250 år av judiska personnamn i Sverige

Hurra, vi firar 250 år av judiskt liv i Sverige! Men ... är det verkligen bara 250 år? Både ja och nej – judisk närvaro har funnits längre än så (vi vet t.ex. att Gustav Vasa hade en judisk läkare), men tidigare tvingades judar som ville bo i Sverige konvertera till kristendomen. För precis 250 år sedan var dock tiden mogen för att den tysk-judiske sigillgravören Aaron Isaac kunde tillåtas bli fast bosatt i Sverige, utan krav på att konvertera. Under hela 2025 firas 250-årsjubileet med bl.a. utställningar, konserter och föreställningar (se judisktliv.se). Och självklart vill även Namnbloggen sälla sig till gratulanterna! I mitt bidrag lyfter jag fram två undersökningar om judiskt personnamnsskick i Sverige.

Scen: Sverige under senare delen 1800-talet. Antalet judar har långsamt växt, framför allt genom invandring från Tyskland och Danmark. Det var inte minst av ekonomiska skäl som Sverige tillät judisk inflyttning: man ville stimulera handeln och få in nya kompetenser och kontakter. Fram till 1838 hade det s.k. Judereglementet dikterat villkoren för judiskt liv i Sverige, bl.a. med kravet att invandrande judar måste ha ett ansenligt eget kapital. Detta hade förstås styrt vilka som hade möjlighet att söka sig hit – de flesta kom ur medelklassen och var etablerade ekonomiska aktörer. I den judiska grupp som bodde i Sverige vid den här tiden fanns det förvisso socio-ekonomisk spridning, men många tillhörde en väletablerad samhällselit. Bland de knappt 200 män som mellan 1782 och 1888 begrav­des på de judiska begravningsplatserna Aronsberg och Kronoberg på Kungsholmen, kan nästan 40 % sorteras till yrkeskategorin grosshandlare/fabrikör. Familjerna har efternamn som Sachs, Lamm, Bonnier, Josephson och Hirsch, och även om barnen kanske tilltalades med andra namn inom den judiska kretsen, kunde de få officiella namn som Lars, Karin, Oskar och Kerstin. Assimilationen har gått sin gilla gång, religions­utövningen har successivt reformerats och 1870, samma år som de svenska judarna får med­borger­liga rättigheter, invigs Stora synagogan på sin centrala plats i Stockholm, på Wahrendorffsgatan mellan Berzelii park och Kungsträdgården.

Men så börjar någonting hända. Allt fler judar från dåvarande Tsarryssland kommer till Sverige, både på flykt från förföljelse och pogromer och för att få bättre möjligheter till försörjning. Dessa östjudar var ofta fattiga, ortodoxa och djupt religiösa. Från att det år 1855 fanns drygt 900 judar i Sverige ökar antalet till över 6 000 år 1910, och denna ökning beror nästan helt på östjudisk invandring. Hur påverkade detta den redan etablerade judiska gruppen i Sverige? Skulle anti­semitismen, detta ständigt närvarande hot som blossat upp nu och då under åren, öka på grund av de nyinvandrade? Och hur såg östjudarnas väg in i det nya landet ut?

Två vetenskapliga undersökningar, gjorda av historikern Carl Henrik Carlsson respektive ekonom-historikern Rita Bredefeldt, behandlar just den östjudiska gruppens integration. Båda undersökningarna innehåller en delstudie om hur namnskicket utvecklades i Sverige; Bredefeldt har tittat på förnamnsval och Carlsson på efternamnsbyten. Låt oss se vad de kommer fram till!

Förnamnsval i en föränderlig tid

Rita Bredefeldt har undersökt förnamnen i två judiska församlingar i Sverige åren 1895—1921: den då sekelgamla församlingen i Stockholm, som hade utvecklats i reformjudisk riktning, samt församlingen i Malmö, som då var landets nyaste och mest ortodoxa församling. I både Stockholm och Malmö kom östjudar att till en början leva relativt isolerat från dem som bott längre i Sverige. I Stockholm bodde många östjudar på Söder, som då var en fattig arbetarstadsdel, och i Malmö­församlingen bodde många östjudar i Lund, framför allt i området Nöden där det fanns billiga bostäder. Man tillhörde dock Malmöförsamlingen, och både nya och gamla församlingsmedlemmar ingår i Bredefeldts undersökningsmaterial.

Det traditionella judiska namnskicket har ofta varit hebreiskt, med förnamn som Miriam, Jacob, Rakel och Abraham. Men judar har ofta utgjort minoritetsgrupper, och som komplement har man gärna också haft namn från majoritetsspråket. På så sätt har det inte varit ovanligt att ha två namn, ett religiöst/hebreiskt och ett sekulärt, som kunde vara anpassat efter majoritetsspråket. De hebreiska namnen har ibland varit statligt registrerade, men ibland inte. Så skriver t.ex. Leif Zern (f. 1939) i romanen Kaddish på motorcykel, där han skildrar sin uppväxt i en judisk familj på Söder: ”Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon [Leib son till Simon] och det dröjde till långt in i vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten bokstav från Leib.” (Zern 2012 s. 25). De under­sökningar som Rita Bredefeldt har gjort behandlar de namn som är registrerade i församlingarnas födelseböcker.

Många hebreiska förnamn som David, Rebecka, Simon och Hanna har en bred användning idag, men var under Bredefeldts undersökningsperiod ovanligare hos den icke-judiska befolkningen. När Bredefeldt undersöker förnamnen hos hela befolkningen på Söder samt i två kyrkoförsamlingar i Malmö under jämförbara tidsperioder, finner hon att bara 4 % respektive 7 % bar gammal­testament­liga namn, dvs. namn som kommer ur den judiska bibeln.

Bredefeldt definierar ”judiska namn” ur ett kulturellt perspektiv, som ”vanliga namn inom den judiska kulturtraditionen” – ofta, men inte enbart ur den judiska bibeln. I båda de judiska församlingarna har barnen ett mer varierat namnskick än föräldra­genera­tionen, och barnen har också lägre andel judiska namn. I församlingen i Malmö var de vanligaste förnamnen hos de vuxna Abraham, Salomon, Aron, Isak, Jacob, David, Josef och Moses respektive Sara, Rebecka/Rifka (där Rifka/Rivka är den hebreiska formen), Ester, Rakel och Chaja. I Stockholms­församlingen var de vanligaste namnen i föräldragenerationen Josef, David, Isidor, Jacob, Israel, Moses och Samuel respektive Sara, Hanna, Rebecka, Lea och Rachel. Bland de vuxna har männen ett mer judiskt namnskick än kvinnorna. Samma skillnad finns också mellan pojkar och flickor, men där i lägre grad.

Andelen judiska förnamn ökar markant i mitten av Bredefeldts undersökningsperiod, då den östjudiska invandringen var som mest intensiv – men mot undersökningsperiodens slut, i 1920-talets början, har de judiska namnen minskat lika tydligt. Med tiden börjar man alltså ge barnen samma typer av namn som den övriga befolkningen. Det syns framför allt på flicknamnen. De vanligaste namnen bland de judiska flickorna på Söder var Anna, Sara, Amalia, Berta, Ester och Maria, där bara Sara och Ester finns i den judiska bibeln. Bland de judiska pojkarna på Söder är det mer traditionellt, med toppnamnen Isak, Abraham, Elias, Herman, David och Julius, där alla utom Herman och Julius kommer ur den judiska bibeln.

I Malmöförsamlingen är namnskicket mer traditionellt judiskt än i Stockholm, men mönstret att pojkarnas namnskick är mer traditionellt än flickornas finns i båda församlingarna. Ser man till förekomsten av judiska namn i undersökningsmaterialet under hela perioden, finner man att ungefär hälften av individerna i Malmöförsamlingen har minst ett judiskt förnamn, medan motsvarande andel i Stockholmsförsamlingen är ungefär en fjärdedel. I båda fallen är det familjernas fäder som har högst andel judiska namn, och döttrarna som har lägst andel.

Delar man upp Stockholmsförsamlingens medlemmar i en nyinvandrad östjudisk och en tidigare etablerad grupp, blir det tydligt att den östjudiska gruppen använder judiska namn i högre grad, framför allt för pojkarna. Bland de judar som bott längre i Sverige är namnskicket mer diversifierat, och dessutom har pojkar och flickor judiska namn i lika hög grad – och det är faktiskt pojkarna som har högst andel officiella svenska namn.

Efternamnsbyten i ett nytt land

Förnamn väljs av varje ny generation, men efternamnen ärvs och hänger på så sätt med längre tid. Så hur gick det med östjudarnas efternamn i Sverige? Carl Henrik Carlsson har i sina undersökningar utgått från judar födda i det ryska tsarimperiet som var permanent bosatta i Sverige den 31 december 1880. Dessas barn, 587 personer födda mellan 1865 och 1880, har han sedan följt fram till år 1920, och på olika sätt undersökt hur deras liv har gestaltat sig. Ungefär en tredjedel av dem flyttade vidare till USA, så det som behandlas nedan är efternamns­skicket hos de 390 personer som stannade kvar i Sverige.

Vid utgångspunkten år 1880 bar 65 % av den undersökta gruppen tysk- eller jiddisch­klingande efternamn. 33 % bar slaviskklingande efternamn, som Wiskowsky, Pogrucki och Zimansky, och de övriga hebreiska (t.ex. Cohn) eller svenskklingande efternamn. Det fåtal som bär hebreiska eller svenskklingande efternamn gör inga förändringar av dessa, men däremot görs en del namnbyten i de andra grupperna. Av de tysk- eller jiddischklingande efternamnen byts 6 % bort, och ersätts med antingen andra namn inom samma kategori eller med svenskklingande efternamn. Av de slavisk­klingande efternamnen byts hela 25 % bort, och ersätts med svensk­klingande eller tysk-/jiddisch­klingande efternamn som t.ex. Arnheim och Kühler.

Att svenskklingande efternamn antas i Sverige är inte överraskande, men däremot förvånas man över att så många väljer att anta tysk- eller jiddischklingande namn. Delvis kan det förklaras av att man antar ett namn man redan har en relation till, t.ex. sin mammas namn som ogift. Även om ett sådant namn kan vara tyskklingande, som Friedman, var det kanske ändå enklare än ett ofta långt och krångligt slaviskt namn som dessutom pekade ut en som östjude. Det visar också, påpekar Carlsson, att östjudefobin vid den här tiden kunde vara ett större problem än den generella antisemitismen. Det var inte alltid enkelt att vara jude, men det var östjudarna som stod längst ner i hierarkin.

Nybildade svenskspråkiga namn kunde skapas med utgångspunkt i det tidigare efternamnet, t.ex. genom att korta av det (som Jundelsky => Jundell och Nissalowitz => Nisell), men även utan synbar koppling till detta. Många bildade också ‑son-namn med utgångspunkt i faderns förnamn, som Samuelsson eller Aronsson. Sett över hela Carlssons namnbytesmaterial kan mer än hälften av de antagna efternamnen härledas till ett namn som antingen man själv eller någon av ens föräldrar har burit. På så sätt kan man anpassa sig till ett liv i det nya landet – men ändå behålla en koppling till den egna bakgrunden.

Speciellt i minoritetsgrupper kan namn vara föremål för många kompromisser, eftersom namnen dels är nära knutna till identitet och grupptillhörighet, dels är något som ska användas och fungera smidigt i vardagen. Carlssons och Bredefeldts undersökningar ger exempel på balansgången mellan att å ena sidan bevara och tradera sin egen historia, å andra sidan knyta an till nutiden och det omgivande samhället.

/ Märit Frändén