Å

Å–Åtvidaberg

Å sn, Björkekinds hd, Östergötland. Aa 1349. – Socknen tycks snarast ha fått sitt namn därav att dess gamla kyrka låg vid Gisselöån. Under medeltiden kallades socknen också Abo sokn ’Åbornas socken’.

Åby sn, Norra Möre hd, Småland. Aby 1318. – Sockennamnet är övertaget från kyrkbyn och betyder ’gården/ byn vid ån’, dvs. Åbyån som rinner mellan byn och kyrkan. Byn har i äldre tid legat närmare ån än i dag.

Åby tätort, Tjureda sn, Norrvidinge hd, Småland. Scriptum Aby 1403. – Tätorten är framvuxen ur herrgården Åby. Namnets förled åsyftar den korta ån mellan Skavenässjön och Helgasjön. Efterleden är → by ’gård; by’.

Åby tätort, Kvillinge sn, Bråbo hd, Östergötland. (i) Aby 1466. – Tätorten återgår på en by. Förleden är å med syftning på läget vid Pjältån (Hultån). Efterleden är → by ’gård; by’.

Åby byar, Stora Åby och Ödeshög snr hd, Lysings hd, Östergötland → Stora Åby.

Åbyggeby tätort, Hille sn, Gästrikland. (ij) Abyggiaby 1432. – Tätorten är framvuxen ur en by, belägen på ömse sidor av Testeboån. Förleden innehåller genitiv av fsv. *abyggiar (till fsv. a ’å’) ’åbor, folk som bor vid en å’. Efterleden är → by ’gård; by’.

Åbyn by, Byske sn, Västerbotten → Åbyälven.

Åbytorp tätort, Kumla sn, Kumla hd, Närke. Åbytorp 1600. – Tätorten har vuxit fram på marken till Åbytorp, vars namn i efterleden innehåller → torp ’nybygge’. Åbytorp har tagits upp som nybygge under byn Åby (i Aby 1415), som ligger vid en liten å.

Åbyälven älv, Lappland, Norrbotten och Västerbotten. Åby Elf 1736. – Förleden innehåller bynamnet Åbyn (Åbyn 1539) i Byske socken i Västerbotten. Byn ligger vid Åbyälven nära dess utlopp i Bottenviken. Namnet Åbyn syftar på läget vid älven och visar att denna enligt känt norrländskt språkbruk kallats för å, något som också framgår av belägget Åby ån 1789.

Ådals-Liden sn, Ångermanland. (De) Lidh 1344. – Namnet Liden är bestämd form singularis av fsv. lidh ’bergssluttning, lång sluttning eller backe’, här möjligen med betydelsen ’nipa, brant älvbrink’. Ursprungligen har sockennamnet kanske betecknat den på Kyrkjorden liggande Prästnipan. Ådals lades till 1886 för att skilja namnet från → Liden i Medelpad. Ådalen avser Ångermanälvens floddal.

Åflo by, Offerdal sn, Jämtland → Offerdal.

Åhus sn, tätort, Villands hd, Skåne. Aos 1286 avskr. – Namnet är en ursprunglig sammansättning av fda. a ’å’ och os ’mynning’, med syftning på läget vid mynningen av Helge å. Åhus var stad fram till 1617. Den nuvarande namnformen på -hus har föreslagits bero på påverkan från lågtyskan genom Hansans inflytande i staden under medeltiden men förklaras enklast som en omtolkning efter att ordet os inte längre var levande i språket och genom det faktum att en borg, ett befäst hus, fanns här redan vid 1100-talets senare hälft.

Åkarp tätort, Burlövs sn, Bara hd, Skåne. Acathorpi 1100-talets mellersta del. – Tätorten har utvecklats ur en by. Namnet innehåller mansnamnet Åke och → torp ’nybygge’.

Åkarp, Norra, Södra snr, Skåne → Norra Åkarp och → Södra Åkarp.

åker Substantivet åker hör samman med verbet åka, i sin tur besläktat med latinets agere ’driva’. Man har antagit att åker ursprungligen betecknat en plats där man drev boskapen i bet, en etymologi som dock rymmer flera frågetecken. I svenska ortnamn har ordet säkert i flertalet fall sin nuvarande betydelse, dvs. ’odlad mark’. I bebyggelsenamn uppträder det under formen -åkra/Åkra i Sydsverige och -åker/Åker i Mellan- och Nordsverige, en uppdelning som dock är av sent datum. Namnen förekommer i Sverige överallt där jordbruk bedrivits, och förlederna beskriver oftast åkerns karaktär eller läge. De kan syfta på själva jorden, t.ex. Leråkra, Skarpåker (skarp ’torr, ofruktbar’ o.d.), Sandåkra och → Haraker, eller åkerns form som i Bredåker och Långåker. Vanligt är också att förleden anger åkerns relativa läge, så t.ex. i → Söderåkra, → Uppåkra och Utåker I → Mälsåker anges det absoluta läget (vid Mälaren). Andra fall, som t.ex. Aspåker och Apelåker, tar fasta på vegetation vid eller kring åkern; däremot är förleder som syftar på odlade grödor ovanliga. Flertalet bebyggelsenamn på åker/åkra går tillbaka på gamla ägonamn. De har således från början avsett vanliga åkrar för att senare överföras på bebyggelser, som anlagts i anslutning till dessa. En delvis annan bakgrund har de namn där ett gudanamn ingår i förleden, t.ex. → Frösåkers härad, → Odensåker, → Torsåker och → Ulleråkers härad. Dessa namn syftar på åkrar som brukats rituellt och som verkar ha haft betydelse för större områden. Detta framgår bl.a. av att de ofta ingår i distriktsnamn men inte i namn på någon känd bebyggelse. Även det osammansatta Åker/Åkra har säkert i vissa fall syftat på sådana åkrar, liksom troligen en del sammansatta namn som Vingåker (→ Västra Vingåker), → Österåker och → Jönåker. Det flera gånger uppträdande häradsnamnet → Åkerbo härad torde likaså utgå från en helig åker i anslutning till respektive distrikts samlingsplats. De flesta bebyggelsenamn på åker/åkra har bildats under förhistorisk tid, men då det rör sig om ett ännu levande ord, kan namn av denna typ i praktiken bildas än i dag. Litteratur: Stefan Brink, Political and social structures in early Scandinavia. A settlement-historical pre-study of the central place, i Tor 28 (1996), s. 264–65; Bengt Pamp, Ortnamnen i Sverige. 5 uppl. (1988), s. 40–41; Per Vikstrand, Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen (2001), s. 366–85; dens., Några tankar om de sakrala åker-namnen och om ortnamnskronologi, i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2002, s. 19–38.

Åker sn, Östbo hd, Småland. (de) Aker 1299. – Socknen synes ha fått namn efter kyrkbyn. Det innehåller → åker.

Åker sn, Åkers hd, Södermanland. Akir 1280. – Socknen har troligen fått sitt namn från en gammal samlingsplats för → Åkers härad, en åker belägen vid kyrkan och prästgården Tuna (→ åker).

Åkerbo härad hd, Västmanland. Akerbohunderi 1326. – Hundaresnamnet är att sammanhålla med by- och sockennamnet → Medåker. Förleden i Akerbo(a), genitiv av inbyggarbeteckningen fsv. akerboar, syftar på en samlingsplats på eller vid en åker, som kan ha haft en funktion i den förkristna kulten (→ åker). Denna åker är otvivelaktigt den som gett upphov till bynamnet Medåker. Strax öster om Medåkers by, på grannbyn Ödesbergas mark, låg hundarets medeltida tingsplats, Eklöt (jfr → hundare).

Åkerbo härad hd, Öland. (j) Agerbo heriitt 1504. – Förleden i den i häradsnamnet ingående inbyggarbeteckningen, fsv. akerboar, syftar på en samlingsplats på eller vid en åker (→ åker), som troligen haft en funktion i den förkristna kulten. Denna åker har lokaliserats till byn Källa, med de två kullarna Åkersberg och Tingskullen i närheten av byn Vi (→ vi ’helig plats, kultplats’).

Åkerbo härad hd, Östergötland. (jn) Akerboahærædh 1315 avskr. – Det har övervägts huruvida förleden i den i häradsnamnet ingående inbyggarbeteckningen, fsv. akerboar, syftar på åkerbygden i häradet på Östgötaslätten eller på en samlingsplats på eller vid en åker (→ åker). Tre andra härad med likalydande namn, varav ett med varianten → Åkers härad, syftar alla otvivelaktigt indirekt på samlingsplatser, som kan haft samband med den förkristna kulten, och så är efter all sannolikhet också fallet med det östgötska namnet. Var den namnlåtande samlingsplatsen har legat är dock ovisst. Den medeltida tingsplatsen låg i Skavestad i Törnevalla socken.

Åkerby sn, Bälinge hd, Uppland. (in) Aakerby 1316. – Namnet är övertaget från kyrkbyn. Det är sammansatt av → åker och → by ’gård; by’.

Åkersberga tätort, Österåkers sn, Åkers skg, Uppland. – Ortnamnet avsåg ursprungligen en järnvägsstation på Stockholm–Roslagens järnvägar (Roslagsbanan), anlagd på byn Bergas mark kring sekelskiftet 1900. Sockennamnet → (Öster)Åker har tillagts för att skilja namnet från andra stationer med namnet Berga. Namngivningen kan också ha påverkats av att en poststation i socknen hette Åkersberg.

Åkers härad hd, Södermanland. Akirbohundare 1348; (j) Akirs hundare 1384. – Hundaresnamnet (→ hundare) uppträder under medeltiden i två former, Akers hundare, med genitiv av Aker, resp. Akerbo hundare, med genitiv pluralis av en därtill bildad inbyggarbeteckning, fsv. akerboar. Av de båda formerna Åkers och Åkerbo, som växlar ännu under 1500-talet, har den förra så småningom segrat. Aker syftar otvivelaktigt på det Aker som ligger till grund för sockennamnet → Åker i Åkers härad. Någon bebyggelse med detta namn är inte känd, utan namnet avser av allt att döma en samlingsplats för hundaret, som kan ha haft samband med den förkristna kulten, en plats som senare vid sockenbildningen såsom kyrkplats också legat till grund för sockennamnet.

Åkers krutbruk brukssamhälle, Åkers sn, Åkers hd, Södermanland → Åkers styckebruk.

Åkers styckebruk tätort, Åkers sn, åkers hd, Södermanland. Åkers Järn och Styckebruk 1715. – Tätorten återgår på bebyggelse dels kring ett bruk, dels kring en 1895 inrättad post- och järnvägsstation. Bruket fick i mitten av 1600-talet rätt att tillverka s.k. stycken, dvs. gjutjärnskanoner, därav styckebruk. På annat håll i socknen upptogs vid samma tid kruttillverkning vid Åkers krutbruk (Åkers Kruutbruuk 1715). Samhället Åkers krutbruk har på senare tid införlivats med tätorten Åkers styckebruk.

Åkerö gods, Bettna sn, Oppunda hd, Södermanland. Akærø 1281. – Slottet har fått sitt namn från den ö i sjön Yngaren där det ligger. Åker har här sannolikt den vanliga betydelsen ’åker(mark)’, även om det inte är uteslutet att önamnet innehåller detta ord i en mycket gammal betydelse av ’betesmark’ (→ åker).

Åkeshov stadsdel, slott, Stockholms stad. Åkeshof 1663 (avser slottet). – Ortnamnet innehåller mansnamnet Åke efter slottets byggherre riksmarsken Åke Axelsson Natt och Dag; efterleden är ett tidigt exempel på -hov använt som ett nobiliserande tillägg, vilket anger platsens karaktär av herresäte (jfr → Sturehov).

Ål sn, Dalarna. (i) Aall 1325 avskr., (j) Aal 1386. – Namnet innehåller svenska dialekters ål i betydelsen ’strimma, (jord)remsa’ m.m. i terrängbetecknande användning, här med syftning på en markant höjd, kallad Skolberget, strax väster om sockenkyrkan och prästgården. Det är osäkert om namnet vid sockenbildningen bars av en bebyggelse på platsen.

Åland sn, Hagunda hd, Uppland. (de) Olanun 1220. – Sockennamnet har övertagits från kyrkbyn, nuvarande Väster- och Österby. Det har tolkats som en bildning med den negerande förstavelsen o- till dialektordet lana, lane ’stig, väg’ och skulle syfta på dåliga vägförbindelser i eller till trakten. Enligt ett mer tilltalande förslag skulle det röra sig om ett äldre namn på Sävaåns övre lopp, kanske samhörigt med dialektordet ol ’rem’ i en äldre betydelse ’böjning’.

Ålands hav havsområde mellan Uppland och Åland, (trans) mare Aland [’(över) Ålands hav’] ca 1300, Alandz haff ca 1340. – Namnet kan tolkas som ’havet (på vilket man färdas) mot eller till Åland’ eller ’havet på vilket man färdas förbi Åland’, i sistnämnda fall vid färd längs svenska kusten. Namnet, som också brukas av ålänningar och andra finlandssvenskar, är givet ur ett västligt perspektiv.

Ålberga tätort, Kila sn, Jönåkers hd, Södermanland. (i) Alabærghom 1401. – Tätorten är framvuxen vid en post- och järnvägsstation, benämnd Ålberga. Vid inrättandet av denna 1915 ändrades namnet på den vid Ålberga gård år 1875 tillkomna poststationen från Ålberga till Ålberga gård. Gården är belägen 3 km nordväst om järnvägsstationen. Förleden innehåller möjligen fiskbeteckningen ål. Enligt uppgift från 1560 har ålfiske bedrivits i en å vid Ålberga (gård). Efterleden är plural form (se inl. 3.3.1) av berg.

Ål(e)bäcken bäck, Västra Tollstads sn, Lysings hd, Östergötland → Alvastra.

Åled tätort, Enslövs sn, Tönnersjö hd, Halland. Åhledh 1693. – Tätorten är framvuxen kring en järnvägsstation vid en 1877 öppnad linje. Både järnvägsstationen och den 1874 inrättade poststationen fick först heta Enslöv efter socknen, men namnet ändrades 1884 till Åled, säkerligen på grund av förväxlingsrisk med något annat stationsnamn, snarast Eslöv i Skåne. Det nya namnet togs från en närbelägen gård. I förleden ingår ordet å med syftning på läget nära Nissan. Efterleden är säkerligen led ’(landsvägs)grind’. 1–2 km öster om Åled efter vägen genom kyrkbygden finns två gårdar, vilkas namn, Ledet och Skogsled, från början också bör ha syftat på grindar.

Ålem sn, Stranda hd, Småland. (in) Alem 1304. – Sockennamnet, övertaget från kyrkbyn, är sammansatt med → hem ’boplats; gård’, här kanske ’bygd’. Förleden innehåller ett flertydigt ål som här kan betyda ’långsträckt höjd’ och syfta på Högsbyåsen. I så fall torde namnet från början ha avsett ett större område längs Alsteråns nedre lopp. Alternativt kan betydelsen vara ’ränna; vattenfåra’ och syfta på en eller flera sidofåror av Alsterån. Tätorten har närmast fått namn av järnvägsstationen Ålem på banan Kalmar–Berga, öppnad 1897.

Ålidbacken område, Umeå stad, Västerbotten → Ålidhem.

Ålidhem förs., stadsdel, Umeå stad, Västerbotten. – Församlingen bildades 1971 genom utbrytning från Umeå stadsförsamling. Namnet skapades i anslutning till Ålidbacken, namn på det område där församlingens kyrka byggdes, förr också kallat Åliden, dialektalt Ålia (Ålibacken eller Ålia 1800). Orden ålid och ålidbacke har i norrländskt språkbruk betydelsen ’bergssluttning mot älv’ (i bl.a. Norrland syftar ordet å ofta på älvar). Området utgörs av en bergssluttning mot Umeälven. Efterleden hem i Ålidhem anknyter till Sofiehem och Karlshem nära Ålidbacken samt Berghem, Fridhem och Mariehem inom samma del av staden. Dessa ingår i en kategori av stereotypa bebyggelsenamn, som fått stor spridning i nyare tid.

Ålleberg berg, Västergötland. Aldubiærgh ca 1325. – Ortnamnet innehåller troligen dialektordet ålla (fsv. *alda) ’avlång fördjupning eller urgröpning, t.ex. i ett berg’. Förleden kan åsyfta en påfallande fördjupning vid bergets norra ände.

Ållonö gods, Östra Stenby sn, Östkinds hd, Östergötland. Oløø 1383, Ollenö 1567 avskr. – Godsets gamla namn är Olö. Olö har fordom utgjort en halvö i Bråviken, varpå efterleden ö syftar. På Olö uppfördes under slutet av 1500-talet en sätesgård, som gavs namnet Ållonö. Det nya namnet är snarast att se som en nobilisering i anslutning till den ädla ekens frukt. På 1600-talskartor markeras både Olö och Ållonö, och platsen för det gamla Olö har kommit att kallas för Oletomt, med tomt i betydelsen ’ödetomt’ (jfr → tomt). Olö innehåller dialektordet ol ’rem’, här syftande på en långsträckt höjdrygg som karakteriserat den forna halvön.

Ålsten stadsdel, Stockholms stad. Alasten 1400-talet. – Stadsdelen har fått namn efter gården Ålsten. Namnet avsåg ursprungligen ett omkring 8 m högt flyttblock beläget nära stranden ca 350 m väster om gården. Förleden kan innehålla fiskbeteckningen ål och syfta på ålfångst vid blocket, som i äldre tid (med högre vattenstånd) har legat i vattnet.

Ålstorp bebyggelse, Västra Karaby sn, Harjagers hd, Skåne. – Denna unga bebyggelse (nu en del av tätorten → Hofterup) har vuxit fram på ägorna till byn Ålstorp (in Alsthorp 1200-talets mellersta del). Namnet innehåller i förleden troligen mansnamnet fda. *Alef, en sidoform till svenskans Olof. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Åman å, Västerbotten → Åmsele.

Åmmeberg tätort, Hammars och Lerbäcks snr, Sundo hd, Närke. Ååmeberg 1544. – Tätorten har vuxit fram kring ortens zinkgruvor. Namnet är bildat till Åmmekvarn (prope Amoqwærn 1388), vars förled är genitiv av fsv. *Ama, namnet på den å vid vilken kvarnen legat. Ånamnet betyder ungefär ’den dimmiga, den rykande’.

Åmot tätort, Ockelbo sn, Gästrikland. Åmott 1557 (avser ett torp). – En mindre bebyggelse gav namn åt Åmots järnbruk som fick privilegier 1710. Tätorten har utvecklats ur bebyggelsen kring bruket. Namnet innehåller fsv. *amot ’sammanflöde av åar’ (fsv. a ’å’, mot ’möte’). Åmots tätort ligger där Kölsjöån och Bresiljeån rinner ihop och bildar Testeboån.

Åmotfors tätort, Eda sn, Jösse hd, Värmland. Amoth 1355 avskr. – Tätorten har sitt namn efter gården Åmot i samhällets södra del. Namnet innehåller fsv. *amot ’sammanflöde av åar’ (fsv. a ’å’, mot ’möte’). Åmotsälven, som rinner från Bysjön och nu mynnar i Nysockensjön har tidigare troligen runnit samman med Kroppstadälven vid gården Åmot. I syfte att skilja namnet från likalydande namn tillades efterleden -fors 1917.

Åmsele tätort, Västerbotten. – Tätortens namn återgår på Åmselet, ett lugnvatten (sel) i Vindelälven. Förleden innehåller ånamnet Åman av oklar härledning. Förhållandet till ortens umesamiska namn Åmmásuvvane, med efterleden suvvane ’lugnvatten i å eller älv’, är inte klart.

Åmynnet tätort, Nätra sn, Ångermanland. – Tätorten har vuxit fram kring bebyggelse vid Nätraåns mynning. Namnet innehåller det ångermanländska dialektordet åmynne ’åmynning’.

Åmål kn, stad, Dalsland. Ømorð 1312, Amord sokn 1397. År 1643 utfärdades privilegiebrev för staden Åmål, som fått sitt namn från Åmåls gamla socken. Namnets förled åsyftar den å som rinner genom staden. Efterleden fsv. *mordher, en sidoform till det fornsvenska *mardher som ingår i → Kolmården (jfr → Ödmården), är en motsvarighet till det från Gotland kända dialektordet mord ’grovt grus’. Här åsyftas troligen grusig, sandig eller stenig mark.

Åmänningen sjö, Västervåla sn, Gamla Norbergs bergslag, Västmanland. Åmenningen 1690. – Sjönamnet kan vara utvecklat ur ett ursprungligt *Ombenningssjön, där förleden innehåller namnet på byn → Ombenning, som ligger strax norr om sjön. För ett antaget äldre namn på sjön se sockennamnet → Västervåla.

Ångan vattendrag, Borsjö sn, Medelpad → Ånge.

Ånge kn, samt tätort, Borgsjö sn, Medelpad. – Kommunen har sitt namn efter tätorten. Denna har vuxit fram kring poststationen, öppnad 1878, och den 1881 år öppnade järnvägslinjen. Namnet betecknade tidigare en by (i Ange 1418 avskr., j Aange 1486), som i sin tur namngivits efter ån Ångan. Vattendragsnamnet är troligen bildat till ordet ånga, åsyftande dimbildningar kring ån.

ånger Det finns ett femtontal svenska ortnamn som är bildade med efterleden -ånger ’(havs)vik’. Med formen anger påträffas ett 75-tal sådana namn i Norge och ett enda i Danmark. I Norge finns därutöver 30–40 insjönamn på -angen, där efterleden återgår på fvn. *angr i betydelsen ’vik’; endast något enstaka sjönamn av detta slag är känt från Sverige. De svenska -ånger-namnen förekommer längs Bottniska vikens kust från Finnerånger i Uppland till Lövånger i Västerbotten. I övriga Norden finns inga säkert belagda namn av detta slag vare sig i Svenskfinland eller på Atlantöarna, något som i sistnämnda fall innebär att namnens produktivitetstid i stort måste ha upphört i början av vikingatiden; appellativet *ånger har inte kunnat beläggas i något nordiskt språk. Man räknar med att de äldsta -ånger-namnen kan ha bildats århundradena före Kristi födelse. Den tidigare vanliga uppfattningen att *ånger skulle ha kunnat avse en trång vik eller liknande – och därmed höra samman med exempelvis -ånger i betydelsen ’obehagskänsla på grund av ens eget negativa handlande eller underlåtenhet att handla’ eller tyskans eng ’trång’ – har övergivits av de flesta forskare. I stället tänker man sig att det *ånger ’(havs)vik’ som ingår i ortnamn har en grundbetydelse av något böjt eller krokigt och sammanhänger med bl.a. angel ’fiskkrok som är böjd i en stor öppen båge’ och äng, vilket kanske har genomgått följande stadier i sin betydelseutveckling: ’krökning (i vertikalplanet); fördjupning’ > ’dal’ > ’gräsbevuxen dal’ > ’gräsmark’. Om vi inskränker oss till de svenska namnen, som alla är kustanknutna, har efterleden -ånger i så fall från att ha åsyftat en krokig och böjd vik så småningom antagit betydelsen ’(havs)vik’. Förleden i de svenska namnen kan syfta på utseende: Bredånger i Ångermanland, → Kräkånger i Västerbotten, funktion: Edånger i Ångermanland (om förleden, se → ed), → Lövånger i Västerbotten, eller naturbildning: Lenånger i Ångermanland (med en motsvarighet till norska dialekters lein ’sluttning’ m.m., gotiskans hlains ’kulle’), Rösånger i Hälsingland (rös eller röse ’stenröse’) men också innehålla ett ånamn (→ Enånger och → Njutånger i Hälsingland) eller ett personnamn: Finnerånger i Uppland (mansnamnet Finnvidh), Hertsånger i Västerbotten (mansnamnet Hærse eller Hærsir). Inget säkert exempel på ett osammansatt *Ånger är känt från Sverige, och endast ett par tänkbara svenska exempel finns på förleden Ånger- i den aktuella betydelsen, nämligen tjärnnamnet Ångertjärnen vid byn Tönnånger i Skogs sn och sjönamnet Ångersjön i Enångers sn (→ Enånger), båda i Hälsingland. Ett säkert exempel på förledsbruk i en inbyggarbenämning är ångerman ’ångermanlänning’, känt från fornsvenskan och nutida dialekter i mellersta Norrland (→ Ångermanland). Litteratur: Lars-Erik Edlund, Recension av Gösta Holm (1991), i Namn och bygd 82 (1994), s. 145–51; Botolv Helleland, Recension av Gösta Holm (1991), i Maal og minne 1992, s. 185–98; Gösta Holm, De nordiska anger-namnen (1991); Ivar Modéer, Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster. Namntolkningar (1936); Oddvar Nes, Recension av Gösta Holm (1991), i Namn og nemne 9–10 (1992–93), s. 99–107; dens., *angr, i Norsk stadnamnleksikon. 4. utgåva (1997), s. 73 f.

Ångermanland landskap, (in ...) Angermannaland 1257. – Namnet, bildat till fsv. *anger ’(havs)vik’ → ånger, betyder ’ångermännens land’. Förleden anses syfta på Ångermanälvens mynningsvik.

Ångersjön sjö, Enångers sn, Hälsingland (→ ånger).

Ångertjärnen tjärn, Skogs sn, Hälsingland (→ ånger).

Ånimskog sn, Tössbo hd, Dalsland. Oðnemæ scoghær ca 1325 (avser en skog). – Sockennamnet åsyftar skogsmark vid sjön Ånimmen och sammanhänger med sjöns namn (Oðnem ca 1325), som har oklart ursprung. Ortnamnet kan betyda ’Ånimsbornas skog’.

Ånnsjön sjö, Åre sn, Jämtland. – Sjönamnet, tidigast belagt 1645, bör i äldre tid ha varit enbart Ånn, ett namn som är dunkelt.

Ånäset tätort, Nysätra sn, Västerbotten. Ånes 1547. – Namnet uppträder i bestämd form första gången 1567. Tätorten återgår på byarna Ånäset och Nybyn, den senare kyrkby. Tätortsnamnet förklaras av att centralortens postanstalt, inrättad 1832, förlades till byn Ånäset och fick namn efter denna. Byn ligger vid det näs som bildas av Kålabodaåns och Flarkåns sammanflöde, varav namnet.

Årdala sn, Villåttinge hd, Södermanland. (De) Ardalum 1314? – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det kan i förleden innehålla en motsvarighet till fvn. ari ’örn’, men troligare är att förleden är en gammal genitivform av fsv. a ’å’. Ett vattendrag rinner i dalen nedanför Årdala kyrka.

Åre kn, sn, tätort Jämtland. (De) Arum 1344, ecclesia Ara 1344. – Namnet innehåller sannolikt fvn. *ár ’spets, topp’, med ursprunglig syftning på fjället → Åreskutan. Jfr → Kall. Sockennamnet är känt sedan 1300-talet, men troligen var Åre egen socken redan på 1200-talet.

Åreskutan fjäll, Åre sn, Jämtland. Åhre Skutan 1645. – Namnet är bildat till sockennamnet → Åre, som i sin tur innehåller fjällets äldre namn. Efterleden är ett med verbet skjuta besläktat ord skuta, som i jämtländska fjällnamn har betydelsen ’något som skjuter fram eller upp’ och betecknar högt uppstickande toppar.

Årjäng kn, samt tätort, Silbodals sn, Nordmarks hd, Värmland. Argenge 1540. – Kommunen är namngiven efter tätorten, som har vuxit fram kring byn Årjäng. Namnet är sammansatt av genitiv ar av fsv. a ’å’, med syftning på läget vid Silbodalsälven, och ett ord *gänge ’gångväg’, bildat till verbet gånga (fsv. ganga).

Årnäs gods, Forshems sn, Kinne hd, Västergötland. Aranes 1308. – Förleden innehåller möjligen genitiv pluralis av en fornsvensk motsvarighet till fvn. ari ’örn’. Efterleden syftar på det näs i Vänern där godset ligger.

Årsta stadsdel, Stockholms stad. (in) villa Arus 1344. – Stadsdelen har namngivits efter gården Årsta. Namnet är antingen sammansatt av genitiv av fsv. a ’å’ och os ’mynning’ eller, troligare, bildat direkt till ett sammansatt ord *aros ’åmynning’. Det syftar på gårdens läge vid mynningen av ett litet vattendrag i Årstaviken. Senare har namnet anslutits till de vanliga ortnamnen på → sta(d).

Årsta gods, Österhaninge sn, Sotholms hd, Söddermanland. (i) Arstæ 1355. – Namnet är sammansatt av genitiv av fsv. a ’å’ och → sta(d). Det syftar på läget vid den å som söder om det till godset hörande slottet rinner ut i Blista fjärd.

Årstad sn, tätort, Årstads hd, Halland. ecclesie Arestatha 1330-talet. – Socknen har lånat namnet från kyrkbyn, numera en tätort. Förleden innehåller kanske en motsvarighet till det från Västnorden belagda mansnamnet Ari. Efterleden är → sta(d).

Årstads härad hd, Halland. (in) prouincia Arestathæ 1288, Aræstathheret ca 1300. – Häradet har namn efter kyrkbyn i socknen → Årstad.

Årsunda sn, tätort, Gästrikland. Åårswndhe sokn 1529. – Tätorten består av byar nära kyrkan. Förleden tycks innehålla ett fornsvenskt *ar ’spets, udde’ med syftning på Åshuvudet, en brant och långsmal åsudde som löper ut i Storsjön. Efterleden avser ett eller troligen flera sund i Storsjön vid sandrevlarna mellan Åshuvudet och Löv-åsen. Från detta vattenområde har namnets syftning glidit över till den intilliggande bygden. Bygdenamnet övertogs så småningom av en nybildad socken.

Åryd sn, tätort, Bräkne hd, Blekinge. Arydh 1400-talet avskr. – Namnet är givet efter kyrkbyn (nu en tätort) och åsyftar dennas läge vid en å (fda. a). Efterleden är → ryd ’röjning’.

Åryd tätort, Hemmesjö sn, Konga hd, Småland. (j) Aarydh 1476 avskr., Aaryd ca 1500. – Tätorten har vuxit fram kring poststationen och den 1874 öppnade järnvägslinjen. Namnet, från gården Åryd, innehåller i förleden fsv. a ’å’. Byn ligger vid Kårestadsåns utlopp. Efterleden är → ryd ’röjning’.

Ås sn, tätort, Viske hd, Halland. (in) Aas 1345 (avser kyrkbyn). – Socknen har övertagit namnet från kyrkbyn, sedan slutet av 1500-talet också benämnd Åsby (så officiellt), förmodligen för att skilja byn från socknen och → Åskloster. Åsby, nu en tätort, ligger i den nordöstra delen av en långsträckt höjd, varav namnet.

Ås sn, tätort, Jämtland. (apud) ecclesiam Aas 1303. – Sockennamnet återgår på ett bygdenamn, syftande på den höjdsträckning där sockenkyrkan är belägen. Tätorten har övertagit socknens namn.

Ås sn, Västbo hd, Småland. (ij) As soghn 1356. – Kyrkbyn har givit socknen dess namn, efter byns läge på en ås.

Ås sn, Åse hd, Västergötland. (in) Asum 1286. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller ordet ås och åsyftar den höjd där socknens gamla kyrka ligger. I vissa fornsvenska belägg har namnet plural form (se inl. 3.3.1).

Ås tätort, Nora sn, Nora och Hjulsjö hd, Västmanland. – Tätorten har vuxit fram ur byn Ås (i Aase 1481). Namnet innehåller ordet ås.

Ås sn, Gräsgård hd, Öland. (de …) Aas ca 1320 avskr. – Socknen tycks äldst ha kallats → Ottenby (ecclesie de Othanby 1279), nu namn på en gård i socknen. Den har senare bytt namn till Ås med syftning på östra landborgen, dvs. den gamla strandvallen på vilken kyrkan ligger. Namnbytet kan vara föranlett av att man behövde skilja sockenkyrkan från det senare uppförda kapellet i Kyrkhamn (nära kungsgården Ottenby).

Åsa tätort, Ölmevalla sn, Fjäre hd, Halland. (wnnder) Aasse 1580. – Tätorten återgår på en by. Namnet, fda. *Under ase, beskriver byns läge »under åsen», dvs. nedanför det intilliggande berget Åsaberg. Ur prepositionsuttrycket har obestämd form dativ ase brutits ut som namn och omformats till Åsa under påverkan av namn på -a i grannskapet, t.ex. Kläppa, Landa, Rya och Torpa.

Åsaka byar, Västergötland → Barne-Åsaka.

Åsarne sn, tätort, Jämtland. (j) Asom 1474. – Sockennamnet innehåller bestämd form pluralis av ås ’höjdsträckning’ och avser närmast byarna Västeråsen och Österåsen, belägna på en höjdsträckning nära kyrkan. Tätorten har närmast namn efter järnvägsstationen.

Åsarp tätort, Norra Åsarps sn, Redvägs hd, Västergötland → Norra Åsarp.

Åsbo sn, Göstrings hd, Östergötland. Asbo 1330-talet, (ii) Asbo sokn 1357. – Vid kyrkan och prästgården finns en markerad höjd, som föranlett användningen av ordet ås. Åsbo har tidigare tolkats som ’åsbornas socken’ (där inbyggarbeteckningen syftar på kyrkans läge på åsen), men socknen kan också ha fått sitt namn (i så fall ett fornsvenskt Asbo ’Åsgården’) från kyrkoherdebostället Åsbo vid kyrkan.

Åsbo härad, Norra, Södra hd, Skåne → Norra Åsbo härad och → Södra Åsbo härad.

Åsbro tätort, Lerbäcks sn, Kumla hd, Närke. Åsbro 1554. – Tätorten, som vuxit fram vid järnvägen och den 1873 öppnade poststationen, har namn efter byn Åsbro, som ligger på en ås vid en bro.

Åsbräcka sn, Flundre hd, Västergötland. (in) Asubrækku 1338, Asabrecko sogen 1486. – Socknen har fått sitt namn från gården Åsbräcka. Det innehåller i förleden höjdbeteckningen ås eller ett därav bildat ortnamn och i efterleden en motsvarighet till fvn. brekka ’backe’. Åsbräcka kyrka ligger på en höjd med brant sluttande sida.

Åsby tätort, Ås sn, Viske hd, Halland → Ås.

Åsby by, Edsbro sn, Närdinghundra hd, Uppland → Edsbro.

Åseda sn, tätort, Uppvidinge hd, Småland. (af) Asidhum 1364. – Kyrkbyn (nu en tätort) har givit socknen dess namn, som i förleden innehåller ordet å, syftande på Badebodaån. Efterleden är plural form (se inl.3.3.1) av ett ord motsvarande dialektordet sidd ’sidlänt sluttande mark (vid vatten)’.

Åse härad hd, Västergötland. Asuhæræd 1200-talets slut. – Till grund för häradsnamnet ligger säkerligen ett ånamn fsv. *Asa, avseende Lannaån och sammanhängande med bynamnet Åsen i socknen → Ås.

Åsele kn, sn, tätort, Lappland. – Sockennamnet är givet efter lugnvattnet (Åseletth 1560) i Ångermanälven vid kyrkbyn. Det innehåller å ’älv, å’ och sel ’lugnvatten i å eller älv’. Ortens sydsamiska namn Sjeltie betyder ’kyrkplats, marknadsplats’.

Åsele lappmark del av Lappland. – Namnet är ursprungligen en historisk-administrativ benämning på samebygden som handels- och beskattningsområde. Det är givet efter huvudorten → Åsele. Namnet ersatte 1695 den äldre benämningen Ångermanna lappmark, som utgår från invånarna i Ångermanland.

Åsen sn, Älvdalens sn, Dalarna. Åssen 1539. – Tätorten återgår på en by. Namnet, på sockenmålet i bestämd form pluralis Åsarna, innehåller höjdbeteckningen ås.

Åsens by, Ovansjö sn, Gästrikland → Åshammar.

Åsen höjdsträckning längs gränsen mellan Halland och Skåne → Hallandsås.

Åsen by, Ås sn, Åse hd, Västergötland → Åse härad.

Åsenhöga sn, tätort, Mo hd, Småland. (ij) Assins høgha soghn 1408. – Prästgården har givit socknen dess namn, som betyder ’den höga åsens socken’ och åsyftar den markerade åsen söder om kyrkan. Tätorten är framvuxen i anslutning till kyrkan.

Åsensbruk tätort, Skålleruds sn, Nordals hd, Dalsland. – Tätorten har namn efter ett pappersbruk, säkerligen genom förmedling av Åsensbruk som namn på en år 1918 inrättad poststation och på en järnvägsstation vid en 1926 öppnad bana. Bruket uppfördes vid gården Åsen, belägen vid en ås.

Åshammar tätort, Ovansjö sn, Gästrikland. – Tätorten återgår på en bebyggelse vid en smideshammare, varav efterleden. Förleden anger att hammaren anlagts på mark till byn Åsen (a Aasse 1495), som har namn efter läget på en rullstensås.

Ås härad hd, Västergötland. Ashæraði 1200-talets slut. – Häradet har fått namn efter en samlingsplats på en ås. Tingmark, gemensamt namn på några torp, och ett par andra namn på Ting-talar för att denna samlingsplats kan ha varit en högt belägen ås på gränsen mellan Hällstads och Möne socknar.

Åskloster gods, Ås sn, Viske hd, Halland. (in) Aascloster 1318. – Godset, vars huvudbyggnad uppfördes 1806–07, återgår på en kungsladugård. På platsen fanns tidigare ett cistercienskloster, grundat 1194 och ödelagt på 1500-talet. Förleden innehåller troligast kyrkbyns eller socknens namn (se → Ås). Gården har av ortsborna oftast kallats Kloster.

Åsle sn, Vartofta hd, Västergötland. (in) Asle 1360 (avser kyrkbyn), Asla sokn 1397. – Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn. Det innehåller troligen ett fornsvenskt *asl ’betesmark’.

Åsljunga tätort, Örkelljunga sn, Norra Åsbo hd, Skåne. (i) Assliunge 1510-talet sen avskr. – Tätorten har vuxit fram kring en by och en därintill 1894 öppnad järnvägsstation. Namnet innehåller ås och pluralis (se inl. 3.3.1) av ljung i betydelsen ’ljungmark’.

Åstol tätort, ö, Rönnängs sn, Tjörns hd, Bohuslän. Östol 1673, Åstol 1727. – Tätorten har vuxit fram kring sillfiskeindustrin. Namnet, som ursprungligen tillkom ön, har i efterleden föreslagits innehålla ett mot fvn. hóll ’hög, backe’, norska dialekters hol ’låg kulle’ svarande ord. Förleden är dunkel.

Åstorp kn, tätort, Björnekulla sn, Södra Åsbo hd, Skåne. Astrup 1356 avskr. – Kommunens namn är givet efter tätorten, som har vuxit fram vid en 1875 öppnad järnvägsstation strax öster om den gamla byn Åstorp (nu i västra delen av samhället). Förleden syftar på byns läge invid → Söderåsen. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Åstorp by, Ekrby sn, Olands hd, Uppland → torp.

Åsum, Norra, Södra snr, Skåne → Norra Åsum och → Södra Åsum.

Åsunda härad hd, Uppland. Prouincia Aashundæri 1344. – Det ursprungliga namnet är sammansatt av fsv. as ’ås’ och hundare. Den ås som åsyftas är åsen i Enköping, där häradets gamla samlingsplats får antas ha legat. Den moderna formen Åsunda beror på anslutning till → Hagunda härad och → Lagunda härad, namn på två härad i samma del av Uppland.

Åsunden sjö, Kinds och Redvägs hd, Västergötland. Asundi ca 1325. – Sjönamnet, vars första stavelse i genuint språk uttalas »as», sammanhänger troligen med det norska dialektordet as ’jäsning; uppbrusning; hetsighet; storm, oväder’. Namnet kan vara bildat som en sammansättning av as och fsv. *unde ’sjö’, och det betyder då ’sjön med sjögång’ e.d. En annan möjlighet är att namnet åsyftar samma väderförhållanden men är bildat som presens particip på -und, ’den stormande’, till ett verb samhörigt med as, vilket ännu lever i det norska dialektala asa ’brusa upp’ o.d.

Åsunden sjö, Kinda hd, Östergötland. Asund 1389. – Sjönamnet är bildat till ordet ås, antingen som en sammansättning med fsv. *under ’sjö’ eller som en bildning med ändelsen -und, i det senare fallet med innebörden ’sjön som utmärks av åsar’. Vid sjön finns framträdande bergåsar.

Åtorp tätort, Nysunds sn, Edsbergs hd, Närke. Åtorp 1584 avskr. – Tätorten har vuxit fram ur en by. Namnets förled åsyftar läget vid Letälven. Efterleden är → torp ’nybygge’.

Åtvid sn, Bankekinds hd, Östergötland. parrochie Athuide 1348. – Socknen har fått sitt med fsv. vidher ’skog’ sammansatta namn från byn Åtvid. Det är ovisst om namnet betyder ’skogen där det finns åt, dvs. flygfä (bromsar, flugor, mygg o.d.)’ eller har uppkommit ur förbindelsen fsv. at vidhi ’vid skogen’.

Åtvidaberg kn, Östergötland och Småland, tätort, Åtvidabergs sn, Bankekinds hd, Östergötland. – Det 1467 belagda ortnamnet har använts om ett bergslag; det är sammansatt av sockennamnet → Åtvid och berg ’bergverk, gruvfält’.