterleden holm har enligt detta mönster även kunnat fogas till ett äldre ortnamn vid nyskapande av namn på post- och järnvägsstationer, när förväxling med snarlika namn annars kunde ha befarats (t.ex. Förslövsholm till → Förslöv). Namn på -holm har i regel slutledsbetoning. Litteratur: Ann-Christin Mattisson, Medeltida nordiska borg- och sätesgårdsnamn på -holm (1986).

Holm sn, Nordals hd, Dalsland. (de) Holme 1340. – Socknen har fått sitt namn från gården Holm, som ligger vid ett vattendrag. Namnet innehåller → holm i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’.

Holm sn, tätort, Halmstads hd, Halland. (j) Skepsholm song [’socken’] 1456, (i) Holmsogn 1489. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn (numera tätort), innehåller → holm i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’. Socknen har i äldre tid också kunnat kallas för Skeppsholm, vilket kan antyda att man tagit virke för skeppsbygge på platsen.

Holm sn, Medelpad. (j) Holm sokn 1480. – Socknen synes ha fått namn efter kyrkbyn. Det innehåller → holm i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’. Kyrkan ligger på en höjd.

Holm sn, Lagunda hd, Uppland. (j) Holm sokn 1424. – Förmodligen har Holm (→ holm) äldst varit namn på den nuvarande prästgården med syftning på en upphöjning i landskapet eller en holme, helt eller delvis kringfluten av Mälarens vatten. För det senare talar möjligen det äldsta säkr a sockennamnsbelägget, parochie Aggoholm 1313, där namnets förled kan vara en form av dialektordet agga ’bakström’, även ’dyning, bränning’.

Holmby sn, Frosta hd, Skåne. ecclesiam (de) Haulumbi 1290 avskr., ecclesie Hulumby 1353. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i efterleden → by ’gård; by’. Förleden har tolkats som innehållande → holm i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’ med syftning på den höjd där kyrkbyn ligger. I ljudförbindelsen -lmb- har en uttalsunderlättande vokal skjutits in mellan l och m, i de äldsta skriftliga beläggen u, i det nutida dialektuttalet e.

Holmedal sn, Nordmarks hd, Värmland. Holmadal 1539. – Namnet är äldst känt från en isländsk 1300-talshandskrift som namn på en bygd (þa bygdð er Holmadalir heita). Det har tolkats som ursprungligen avseende en av två olika dalar, antingen dalgången längs Holmerudsälven i socknens östra del eller den längs Djupedalsbäcken, som rinner strax öster om kyrkan och mynnar ut i Holmedalssjön. I båda fallen kan ett vattendragsnamn *Holma, bildat till → holm ’holme’, tänkas ingå i förleden. Holmedal kan som bygdenamn ha kommit att avse båda dalgångarna. Enligt ett annat förslag avses den öppna dalen norr om Holmedalssjön, där kyrkan och prästgården ligger, och namnet skulle då via prästgården ha övergått på socknen. I så fall kunde i namnets förled tänkas ingå ett äldre namn på Holmedalssjön, *Holme ’sjön med holmen’.

Holmestad sn, Kinne hd, Västergötland. Holmistada kyrkies (genitiv) 1540. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet kan innehålla genitiv av mansnamnet fsv. Holme men innehåller snarare genitiv av → holm eller holme i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’. Kyrkan ligger på en liten höjdrygg invid ett vattendrag. I närheten, vid samma å, finns en särskilt markerad, friliggande höjd och i omgivningen flera andra mindre upphöjningar. Efterleden är → sta(d).

Holmsjö by, tätort, Sillhövda sn, Medelstads hd, Blekinge. (in …) Homlmasio 1349 avskr., Holmssöö 1580-talet. – Namnet avsåg ursprungligen den vid byn liggande Holmsjön, som har sitt namn efter en tidigare holme i sjön. Tätorten söder om sjön, som också innefattar bebyggelsen kring Sillhövda kyrka, har vuxit fram kring en 1874 öppnad järnvägsstation.

Holmsund sn, tätort, Västerbotten. – Tätorten består av fyra mindre samhällen, bland dessa Holmsund med församlingskyrkan, byggd vid socknens tillblivelse 1863. Tätortens historia kan föras tillbaka till anläggandet av en lastageplats i mitten av 1800-talet. Namnet förklaras av att denna låg vid ett sund mellan Holmen, en ö i Österfjärden, och Holmsundshalvön.

Holmögadd fyrplats och väderstation, Holmöns sn, Västerbotten → Holmön.

Holmön sn, Västerbotten. – Socknen, en ögrupp i Bottenhavet, utbröts ur Umeå socken 1802 och fick namn efter huvudön, där den enda bebyggelsen (Holmeön 1539) fanns. I förleden ingår möjligen mansnamnet fsv. Holme. Fyrplatsen och väderstationen Holmögadd är belägna på Sörgadden, ön Gaddens sydspets. Ordet gadd syftar här säkerligen på något spetsigt. Topografen Abraham Hülphers talar 1789 om de »märkeliga klippor eller långa stengrund» som kännetecknar Gaddarne, dvs. ön Gadden.

Holsbybrunn tätort, Alseda sn, Östra hd, Småland. – Tätorten har vuxit fram vid en gammal hälsobrunn söder om byn Holsby och den 1906 öppnade järnvägen. I förleden ingår bynamnet (in Holsby 1339), som i sin tur innehåller genitiv av sidoformen holt till → hult och → by ’gård; by’.

Holsjön sjö, Holsljunga sn, Kinds hd, Västergötland → Holsljunga.

Holsljunga sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. Hulsaliungga 1366. – Socknen har fått sitt namn från gården eller byn Holsljunga (nu → Stommen). Ortnamnet är sammansatt med en äldre form av den intilliggande Holsjöns namn och betyder ’ljungheden (-hedarna) vid Holsjön’. Sjönamnets förled är substantivet hål eller det äldre svenska adjektivet hål i betydelsen ’djupt liggande’. Tätorten, som namngivits efter socknen och gården Holsljunga (Stommen), har vuxit fram på platsen för Holsljunga järnvägsstation, som öppnades 1899.

Horda tätort, Rydaholms sn, Östbo hd, Småland. (j) Horedhe 1423. – Tätorten har vuxit fram kring den 1902 öppnade järnvägen och har fått namn efter byn Horda. Efterleden i det ursprungligen sammansatta namnet är → ryd ’röjning’. Förleden kan vara en reducerad form av ett äldre namn, fsv. *Hosio(r), på den nu sänkta Hordasjön. Sjönamnet är bildat till fsv. *ho ’krok, böjning’ och syftar på sjöns form.

Horla sn, Kullings hd, Västergötland. Horla sokn 1421. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det svårtydda ortnamnet innehåller möjligen en bildning till horn i betydelsen ’hörn’, ’krök’ eller ’utsprång’ med syftning på någon terrängformation.

Horn gd, Överenhörna sn, Selebo hd, Södermanland → Enhörna.

Horn sn, Vadsbo hd, Västergötland. (in) Horne 1313. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller horn i betydelsen ’hörn; krök; utsprång’ e.d., här kanske snarast åsyftande (ett landparti vid) en krök av ån Ösan.

Horn gd, Högby sn, Åkerbo hd, Öland → Hornsviken.

Horn sn, tätort, Kinda hd, Östergötland. (de) Horn 1319. – Socknen har fått sitt namn från prästgården Horn (nu Ekeby). Det innehåller ordet horn, sannolikt med syftning på det hornliknande näs i Åsunden där gården ligger eller på en från näset utskjutande udde. Tätorten ligger vid kyrkan och har fått namn efter socknen.

Hornaryd sn, Uppvidinge hd, Småland. (j) Hornarydh 1429. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Efterleden är → ryd ’röjning’. Förleden innehåller genitiv pluralis av ordet horn, sannolikt i betydelsen ’hörn; krök; utsprång’ med syftning på formen på den äga som ursprungligen har burit namnet.

Hornavan sjö, Arjeplogs sn, Lappland. Hornafwan 1650. – Namnets efterled är bestämd form av ava, som i norrländska dialekter har betydelsen ’(ofta säckformig) vik el. bukt i vattendrag’. Östra delen av Hornavan torde ha uppfattats som en avsnörd vik. Hornavan och den nedströms liggande sjön → Uddjaure genomflyts av Skellefteälven. Jfr → Storavan. Förleden syftar troligen på sjöns form. Sjöns pitesamiska namn Tjårvek är en bildning till tjårvve ’horn’. Det är oklart om det svenska eller det samiska namnet är det ursprungliga.

Hornborga sn, Gudhems hd, Västergötland. (ii) Hoornboro 1378 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn, som ligger vid en mycket kraftig krök av Hornborgaån. Ortnamnet innehåller troligen ett ånamn fsv. *Hornbora med betydelsen ’den hornbärande’, dvs. den som gör en krök.

Hornborgasjön sjö, Gudhems, Valle hd, Västergötland. Hornborga-siön 1741. – Sjöns nutida namn är bildat till by- och sockennamnet → Hornborga vid östra stranden. Ett tidigare namn på sjön var fsv. Lodhne (Loðne ca 1325, Lodnan 1560, Lonen 1650); det innehåller en fornsvensk sidoform till adjektivet luden och betyder ’sjön med (rikedom på) vattenväxter’ e.d.

Horndal tätort, By sn, Folkare hd, Dalarna. (vid) Hornadal 1367. – Tätorten är framvuxen vid ett järnbruk, Horndals bruk, som var anlagt vid byn Horndal, nu kallad Horndalsbyn. Förleden innehåller ett äldre namn på Horndalsån, möjligen fsv. *Horn-a, en sammansättning av horn och fsv. a ’å’. Med horn avses här de krökar ån gör. Efterleden dal syftar på åns dalgång.

Hornsjön sjö, Högby sn, Åkerbo hd, Öland → Hornsviken.

Hornslandet halvö i Bottenhavet utanför Hudiksvall, Hälsingland. – Namnet är äldst belagt på 1600-talet. Förleden är genitiv av *Horn (innehållande horn ’horn; udde’), ett förmodat äldre namn på den framträdande Hornslandsudden i sydöst. I efterleden ingår → land, sannolikt i betydelsen ’landsträcka längs vatten’. Det gamla namnet på Hornslandet, förr en ö, var Arnön, vilket kan tolkas på flera sätt: ’ön där örnar håller till’, ’ön med grusbankar, grusrevlar’ eller ’ön med (områden kännetecknade av) småstenig jord’ (→ arin). Att Hornslandet så småningom kommit att avse inte enbart landsträckan närmast Hornslandsudden utan hela halvön bör ha gynnats av att Arnön redan under medeltiden hade blivit namn på en by vid landfästet och av att efterleden -landet lätt förknippats med hela landområdet.

Hornstull del av Södermalm, f.d. tullport, Stockholms stad. Horns Tullport 1664. – Med namnet menas i dag vanligen området mellan Högalidskyrkan och Liljeholmsviken. Det avsåg ursprungligen den västligaste av de tre tullportarna på Södermalm. Horn är från början ett naturnamn som torde syfta på Södermalms västra udde, vilken liknats vid ett utskjutande horn.

Hornsviken sjö, Högby sn, Åkerbo hd, Öland. Horns wijk 1634, Horn Siöön 1682. – Sjön, också kallad Hornsjön, är Ölands enda riktiga insjö. I förleden ingår Horn, närmast med syftning på kungsgården Horn som ligger strax väster om sjön. Gården har i sin tur namn efter läget vid Hornsudden (ursprungligen *Horn), en udde i havet som har liknats vid ett utskjutande horn. Efterleden vik föranleds väl av att den långsträckta sjön, som förbinds med Östersjön endast genom en kort å, uppfattats som en vik av havet.

Hornö behandlingshem, Vallby sn, Trögds hd, Uppland. Hornnö 1573. – Namnet på behandlingshemmet återgår på ett gårdnamn. Gården ligger i ett område som i forntiden utgjordes av en numera upplandad ö, varav efterleden. Förleden i detta ursprungliga önamn, äldst omnämnt 1369, innehåller (en bildning till) horn med syftning på Hornö udd, områdets sydöstspets mot Mälaren.

Horred sn, tätort, Marks hd, Västergötland. Hornaryth sooghn 1393. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Med syftning på en eller flera hornliknande naturformationer ingår ordet horn eller en bildning därtill i ortnamnet. Detta kan t.ex. innehålla genitiv av ett om Lilla och Stora Hornsjön fordom använt *Horne ’sjön med horn (hörn eller vikar)’. Efterleden är → ryd ’röjning’. Socknen och kyrkbyn har givit namn åt den vid byn belägna tätorten, framvuxen i anslutning till en järnvägsstation anlagd vid en 1880 öppnad järnvägslinje.

Horrmunden sjö, Transtrands sn, Dalarna. Hormondar vathn 1355. – Namnet, fsv. *Harmunder, *Hormunder, är möjligen bildat till ett fornspråkligt ord *harm ’(lösrivet) block, sten’. Namnet kan ha syftat på sjöns steniga botten, men mera sannolikt är att det är bildat till ett ånamn fsv. *Harmund, *Hormund, avseende Horrmundsvallen, som är avloppså för sjön och mynnar i Västerdalälven. Ånamnet skulle i så fall ha fått sitt namn på grund av rikedomen på stenblock särskilt i det nedre åloppet. Åns nuvarande namn Horrmundsvallen (Hårmonswalla 1674) innehåller i förleden sjönamnet och i efterleden dialektordet vassel ’större bäckdrag’, som i västliga dalmål bl.a. har formen vall.

Horrmundsvallen å, Transtrands sn, Dalarna → Horrmunden.

Horsfjärden fjärd, Sotholms hd, Södermanland. Hårs Fiehlen 1716. – Förleden i detta namn innehåller fsv. hors ’häst; sto’ och efterleden fjärd. Möjligen kan förleden ursprungligen ha innehållit ett ortnamn sammansatt med Hors-, t.ex. *Horsviken.

Hortlax sn, tätort, Norrbotten. (i) Hørtelax 1505. – Namnet är en försvenskning av fi. *Hurttalaksi, sammansatt av hurtta ’(stor) hund; varg’ och laksi, äldre form av lahti ’vik’.

Hosjö stadsdel, Falu stad, Dalarna. (in) Hosio 1370. – Namnet, som ursprungligen avsåg en gård i Vika sn och senare en församling, har givits efter sjön Hosjön. Förleden i sjönamnet kan innehålla ett äldre namn på den genom Hosjön rinnande Sundbornsån, fsv. *Hoa, bildat till ho ’vattenho’ med syftning antingen på gölliknande utvidgningar av ån eller på ett rännformat ålopp.

Hossmo sn, Södra Möre hd, Småland. Hwsamo 1362 avskr. – Namnet innehåller i förleden ett gammalt bebyggelsenamn *Husa, avseende en föregångare till den »husaby» (→ husaby) som senare funnits i socknen. Efterleden är mo ’sandig mark’. Kyrkan är uppförd på momark vid Ljungbyån strax nedanför den gamla husabyn. Här finns emellertid även gammal bebyggelse, och det är oklart om namnet *Husamo återgår på ett namn på denna bebyggelse eller om det ska uppfattas som ett kyrkplatsnamn.

Hotagen sn, Jämtland. Hotagen Lacus 1645 (avser sjön). – Namnet på denna unga socken är övertaget från sjön Hotagen. Efterleden agen betyder ’vatten, sjö’. Förleden kan innehålla ett ord besläktat med fvn. hvata ’stinga, stöta’ och adjektivet fvn. hvatr ’snabb’. Innebörden skulle då vara ’den stingande, hotande sjön’ e.d. Ortens sydsamiska namn Jïjnjevaerie är även namn på Hotagsfjällen och på Hotagens sameby. Förleden innehåller jïjnje ’mycket’, här troligen med betydelsen ’stor’. Efterleden är vaerie ’berg, fjäll’.

Hoting tätort, Tåsjö sn, Ångermanland. Håttvng 1543. – Tätorten är framvuxen strax invid byn Hoting kring en järnvägsstation vid en 1914 öppnad linje. Förmodligen har Hoting äldst varit namn på Hotingssjön (i Hottængs sio 1482 avskr. men möjligen äldst omnämnd redan 1273). Byn är belägen vid sjön. Namnet kan vara bildat till ett med fsv. *hvater, dialekternas vat(er) ’flink, hurtig’ e.d., besläktat ord med syftning på snabbt flytande vatten i en på vintern öppen strömfåra nära stranden vid Andersnäset.

hov Namnet Hov uppträder ca 35 gånger från Skåne i söder till Jämtland i norr. Det är också mycket vanligt i Norge. Därtill ingår hov som ursprunglig efterled i det bohuslänska sockennamnet → Skee samt möjligen som förled i ett par norrländska Höven (med efterleden → vin ’betesmark; äng’). Det osammansatta Hov är vanligt i Uppland men har annars en västlig spridning och saknas t.ex. på Gotland och Öland. Namnen innehåller ett ord som direkt svarar mot fvn. hof som i den medeltida isländska litteraturen används om byggnader med sakrala funktioner under förkristen tid. Den religiösa aspekten understryks ytterligare av norska ortnamn som Torshov och Ullinshov där förlederna utgörs av gudanamn. Ordets äldsta skönjbara betydelse är dock ’höjd’, väl betygat från norska dialekter och från ett par västgötska namn i bestämd form (Hovet). Därtill har man även räknat med en mer allmän innebörd ’gård; stormannagård’. Av dessa olika betydelser är den höjdbetecknande och den sakrala väl belagda, men relationen dem emellan har inte fått någon fullt tillfredsställande förklaring. Inte heller vet man om namntypen är semantiskt enhetlig, även om det ligger nära tillhands att åtminstone de osammansatta namnen Hov har samma bakgrund och innebörd. En säker hållpunkt är Stora Hov i Tråvads socken i Västergötland som ligger mitt ute på slätten varför en höjdbetecknande innebörd är utesluten. För de fem Hov som grupperar sig kring Storsjön i Jämtland får en sakral betydelse anses säkerställd. En höjdbetecknande betydelsekomponent verkar dock finnas med för → Hov i Hovs socken i Västergötland och Hov i Bolums socken i Västergötland samt för Hov i Skärstads socken i Småland m.fl. Namnen förefaller i Västergötland vara av betydande ålder, och mycket tyder på att detta landskap utgör ett spridningscentrum. De norrländska namnen, vilka likaledes ger ett ålderdomligt intryck, hänger dock snarast samman med de tvärskandinaviska förbindelserna under äldre järnålder. Till Svealandskapen tycks däremot Hov ha kommit under ett förhållandevis sent skede under järnåldern. Litteratur: Thorsten Andersson, Germanisch Hof – Hügel, Hof, Heiligtum, i Sprache und Recht. Beiträge zur Kulturgeschichte des Mittelalters. Festschrift für Ruth Schmidt-Wiegand zum 60. Geburtstag (1986), s. 1–9; Per Vikstrand, Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen (2001), s. 253–72.

Hov sn, Bjäre hd, Skåne. (in) parochia Haafh 1392. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det innehåller → hov.

Hov by, Skärstads sn, Vista hd, Småland → hov.

Hov by, Bolmsö sn, Västbo hd, Småland → hov.

Hov stadsdel, f.d. by, Växjö stad, Småland → hov.

Hov sn, Gäsene hd, Västergötland. (de) Houe 1308. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → hov.

Hov by, Bolums sn, Valle hd, Västergötland → hov.

Hov sn, Göstrings hd, Östergötland. Huw 1268 avskr. – Socknen har fått sitt namn (→ hov) från kyrkbyn.

Hova sn, tätort, Vadsbo hd, Västergötland. Howa 1345. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det åsyftar troligen åsen vid kyrkan och innehåller då, här med betydelsen ’upphöjning, höjd’, det hov som vi har i ordet upphov eller en därmed samhörig bildning. Sockennamnet uttalas med samma o-ljud som föreligger i riksspråkets hov ’(häst)hov’. Tätorten har vuxit fram i anslutning till en järnvägsstation vid en 1909 öppnad bandel.

Hovby sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Hoffby 1347. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Detta namn, som i fornsvenska belägg vanligen skrivs Hoby, innehåller sannolikt ett till ho ’ho, träränna; kvarnränna’ bildat ånamn, fsv. *Hoa. Efterleden är → by ’gård; by’. Ett vid utloppet i Lidan nedskuret vattendrag rinner genom byn. Formen på Hov- kan bero på association med ordet hov ’furstehov’.

Hovdala gods, Brönnestads sn, Västra Göinge hd, Skåne. (i) Hoofdaala 1389 avskr., (af) Hofdala 1426. – Innebörden av namnets förled är oklar. Efterleden, pluralis (se inl. 3.3.1) av dal, åsyftar bebyggelsens läge på en tidigare vattenomfluten platå i ett flackt och tidigare sankt terrängparti omgivet av skogklädda höjder.

Hovenäset tätort, Askums sn, Sotenäs hd, Bohuslän. (a) Hauganæse 1391. – Tätorten har vuxit fram kring ett fiskeläge. Namnet innehåller i förleden genitiv pluralis av fvn. haugr ’hög’ och i efterleden näs. Näset består av höga bergshöjder.

Hoverberget berg, Bergs sn, Jämtland. Hofverberget 1720. – Det väldiga berget, beläget på ett näs i Storsjön, gör ett starkt blickfångande intryck med sin puckelliknande form och tvära avslutningar i norr och i söder. I förleden kan ingå ett gammalt, nu försvunnet ord fsv. *hofre eller liknande som bör ha betytt ’puckel; förhöjning’ e.d.

Hovgården by med fornlämningsområde, Adelsö sn, Färentuna hd, Uppland. (i) Høffgardhum 1482. – Byn hyser ett stort gravfält med fynd från och med folkvandringstid och fyra storhögar. Redan under vikingatiden fanns här en kungsgård, samtidig med Birka. I namnet ingår ordet hovgård ’herrgård, huvudgård’.

Hovid tätort, Alnö sn, Medelpad. (i) Hoff 1535. – Tätorten har fått namn efter byn Hovid. Namnet innehåller → hov. Dagens namnform Hovid utgår från dativformen Hovi, och är känd från 1700-talet. Byn är högt belägen på Alnöns nordvästra udde. Inom byns område och i angränsande byar har påträffats forngravar.

Hovmantorp sn, tätort, Konga hd, Småland. Hamundathorp 1389 (avser kyrkbyn). – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller genitiv av mansnamnet fsv. Hamund och → torp ’nybygge’.

Hovs hallar bergsområde, Hovs sn, Bjäre hd, Skåne. Howa Hallar 1671. – I namnet ingår sockennamnet → Hov och dialektordet hall ’klippa, häll, sten’. Jfr → Halland.

Hovsta sn, tätort, Örebro hd, Närke. parochie Hosto (genitiv) 1304, parochia Hoostæ 1335. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Namnet har i förleden antagits innehålla genitiv av ett mansnamn fsv. *Ho(r) eller *Ho(e), bildat av en fornsvensk motsvarighet till adjektivet fvn. hór ’hög’. Tolkningen är dock osäker. Efterleden är → sta(d).

Huaröd sn, tätort, Gärds hd, Skåne. (in) parrochia Hwerødh 1488. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn (nu en tätort). Förleden har tolkats som bl.a. innehållande ordet huv, kanske i en betydelse ’skyddstak över säd, halm eller hö’ eller huva, med syftning på den markerade kullen väster om kyrkan. Efterleden innehåller → ryd ’röjning’.

Hubbo sn, Siende hd, Västmanland. (j) Hoo sokn 1368, (j) Hobo sokn ca 1400. – Sockennamnets tidigast belagda form innehåller ordet ho ’ho, tråg’, sannolikt med syftning på en djupt nedskuren sänka ca 1 km nordväst om kyrkan. Namnet kan vara ett ursprungligt bygdenamn, men mycket talar för att det i stället burits av en äldre storbebyggelse, omfattande den nuvarande byn Alvesta och gårdarna Näs och Gryta. Det från och med 1400-talet uppträdande Hobo sokn betyder ’Hobornas socken’. Genom förkortning av den första vokalen i ställning före ordet socken uppstod namnformen Hobbo socken, där det korta o-ljudet senare ersatts med u (äldst känt från 1628) efter mönster av dialektens huppa ’hoppa’ och kupp ’kopp’.

Huddinge kn, samt sn, Svartlösa hd, Södermanland. (de) Wddunge 1314? – Sockennamnet är ett gammalt bygdenamn *Uddunge, bildat till en inbyggarbeteckning uddungar ’de (som har sin mötesplats) vid udden’ (→ inge). Troligen avses en udde i närheten av Vårby. Det initiala h är således, som de äldre beläggen visar, inte ursprungligt.

Huddunge sn, Våla hd, Uppland. (de) Huddungi 1300. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn, till åtskillnad från socknen kallad Huddungeby. Kyrkbyns namn, ursprungligen Uddunge (in Vddunghe 1374), innehåller en inbyggarbeteckning uddungar (→ -inge), bildad till ordet udde med syftning på byns läge på en långsmal, spetsig terrängsträckning. Det initiala h är inte ursprungligt – s.k. h-bortfall och därmed sammanhängande tillägg av oursprungligt h- finns belagda i dialekten och i medeltidsdokument från Våla härad.

Hudene sn, Gäsene hd, Västergötland. (i) Hudyni 1347 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Innebörden av Hud- är oviss; efterleden innehåller → vin ’betesmark; äng’.

Hudik stad, Hälsingland → Hudiksvall.

Hudiksvall kn, stad, Hälsingland. – Staden tillkom 1582. Sannolikt har Hudiksvall, äldst med säkerhet belagt 1531 och använt om en hamn vid sjön Lillfjärden, brukats som sidoform till Vallen, namn på en dåtida, närbelägen by. På byns mark byggdes stadens äldsta kyrka, av vilken i dag bara återstår grundstenarna, och en stor del av staden, som dock flyttades i början av 1600-talet. Vallen, äldst belagt 1535, innehåller vall i betydelsen ’slät, gräsbevuxen mark’, kanske med syftning på ett område avsatt för bl.a. köpenskap söder om den gamla kyrkplatsen. I förleden i Hudiksvall ingår Hudik, äldst bl.a. Hudick 1391 (sen avskr.) om en nu försvunnen by. Hudiksvall tolkas lämpligen som ’den bebyggelse Vallen som ligger nära byn Hudik’ eller ’den »vall», den släta gräsmark, som ligger nära byn Hudik’. Efterleden -ik < vik i namnet Hudik har avsett en vik, nu en uppgrundad dalgång vid området Hudiksbacke. Byn låg vid vikens östra ände. Förleden Hud- kan innehålla huvud med syftning på Galgbergets rundade, mot den forntida viken framskjutande västra parti. I folkspråket har staden kallats både Vallen (ännu på 1700-talet) och Hudik (från åtminstone 1800-talets mitt och ännu i dag).

Huggenäs sn, Näs hd, Värmland. (J) Hugganæs sokn 1423. – Sockennamnet, vars ursprungliga syftning är oklar, innehåller dialektens hugg ’kalhuggen plats’ och näs.

Hulared sn, Kinds hd, Västergötland. Holaryd sokn 1454. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i efterleden innehåller → ryd ’röjning’. Förleden kan innehålla genitiv pluralis av fsv. hul, hol ’hål’, varvid namnet skulle betyda ’den lågt liggande röjningen’ (jfr hålväg). En annan möjlighet är att förleden innehåller genitiv av ett *Huli, *Holi ’Hålsjön’ eller ’sjön med nedsänkt läge’, som använts om Grytterydssjön.

Hulingen sjö, Målilla sn, Aspelands hd, samt Vena sn, Sevede hd, Småland. Hoolunde Siöön 1648. – Sjöns namn, fsv. *Hulunder, kan antingen uppfattas som en bildning med -und till fsv. hul ’hål’ (’den med hålor försedda sjön’) eller som en sammansättning av sistnämnda ord och fsv. *under ’sjö’. Sjön karakteriseras av flera djuphålor.

Hulingsryd by, Vena sn, Sevede hd, Småland → Hultsfred.

hult Bebyggelsenamn på hult är vanliga i södra och mellersta Sverige, i synnerhet i Skåne, Småland, Halland och Östergötland. Ordet hult motsvarar formellt tyskans Holz ’trä; ved’. Den grundläggande betydelsen i ortnamn är sannolikt helt enkelt ’skog’ (oavsett storlek, trädslag eller användningsområde). Denna innebörd är fornspråkligt väl belagd genom flera medeltida namn på stora skogsområden. En senare framförd mening är att ordet också kan ha en mer speciell betydelse, nämligen ’skottskog’, dvs. skog där träd huggits ned eller beskurits kraftigt för att stimulera skottbildning för lövtäkt. Det stora antalet medeltida bebyggelsenamn på -hult i tidigare obebyggda skogsområden talar för att namnen i stor utsträckning har avsett nybyggen i skogsmark. Det finns ett litet antal namn som kan föras tillbaka till vikingatid, men de allra flesta är medeltida. Förlederna kan vara av varierande slag, såsom ord för vegetation (t.ex. → Älmhult; älme ’alm(bestånd)’), ord för vilda djur (t.ex. → Älghult), personnamn (t.ex. → Råshult; mansnamnet Ragnvid), ord för kulturföreteelser (t.ex. → Stenbrohult) eller adjektiv (t.ex. → Fagerhult). Efterleden hult har dialektalt efter vokal i uttalet utvecklats till alt, elt eller ilt. För vissa namn har detta även slagit igenom i stavningen. Ett till hult bildat hylta ’liten skog’ är ovanligare i ortnamn och begränsat till Sydsverige. Litteratur: Lars Hellberg, Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse (1967)s. 100–06; Jan Agertz, Germanic *hulta as a toponymic element, i: Proceedings of the 21st International Congress of Onomastic Sciences 2 (2006), s. 5–11; Birgit Eggert, Danske stednavne på -holt (2006).

Hult tätort, Södra Vedbo hd, Småland. parrochie Hvlz 1284, Hulti 1298. – Namnet, som ursprungligen tillkommit en gård, innehåller → hult.

Hultafors tätort, Bollebygds sn, hd, Västergötland. – Hultafors hållplats anlades vid en 1894 öppnad järnvägslinje. I anslutning till hållplatsen har tätorten vuxit fram. Den ligger vid ett vattendrag och nära byn Hultet (Holt 1546), till vars namn Hultafors snarast är bildat. Hultet innehåller → hult.

Hulterstad sn, Möckleby hd, Öland. (de …) Hulterstadhum ca 1320 avskr. – Socknen har övertagit kyrkbyns namn. Förleden kan innehålla mansnamnet Hulte, med r tillagt sekundärt efter mönster av → Segerstad. Efterleden är → sta(d).

Hulterstad gods, Mjölby sn, Vifolka hd, Östergötland. (in) Hulterstadha (eller Hulte- ?) 1372. – Det med → sta(d) sammansatta ortnamnet har en flertydig förled; den kan innehålla ett mansnamn, fsv. *Hultger eller Hulte, men också ortnamnselementet → hult.

Hultet by, Bollebygds sn, hd, Västergötland → Hultafors.

Hultsfred kn, samt tätort, Vena sn, Sevede hd, Småland. – Ortnamnet återgår på ett bynamn fsv. Hulundsrydh (Huluszrydh 1320), sammansatt av sjönamnet → Hulingen och → ryd ’röjning’, alltså ’röjningen vid sjön Hulingen’. Bynamnet har utvecklats till vår tids Hulingsryd. Parallellt har emellertid, utifrån uttalsformen Hullsre, formen Hultsfred vuxit fram genom anslutning till de kända orden → hult och fred. En viktig förutsättning för denna klyvning av namnet i två varianter har varit exercisplatsen Hultsfreds slätt. Denna medförde att namnet kom att nyttjas inom två delvis skilda namnbrukarkretsar: en lokal bestående av dem som bodde i och runt byn Hulingsryd, och en annan större, regional, omfattande alla som på ett eller annat sätt hade med exercisplatsen att göra.

Hultsjö sn, Västra hd, Småland. (de) Hølsio 1270-talet. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, vilket inte, som man skulle kunna tro, innehåller hult i förleden; t-inskottet skedde i slutet av 1500-talet. Kyrkbyns namn återgår i stället på det ursprungliga namnet på den intilliggande Hultsjön, vars förled är fsv. hyl ’fördjupning eller utvidgning i sjö eller vattendrag’.

Hulu tätort, Tvärreds sn, Kinds hd, Västergötland. – Samhället har vuxit fram kring gården Hulu (Hullu 1548), vars namn innehåller en böjningsform av den västgötska dialektformen hula av håla i betydelsen ’sänka’.

Humla sn, Redvägs hd, Västergötland. Hombla Sochn 1300-talet avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnet, som har plural form (se inl. 3.3.1), kan innehålla en svensk motsvarighet till norska dialekters hummel ’sten’ eller ett med detta sammanhängande ord. Marken vid Humla är stenig.

Hummelsta tätort, Tillinge sn, Åsunda hd, Uppland. (ii) Humbrastom 1370. – Samhället har övertagit namnet från byn Hummelsta. Efterleden innehåller → sta(d). Förleden är oklar, möjligen innehåller den ett mansbinamn bildat till en fornsvensk motsvarighet till norska dialekters humra ’fara bullrande fram’.

hundare Götaland och Svealand kännetecknas av en gammal indelning i häradsdistrikt (→ härad). Termen härad är emellertid inte ursprunglig inom hela området; den infördes som gemensam term först med Magnus Erikssons landslag från omkring 1350. Dessförinnan kallades distrikten i de tre Mälarlandskapen Södermanland, Uppland och Västmanland för hundaren, vilket ännu avspeglas i några uppländska häradsnamn, → Lyhundra härad, → Långhundra härad, → Närdinghundra härad, → Seminghundra härad, → Sjuhundra härad, → Ärlinghundra härad. Hundare är ett gammalt germanskt ord, som är välkänt från Sverige, särskilt genom hundaresnamnen, och dessutom betygat genom ortnamn på kontinentalgermanskt område. Hundare är bildat till det gamla germanska räkneordet hund ’hundra’. Ett äldre skikt bland hundaresnamnen uppvisar just detta hund, nämligen fsv. Haghund (→ Hagunda härad), Laghund (→ Lagunda härad) och Norund (→ Norunda härad) i Uppland och Oppund/Uppund (→ Oppunda härad) i Södermanland, och det ingår också i de tre forntida uppländska folklandsnamnen Attundaland, Fjädrundaland (jfr → Fjärdhundra) och Tiundaland, som anger det ursprungliga antalet hund-distrikt eller hundaren i folklandet, nämligen åtta, fyra resp. tio. Ett hundare, det medeltida Valænda hundare (→ Vallentuna härad), omtalas på en uppländsk runsten från 1000-talet just som hundare. Organisationen i hund-/hundare-distrikt sträcker sig liksom häradsorganisationen långt tillbaka i förhistorisk tid. Hundare är sammansatt av hund ’hundra’ och en speciell kompositionsform av ordet här, alltså samma ord som utgör förled i → härad. Distriktstermerna hund och hundare visar att hundratalet, som överhuvudtaget spelat en viktig roll i den germanska världen, ligger till grund för hundaresindelningen. För båda orden har vi att utgå från en betydelse ’(skara på) hundra man’. I det gamla kust- och skärgårdslandskapet kring den havsvik som Mälaren utgjorde fram till medeltidens början bör hund(are) ha syftat på skeppsmanskap; hundaret skulle ställa upp med hundra man eller förfogade över hundra vapenföra män, och därmed framstår hundarena som distrikt inom ledungen, dvs. den gamla sjökrigsorganisationen. En liknande bakgrund har den från Uppland betygade distriktsbeteckningen tolft, som betyder ’antal av tolv’, konkret ’tolv man’ (se → Frösthult och → Husby-Sjutolft samt → Lunda i Uppland). I motsats till härad ger således själva termerna hund och hundare viktig information om distriktsindelningens ursprung. En del av Uppland, Roslagen, var under medeltiden inte indelad i hundaren utan i skeppslagen indelning som också hör hemma inom ledungsväsendet (→ Frösåkers härad). Hundaresnamnen överensstämmer till sin struktur i allt väsentligt med häradsnamnen (→ härad). Gamla bygdenamn har tagits i bruk, t.ex. fsv. Arland (→ Ärlinghundra härad), Soland (→ Sollentuna härad) och Trøghdh (→ Trögds härad) i Uppland. Namn på samlingsplatsen ligger till grund för exv. fsv. Ullarakers hundare (→ Ulleråkers härad) i Uppland och Dava hundare (→ Daga härad) i Södermanland. Inbyggarbeteckningar som syftar på samlingsplats möter exv. Akerbo(a) hundare i Västmanland och Södermanland (→ Åkerbo härad, Åkers härad), med motsvarigheter i ett östgötskt och ett öländskt häradsnamn. Beteckningar på invånare i bygder ingår bl.a. i de till fsv. Arland och Soland bildade Arlænda hundare och Solænda hundare och i fsv. Hølbo(a) hundare (→ Hölebo härad) och Silbo(a) hundare (→ Selebo härad) i Södermanland. Litteratur: Thorsten Andersson, Svenska häradsnamn (1965); dens., Die schwedischen Bezirksbezeichnungen hund und hundare. Ein Beitrag zur Diskussion einer germanischen Wortfamilie, i Frühmittelalterliche Studien 13 (1979), s. 88–124; dens., Hund, hundare och härad från språklig synpunkt, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 4 (1982), s. 52–66; dens., Hundare, i Reallexikon der germanischen Altertumskunde. 2. Aufl. 15 (2000), s. 233–238; dens., Distriktsbeteckningen hund än en gång, i Namn och bygd 101 (2013), s. 205 f. – Bild 32.

Hundshögen fjälltopp i Oviksfjällen, Ovikens sn, Jämtland. (j) Hu)(n)dz haugh 1480. – Förleden innehåller möjligen mansbinamnet fvn. Hund. I efterleden ingår → hög, här i betydelsen ’höjd’. Fjälltoppen, vars sydsamiska namn Vïnhtseåelkie är sammansatt av vïnhtse ’båt’ och åelkie ’fjällaxel, utlöpare från fjällmassiv’, liknar kölen på en upp- och nedvänd båt.

Hundsjön by, Högsjö sn, Ångermanland → Högsjö.

Hunn sjö, Skedevi sn, Finspånga läns hd, Östergötland. Hunden 1560. – Namnet kan sammanhänga med fsv. hun ’kubbe, kloss’ och åsyfta de många bergknallarna i och invid sjön.

Hunneberg berg, Västergötland. Hundæbiærgh ca 1325. – Bergnamnet har ansetts innehålla ett höjdbetecknande fornspråkligt *hund men kan även innehålla djurbeteckningen hund.

Hunnebostrand tätort, Tossene sn, Sotenäs hd, Bohuslän. Hundebostrand 1585. – Tätorten har namn efter en församling som i sin tur har namn efter gården Hunnebo (j Hughneboo 1527, i Hunndeboe 1586, Hunnebou 1659) med tillägg av strand, åsyftande ett strandområde med fiskebodar. Gårdnamnets förled är oklar. Efterleden innehåller sannolikt bestämd form singularis av västsvenskt bu ’bod’ med syftning på en fiske- eller förvaringsbod.

Hunnestad sn, Himle hd, Halland. (j) Hwndestade 1461 (avser kyrkbyn). – Namnet är lånat från kyrkbyn. Förleden innehåller antingen genitiv pluralis av djurbeteckningen hund eller, om än mindre sannolikt, ett från Västnorden betygat mansbinamn Hundi, bildat till djurbeteckningen. Efterleden är → sta(d).

Hurva sn, tätort, Frosta hd, Skåne. (in) Huirwe 1393. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller dialektordet hurva (horva) ’inhägnad liten åker’. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn och den intilliggande järnvägsstationen, öppnad 1866.

husaby Ordet husaby är i fornsvenskt lagspråk känt som beteckning på en kungsgård, där en representant för kungen bodde. Husabyarna antas normalt ha ingått i godskomplexet Uppsala öd, som hörde till kungaämbetet (jfr → Ösmo). Husabyinstitutionen dateras vanligen till slutet av vikingatiden och början av medeltiden, kanske främst till 1000- och 1100-talen. Det har antagits att husaby haft en föregångare i centralorter benämnda Husa (Husum), husa (med en speciell pluralform av det neutrala ordet hus, se inl. 3.3.1) och att appellativet husaby som ortnamnselement faktiskt uppkommit genom att Husa-bebyggelser vid reglering till ett slags »idealbyar» fått tillägget by i betydelsen ’byalag’. Appellativet husaby skulle därmed vara sekundärt uppkommet ur Husaby som ortnamn. Det är en tänkbar utveckling, men det är lika troligt att husaby bildats som appellativ av ordet hus i genitiv pluralis och → by ’gård; by’. Det är också möjligt att en sådan normal ordbildning fått stöd av ortnamn uppkomna ur Husa + by, om alltså också enbart Husa, såsom verkar sannolikt, kunnat användas om förvaltningscentra. Under alla omständigheter bör Husaby-namnen huvudsakligen ha bildats till det från lagspråket kända appellativet. Den för både husaby och Husa, husa etymologiskt avgörande frågan är vad pluralis av hus syftat på. Sannolikt rör det som om olika förrådshus, som varit viktiga för förvaring av naturauppbörden vid en förvaltningsgård. Ett förslag att Husa ytterst skulle vara ett slags uppkallelse efter handelsorten Husum i Schleswig låter sig svårligen upprätthållas. Husaby-namnen, som alltså är relativt unga, får normalt antas ha undanträngt tidigare ortnamn. Ibland lever sådana äldre namn kvar som ett tillägg till Husaby, t.ex. i fsv. Husaby Ærnavi, äldre namn på → Husby-Långhundra. Vanligare är det att ett tillägg som i Husby-Långhundra anger det distrikt eller den bygd där husabyn ligger, så i sockennamnen Husby-Lyhundra (1952 ändrat till → Husby-Sjuhundra), → Husby-Oppunda, → Husby-Rekarne, → Husby-Sjutolft, → Husby-Ärlinghundra. Ibland kan det vara svårt att avgöra om ett tillägg till Husaby varit ett äldre namn på bebyggelsen ifråga eller avsett ett större område (→ Markim). Namnet Husaby, i modern tid med varianter som Huseby, Husby, förekommer med ca 70 representanter i Sverige. Rikligast är namntypen företrädd i Mälarlandskapen, främst i Uppland med 25 namn, och i anslutning därtill i Närke och norra Östergötland. Enstaka Husaby-namn förekommer därutöver i Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän, Småland och Blekinge. Utanför Sverige förekommer motsvarande namn i Norge, särskilt i sydöst vid Oslofjorden, i Danmark och på Orkneyöarna. Jfr tuna. Litteratur: Stefan Brink, Nordens husabyar – unga eller gamla?i Et hus med mange rom. Vennebok til Bjørn Myhre på 60-årsdagen. Bind B (1999), s. 283–91; dens., Husby, i Reallexikon der germanischen Altertumskunde. 2. Aufl. 15 (2000); Lars Hellberg, Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria, i Kalmar stads historia 1. Kalmarområdets forntid och stadens äldsta utveckling. Tiden intill 1300-talets mitt (1979), s. 133–36, 140–46; dens., Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt, i Namn och bygd 101 (2013), s. 22–25; Per Vikstrand, Äldre ortnamn i Össeby-Garns socken, i Namn från land och stad. Hyllningsskrift till Mats Wahlberg 25 maj 2008 (2008), s. 197–199.

Husaby sn, Kinnefjärdings hd, Västergötland. Hosaby 1311. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → husaby.

Husarö ö, Ljusterö sn, Åkers skg, Uppland → arin.

Husby sn, tätort, Dalarna. (vidh) Husæby kirkio 1347. – Tätorten utgörs av byar i kyrktrakten. Socknen har övertagit det äldre namnet på nuvarande Husby kungsgård, äldst omtalad 1347 (→ husaby).

Husby stadsdel, Stockholms stad. – Namnet är övertaget från gården Husby, som bildades under 1800-talets första hälft av mark från byarna Akalla och Granby. Ortnamnet är dock sannolikt mycket äldre. På en karta från 1630-talet kallas ett område söder om gården Husby gärde, och sannolikt har en forntida bebyggelse Husaby funnits här. För tolkning av namnet se → husaby.

Husby by by, Kungs-Husby sn, Trögds hd, Uppland → Kungs-Husby.

Husby-Lyhundra sn, Lyhundra hd, Uppland → Husby-Sjuhundra.

Husby-Långhundra sn, Långhundra hd, Uppland. parochia Husaby Ærnawj 1320, in parochia Husæbyhernæwi 1333, (j) Husaby Longhundret 1513. – Som framgår av det äldsta belägget kallades socknen på 1300-talet Husaby-Ärnavi eller -Härnavi. Den senare komponenten i detta dubbelnamn är det äldre namnet på kyrkbyn, Härnavi eller Ärnavi. Byns funktion som »husaby» (→ husaby) påverkade här, liksom på många andra håll, dess namn. Den kom att kallas för Husaby, men för att skilja den från andra husabyar behölls det gamla namnet som ett förtydligande tillägg. Mot slutet av medeltiden ersattes detta av häradsnamnet → Långhundra efter mönster av andra Husaby-namn. Beträffande det gamla kyrkbynamnet se → Härnevi.

Husby-Oppunda sn, Oppunda hd, Södermanland. (De) Husaby 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → husaby. Det 1886 tillagda häradsnamnet Oppunda har särskiljande funktion.

Husby-Rekarne sn, Österrekarne hd, Södermanland. Husaby arech [’Husaby på Rek(arne)’] 1292 (avser kyrkbyn), Husaby Byringhi 1316. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → husaby. I Husby-Rekarne har bygdenamnet Rekarne särskiljande funktion liksom det medeltida distriktsnamnet Byring i belägget Husaby Byringhi 1316.

Husby-Sjuhundra sn, Lyhundra hd, Uppland. (de) Husaby 1303, (in) Husabylyhunderi 1336. – Socknen hette ursprungligen Husaby (→ husaby), ett namn övertaget från kyrkbyn. För att skilja detta från andra socknar med samma namn tillfogades redan på 1300-talet häradets namn. Då socknen hörde till → Lyhundra härad, blev namnet Husaby-Lyhundra. 1952 ändrades det dock till Husby-Sjuhundra (→ Sjuhundra härad), på grund av att socknen då kom att ingå i Sjuhundra kommun.

Husby-Sjutolft sn, Trögds hd, Uppland. curiam Husaby Siutolft 1344. – Namnet, som övertagits från kyrkbyn, betyder ’det Husaby som ligger i Sjötolften’ (→ husaby). Ordet tolft, egentligen ’antal av tolv’, betecknade en underavdelning till hundaret (→ hundare). Troligen avsågs ett område som skulle bidra med tolv man till ledungen. Namnet Sjötolft ska förstås som ’den tolft som ligger närmast (eller vid) sjön’, alltså Hjälstaviken av Mälaren.

Husby, Västra, Östra snr, Östergötland → Västra Husby och → Östra Husby.

Husby-Ärlinghundra sn, Ärlinghundra hd, Uppland. (in) Husaby Arlandi 1291. – Namnet är ursprungligen övertaget från kyrkbyn. Namnformen från 1291 består av → husaby samt snarast ett gammalt bygdenamn Arland i dativ. I det nutida namnet ingår istället Ärlinghundra, hämtat från det till namnet Arland bildade häradsnamnet → Ärlinghundra härad.

Huseby gods, Skatelövs sn, Kinnevalds hd, Småland. Hosaby 1419. – Namnet innehåller → husaby.

Husie stadsdel, Malmö stad (f.d. sn, Oxie härad)Skåne. (de) Hwsæ 1345 (avser kyrkbyn). – Detta gamla sockennamn, lånat från kyrkbyn, synes innehålla dativ singularis av ordet hus, säkerligen i någon specialbetydelse, ovisst vilken. Namnets nuvarande form är en ombildning i anslutning till de talrika namnen på -ie, ursprungligen → hög.

Huskvarna stad, Småland. (widh) Hwsqwærnen ca 1525. – Namnet innehåller i förleden hus ’befäst stenhus’, troligen syftande på det 1366 anlagda fästet Rumblaborg. Efterleden är kvarn och syftar på kvarnbyggnader vid Huskvarnaån.

Husum tätort, Grundsunda sn, Ångermanland. Hussum 1535. – Tätorten har vuxit upp kring en trämassefabrik. Namnet, dativ pluralis av hus, är lånat från den nordväst därom liggande byn (senare benämnd Husbyn).

Huså by, f.d. bruk, Kalls sn, Jämtland. – Namnet är känt sedan mitten av 1700-talet, då en kopparhytta anlades vid Husån. Dess namn är sammansatt av hus ’byggnad’ och å ’vattendrag’, men vad för slags hus som åsyftas är inte känt. Huså bruk hette under större delen av sin verksamhetstid Gustafs och Carlsbergs kopparberg. Detta namn var resultatet av en fusion mellan bolagen Gustafsberg och Carlsberg år 1751. Gustafsberg var det äldre namnet för Huså bruk, givet efter bolagets viktigaste gruva Prins Gustaf. Gruvan hade i sin tur fått namn 1746 efter den då födde prins Gustav, sedermera Gustav III. Det konkurrerande bolaget Carlsberg namngavs 1748 efter den då födde prins Karl, sedermera Karl XIII. Det nuvarande namnet Huså (bruk) började användas först efter brukets nedläggning på 1880-talet.

Huvkijávri sjö, Gällivare sn, Lappland. – Förleden i det nordsamiska namnet, tidigare skrivet Hukejaure, är bildad till verbet huvkit ’hojta’. Efterleden jávri betyder ’sjö’. Namnet ansluter sig till den vanliga namntypen på Rop-, som betecknar platser där man har ropat efter en båt.

Huvudskär ögrupp, Ornö sn, Sotholms hd, Södermanland. – Namnet, omnämnt vid mitten av 1400-talet, innehåller i förleden ordet huvud eller ett med detta nära besläktat hovde. Sannolikt syftar det på en huvudliknande bergsknalle på Lökskär, en av ögruppens största öar.

Huvudsta stadsdel, Solna stad, Uppland. (j) Hudhastum 1356, Hufwudstadh 1686. – Namnet är övertaget från godset Huvudsta. Förleden har antagits innehålla genitiv av ett mansnamn fsv. *Hudhe. Efterleden är → sta(d). Den ogenomskinliga förleden har omtolkats till ordet huvud, vilket slår igenom i skrivningarna från 1600-talets senare del och framåt.

Hviderup gods, Gårdstånga sn, Frosta hd, Skåne → Viderup

Hybo tätort, Ljusdals sn, Hälsingland. Högieboda 1542, Hyiaboda 1557. – Efterleden i detta ursprungliga bynamn innehåller pluralis av → bod, troligast avseende en medeltida utgårdsbebyggelse, ett s.k. bodland. Hur förleden ska tolkas är osäkert. Den skulle kunna dölja ett äldre namn på Hybosjön, fsv. *Hye, möjligen med betydelsen ’den blanka sjön’ och samhörigt med ordet hy.

Hyby sn, gods, Bara hd, Skåne. (de) Høghby 1302 avskr. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden ordet hög med syftning på en av de höjder som finns vid kyrkbyn; omvandlingen Hög- till Hy- äger rum redan under 1300-talet. Efterleden är → by ’gård; by’.

Hycklinge sn, Kinda hd, Östergötland. Hyklinges sokn 1377. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är bildat med → -inge till ett om kullar, höjder använt fsv. *huk(u)l e.l.

Hylinge gods, Västra Husby sn, Hammarkinds hd, Östergötland. (in) Hyllinge 1343. – Namnet är bildat med → inge, kanske till dialektformen hul(a) av ordet hål(a) ’fördjupning, sänka’ eller ett därtill bildat ortnamn.

Hylletofta sn, Västra hd, Småland. (de) Hylthoptum 1295. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn. Det innehåller i förleden fsv. hyl ’utvidgning i sjö eller vattendrag’, här troligen syftande på en göl eller damm vid byplatsen. Efterleden innehåller toft, en sidoform till → tomt.

Hyllie stadsdel, Malmö stad (f.d. sn, Oxie härad)Skåne. (in) uilla Hullogy, (in) uilla Hul[l]ægo mitten av 1100-talet, (in) Hølløghe 1303. – Detta gamla sockennamn, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i efterleden → hög. Förleden har antagits innehålla skånskans hyll ’fläder’ (eller hylle ’bestånd av fläder’). En annan möjlighet är att den innehåller adjektivet fda. hul i en betydelse ’sluttande’.

Hyllinge tätort, Västra Broby sn, Södra Åsbo hd, Skåne. Høllinge 1574, Høgling(e)), Hølling, Hyllinge 1584. – Detta gamla bynamn är en bildning med → -inge, sannolikt till dialektens höl ’fördjupning i å’ med syftning på hålor i den intilliggande Vege å. Namnets genuina dialektuttal har ö-ljud – de huvudsakligen yngre skrivformerna med y torde ha sin grund i att dialektens ö ofta motsvaras av riksspråkligt y. Tätorten, tidigare benämnd Hyllinge gruva, har vuxit fram kring en stenkolsgruva på byns ägor.

Hyllstofta by, samhälle, Vedby sn, Norra Åsbo hd, Skåne. Hølftofte (första f sannolikt fel för s) 1100-talets andra hälft avskr., Hølsthoffte 1584. – Namnet kan i förleden innehålla dialektens höl ’fördjupning i å’, i så fall med syftning på en håla i den intilliggande Bäljane å. Efterleden innehåller toft, en sidoform till → tomt. Det lilla samhället har vuxit fram kring en sydöst om byn liggande järnvägsstation, öppnad 1876.

hylta → hult

Hylte kn, Halland, Småland. – Hylte togs i bruk som kommunnamn 1952. Namnet valdes mot bakgrund av att det i Färgaryds socken belägna Hyltebruk, också kallat Hylte, numera tätort, var bygdens centralort. Denna har vuxit fram kring ett sulfit- och pappersbruk, taget i drift år 1910, på utmark till byn Hylte. Bynamnet, äldst belagt 1311, är en böjningsform av hylta, bildat till → hult.

Hyltebruk tätort, Färgaryds sn, Västbo hd, Småland → Hylte.

Hyltinge sn, Villåttinge hd, Södermanland. (De) Hyltinge 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är bildat med → -inge till → hult (eller till det därtill bildade hylta).

Hyndevad gd, Gillberga sn, Västerrekarne hd, Södermanland → Hyndevadsström.

Hyndevadsström vattendrag, Gillberga sn, Västerrekarne hd, Södermanland . – Vattennamnet innehåller bebyggelsenamnet Hyndevad (Hindawat 1216), sammansatt av hind ’hjorthona’ och vad ’vadställe’.

Hyppeln ö, fiskeläge, Öckerö sn, Västra Hisings hd, Bohuslän. Hyppell ca 1528. – Namnet, som ursprungligen tillkommit ön, innehåller dialektordet hyppel ’knöl, svulst, puckel’‚ syftande på det puckelliknande berg som ger ön dess karakteristiska silhuett.

Hyringa sn, Viste hd, Västergötland. Hyrninghe 1412. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är bildat med → -inge, troligast till horn med syftning på ett eller flera höjdutsprång vid byn. Ändelsen -a har införts efter mönster av andra ortnamn på -a (se inl. 3.3.1).

Hyssna sn, tätort, Marks hd, Västergötland. (in) Hysnom 1333 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. I anslutning till denna och sockenkyrkan har tätorten vuxit fram. Mycket talar för att by- och sockennamnet leder sitt ursprung från den å, nu kallad Surtan, vid vilken kyrkbyn ligger, och att det indirekt hör samman med ordet horn; namnet Hyssna innehåller då ett äldre *Hyr(n)sn- ’krök, böjning’ med syftning på Surtans vindlande lopp vid kyrkbyn.

Håbo härad hd, Uppland. (de) Habohundere 1275. – Häradsnamnet innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning, fsv. haboar. Förled i denna är dialektordet hå ’vik’, syftande på en vik i Mälaren, Håtunaviken, eller en förgrening av denna. Håtunaviken skjuter in vid Håtunaholm, det medeltida Håtuna i socknen → Håtuna. Håtuna är känt som medeltida tingsplats för hundaret (→ hundare), och på denna samlingsplats kan inbyggarbeteckningen i hundaresnamnet syfta; Habo(a) hundare kan då återges med ’deras hundare som har sin samlingsplats vid »hån»’. Hundaresnamnet kan emellertid också återgå på en inbyggarbeteckning till Håtuna: *Ha[tuna]bo(a) hundare. Omvänt har det övervägts att tuna-namnet kunde vara givet efter läget i Håbo hundare: *Ha[bo(a)hundaris]tuna. Enklast synes dock vara att betrakta hundaresnamnet och gårdnamnet Håtuna som två självständiga namnbildningar med syftning på samma vik.

Håbol sn, Vedbo hd, Dalsland. Hoböll 1531. – Socknen har fått sitt namn från gården Håbol (nu → Stommen). Ortnamnet innehåller → bol ’nybygge; gård’ eller det därmed liktydiga → böle. Förleden kan innehålla en motsvarighet till adjektivet fvn. hór ’hög’.

Håbo-Tibble sn, Håbo hd, Uppland. (in) parochia Thigbili 1316. – Namnet Tibble, som är övertaget från kyrkbyn, idag tätorten Håbo-Tibble kyrkby, innehåller ett sammansatt ord fsv. *thykbyle ’tätbebyggelse’ (→ böle). Häradsnamnet → Håbo tillades 1886 i syfte att skilja socknen från → Skogs-Tibble.

Håby sn, Tunge hd, Bohuslän. Haugbya kirkia 1391. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller fvn. haugr ’hög’, syftande antingen på en naturlig terrängförhöjning eller på en gravhög. Efterleden är → by ’gård; by’.

Håckren sjö, Mörsils sn, Jämtland. Håkern 1645. – Sjön utgör det östligaste partiet av ett väldigt regleringsmagasin, Håckrenmagasinet, färdigställt 1966 och omfattande flera sjöar med mellanliggande terräng. Magasinets fördämning är uppförd vid sjöns avloppså, Håckerströmmen. Sjönamnet hör samman med det jämtska dialektordet håckra, huckra ’ge ifrån sig ljud (om tjäder- och orrspel)’. Det är osäkert om ett sådant ljud ansetts känneteckna avloppsån, äldre *Håckra(n), varvid sjön fått heta Håckren efter ån, eller om ånamnet är bildat till sjönamnet.

Håcksvik sn, Kinds hd, Västergötland. Haswika soghn 1356. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn. Detta, fsv. Hasvik, har troligen bildats till en tidigare form av namnet Håvsjön, som avser en utvidgning av Stångån norr om kyrkbyn och innehåller dialektordet hå ’åutvidgning, avsnörd vik’ e.d. Sjönamnet betyder ’sjön som utgör en hå’ eller snarare ’sjön med en hå’, och namnet Hasvik har väl en gång burits av den vik som åsyftas med hå i sjönamnet.

Hågahögen bronsåldershög, Uppsala, Uppland → Kung Björns hög.

Hågelbyparken folkpark, Botkyrka sn, Svartlösa hd, Södermanland. – Herrgården Hågelby omvandlades vid mitten av 1970-talet till en folkpark med namnet Hågelbyparken. Förleden i namnet Hågelby (in Hoghalby 1331 avskr.) innehåller ett fornsvenskt *hoghal ’hög’. Det syftar på de karakteristiska små kullar som finns runt herrgården. Efterleden är → by ’gård; by’.

Håkanbol by, Nysunds sn, Edsbergs hd, Närke → bol.

Håkantorp sn, Gudhems hd, Västergötland. Haquner thorp 1287. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller en fornsvensk genitivform av mansnamnet Håkan, fsv. Hakon; efterleden är → torp ’nybygge’.

Håksberg tätort, Ludvika sn, Dalarna. – Namnet, äldst belagt som gruvnamn 1757, tycks i förleden innehålla mansnamnet Håkan. Efterleden är berg ’bergverk, gruvfält’.

Hålanda sn, Ale hd, Västergötland. Haalanda sokn 1426. – Socknen har fått sitt namn från gården Hålanda (nu → Stommen). Det kan innehålla ett tidigare namn på den intilliggande Hålsjön, fsv. *Holi, *Huli ’den djupa, lågt liggande’, bildat till fsv. hul, hol ’ihålig’. Efterleden innehåller → land.

Hålaveden skog, Småland, Östergötland. (a) Holæuið ca 1296 avskr., (in) silua Holauith 1343. – Namnet är sammansatt av fsv. hul, hol ’ihålig’ och fsv. vidher ’skog’. Det betyder ungefär ’den djupa skogen’, jfr äldre svenska uttryck som »dän håle skog» (1687) och »i hola skogen» (1755).

Håle sn, Åse hd, Västergötland. Hårde 1546. – Socknen har fått sitt namn från den forna kyrkbyn. Det kan innehålla ett gammalt ånamn, fsv. *Hardha, möjligen besläktat med medelhögtyskans hart ’skog; betesmark’ m.m. Den nutida formen med l beror på övergång av fsv. rdh till »tjockt» l.

Hållen by, Hållnäs sn, Olands hd, Uppland → Hållnäs.

Hållnäs sn, Olands hd, Uppland. parochie Holdanes, (De) Hwldanes 1312. – Namnets förled är identisk med bynamnet Hållen, fsv. Huld. Byn ifråga ligger på en uppgrundad ö, och namnet är ursprungligen ett önamn med betydelsen ’(ön) som döljer’, troligen syftande på ett undangömt hamnläge på den forna öns östra sida. Sockennamnet, fsv. Huldanæs, återgår sannolikt på ett bygdenamn. Det innehåller genitiv av namnet Huld och har betytt antingen ’näset mot ön Hållen’ eller ’näset där byn Hållen ligger’.

Hållsta tätort, Husby-Rekarne sn, Österrekarne hd, Södermanland. (in) Holstom 1319. – Tätorten har vuxit fram vid Hållsta järnvägsstation, som öppnades för trafik 1876 och fick sitt namn från byn Hållsta. Det flertydiga namnet kan innehålla fsv. hol, hul ’hål’ eller kanske → holm ’upphöjning över kringliggande mark’; efterleden är → sta(d).

Hållö holme med fyrplats, Askums sn, Sotenäs hd, Bohuslän. – Namnet har tidigare föreslagits innehålla bohuslänskans hole ’upphöjning’. Det innehåller dock snarast en form av verbet hålla ’hålla (kurs) på’ eller det bohuslänska ordet håll ’håll, riktning’ syftande på öns betydelse för navigationen.

Hålta sn, Inlands Nordre hd, Bohuslän. Holta kirkia 1388. – Socknen har fått namn efter prästgården. Det innehåller fvn. holt (→ hult). Bebyggelsenamnet har plural form (se inl. 3.3.1).

Hånger sn, tätort, Östbo hd, Småland. (de) Hangor 1299. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som har föreslagits innehålla ett ord fsv. *hangur, *hanger ’sluttning’, avlett av stammen i verbet hänga. Detta ord har fått den specialiserade betydelsen ’sluttning ned mot vatten’. Bebyggelsen ligger vid sjön Vidöstern.

Hångsdala sn, Vartofta hd, Västergötland. Hanxdal sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan innehålla ett fornsvenskt *hang(er) ’sluttning’ med syftning på Gissebergets sydsluttning men också mansnamnet fsv. Hang, nysvenskans Hång. Ortnamnet hade ursprungligen singular form men har med tiden anslutits till de plurala bebyggelsenamnen på -a (se inl. 3.3.1).

Håra by, Villberga sn, Trögds hd, Uppland → Kungsåra.

Hårga by, Hanebo sn, Hälsingland. (de) Horghum 1324. – Namnet innehåller horg, en variant av → harg, kända som dialektord från Götaland, Värmland och Härjedalen. Namnet syftar här troligast på de väldiga flyttblock som finns i byn. Byn har blivit känd genom sägnen om den av djävulen ledda dansen på Hårgaberget.

Hårkan älv, Föllinge, Häggenås, Lits snr, Jämtland. (j) Horkin 1538. – Enligt en osäker tolkning kan namnet sammanhänga med dialektordet har ’stengrund’, i så fall troligen med syftning på älvens steniga nedre lopp.

Hårsbäck byar (Norr och Sör Hårsbäck), naturreservat , Västerlövsta sn, Simtuna hd, Uppland. (ii) Hukursbæk 1370. – Efterleden är ordet bäck, syftande på det vattendrag som mellan byarna Norr och Sör Hårsbäck rinner ut i Örsundaån. Förleden är otolkad; belägget från 1370 visar att den inte kan innehålla fsv. hors ’häst’.

Håsjö sn, Jämtland. parochia Hasio 1347. – Socknen har övertagit namnet från Håsjöbyn, vars efterled -byn är ett sent tillägg, gjort för att skilja bynamnet från sockennamnet. Ursprungligen avsåg Håsjö den sjö som nu kallas Lillsjön. Förledens hå är ett dialektord med betydelsen ’vik’. Lillsjön är en markerad utvidgning av ån Singsån.

Håslöv sn, Skytts hd, Skåne. (in) Hasløf 1409 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, kan i förleden innehålla en motsvarighet till adjektivet fvn. háss, dialektens hås ’hes’ i en ursprunglig betydelse ’torr, förtorkad, skrovlig’ med syftning på markens eller vegetationens beskaffenhet. Efterleden är → löv.

Håstad sn, Torna hd, Skåne. (Jn) villa Hastathum 1100-talets mellersta del (avser kyrkbyn). – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller ett adjektiv fda. *har ’hög’ med syftning på byns läge på en höjdrygg vid Kävlingeån. Efterleden är → sta(d).

Håtuna sn, Håbo hd, Uppland. (Jn) parrochia Håtuna 1200-talet avskr., (in) Hatunum 1318. – Namnet är övertaget från gården Håtuna, en föregångare till nuvarande Håtunaholm och troligen från början belägen söder om Håtuna kyrka i närheten av det stora gravfältet på Långbacken. Förledens hå, ett dialektord med betydelsen ’vik’, syftar ursprungligen på en redan under järnåldern upplandad vik väster om kyrkan. Efterleden är → tuna. Jrf. → Håbo härad

Håverud tätort, Skålleruds sn, Nordals hd, Dalsland. – På platsen där tätorten har vuxit fram fanns i slutet av 1800-talet en kanalstation och ett pappersbruk. Ortnamnet är oklart. Det har förknippats med Håverudsström (kallad Håfueström, Hofveström under 1600- eller 1700-talet), sjön Åklångens korta avlopp vid Håverud, och har ansetts kunna innehålla ett ånamn bildat till det fornnordiska adjektivet hár ’hög’. Efterleden → rud ’röjning’ kan vara en sen nybildning.

Häckeberga gods, Genarps sn, Bara hd, Skåne. (de) Hikkebyærghe 1381. – Namnet innehåller i efterleden fda. biærgh ’berg’. Förleden är oklar.

Hägerstad sn, Kinda hd, Östergötland. Hæghrastadh 1247 avskr., Hæghirstadha 1261 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller genitiv pluralis av fågelbeteckningen häger eller genitiv av ett därtill bildat mansnamn, fsv. *Hæghre eller *Hægher. Efterleden är → sta(d).

Hägersten stadsdel, Stockholms stad. – Stadsdelens namn är övertaget från gården Hägersten (Hæghrasteen 1432). Förleden innehåller fågelbeteckningen häger. Efterleden sten syftar antagligen på den klippa där gården Hägersten är byggd. Det är troligt att hägrar har hållit till på klippan och fiskat i Mälaren; man vet att södermalmsborna använde vattnet utanför Hägersten som fiskeplats redan på 1500-talet.

Häggdånger sn, Ångermanland. (De) Hedanger, (in) Hægdangiir 1344. – Namnet bars från början troligen av Byviken och överflyttades till en intilliggande by, som nu heter By. När en kyrka uppfördes söder om denna, erhöll kyrkplatsen och kanske också prästgården namnet Häggdånger, som så småningom kom att beteckna hela socknen. I förleden ingår sannolikt ett gammalt ånamn som betecknat den nuvarande Byån, antingen ett *Hæghdha, bildat till dialektordet hägd ’sparsamhet’ med betydelsen ’den med sans och måtta framflytande ån’, eller ett *Hæghdh, bildat till en motsvarighet till fvn. hagr ’nytta, gagn’ syftande på fiskrikedom. Efterleden är → ånger, här snarast i en sjöbetecknande funktion.

Häggeby sn, Håbo hd, Uppland. Egby 1305, Heggeby 1715. – Socknen har övertagit sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller ursprungligen trädbeteckningen ek och → by ’gård; by’. I förbindelse med efterledens tonande b har k i ek också blivit tonande, dvs. g. Förleden har därvid associerats med ordet ägg och senare med trädbeteckningen hägg. Det senare hänger troligen samman med en osäkerhet i dialekten beträffande bruket av initialt h.

Häggene by, Råda sn, Kållands hd, Västergötland → vin.

Häggenås sn, tätort, Jämtland. (j) Heggenos sokn 1420. – Namnets förled kan utgöras av ett ortnamn *Häggvin, sammansatt av trädbeteckningen hägg och → vin ’betesmark; äng’. Efterleden är i så fall ås. Alternativt har föreslagits att namnet är en sammansättning av hägge ’häggbestånd’ och nos ’näsa’ använt om en utskjutande terrängformation. Någon tillräckligt markerad sådan formation är dock svår att utpeka. Rimligen är namnet också relaterat till bynamnet Häggesta (Heggestad 1566), hur är dock oklart. Tätorten har namn efter socknen och den 1911 öppnade järnvägsstationen.

Häggesled sn, Kållands hd, Västergötland. Heggeslef 1366 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller möjligen genitiv av ett mansnamn fsv. *Hæggir. Efterleden är → löv.

Häggesta by, Häggenås sn, Jämtland → Häggenås.

Hägghult by, stenbrott, Örkeneds sn, Östra Göinge hd, Skåne. Hegoltt 1584. – Byns namn är sammansatt av trädbeteckningen hägg och → hult. Norr om byn finns ett stenbrott, öppnat 1899.

Häggum sn, Valle hd, Västergötland. Heggeem 1320. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller trädbeteckningen hägg eller möjligen dialektordet hägge ’hage’ i en äldre betydelse ’hägnad, stängsel’. Efterleden är → hem ’boplats; gård’.

Häglinge sn, Västra Göinge hd, Skåne. Hææklinge 1360-talet. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, är antingen en bildning med -linge (→ -inge) till ett ord fda. *hak eller med -inge till ett till detta ord bildat fda. *hækill eller *hakull, i samtliga fall med betydelsen ’framskjutande terrängparti’, kanske med syftning på den kraftigt markerade höjden mellan kyrkbyn och Östra Häglinge.

Hägvalds gårdnamn, Gotland → Stenstugu.

Häjla by, Röks sn, Lysings hd, Östergötland. (i) Hægrildom 1406. – Häjla, som är moderby till Röks kyrka och prästgård (→ Rök), har fått sitt namn efter en mjukt rundad höjd, som trots att den inte är särskilt hög klart framträder i det flacka slättlandskapet. Fram till hösten 1999 gick E 4 över denna höjd. Landsvägsbacken, Häjla backe, är allmänt känd i trakten. Namnet Häjla, som uppträder i plural form (se inl. s. 3.3.1), är bildat till verbet hägra, som ursprungligen betytt ’göra/bli hög(re)’.

Häljarp tätort, Tofta sn, Rönnebergs hd, samt Saxtorps sn, Harjagers hd, Skåne. (i) Hælghathorp 1361. – Tätorten består till en mindre del av bebyggelse kring den 1893 öppnade Häljarps station, strax sydväst om byn Häljarp i Tofta socken. Huvuddelen av tätorten utgörs av yngre fritids- och villabebyggelse inom Saxtorps socken sydöst därom, söder om Saxån. Bynamnet Häljarp innehåller mansnamnet Helge och → torp ’nybygge’.

Hällabrottet tätort, Kumla sn, Kumla hd, Närke. Hellebrottet 1621. – Namnet innehåller bestämd form av ett ord *hällabrott ’stenbrytning; plats där man bryter sten’, snarast syftande på att man här brutit kalkstenshällar.

Hällaryd sn, tätort, Bräkne hd, Blekinge. (i) Helgerythsokn 1471. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller mansnamnet Helge och → ryd ’röjning’. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn.

Hällberga tätort, Stenkvista sn, Österrekarne hd, Södermanland. – Tätorten har vuxit fram vid Hällberga järnvägsstation, som öppnades för trafik 1895 och fick sitt namn från byn Hällberga (Hellebergh 1348) på samma plats. Ortnamnet innehåller snarast det sammansatta ordet hälleberg ’berg med i dagen gående häll(ar)’.

Hällbybrunn tätort, Torshälla sn, Västerrekarne hd, Södermanland. – Tätortens namn är bildat till bynamnet Hällby (Hællyby 1322), som innehåller häll ’stenhäll’ och → by ’gård; by’. Efterleden i Hällbybrunn åsyftar en brunns- och badinrättning (Hellby källa 1882) på platsen. Tätorten har vuxit ut i anslutning till en järnvägsstation öppnad för trafik 1895.

Hälleberga sn, Uppvidinge hd, Småland. (i …) Hælghabærgha sokn 1395. – Ortnamnet innehåller i förleden sannolikt adjektivet helig med anknutning till kristen kult. Efterleden är berg med syftning på den lilla höjd där kyrkan är uppförd. Bebyggelsenamnet har plural form (se inl. 3.3.1).

Hällefors kn, sn, tätort, Grythytte, Hällefors hd, Västmanland. (wedh) Hellefårs Sillfwerbruk 1643. – Namnet avsåg ursprungligen den silvergruva som fanns på platsen från 1639 till in på 1800-talet. Det innehåller orden häll och fors och betyder sålunda ’forsen med stenhällarna’ med syftning på en sådan i Svartälven invid det gamla bruket.

Hälleforsnäs tätort, Mellösa sn, Villåttinge hd, Södermanland. – Hälleforsnäs järnvägsstation öppnades för trafik 1876. Ortnamnet bildades av Näs, namnet på den gård där stationen anlades, och Hällefors, namnet på ett närbeläget bruk. Den sakliga bakgrunden till dessa båda namn är oklar.

Hällekis tätort, Medelplana sn, Kinne hd, Västergötland. – Tätorten har fått sitt namn från godset Hällekis (Heliekiis 1473). Namnets förled innehåller adjektivet helig eller mansnamnet Helge. Efterleden innehåller kanske en mot norskans kis(e) ’bula, buckla’ svarande terrängbeteckning (jfr → Kisa). Godset ligger på Kinnekulles sluttning. Hällekis station, som inte ligger i anslutning till godset, öppnades för trafik 1897, och i anslutning till den har tätorten vuxit fram. Namnets äldre genuina uttal är »Hälletjis».

Hällesjö sn, Jämtland. (i) Hiælsio ca 1270 avskr., (j) Hælzsio sokn 1444. – Det äldsta belägget kommer från en berömd uppräkning av gränsmärken längs den medeltida riksgränsen mellan Sverige och Norge. Sannolikt är det Hällesjö som avses. Socknen har fått namn efter kyrkans läge invid sjön, och förleden syftar på en stor stenhäll i sjöns södra ände. Under medeltiden kallades socknen också Rotakäl (de Rotakyl 1344), ett namn sammansatt av ett äldre namn på Rotån och dialektordet käl ’utmark, ödemark’. Kälen eller Kälarna (→ Kälarne) användes tidigare som ett gemensamt namn på socknarna Hällesjö och → Håsjö.

Hällestad sn, Torna hd, Skåne. (i) Hellista 1501. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn. Det innehåller i efterleden → sta(d) och i förleden antingen mansnamnet Helge eller adjektivet helig. Efter belägenheten i Torna härad bär kyrkbyn i egenskap av tätort namnet Torna Hällestad sedan 1985, detta till undvikande av sammanblandning med → Hällestad i Östergötland.

Hällestad sn, Gäsene hd, Västergötland. (i) Hellistadæ 1481 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Ortnamnets förled är oklar; efterleden är → sta(d).

Hällestad sn, tätort, Finspånga läns hd, Östergötland. Herlastadh 1316. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden kan innehålla genitiv av mansnamnet fsv. Hærlev eller av ett mansnamn fsv. *Hærle, en kortform av ett eller flera tvåledade mansnamn på Hær-. Efterleden är → sta(d). Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan och kring Hällestads station vid en 1874 öppnad järnvägslinje.

Hällevadsholm tätort, Svarteborgs sn, Tunge hd, Bohuslän. – Ett äldre namn på tätorten är Gässje (J Getsio 1391) ’Getsjön’, som vid anläggandet av järnvägsstationen byttes ut mot Hällevadsholm (1899). Detta namn innehåller i förleden gårdnamnet Hällevad (Hellewad 1659), som är bildat av häll ’berghäll’ och vad ’vadställe’ med syftning på ett gammalt vadställe över den bäck som bildar gräns mellan de gamla gårdarna Hällevad och Gässje (Hällevadsholm). För tillägget av efterleden holm se → holm.

Hällevik tätort, Mjällby sn, Listers hd, Blekinge. Hellewigh 1473 sen avskr. – Tätorten har vuxit fram kring ett fiskeläge. Namnets förled kan innehålla en bildning till dialektens hall ’klippa, häll, sten’ (inloppet från sydväst till fiskeläget är kantat av grund och stenar) eller adjektivet helig (ett kapell fanns på platsen under slutet av medeltiden). Efterleden vik syftar på läget vid Hälleviksbukten.

Hälleviksstrand tätort, Morlanda sn, Orusts västra hd, Bohuslän. Hellewijkstrand 1697. – Tätorten har uppstått kring fiskeläget med samma namn. Sådana »lägen» kallades ofta i dialekten för strand, åsyftande ett strandområde med fiskebodar. Orten kallas i dagligt tal Stranden och var byn Hälleviks (Hælga vik 1388) gemensamma strand. Bynamnet har i förleden föreslagits innehålla antingen genitiv av mansnamnet fvn. Helgi eller bestämd form av adjektivet helig. Efterleden är vik. Några sakliga skäl för tolkningen av Hällevik som ’den heliga viken’ kan emellertid inte anföras.

Hällingsåfallet vattenfall, Frostvikens sn, Jämtland. – Vattenfallet, som är 42 m högt, är beläget i Hällingsån vid Nordens största kanjon, 800 m lång. Förleden i ånamnet (Hellingh Elfv. 1645; ån har också i vår tid kallats Hällingsälven) innehåller sannolikt ordet hälling som påträffas i sydsvenska och norska dialekter med betydelsen ’starkt sluttande backe, lutning’ och i isländskan bl.a. med betydelsen ’ösregn’. Vattnet faller fritt utför Hällingsåfallet utan beröring med klippväggen bakom, varvid det uppstår ett regn av droppar. Kanske har hälling här en betydelse liknande den i isländskan.

Hällingsån å, Frostvikens sn, Jämtland → Hällingsåfallet.

Hällnäs tätort, Degerfors sn, Västerbotten. – Tätorten är framvuxen ur en by, vid vilken det 1892 inrättades järnvägsstation och postanstalt. Förleden tycks innehålla häll ’berghäll’. Efterleden är näs, kanske med syftning på en av de båda uddarna i Vindelälven nära byplatsen.

Hällstad sn, Ås hd, Västergötland. (jn) Hælfstadh 1299. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller sannolikt genitiv av mansnamnet fsv. Hælf. Efterleden är → sta(d).

Hällsö tätort, Tanums sn, hd, Bohuslän. Hellisöe 1586. – Namnet har övertagits från öarna Norra och Södra Hällsö. Det innehåller genitiv av det västsvenska dialektordet häller ’klipphåla under framskjutande bergkant’ och ö.

Hällum sn, Barne hd, Västergötland. Hællem 1409 avskr. – Socknen har fått sitt namn från den forna kyrkbyn Hällum (den nuvarande, under 1900-talet byggda kyrkan ligger på Stora Halla mark). Namnet innehåller häll ’berghäll’ och → hem ’boplats; gård’. I Hällums by går urberget i dagen.

Hälsingland landskap. - Landskapet omtalas av historieskrivaren Adam av Bremen på 1070-talet men är möjligen omnämnt redan 835 i samband med Ansgars verksamhet. Namnet, fsv. Hælsing )(i)aland, betyder ’hälsingarnas land’ med inbyggarbeteckningen i genitiv pluralis (formen bevarad som hälsinge i t.ex. Hälsinge regemente och hälsingehambo). Inbyggarbeteckningen hälsing(e) är bildad till ordet hals eller ett ortnamn *Hals. Det är oklart vad för slags halsliknande naturformation dessa »halsbor» ursprungligen har bott vid (ett sund, en långsmal sjö eller förhöjning, sänka mellan höjder e.d.), likaså om det rört sig om en enda halsformation, Halstaåsen i Högs och Hälsingtuna socknar, eller flera, de smala passagerna i vattenvägarna in till landskapets forntida huvudbygder, dvs. Söderhamns- och Hudiksvallsområdena samt Nordanstig. I sistnämnda fall vore hälsing(e) att uppfatta som ’en som bor i landet innanför »halsarna»’. Inbyggarbeteckningen har dock troligast hänfört sig till en enda halsförsedd lokal. Denna kan i så fall ha varit det under järnåldern i sin södra del ännu ej igengrundade Arnösundet (Arnöviken) i Rogsta socken. Denna inre, säkerligen betydelsefulla farled förbi det utskjutande Hornslandet kan ha framstått som en »hals» gentemot de bredare vattenytorna norr och söder därom. Med betydelsen ’en som bor i bygden innanför Arnösundet (*Halsen)’ skulle hälsing(e) därmed kunna knytas till det nuvarande Hudiksvallsområdet.

Hälsingtuna sn, Hälsingland. Tunir, (de) Tunum 1344. – Tuna, ännu i dag förekommande på orten, ändrades med ett lokaliserande tillägg från och med 1886 till Helsing Tuna och från och med 1910 till Hälsingtuna. Sannolikt har Tuna i äldre tid burits av den nära kyrkan belägna Tunbyn (→ tuna).

Händelöp ö, fiskeläge, Västrums sn, Södra Tjusts hd, Småland. Hendelöp 1544. – Namnet ska sannolikt uppfattas som en sammansättning med löp i betydelsen ’sund; farled’, syftande på sundet mellan Händelöp och Stomsö. Förleden innehåller troligen ett fornsvenskt substantiv *hændil ’något handliknande’. Öns nordsida mot den gamla segelleden är sönderflikad av vikar och har därför kunnat karakteriseras med ett sådant ord. Snarast återgår namnet på en sammansättning av fsv. *Hændilø och löp, från början avseende farleden och sedan överförd på ön.

Händene sn, Skånings hd, Västergötland. (de) Hændini 1339 avskr. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden innehåller hand med syftning på en om handens fingrar påminnande terrängbildning vid kyrkbyn och ån Dofsan. Efterleden är → vin ’betesmark; äng’.

härad Häradena har i Götaland och Svealand fram mot vår tid utgjort administrativa distrikt, då tingsrätter infördes både på landsbygden och i städernamiste häradena slutgiltigt sin ställning inom landets officiella indelning. I folkmedvetandet är de emellertid fortfarande i viss mån levande, och de nyttjas också för lokalisering i detta lexikon (jfr → socken). Häradsindelningen var under tidig medeltid kännetecknande för Götaland (utom Gotland) samt svealandskapen Närke och Värmland, liksom också för Danmark. Däremot var Mälarlandskapen Södermanland, Uppland (utom Roslagen) och Västmanland under tidig medeltid indelade i hundaren (→ hundare). Genom Magnus Erikssons landslag från omkring 1350 infördes fsv. hæradh som gemensam term för distrikten ifråga, och den termen kom därefter så småningom att ersätta fsv. hundare också i distriktsnamnen. Häradsindelningen sträcker sig långt tillbaka i förhistorisk tid, till vikingatiden eller kanske till ännu äldre tid. Under medeltiden är häradena främst kända som distrikt inom rättsskipningen, men de hade också andra gemensamma uppgifter, t.ex. ansvar för allmänningar, vägar, broar och vattenleder. I kustlandskapen tjänade de också som distrikt inom ledungen, dvs. sjökrigsorganisationen. Samma syfte hade de för Roslagen utmärkande skeppslagen (→ Frösåkers härad). Härad är ett specifikt nordiskt ord, fsv. hæradh, fda. hærath, fvn. herað, med betydelsen ’bygd’, en betydelse som dock i fornsvenskan i hög grad trängts undan av den tekniska betydelsen ’häradsdistrikt’. Betydelsen ’bygd’ är bevarad i ett antal ortnamn, huvudsakligen sockennamn, främst inom området med gammal hundaresindelning, t.ex. → Lillhärad i Västmanland, → Lohärad i Uppland och → Vagnhärad i Södermanland, men i enstaka fall också inom området med gammal häradsindelning, → Amnehärad och → Upphärad i Västergötland. Man brukar i sådana fall tala om »bygdehärad». Enstaka häradsdistrikt kan också återgå på sådana. I utkanten av området med häradsindelning är så fallet med → Grums härad, → Väse härad och → Ölme härad i Värmland, vilkas namn också förekommer som sockennamn (→ Grums, → Väse, → Ölme). I Bohuslän är gammal häradsindelning säkert betygad bara i södra delen av detta gamla norska landskap. → Vätte härad längst i norr i Bohuslän är ett gammalt bygde- eller landskapsnamn, medan det är ovisst om → Tunge härad i landskapets mitt är ett nybildat häradsnamn eller återgår på ett gammalt bygdenamn. Under medeltiden var Bohuslän indelat i skeppsredor, en indelning som överlagrar den äldre häradsindelning som förekommit. Skeppsredetermen, fvn. skipreiða, avsåg från början distrikt som var avsedda för att utrusta ledungsskepp. Till sitt ursprung svarar alltså skeppsredorna mot de medeltida skeppslagen i Roslagen. Etymologin av ordet härad har länge varit omdiskuterad, men nu uppfattas ordet praktiskt taget allmänt som en sammansättning av orden (i modern form) här och råd. Här betydde under medeltiden inte bara ’krigshär’ utan också ’folk’; folket, de vapenföra männen, var ett folk i vapen. Råd (fsv. radh) betyder i detta sammanhang ’makt’. Ur betydelsen ’makt över folk’ har utvecklats en konkret, territoriell betydelse ’bygd’. Det fornsvenska ordet radh förekommer också ensamt som bygdebeteckning i en rad norrländska sockennamn på rå, t.ex. → Arbrå, → Gudmundrå, → Nordingrå, → Säbrå. Själva ordet härad, som alltså endast anger området för något slags maktutövning, säger således inget om det ursprungliga syftet med häradsindelningen (jfr → hundare). Bland de medeltida häradsnamnen finns två huvudgrupper, dels nybildade häradsnamnsom från början innehåller ordet fsv. hæradh, dels gamla bygdenamn som i oförändrad form tagits i bruk som häradsnamn, t.ex. fsv. Asboland (→ Aspelands härad), Thiust (→ Norra Tjusts härad), Vidhbo (→ Norra Vedbo härad) i Småland, Ballabyghdh (→ Bollebygds härad), Gæsini (→ Gäsene härad), Mark (→ Marks härad) i Västergötland. De nybildade häradsnamnen är ofta givna efter en samlingsplats, som inte sällan är betygad som tingsplats under medeltiden. Dess namn uppträder då i genitivform, t.ex. → Gullbergs härad, → Lysings härad i Östergötland. Samlingsplatsen kan i häradsnamn också anges med en plural inbyggarbeteckning i genitiv, t.ex. i → Åkerbo härad i Östergötland och på Öland, som då kan återges med ’deras härad som har sin samlingsplats på eller vid en åker (eller snarast: i/vid Åker)’. Inbyggarbeteckningar används också med en mera normal syftning på folket i en bygd, så t.ex. i → Bråbo härad i Östergötland och i → Norrvidinge härad och → Uppvidinge härad i Småland. Häradsnamn har nybildats ännu i sen tid, t.ex. → Karlstads härad och → Nyeds härad i Värmland, som härrör från 1800-talet. Som naturligt är anknyter häradsnamnen på olika sätt till det namnlandskap som förelåg då de skapades. Litteratur: Thorsten Andersson, Svenska häradsnamn (1965); dens., Hund, hundare och härad från språklig synpunkt, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 4 (1982), s. 52–66; dens., Norrländska sockennamn på rå, i Florilegium Nordicum. En bukett nordiska språk- och namnstudier tillägnade Sigurd Fries den 22 april 1984 (1984), s. 5–17; dens., Herred, i Reallexikon der germanischen Altertumskunde. 2. Aufl. 14 (1999), s. 435–440; dens., Folk i Norden, i Thule. Kungl. Skytteanska samfundets årsbok 2010, s. 39–41.

Härad sn, tätort, Åkers hd, Södermanland. Liuiaheret 1257 sen avskr. – Sockennamnet innehåller → härad i betydelsen ’bygd’. Äldst belagd är den sammansatta namnformen fsv. Liviahæradh. Den svårtydda förleden däri kan innehålla ett gammalt namn på Eksågsån, fsv. *Lif ’den klibbiga, slemmiga’ e.d. Tätorten har vuxit fram i anslutning till sockenkyrkan.

Häradsbygden tätort, Leksands sn, Dalarna. Heradsbygden 1641. – Namnet är ett samlingsnamn för flera byar. Det är bildat till Härad(et), skrivet (ij) Hæradheno 1325 avskr., ett tidigare bygdenamn med samma syftning. Ordet → härad har här betydelsen ’bygd’.

Häradsbäck tätort, Härlunda sn, Allbo hd, Småland. Hernesbeck 1548, Häresbech 1598. – Tätorten har vuxit upp kring den år 1874 öppnade poststationen. Namnet har övertagits från byn Häradsbäck, vars namn i sin tur går tillbaka på ett bäcknamn. Detta har föreslagits syfta på att bäcken i fråga varit häradets egendom.

Häradshammar sn, Östkinds hd, Östergötland. parrochie Hersemæ 1343. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden har sammanställts med fvn. hjarsi ’hjässa’, men dess innebörd får tills vidare betraktas som oviss (även hövdingatiteln fvn. hersir har nämnts i diskussionen). Efterleden innehåller → hem ’boplats; gård’. Den nutida formen Häradshammar har uppkommit genom omtolkning av hem-namnets dativform Härs(h)eme.

Häradsskär ö, Gryts sn, Hammarkinds hd, Östergötland. Hærskær 1517. – Förleden i Häradsskär, vars genuina uttal svarar mot 1500-talsbelägget, innehåller sannolikt → harg (med övergång a > ä framför r) i betydelsen ’stensamling’ och syftar då på ett sjömärke. Efterleden innehåller fsv. skær ’skär, över vattenytan uppskjutande klippa’.

Härdal sn, Härjedalen → Lillhärdal.

Härene, Norra, Södra snr, Västergötland → Norra Härene och → Södra Härene.

Häringe gods, Västerhaninge sn, Sotholms hd, Södermanland. (iuxta) Hæringe 1278. – Namnet är en bildning med → -inge till dialektordet har eller dess varianter hara eller hare, alla med betydelsen ’stengrund i vatten; stenig mark, stenröse’ o.d. Gården eller byn kan i forntiden ha legat ett stycke söder om godset, närmare platsen för ett gravfält och den nu upplandade Byholmen. Hela detta område, nu ett näs kallat Häringenäs, var i äldre tid uppsplittrat i sund, holmar, skär och stengrund.

Härja sn, Vartofta hd, Västergötland. Hargh sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller → harg i betydelsen ’stenig mark’ e.d. Förändringen till Härja beror på att uttalet Harja av den äldre formen Hargha felaktigt uppfattats som en dialektal form av ett Härja.

Härjarö hgd, naturreservat, Veckholms sn, Trögds hd, Uppland. (jnnan) Heriærnom 1378. – Namnet avsåg ursprungligen en nu upplandad ö. Förleden innehåller sannolikt en fornsvensk bildning *hær till dialektordet har ’stenig mark, stenröse’ och syftar på den utpräglade blockmarken på den ursprungliga ön. Efterleden är, som det äldsta belägget visar, inte ordet ö utan det i många önamn ingående → arin ’grusö, grusig mark’. En spridd uppfattning är att namnet skulle hänga samman med den Hergeir som av Ansgars levnadstecknare Rimbert (800-talet) omtalas som hövitsman i Birka. Detta är dock språkligt omöjligt.

Härjedalen landskap, kn. (j) Heriardale, (mote ’mot’) Heriardall 1273 avskr. – Namnet har äldst åsyftat kärnbygden i den nuvarande socknen → Lillhärdal. Förleden innehåller genitiv fvn. *Herjar av *Her, Härjåns gamla namn, vilket är bildat till dialektordet har ’stengrund i vatten; stenig mark, stenröse’ med syftning på åns nedre lopp där både åbottnen och stränderna är mycket steniga.

Härjevad sn, Skånings hd, Västergötland. Heriewatz soghen 1464. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn, som ligger vid ån Lidan. Efterleden är vad ’vadställe’; förleden kan innehålla ett till dialektordet har ’stengrund’ bildat ånamn, fsv. *Hæria. Vid den gamla kyrkplatsen strömmar Lidan utför den nakna berggrunden.

Härjån å, Lillhärdals, Svegs snr, Härjedalen → Lillhärdal.

Härkeberga sn, Trögds hd, Uppland. (in) Herkibierghum 1322. – Ortnamnet är övertaget från kyrkbyn. Efterleden innehåller berg (om den plurala formen på -a se inl. 3.3.1). Förleden har antagits innehålla en bildning till dialektordet hark ’möda, besvär, uselt tillstånd’, syftande på mager och stenbunden jord. Tolkningen får betraktas som osäker. På 1600-talet ville man i förleden se den antika mytologins Herkules, vilket förklarar skrivningar som Herkulsberga o.d. ända in på 1800-talet.

Härlanda förs., Göteborgs stad, Västergötland. Herlanda 1474 avskr. (avser byn). – Härlanda var förr egen socken och har fått namn efter kyrkbyn. Förleden innehåller ett ånamn *Hæra, eller *Hær-a, där a betyder ’å’, med betydelsen ’den gråa (ån)’, åsyftande nuvarande Härlandabäcken. Efterleden innehåller → land.

Härlunda sn, Allbo hd, Småland. Herlunde Sochn 1603. – Socknen hörde till Västra Torsås fram till sekelskiftet 1600. Det är oklart vad namnet äldst har åsyftat; någon by eller gård som burit namnet tycks ej ha funnits. Namnets förled är flertydig. Möjligen kan ett till dialektordet har ’stenig mark, stenröse; stengrund’ bildat ord ingå. Efterleden skulle kunna vara pluralis av lund ’skogsdunge’ (om plural form på -a se inl. 3.3.1), men namnet kan också vara bildat med andra namn på -lunda som mönster.

Härlunda sn, Skånings hd, Västergötland. parokye Herlundum 1287. – Sockennamnet är lånat från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller lund och i förleden kanske sidoformen fsv. hæri till djurbeteckningen hare. Då marken i kyrkbyn är mycket stenig, kan namnet också tänkas innehålla ett med dialektordet har ’stenig mark, stenröse’ besläktat fsv. *hær.

Härlöv sn, Allbo hd, Småland. (de) Hærælde 1273. – Namnet har övertagits från kyrkbyn. Det är flertydigt. Bl.a. har det föreslagits återgå på ett ord *harælde ’stenmoras’ e.d., bildat till dialektordet har ’stenig mark, stenröse’. Det har senare, under 1600-talet, anslutits till namnen på → löv.

Härna sn, Ås hd, Västergötland. (j) Hærnom 1386 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan vara höjdbetecknande och innehålla en sidoform till ordet hjärna eller ett med hjärna nära samhörigt ord, fsv. *hærn ’huvud, topp, hjässa’. Kyrkan ligger på en höjd ovanför Viskan.

Härnevi by, Bro, Låssa sn, Bro hd, Uppland. (jn …) Hernawi 1291 → Härnevi, sn, Torstuna hd, Uppland.

Härnevi sn, Torstuna hd, Uppland. Hernevi 1330-talet. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn Stora Härnevi. Namnet fsv. Hærnavi/Ærnavi uppträder ytterligare tre gånger i Uppland. Efterleden i dessa namn är → vi ’helig plats, kultplats’, och förleden innehåller sannolikt ett namn eller en beteckning på en gudom. Länge menade man att det rörde sig om ett gudinnenamn fsv. *Hærn, en fornsvensk motsvarighet till ett av Fröjas binamn fvn. Hǫrn. Denna uppfattning är dock svår att försvara ljudhistoriskt. Ett senare förslag är att h är sekundärt och att förleden innehåller genitiv pluralis av ett fornsvenskt *ærin eller *æri ’växtlighetsgud’, en bildning till fsv. ār ’år’ i betydelsen ’(god) årsväxt, gröda’. Formerna med h- skulle då återspegla en osäkerhet om bruket av initialt h i dialekterna.

Härnösand kn, stad, Ångermanland. (in) portu quodam dicto [’en hamn som kallas’] Hernøsundh 1374, Hærnesand 1478. – Det 1374 anförda Hærnøsundh avser sundet mellan Härnön och fastlandet, känt som en utmärkt hamn. Namnet Härnösand ’den sandiga platsen på Härnön’ nämns från slutet av 1400-talet som en handelsplats. I förleden ingår ett önamn, som i sin tur innehåller ett med hjärna nära samhörigt ord fsv. *hærn ’huvud, topp, hjässa’, troligen syftande på det karakteristiskt formade Vårdkasberget.

Härryda kn, sn, tätort, Sävedals hd, Västergötland. Herryda, Herrida kyrkes (genitiv) 1540. – Socknen har troligen fått sitt namn efter gården Härryda. Dess äldsta kyrka kan ha legat på denna gårds mark. I namnets förled ingår ett ånamn *Hæra, eller *Hær-a, där a betyder ’å’, med betydelsen ’den gråa (ån)’, troligen åsyftande den öster om gården flytande Härsjöbäcken, även kallad Härån. Efterleden är en böjningsform av → ryd ’röjning’. Tätorten är framvuxen i anslutning till kyrkan och den 1894 öppnade tågstationen.

Härslöv sn, tätort, Rönnebergs hd, Skåne. (in) parochia Herslef 1300-talets mitt. – Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, har antagits innehålla ett mansnamn i förleden, ovisst vilket. Efterleden är → löv. Tätorten har vuxit fram kring kyrkbyn.

Hässelby förs., Stockholms stad. – Namnet återgår ytterst på ett bynamn Hässelby, skrivet (in) Hæsleby 1347, där förleden innehåller dialektordet hässle ’hasseldunge’ och efterleden → by ’gård; by’. På byns mark uppfördes på 1650-talet Hässelby slott. Församlingsnamnet är dock snarast bildat i anslutning till stadsdelsnamnen Hässelby Gård, Hässelby Strand och Hässelby Villastad.

Hässjö sn, Medelpad. (in) Hæsium 1344. – Vad namnet ursprungligen åsyftat är oklart, kanske snarast en by eller en bygd. Efterleden innehåller troligen pluralis av sjö, fsv. sio(r), syftande på Krigsbysjön och Sunnsjön invid kyrkan. Förleden kan bl.a. tolkas som innehållande en motsvarighet till fvn. hæð ’höjdformation’, i så fall syftande på den höjd där kyrkan ligger.

Hässleby sn, Södra Vedbo hd, Småland. (de) Hæsleby 1300. – Namnet, givet efter kyrkbyn, innehåller dialektordet hässle ’hasseldunge’ och → by ’gård; by’.

Hässleholm kn, stad, Skåne. – Namnet, som är givet efter det gods (Hesleholm 1563) på vars ägor stadens äldsta del ligger, innehåller dialektordet hässle ’ hasseldunge’ och → holm i betydelsen ’upphöjning över kringliggande mark’.

Hässlunda sn, Luggude hd, Skåne. parochia Haslwnda 1300-talets senare del, (i) Heslundhe 1471 (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i efterleden lund ’skogsdunge’ och i förleden sannolikt dialektordet hässle ’hasseldunge’.

Hästhagen tätort, Nacka stad, Södermanland. Hästhagen 1787 (avser ett torp). – Tätorten är framvuxen kring ett torp med detta namn. Ursprungligen har namnet syftat på en hästhage.

Hästholmen tätort, Västra Tollstads sn, Lysings hd, Östergötland. ville Hestholma 1310-talet, (in …) Hestholm 1327, (in) Hæstholmom 1377. – Tätorten har namn efter en by, som redan under medeltiden utvecklades till stad men som överflyglades av Vadstena med dess kloster. Namnet är givet efter en eller flera holmar i Vättern, som tjänat som bete för hästar. Hästholmens järnvägsstation öppnades för trafik 1888; vid Hästholmens by och hamnplats fanns dessförinnan bl.a. post- och telegrafstation och gästgivargård.

Hästveda sn, tätort, Östra Göinge hd, Skåne. Hestwite 1145 avskr. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn. Det innehåller i förleden häst och i efterleden troligen pluralis (se inl. 3.3.1) av fda. with ’skog’. Namnet skulle i så fall ursprungligen ha åsyftat en skog där hästar hållits i bet. Tätorten har vuxit fram kring en väster om kyrkbyn belägen järnvägsstation, öppnad 1862.

Häverö sn, Väddö, Häverö skg, Uppland. (De) Hæwer 1344. – Detta ursprungliga önamn innehåller en bildning till fsv. *haver ’getabock’, bildat som ärm till arm. Betydelsen är således ungefär ’Bockön’. Efterleden -ö är ett senare tillägg. Namnet ingår i Väddö och Häverö skeppslag, se → Frösåkers härad.

Hävla tätort, Skedevi sn, Finspånga läns hd, Östergötland. – Tätorten har vuxit fram kring Hävla bruk. Hävla gård (i Heffla 1371?) och ett tidigare bruk med namnet Hävla (Hävla stångjärnsbruk anlades på 1680-talet) ligger vid sjön Vagnaren, ett stycke ifrån tätorten. Bakom bebyggelsenamnet kan ligga ett gammalt å- eller sjönamn med flertydig innebörd, knutet till vattenleden mellan sjöarna Regnaren och Stöparen.

Hävringe ö, fyrplats, Sankt Nikolai sn, Jönåkers hd, Södermanland. Heffringen 1644. – Ortnamnet är möjligen en bildning till djurbeteckningen fsv. *haver ’bock’.

hög Forntida ortnamn innehållande ordet hög med syftning på naturliga högar eller gravhögar finns spridda i hela landet upp till Jämtland och Ångermanland. Det förekommer dels i ett flertal osammansatta namn, i t.ex. → Hög och → Högom, dels som efterled i sammansatta namn, i t.ex. → Grönahög och → Ödeshög. Som efterled i obetonad ställning har hög ofta kraftigt omformats, i t.ex. → Nöttja och → Vessige, och inte sällan anslutits till någon annan ortnamnsefterled, i t.ex. → Hallsjö. De talrika hithörande skånska namnen, som åsyftar både mindre naturliga höjder och forntida gravhögarintar en särställning. För flertalet av dem tycks följande regler gälla: 1) I namn med ursprungligen två- eller flerstavig förled kvarstår hög, i t.ex. → Hammenhög och → Vemmenhög, ibland dock med försvagning till -e i uttalet, i t.ex. → Nevishög (»Növse»). 2) I namn med enstavig förled följd av genitiv-s kvarstår i regel hög i skrift, i uttalet dock med försvagning till -e, i t.ex. → Bolshög (»Bolse»). 3) I övriga namn med enstavig förled har hög utvecklats till -ie, sannolikt ur dativ singularformen fda. -høghe, både i skrift och uttal, i t.ex. → Flädie och → Oxie. Till namngruppen på -ie har anslutits flera namn som inte har hög som ursprunglig efterled, t.ex. → Lilla och Stora Harrie och → Husie. Litteratur: Bengt Pamp, I-omljud och skånska -ie-namn. Onomastisk ljud- och skrifthistoria, i Namn och bygd 85 (1997), s. 5–21.

Hög sn, Hälsingland. (apud) Høgh 1314. – Namnet har övertagits från en nu försvunnen gård på prästgårdstomten (edtt gotz benämpdtt Högen i Högs soken 1529). Gården, troligen med rötter i järnåldern, låg i anslutning till en stor gravhög, den s.k. Kungshögen (→ hög), uppförd till sin nuvarande storlek senast på 500-talet.

Hög sn, Harjagers hd, Skåne. (in) Högh ca 1286. – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn, innehåller ordet → hög med syftning antingen på höjdpartiet norr om kyrkan eller, möjligen, på en försvunnen gravhög i kyrkbyn.

Höga kusten kustzon, Ångermanland. – Namnet skapades någon gång under 1970-talet för turistnäringens syften. Vid Höga kusten är den postglaciala landhöjningen störst i Sverige.

Högalid förs., Stockholms stad. – Församlingen har namn efter sin kyrka, Högalidskyrkan, så kallad efter sitt läge i Högalidsparken. Parkens namn återgår i sin tur på namnen Högalidsgatan och Högalidsberget, vilka antogs 1885 och skulle återspegla belägenhet eller naturförhållanden på platsen (lid ’backe, sluttning’).

Höganäs kn, stad, Skåne. (over for) Høyenæss 1488. – Namnet avsåg äldst det näs på sydsidan av vilket ett fiskeläge, stadens föregångare, växte fram. Förleden kan innehålla antingen substantivet eller adjektivet hög.

Högbo tätort, Sandvikens stad, Gästrikland. – Högbo har också varit namn på ett järnbruk och en socken. Socknen, numera inkorporerad i Sandvikens stad, tillkom 1869 och hade föregåtts av en 1622 skapad kapellförsamling. Namnet återgår på en nu försvunnen storby som i dag motsvaras av byarna Överbyn, Västanbyn och Östanbyn. Förleden i bynamnet innehåller adjektivet hög med syftning på byns läge på en hög rullstensås. Efterleden, som är svårbestämbar utifrån de skiftande äldsta beläggen (1416 Hegeboo avskr., 1461 i Høghabo avskr., i Høgaby 1497, Högeboda 1541, Högboo 1542), är troligen → bo, snarast i betydelsen ’bygd’.

Högboda tätort, by, Boda sn, Jösse hd, Värmland. Hogebude 1503. – Tätorten har vuxit fram kring en vid byn Lerboda strax söder om sockenkyrkan belägen järnvägsstation. Denna öppnades 1871 och gavs efter socknen namnet Boda. Till åtskillnad från andra orter med likalydande namn ändrades namnet 1917 till Högboda, namnet på Lerbodas grannby. Bynamnet Högboda innehåller i efterleden pluralis av → bod i den dialektala formen bu och i förleden adjektivet hög; bebyggelsen är belägen på mindre höjder.

Högby sn, Åkerbo hd, Öland. (de) Høghaby 1283 avskr. – Namnet, som ursprungligen avsåg kyrkbyn, är troligen bildat till fsv. høghabyr ’by med gravhögar, by som varit bebyggd sedan hednisk tid’. Några gravhögar är i dag inte kända från Högby men kan ha funnits tidigare.

Högby sn, Göstrings hd, Östergötland. hugbu 1000-talet (med runor, dvs. Høghby). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt av → hög i betydelsen ’gravhög’ och → by ’gård; by’. Enligt äldre uppgifter har det funnits ett flertal gravhögar i Högby, vilka dock nu är försvunna.

Högenorum by, Norums sn, Nordre hd, Bohuslän → Norum.

Högerud sn, Gillbergs hd, Värmland. Hudherud 1542. – Sockennamnet, som är givet efter gården Högerud nära kyrkan, innehåller → rud ’röjning’ och en ursprunglig förled Hud- med oviss innebörd.

Högestad sn, gods, Herrestads hd, Skåne. (de) Høckestethe 1256 avskr., (in) Høkestathe 1331 avskr. (avser kyrkbyn). – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller i förleden antingen fågelbeteckningen hök eller, möjligen, ett mansnamn fda. *Høki(r). Efterleden är → sta(d).

Högfors tätort, Ljusnarsbergs sn, Nya Kopparbergs hd, Västmanland. Högforssen 1684. – Tätorten har vuxit fram kring ett järnbruk. Namnet är föranlett av att Högforsälven här faller ca tio meter utför ett bergstup.

Högklev gd, Mårdaklevs sn, Kinds hd, Västergötland → Mårdaklev.

Högom by, gravfält, Selångers sn, Medelpad. (i) Hogum 1453, (j) Høgom 1496. – Namnet är dativ pluralis av → hög. Byn har namngivits efter de stora gravhögar från folkvandringstiden som finns på platsen.

Högsbo stadsdel, Göteborgs stad, Västra Frölunda sn, Askims hd, Västergötland. – Namnet avsåg ursprungligen byn Högsbo (Høgsboda 1527) och har i förleden antagits innehålla antingen mansnamnet fsv. Høk eller hemmansnamnet Högen. Efterleden är pluralis av → bod.

Högsby sn, tätort, Handbörds hd, Småland. Høxby 1337. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Det innehåller i förleden troligen namnet på en gammal centralbebyggelse *Hög. Efterleden är → by ’gård; by’. Namnet ska sannolikt ses i relation till det intilliggande Huseby (→ husaby); man har skilt mellan *Högs by och den kungliga husabyn. Båda dessa bebyggelser leder antagligen sitt ursprung från det gamla *Hög. Detta namn torde ursprungligen ha avsett en grav- och/eller tingshög på platsen. Tingsplatsen i → Handbörds härad har legat vid Högsby.

Högseröd sn, Frosta hd, Skåne. Høgzrydh 1349 sen avskr., (vdi) Høgxredh 1496 (avser kyrkbyn). – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden troligen innehåller ettdera av de forndanska mansnamnen Høk eller Høgh. Efterleden innehåller → ryd ’röjning’.

Högsjö tätort, Västra Vingåkers sn, Oppunda hd, Södermanland. – Tätorten ligger vid Högsjön, men det är snarast Högsjö gård (Högesiö gård 1415 avskr.) som givit namn åt brukssamhället Högsjö. Ortnamnet har äldst tillkommit Högsjön och betyder troligen ’den högt (uppe i skogen) belägna sjön’. Namnet Högsjö har senare också givits åt en i samma trakt belägen, 1875 öppnad järnvägsstation vid Västra stambanan, som dock inte går fram vid tätorten Högsjö.

Högsjö sn, Ångermanland. Hössijö Sokne 1535. – Socknen omtalas i källorna först på 1500-talet. Namnet anses vara identiskt med det ursprungligen likalydande bynamn (Hössijö 1535) som så småningom ersatts av Hundsjön (Hundsiö 1657). I förleden ingår troligen dialektordet hös ’kulle’ (eg. ’huvudskål’); först på 1600-talet uppträder namnformer på Hög-. Det är ovisst om namnet ursprungligen var sammansatt med ordet sjö. Om så är fallet, åsyftas snarast Mörtsjön öster om byn.

Högsrum sn, Slättbo hd, Öland. (j) Høghsrume 1360 (avser kyrkbyn). – Socknen har namn efter kyrkbyn. I förleden ingår möjligen adjektivformen högst med syftning på högt läge (strax norr om kyrkan finns landskapets högsta punkt). Efterleden är → rum ’öppen plats’.

Högstena sn, Gudhems hd, Västergötland. Høsteen 1300 (avser kyrkbyn). – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan innehålla dialektordet hös ’huvudskål’ använt om gravkullar och sten i betydelsen ’(samling av) stenar’ och då syfta på någon eller några av gånggrifterna vid byn. Förleden har i så fall omtolkats till Hög-, tidigast belagt 1380.

Högsäter sn, tätort, Valbo hd, Dalsland. j Høghæsætær 1382 (avser en gård eller by). – Socknen har sannolikt fått sitt namn från prästgården. Det innehåller adjektivet hög och → säter ’utmarksäng’. Sockenkyrkan ligger på en höjd ovanför Valboån. Tätorten har vuxit fram vid kyrkan.

Högträsk bebyggelse, Jokkmokks sn, Lappland → Allakjávrre.

Högvålen by, turistort, fjäll, Tännäs sn, Härjedalen. Högwålen 1761. – Namnet, vars förled är adjektivet hög, avsåg ursprungligen fjället och har via ett fäbodställe förmedlats till byn, som uppstod på 1700-talet. Det innehåller i efterleden dialektordet vål ’lågfjäll’.

Högås sn, Lane hd, Bohuslän. (j) Haukaassokn 1388. – Namnets efterled är ås; socknens centrala delar ligger på en åssträckning. Förleden i sockennamnet synes ursprungligen ha betecknat kyrkplatsen. Den innehåller troligen ett med verbet huka ’sitta böjd’ besläktat terrängbetecknande *hök ’hög, kulle’, en betydelse som passar väl in på terrängen vid kyrkan.

Höja sn, tätort, Södra Åsbo hd, Skåne. (ii) Hoghæ 1412. – Sockennamnet, som är givet efter kyrkbyn (numera tätort), innehåller pluralis av hög; flera höjder finns inom byn.

Höje å å, Bara, Torna, Vemmenhögs hd, Skåne. Höja 1749. – Åns namn är givet efter den redan under medeltiden omnämnda Höjebro (Høghebroo 1361 avskr.) ’den höga bron’, vilken leder över ån strax söder om Lund. För ett äldre namn på ån se → Lomma.

Hökarängen stadsdel, Stockholms stad. – Stadsdelen har namn efter gården Hökarängen (1715), ursprungligen ett torp under → Farsta. Namnets förled innehåller hökare ’livsmedelshandlare’ eller ett motsvarande mansbinamn.

Hökensås höjdrygg, Västergötland. Høkelsas 1312 avskr. – Namnet innehåller ett fornsvenskt *høkil, svarande mot det norska dialektordet høkel ’knäled på djurs bakben’ och här syftande på ett parti av Hökensås, kanske den branta norra sluttningen.

Hökerum tätort, Södra Vings sn, Ås hd, Västergötland. – Tätorten, som fått sitt namn från säteriet Hökerum (Høghrem 1389), har vuxit fram vid Hökerums järnvägsstation, anlagd vid en bansträcka som öppnades för allmän trafik 1917. Det innehåller snarast ordet rem med syftning på en höjdsträckning vid gården. Förleden synes äldst ha innehållit adjektivet hög. Hökerums järnvägsstation anlades vid en bansträcka som öppnades för allmän trafik 1917.

Hökhuvud sn, Frösåkers hd, Uppland. (in) parochia Høkhouut 1316. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Det är sammansatt av fågelbeteckningen hök och huvud. Troligen avsågs från början den bergknalle ca 500 m öster om kyrkan på vars krön gravröset Tore Höks hög ligger. Höjden har sannolikt liknats vid ett hökhuvud; jfr det på flera håll uppträdande ortnamnet Björnhuvud(et).

Höks härad hd, Halland. Høxheret ca 1300, (in) Høghshæret ca 1340. – Namnet skrivs under medeltiden omväxlande Høx- o.d. och Høghs- o.d. Motsvarande växling fortsätter under nyare tiden. Formen Höks- stabiliserar sig först under 1700-talet. Namnformerna talar snarast för att namnet innehåller ordet → hög eller ett motsvarande namn, avseende en gammal samlingsplats. Detta antagande får stöd av att en gravhög, benämnd Högen, funnits på kyrkogården i Tjärby by, under nyare tiden betygad som häradets tingsplats. Även andra gravhögar kan komma i fråga som bakgrund till namnet. Häradsnamnet har alternativt tolkats ur ett *høki ’näs’, bildat till det ord som föreligger i tätortsnamnet → Hok. Härmed skulle avses en antagen tingsplats på näset mellan Lagan och Laholmsbukten norr om Mellbystrand, där en kronopark, Höka eller Hökafältet, är belägen. Detta senare alternativ förutsätter tidigt och konsekvent bortfall av andra vokalen i den antagna genitivformen *Høkis-.

Hökåsen tätort, Hubbo sn, Siende hd, Västmanland. – Tätorten, ett yngre villasamhälle vid Badelundaåsen, har sitt namn efter ett torp. Om förleden är fågelbeteckningen hök eller möjligen ett motsvarande tillnamn är ovisst.

Hökön samhälle, by, Loshults sn, Östra Göinge hd, Skåne. Høgaøan 1555. – Namnet innehåller fågelbeteckningen hök och ö i betydelsen ’upphöjning i sankmark’. Samhället har vuxit fram kring en strax norr om byn belägen järnvägsstation, öppnad 1901.

Hököpinge sn, tätort, Oxie hd, Skåne. (in) Høkøpinge 1346 (avser kyrkbyn). – Det efter kyrkbyn givna sockennamnet innehåller i efterleden dativ singularis av fda. køping ’handelsplats’ och i förleden troligen ordet hög ’höjd’. Tätorten har vuxit fram kring en strax väster om kyrkbyn belägen järnvägsstation, öppnad 1886.

Hölebo härad hd, Södermanland. (j) Hylbohundare 1362, (j) Hølbohundare 1381. – Namnet innehåller genitiv av en plural inbyggarbeteckning, fsv. hølboar, bildad till → Hölö, som är ett gammalt bygdenamn. Det betyder alltså ’Hölöbornas hundare’ (jfr → hundare).

Höljes tätort, Norra Finnskoga sn, Älvdals hd, Värmland. Høølosse 1503. – Tätorten har vuxit fram kring gården Höljes vid Norra Finnskoga kyrka och omfattar bebyggelse på båda sidor om Klarälven. Namnet är sammansatt av dialektens hölj ’fördjupning/utvidgning av vattendrag’ och dialektordet öse ’utlopp’. Det åsyftar sannolikt det ställe där den stora älvutvidgningen vid bebyggelsen åter blir »älv» strax nedanför bron nära kyrkan.

Hölle vattenkraftverk, Fors sn, Jämtland. – Kallas också Hölleforsen. Vattenkraftverket stod färdigt 1949. Bygget utplånade flera forsar med kända namn. Kraftverkets namn kan dock inte knytas till någon av dessa, och ingenting i övrigt är känt om bakgrunden till detta tydligen nybildade namn.

Hölleforsen vattenkraftverk, Fors sn, Jämtland → Hölle.

Höllviken vik av Öresund norr om Falsterbonäset, Skåne. Hvyll 1336, Høøl 1389, Höllwijk 1684, Hölleviken 1761. – Vikens namn innehåller dialektens höl ’håla, fördjupning’, troligen med syftning på vikens djupare del.

Höllviken tätort, Rängs, Stora Hammars snr, Skytts hd, Skåne. – Samhället har vuxit fram ur sommarbebyggelse i anslutning till en järnvägsstation, som öppnades 1904 och gavs namn efter läget vid viken → Höllviken. 1943–84 kallades orten officiellt Höllviksnäs, eftersom man ville undvika sammanblandning med järnvägs- och poststationen Hörviken i Blekinge (→ Hörvik). Den sydöstra delen av tätorten utgörs av → Kämpinge.

Hölö sn, tätort, Hölebo hd, Södermanland. (jn) fundo Ecclesie Høle [’(i) Hölö prästgård’] 1279. – Detta gamla bygdenamn innehåller en bildning till dialektordet hol ’liten höjd, kulle’, syftande på de många bergknallar och småhöjder som karakteriserar bygden. Nuvarande Hölö socken återgår på två medeltida socknar, Övre och Yttre Hölö. En av dessa – troligen Yttre Hölö – har också kallats Sighridhakirkia ’Sigrids kyrka’ (in parrochia Sigredakyrkyu 1317). Vem denna Sigrid var är okänt.

Hömb sn, Vartofta hd, Västergötland. Høm sokn 1394. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det är sammansatt av hö och → hem ’boplats; gård’ och anger kanske att marken i Hömb givit rika höskördar. I skriftformen Hömb har ett etymologiskt felaktigt -b tillfogats efter mönster av äldre svenska ordformer som kamb ’kam’ och lamb ’lamm’. Det äldre genuina ortsuttalet av Hömb är hömm. Då ljudförbindelsen -mb i dialekten hade utvecklats till -mm (kamb > kamm o.d.), kunde det icke begripliga hömm uppfattas som uttalsform för ett Hömb.

Hönsan sjö, Hedemora stad, Dalarna → Hedemora.

Hönsgärde by, Husby-Långhundra sn, Långhundra hd, Uppland. Hidhinskelf 1333. – Förleden innehåller mansnamnet fsv. Hidhin. Efterleden är ett höjdbetecknande fsv. *skialf, *skiælf (besläktat med engelskans shelf ’hylla’), här troligast i en betydelse ’terrängavsats’. Byn ligger på en platåliknande höjd. Utifrån en ljudutveckling Hi-dhins - > Hens- har förleden i skrift förvrängts till Höns-, första gången dokumenterat i belägget Hönnsgell 1572. Efterleden har anslutits till ordet gärde, i dialekten uttalat jäle (med s.k. tjockt l), vilket framgår av belägget Heenssgiärde 1631. De båda urspårade lederna förekommer första gången tillsammans i belägget Hönssgiärde 1640.

Hönsäter gods, Österplana sn, Kinne hd, Västergötland. (in) Hønsætrom 1348 avskr. – Förleden innehåller troligen höns med syftning på orrar, tjädrar eller andra vilda fåglar; efterleden är → säter ’utmarksäng’.

Hönö tätort, Öckerö sn, Västra Hisings hd, Bohuslän. (j) Høynøy 1388. – Tätorten har vuxit upp kring byn Hönö, som i sin tur hämtat namnet från ön. Detta innehåller i förleden fvn. hein ’slipsten, brynsten’, syftande på öns runda, avslipade hällar. Diftongen øy (> ö) i förleden i belägget från 1388 beror på påverkan från efterledens øy. Efterleden är ö.

Hörby by, Mjällby sn, Listers hd, Blekinge. Hørby 1414. – Namnet är sammansatt av fda. *hørg, en sidoform till dialektordet → harg, som här ansetts ha kultisk betydelse, och → by ’gård; by’.

Hörby kn, samt sn och tätort, Frosta hd, Skåne. (de) Hørby 1316. – Kommunen har sitt namn efter socknen, vars namn i sin tur är givet efter den gamla kyrkbyn (nu en tätort). Namnet är sammansatt av fda. *hørg, en sidoform till dialektordet → harg, och → by ’gård; by’.

Höreda sn, Södra Vedbo hd, Småland. Høryth 1335. – Socknen har fått namn efter kyrkbyn. Eftersom det förekommer ett tiotal andra likalydande namn i Småland, kan en sammansättning *hørydh ligga till grund, syftande på ägor för höslåtter (jfr → ryd ’röjning’).

Hörja sn, Västra Göinge hd, Skåne. Hörie lehn 1510-talet sen avskr.. – Sockennamnet, som är lånat från kyrkbyn, innehåller fda. *hørg, en sidoform till dialektordet → harg.

Hörle tätort, hgd, Värnamo sn, Östbo hd, Småland . Hyrlæqwern 1360. – Tätorten har vuxit upp kring gården, som är belägen vid en fors i Lagan ( vaar strøøm Hyrlø, Hyrle strøm 1475). En vattenkvarn fanns där redan 1360. Troligen innehåller Hörle ett gammalt ånamn besläktat med ordet virvel och dialektordet hurvel ’örfil’.

Hörnefors sn i Västerbotten och Ångermanland , tätort i Västerbotten. – Socknen, utbruten 1913 ur Nordmalings socken i Ångermanland och Umeå socken i Västerbotten, och tätorten med sockenkyrkan har namn efter Hörnefors järnbruk (1775–1902). I förleden ingår Hörneå (i Hørne 1494), namn på den by vid Hörnån där bruket anlades (för stavningen -eå se → Bureå). Bynamnet är en böjd form av åns gamla namn, fsv. *Hørna, bildat till horn eller det därmed besläktade hörn, vilket syftar på vindlingar i åloppet.

Hörneå by, Hörnefors sn, Västerbotten → Hörnefors.

Hörningsholm gods, Mörkö sn, Hölebo hd, Södermanland. Hørningxholm ca 1500. – Förleden i namnet innehåller troligen ett gammalt namn, fsv. *Hyrninger, som bildats till horn i betydelsen ’utskjutande formation’ e.d. och avsett den höga udde där slottet ligger. Efterleden → holm är här troligen schablonmässig, presenterande Hörningsholm som en borg.

Hörröd sn, Gärds hd, Skåne. Hethoryd 1160-talet avskr. (osäker identifiering), Hørydt 1522. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Om avskriftsbelägget från 1160-talet är pålitligt och avser detta Hörröd (flera likalydande namn finns i Skåne) är förleden svårförklarad. Har förleden, i enlighet med belägget från 1522, ursprungligen varit Hö-, kan den tolkas som innehållande ordet hö. Efterleden innehåller → ryd ’röjning’. Jfr → Höreda.

Hörsne sn (fullständigt namnsn (fullständigt namn Hörsne med Bara), Gotland. (Jn) Hyrsne 1304. – Namnet har tolkats som en avledning till ordet horn med betydelsen ’böjning, krökning’. Det skulle i så fall syfta på den markanta krök av Hörsneån vid vilken kyrkan är belägen. Namnet kan närmast vara övertaget från en bebyggelse, av vilken gården Möllegårds nära kyrkan utgör en rest. Jfr → Bara.

Hörup sn, Ingelstads hd, Skåne. (i) Høffwerp 1491, Hoerup 1498 avskr. – Sockennamnet är givet efter kyrkbyn. Förleden är oviss. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Hörvik tätort, Mjällby sn, Listers hd, Blekinge. (udi) Hörvig 1494 avskr., Hörwiig 1570-talet. – Bebyggelsen, ursprungligen ett fiskeläge, ligger vid Hörviksviken, en vik av Östersjön. Namnets förled kan vittna om ett äldre samband med den i väster belägna byn → Hörby. Den intilliggande f.d. järnvägsstationen, öppnad 1920, kallades Hörviken (jfr → Höllviken).

Hössna sn, Redvägs hd, Västergötland. (j) Høsnom 1366. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det plurala (se inl. 3.3.1) ortnamnet innehåller troligen en bildning till fsv. høs ’huvudskål’ som höjdbeteckning. Kyrkan ligger vid höjder.

Höven by, Resele sn, Ångermanland → hov.

Höviksnäs tätort, Valla sn, Tjörns hd, Bohuslän. – Tätorten har vuxit upp kring ett fiskeläge, som ligger på ett näs. Förleden har övertagits från bynamnet Hövik (j Høyuikum 1388). Detta namn har sannolikt äldst tillkommit viken vid Höviksnäs. Förleden i det senare namnet syftar på höbärgning och ängsslåtter. Innanför viken ligger slätt- och ängsmarker.

Höör kn, samt sn och tätort, Frosta hd, Skåne. Hørg 1160-talet avskr. (avser kyrkbyn). – Kommunen har sitt namn efter socknen, som i sin tur är namngiven efter den gamla kyrkbyn (nu en tätort). Namnet innehåller fda. *hørg, en sidoform till dialektordet → harg.