Ä

Älandsbro–Ätran

Älandsbro tätort, Säbrå sn, Ångermanland. – Tätorten har vuxit fram vid den 1893 öppnade post- och järnvägsstationen. I tätortsnamnet ingår, förutom efterleden bro, bynamnet Äland (Ellandh 1535), vars förled kan vara dialektordet äle ’albestånd’. Gråal har vuxit vid Älandsfjärden och Älandsån. Alternativt kan förleden innehålla ett äldre namn på Älandsån, fsv. *Ælia, även detta en bildning till al. Efterleden i Äland är → land.

Älekulla sn, Marks hd, Västrgötland. Ællekwlle sogn 1530. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller dialektordet äle ’albestånd’ och höjdbeteckningen kull(e). Vid byn finns höjder.

Älgarås sn, tätort, Vadsbo hd, Västergötland. Elgharaas sokn 1389. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller en gammal genitivform i singularis av djurbeteckningen älg, här dock med plural syftning. Älgarås kyrka ligger på en långsträckt terrängupphöjning. Tätorten ligger i anslutning till sockenkyrkan.

Älghult sn, tätort, Uppvidinge hd, Småland. (j) Ælghwlta sokn 1380. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som innehåller djurbeteckningen älg och → hult.

Älgå sn, Jösse hd, Värmland. (j) Elgha soken 1400. – Sockennamnet är ett ursprungligt ånamn Älgån, fsv. *Ælgha, sammansatt av älg och å. Detta namn har troligen, innan det överfördes till socknen, kommit att beteckna en gård vid åns mynning, en föregångare till → Stommen.

Älmeboda sn, Konga hd, Småland. (ij) Ælmabodha sokn 1378. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller fsv. *ælme ’almdunge’. Efterleden är pluralis av → bod.

Älmhult kn, samt tätort, Stenbrohults sn, Allbo hd, Småland. – Kommunen har fått namn efter tätorten, som vuxit fram kring industrianläggningar och den 1862 öppnade järnvägslinjen. Namnet, som ursprungligen tillkommit en gård (i Almhult 1545, i Elmhultt 1667), innehåller trädbeteckningen alm, senare fsv. *ælme ’almdunge’, och → hult.

Älmsta tätort, Väddö sn, Väddö och Häverö skg, Uppland. (j) Elmestadha 1409. – Tätorten har fått sitt namn efter byn Älmsta. Det innehåller i förleden möjligen fsv. *ælme ’almdunge’. Efterleden är → sta(d).

Älta tätort, Nacka stad, Södermanland. (ij) Elpthæ 1397 (avser en gård). – Ortnamnet avsåg äldst Ältasjön och har via herrgården Älta förmedlats till tätorten. I namnet ingår ett fornsvenskt *ælm(p)t ’svan’, som i olika former uppträder i en rad ortnamn. Namnet betyder således ’Svansjön’.

Ältamåla bebyggelse, Sillhövda sn, Medelstads hd, Blekinge → måla.

Älvdalen kn, samt sn, tätort, Dalarna. (tiil) Elffuedalen 1525. – Tätorten är framvuxen vid kyrkan. Socknen bröts ut ur Mora socken 1586. Älvdalen fungerade dessförinnan som bygdenamn med syftning på Österdalälvens dalgång.

Älvdals härad hd, Värmland. (j) Elwedalen 1415. – Bygden och det därefter benämnda häradet har namn efter den äldsta bygdens läge i Klarälvens dalgång. Ett äldre namn på den södra delen av häradet var Ekshärad (Ekes hærad 1300-talets slut), bevarat som namn på socknen → Ekshärad.

Älvestad sn, Bobergs hd, Östergötland. Ælluistadhum 1323. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Förleden kan innehålla ett mansnamn fsv. *Ælve. Efterleden är → sta(d).

Älvkarleby kn, samt sn och tätort, Örbyhus hd, Uppland. (in) Eluekarlebui 1100-talets senare del (avser byn). – Namnet, som ursprungligen avsåg en by, innehåller i förleden en inbyggarbeteckning fsv. ælvakarlar, syftande på befolkningen kring Dalälvens nedersta lopp. Efterleden är → by ’gård; by’.

Älvros sn, tätort, Härjedalen. Ælfuar os 1273 avskr. – Tätorten har fått namn efter kyrkbyn och socknen. Namnet är sammansatt av en gammal genitivform av älv samt os ’mynning’. Det betyder således ’älvmynningen’ och syftar på Norrälvens utflöde i Ljusnan.

Älvsbacka sn, Nyeds hd, Värmland. – Socknen bröts ut ur Nyeds socken 1819 och fick sitt namn efter järnbruket Älvsbacka, som anlagts 1642 vid en mellan sjöarna Gräsmången och Lersjön belägen gård med detta namn (Eldzbacken 1600, Elfzbacken 1601, Elofzbacken 1610). Namnets förled utgörs sannolikt av mansnamnet Elov. Efterleden innehåller backe, äldst i singularis, senare med form på -a efter mönster av plurala ortnamn (se inl. 3.3.1). Järnbruket har också kallats Östanås, då det delvis också var beläget på ägorna till gården Östanås. Dess namn (Östanå 1609, Östannå eller Brännåss 1637, Östanåås el. Brenås 1652) löd ursprungligen Östanå efter läget öster om en å; det omformades senare i anslutning till gårdens nu ej längre brukade alternativnamn Brännås, där förleden är dialektens bränna ’svedjefall’.

Älvsborgs fästning förr slott och fästning, Göteborgs stad, Västergötland. Eluesborg(h) 1366. – Älvsborg innehåller troligen ett fornsvenskt *ælføse ’älvmynning’ och namnet betyder då ’borgen vid älvens (Göta älvs) utlopp’.

Älvsborgs län f.d. län, – Länsnamnet är bildat till borg- eller fästningsnamnet Älvsborg (→ Älvsborgs fästning) vid Göta älvs mynning. Då länet inrättades 1634, ingick även västgötadelen av → Göteborgs och Bohus län. Länet ingår nu i → Västra Götalands län.

Älvsby sn, Norrbotten. – Namnet har troligen tillkommit vid bildandet av Älvsby kapellag 1781, jfr → Älvsbyn. Det syftar på läget vid Piteälven.

Älvsbyn kn, tätort, Norrbotten. – Namnet är bestämd form av → Älvsby. Det är samlingsnamn för de tre byarna Ytterbyn, Nederbyn och Övre byn. Det umesamiska namnet är Ientjavállie ’Ängsvallen’.

Älvsered sn, tätort, Kinds hd, Västergötland. (i) Eleffzredh sochn 1417. – Tätorten är framvuxen kring sockenkyrkan och en år 1896 inrättad och efter socknen namngiven järnvägs- och poststation. Socknen har namn efter den tidigare kyrkbyn, nu kallad → Stommen (Älvsered Stommen), 2 km från tätorten. Där vittnar en ödekyrkogård om läget för den medeltida kyrkan. Förleden innehåller mansnamnet fsv. Elef. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Älvsjö stadsdel, Stockholms stad. Elffuesio 1461 (avser gården). – Ortnamnet är övertaget från gården Älvsjö, vars byggnader ännu finns kvar invid mässområdet och stationen. I förleden har man velat se ett mansnamn fsv. *Ælve, en tolkning som dock får betraktas som osäker. Senare leden är sjö, syftande på den nu försvunna Brännkyrkasjön eller Kyrksjön vilken låg öster om gården och söder om Brännkyrka kyrka.

Älvsnabben ö, Muskö sn, Sotholms hd, Södermanland. – Namnet finns upptaget redan i den beskrivning av segelleden längs Sveriges östkust (upp till Arholma) som finns bevarad i kung Valdemars jordebok från mitten av 1200-talet (avskr. ca 1300). Namnet skrivs där Alæsnap. Efterleden innehåller ordet nabb ’spets’, ’något utskjutande’, som är väl styrkt i ortnamn från östkusten med syftning på uddar o.d. Förleden har antagits innehålla djurbeteckningen älg; namnet skulle då vara ett jämförelsenamn med innebörden ’udden som liknar en älgmule’. Alternativt kan förleden innehålla dialektordet äle ’aldunge’.

Älvsåker sn, Fjäre hd, Halland. (j) Elzhager sogen 1461 avskr. – Socknen har övertagit namnet från kyrkbyn. Förleden tycks innehålla mansnamnet fda. Elef. Efterleden är → åker. Stavningen Elfs-, senare ändrad till Älvs-, är belagd först 1825.

Älvängen tätort, Starrkärrs sn, Ale hd, Västergötland. Elfängen 1897 (avser järnvägsstation), Älfängarna 1897 (avser ägomark). – Tätorten är framvuxen kring en 1885 tillkommen post- och järnvägsstation. Den namngavs efter läget på åkrar, längre tillbaka ängar, vid Göta älv.

Ämtervik, Västra, Östra snr, Frykdals hd, Värmland → Västra Ämtervik och → Östra Ämtervik.

Äne by, Kvinnestads sn, Gäsene hd, Västergötland → vin.

Äng tätort, Barkeryds sn, Tveta hd, Småland. Änngh 1542. – Tätorten har vuxit fram vid industrianläggningar på orten. Namnet, som ursprungligen tillkommit en gård, innehåller ordet äng.

Ängby, Norra, Södra stadsdelar, Stockholms stad. – Stadsdelarna är byggda på mark tillhörig säteriet Stora Ängby (i Engiaby 1409). Namnet innehåller äng och → by ’gård; by’.

Änge tätort, Offerdals sn, Jämtland. – Tätorten har namn efter den intilliggande byn Änge, (i Ængiom 1420-talet). Det innehåller en pluralform (se inl. 3.3.1) av änge ’ängsmark’.

Ängelholm kn, stad, Skåne. Engelholm 1516 avskr. – Stadens namn kan innehålla ett ord fda. *ængil ’krökning’ eller ’förträngning’. Det syftar i så fall antingen på den markerade krök som Rönne å bildar runt stadens äldsta delar eller på den kraftiga förträngningen av den därav bildade landtungan. Efterleden är sannolikt schablonmässigt given i anslutning till äldre borgnamn på → holm; någon försvarsanläggning på platsen har aldrig funnits.

Ängelsberg samhälle, Västervåla sn, Gamla Norbergs bergslag, Västmanland. (i) Ænglikobygning 1399. – Bebyggelsen har vuxit fram kring ett gammalt järnbruk och en strax söder därom belägen järnvägsstation, öppnad 1876. Namnets ursprungsform innehåller det under medeltiden från lågtyskan inkomna mansnamnet Ænglika och → benning ’(hytt)byggnad’. Den ombildade förledsformen Ängels- uppträder äldst 1680 (Engelsbenning), och 1754, i en topografisk beskrivning över Västmanland, omtalas järnbruket som Engelsbärg eller Englikbenning. Den officiella namnformen i jordregistret ändrades först 1963 från Englikbenning till Ängelsberg.

Ängeltofta gods, Barkåkra sn, Bjäre hd, Skåne. Engelthoffte 1624. – Namnet kan i förleden innehålla mans-namnet fda. Engli. Efterleden innehåller toft, en sidoform till → tomt.

Ängersjö sn, Hälsingland. Ängelsio 1542. – Denna unga socken har namn efter kyrkbyn belägen vid Ängersjön, i sin tur namngiven efter sin utloppså Ängran (Ängraån, Ängerån). Åns namn kan återföras på ett ord, som är bildat till dialektordet ång ’trång’. Det syftar på att ån i sitt nedre lopp skurit sig ned i en kanjonliknande dal med höga och branta sidor.

Ängran å, Ängersjö sn, Hälsingland → Ängersjö.

Ängsvik tätort, Värmdö sn, Värmdö skg, Uppland. – Ortnamnet är övertaget från det gamla komministerbostället. Namnet har ursprungligen avsett den innersta delen av Trattfjärden vid vars botten ängsmarker breder ut sig.

Ängsö sn, gods, Yttertjurbo hd, Västmanland. (in) Engsyo 1272 (avser ön), Ængsøø 1307 (avser ön). – Detta ursprungliga önamn (nu Ängsön) är sammansatt av genitiv av änge ’ängsmark’ och ö.

Äppelbo sn, tätort, Dalarna. (i) Æplabodom 1417 avskr. – Tätorten består av byar vid kyrkan. Namnet, som ännu 1595 avsåg en by i Järna socken men 1620 uppträder som sockennamn, har ursprungligen syftat på fäbodar, varav efterledens plurala form av → bod. I förleden ingår ordet äpple, här kanske med syftning på en blickfångande vildapel eller ett apelbestånd.

Äppelviken stadsdel, Stockholms stad. – Stadsdelsnamnet, övertaget från en mindre bebyggelse (Äppelwiken 1754), innehåller orden äpple och vik och har ursprungligen avsett viken mellan Mälarparken och Borgberget. Den närmare bakgrunden till namnet är dock ej känd.

Ärentuna sn, Norunda hd, Uppland. (in) Ernetunum 1316. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn. Efterleden är → tuna. Förleden är flertydig och kan bl.a. innehålla ett fsv. *ærn ’grusö, grusig mark’ (→ arin), syftande på terrängen vid kyrkbyn. Alternativt har förleden sammanhållits med den i → Härnevi.

Ärja tätort, Åkers sn, Åkers hd, Södermanland. – Ärja var under medeltiden också namnet på en socken (ecclesie de Arem 1275). Namnets förled innehåller en motsvarighet till fvn. ari ’örn’. Den markerade höjd där byn ligger har troligen varit ett tillhåll för örnar under forntiden. Efterleden är → hem ’boplats; gård’.

Ärla sn, tätort Österrekarne hd, Södermanland. Ærlæsokn 1278. – Sockennamnet åsyftar stenbunden backterräng vid kyrkplatsen. Det innehåller dialektordet äril (eller dess sidoform ärle) ’härd; ugnsbotten, bottensten i (bak)ugn; småstenig jord, grusblandad alv’ e.d. Den efter socknen namngivna tätorten, som ligger i en annan del av socknen än kyrkan, har vuxit fram kring Ärla järnvägsstation, öppnad 1895.

Ärlinghundra härad hd, Uppland. (de …) Arlenningiahundære 1298 avskr., (in) prouincia Aarland 1316, Prouincia Arlendahundæri 1344. – Arland är namn på en gammal bygd, som inordnats i hundaresorganisationen (→ hundare). Till Arland har bildats två olika fornsvenska inbyggarbeteckningar, dels arlændar, dels arlænding(i)ar, och med dessa inbyggarbeteckningar har bildats nya namn på hundaret, Arlænda hundare och Arlænding(i)a hundare, dvs. ’Arlandsbornas hundare’. Arland har tilltalande härletts ur ett äldre *Ardhland ’åkerland’ (jfr land), med motsvarigheter i tyska och fornengelska ord. Det är ovisst vilket område som gett upphov till bygdenamnet Arland och hur stort det varit. Häradsnamnet ingår i sockennamnet → Husby-Ärlinghundra. Det har övervägts att kyrkbyn i Husby-Ärlinghundra socken skulle vara det ursprungliga Arland, men dess namn, fsv. Husaby Arland, är nog snarare att uppfatta som ’husabyn i Arland’ än som ’husabyn (som heter) Arland’ (jfr → husaby). Arland har inspirerat till flygplatsnamnet → Arlanda. Fsv. Arlænding(i)a hundare har utvecklats till det moderna Ärlinghundra, där namnelementet hundare lever kvar i hundra. Formen med ä-ljud i namnets början, som tidigast är betygad från 1300-talets slut (Ærlenningia hundare 1392), beror på en dialektal övergång a > ä framför r + konsonant.

Ärnevi by, Funbo sn, Rasbo hd, Uppland → Härnevi.

Ärtemark sn, Vedbo hd, Dalsland. Aretamarkh 1330-talet, Artamark 1531. – Namnet har tolkats som ’(den del av) Markerna som ligger vid sjön Ärtingen’. Ärtemark innehåller med denna tolkning ett om Ärtingen tidigare brukat namn fsv. *Arte < *Alpte (till en motsvarighet till fvn. alpt ’svan’). Ordet mark betyder bl.a. ’gränsskog’ (jfr → Nordmarks härad).

Äs gods, Julita sn, Opphunda hd, Södermanland → Äsköping.

Äsköping tätort, Julita sn, Oppunda hd, Södermanland. Äs köping 1899. – Tätorten återgår på en mindre bebyggelse. Namnet har varit i bruk åtminstone sedan 1870-talet. Förledens anknytning till det närliggande godset Äs har helt eller delvis sin bakgrund i att postkontoret 1834 flyttades från godset till nuvarande Äsköping, dock med bibehållande av namnet Äs (ändrat till Julita 1918). Efterleden i Äsköping syftar säkerligen på samhällets funktion som marknadsplats och torde också ha tillagts för att skilja orten från godset. Godsnamnet (Ess 1535) betyder ’ås’ med syftning på läge vid en rullstensås.

Äspered sn, tätort, Ås hd, Västergötland. Esperuth sokn 1409. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller dialektordet äspe ’aspbestånd’ och i efterleden → rud ’röjning’ eller det liktydiga → ryd.

Äsperöd tätort, Vanstads sn, Färs hd, Skåne. – Tätorten har vuxit fram på ägorna till byn Björkeröd kring en järnvägsstation, öppnad 1866. Järnvägsstationen namngavs emellertid av okänd anledning i stället efter den öster därom belägna byn Äsperöd i Tranås socken, Ingelstads härad. Dess namn (in Esperuth 1300-talets senare del) är sammansatt av dialektordet äspe ’aspbestånd’ och → rud ’röjning’.

Äsphult sn, Gärds hd, Skåne. Espholt Len 1498 (avser ett distrikt av oviss omfattning). – Sockennamnet, lånat från kyrkbyn, är sammansatt av dialektordet äspe ’aspbestånd’ och → hult.

Äspinge sn, Frosta hd, Skåne. (in) parrochia Æspingæ 1289 avskr. – Socknen har sitt namn efter kyrkbyn. Det är en bildning med → -inge till trädbeteckningen asp eller dialektordet äspe ’aspbestånd’ eller till ett ortnamn innehållande något av dessa ord.

Äsplunda gods, Rinkaby sn, Glanshammars hd, Närke. (j) Espelund 1386. – Äsplunda blev säteri på 1610-talet och namnet övertogs från byn Äsplunda. I förleden ingår dialektordet äspe ’aspbestånd’. Efterleden, som under medeltiden omväxlande skrivs med singular och plural form (se inl. 3.3.1), innehåller lund ’skogsdunge’.

Äspö sn, Vemmenhögs hd, Skåne. (de) Espe 1388. – Sockennamnet, givet efter kyrkbyn, innehåller dialektordet äspe ’aspbestånd’ med senare ombildning till -ö.

Ätran tätort, Gunnarps sn, Faurås hd, Halland. – Tätorten är framvuxen kring järnvägsstationen Ätran, som 1887 inrättades i byn Esered. Namnet förklaras inte bara av stationens läge vid ån → Ätran utan också av att det främsta syftet med järnvägslinjen mellan stationerna Ätran och Fegen, den senare i samma socken, var att skapa en förbindelse mellan flottningslederna i ån Ätrans och sjön Fegens vattensystem.

Ätran å, Halland och Västergötland. (ultra [’på andra sidan’]) Ethra 1283. – Ån är omnämnd första gången 1177. Namnet har grundbetydelsen ’något svällande’ och är besläktat med ordet etter ’gift; var (i böld eller sår)’. Alltså kan det tolkas som ’den översvämmande (ån)’.