Svenskt teckenspråk förr och nu

Svenskt teckenspråk är ett minoritetsspråk som har utvecklats i Sverige och har använts av teckenspråkiga personer åtminstone sedan 1800-talet. Men döva har förvägrats tillgång till sitt språk under lång tid, framför allt inom skolan.

Det är svårt att exakt fastställa när det svenska teckenspråket uppstod. Det äldsta belägget för teckenspråksanvändning i Sverige finns i ett domstolsprotokoll från 1695, som visar att teckenspråk användes i en familj under 1600-talet. Vi kan anta att olika former av teckenspråkskommunikation har använts i alla tider där det funnits döva människor.

Dövskolorna som etablerades under 1800-talet kom att betyda mycket för teckenspråkets utveckling. När eleverna lämnade skolan stannade en del kvar på orten och bildade dövföreningar och idrottsföreningar, vilket skapade ett socialt nätverk. Detta nätverk kallas ofta för dövsamhället. Tillsammans utvecklade man ett mer enhetligt språk– det svenska teckenspråket.

Undervisning i dövskolor

Den första dövskolan startade i Stockholm 1809. Efter mitten av 1800-talet inrättades fler dövskolor på olika platser i Sverige. Under lång tid rådde det en accepterande syn på teckenspråk och dövgruppen, och teckenspråket användes i undervisningen och i kommunikation mellan eleverna utanför klassrummet. Svenskan var ett skolämne som eleverna fick lära sig att läsa och skriva. Skolorna hade både döva och hörande lärare och personal.

Efter 1860-talet övergick Sverige till en undervisningsmetod som utvecklades i Tyskland, känd som talmetoden. Ideologin bakom denna undervisningsmetod kallas för oralism. Undervisningen skedde på talad svenska och eleverna tränades i att ljuda orden och läsa på läpparna. Det ledde till att teckenspråket skulle undvikas i undervisningen. Det förändrade synsättet förstärktes ytterligare vid en dövlärarkongress i Milano 1880, där en resolution antogs om att talmetoden är det bästa undervisningssättet för döva elever. Resolutionen påverkade dövundervisningen i hela världen. Synen och attityden på dövgruppen och teckenspråket blev alltmer negativ. De elever som försökte teckna i klassrummet blev bestraffade. Döva lärare och övrig döv personal avskedades eftersom de inte hade plats i den nya undervisningsmetoden.

Staten tog över ansvaret för dövskolorna 1938 och sedan 1950-talet kallas de för specialskolor. Efter andra världskriget slog audiologin igenom. Den bärbara hörapparaten utvecklades. Med hjälp av audiogrammet kunde man mäta barnens hörselnedsättningsgrad, vilket ledde till ökad användning av hörapparater på dövskolorna. Fokus låg på tal- och hörselträning samt integrering, och svenska var det enda undervisningsspråket. Föräldrarna ombads att hörselträna sina barn i hemmet och hörselträning skedde även i förskolor som tog emot döva barn.

Talmetoden var förhärskande i 120 år, fram till 1980-talet, vilket bidrog till att dövas kunskapsinhämtning blev lidande eftersom eleverna hade svårt att uppfatta vad lärarna sa på talad svenska.

Uppdelning av döva och hörselskadade barn

Innan den bärbara hörapparaten kom på 1950-talet var dövskolornas målgrupp alla elever som hade någon grad av hörselnedsättning. Det fanns elever som kunde höra lite och tala, och de som var helt döva. Elever som gick på dövskolor hade tillgång till svenskt teckenspråk utanför klassrummet.

Under 1950-talet upptäckte skolväsendet att fler döva barn hade hörselrester än vad man tidigare hade trott. Då började man att dela in dövgruppen utifrån hörselförmågan. De som kunde höra lite ansågs ha bättre utvecklingsmöjligheter och placerades i anpassade klasser (hörselklasser) eller vanliga klasser i grundskolor med hjälp av hörseltekniska hjälpmedel och andra stödresurser. Dessa barn kallades för hörselskadade. På 2000-talet skedde ytterligare en indelning. Döva barn med cochleaimplantat ansågs vara en särskild grupp. Många hörselskadade barn med hörapparat och döva barn med cochleaimplantat växer upp utan kontakt med svenskt teckenspråk och dövsamhället.

Denna uppdelning av döva barn pågår än idag. Det är i regel barnens hörselförmåga som avgör val av skolform. De elever som anses inte kunna gå i grundskolan kan söka till specialskolan. Det styrs av en förordning, inte av elever och föräldrars önskemål. Tillgång till tvåspråkig undervisning i teckenspråksmiljö styrs med andra ord av andra faktorer än föräldrars och barns önskemål. Men vilka elever som får gå där styrs av en förordning.

Språk är också kultur

Språk är en viktig del av både identitet och kultur, och detta gäller även för svenskt teckenspråk. Svenskt teckenspråk är djupt förankrat i dövas kultur och identitet. En del hörselskadade ungdomar som gått integrerade på grundskolor har kommit i kontakt med dövsamhället i senare åldrar och valt att lära sig svenskt teckenspråk av flera anledningar. Ett av de främsta skälen är att de har upptäckt hur nyttigt teckenspråket är för dem, dels för att de träffar andra personer som har samma erfarenheter.

Dövrörelsens rättighetskamp

När SDR under 50-talet började med fortbildningsverksamhet för sina medlemmar på svenskt teckenspråk började döva förstå vad de hade gått miste om med den orala undervisningen i dövskolorna. Teckenspråket som undervisningsspråk har stor betydelse för kunskapsinhämtningen.

I slutet av 1970-talet blev dövrörelsen i Sverige inspirerad av den så kallade Deaf Power-rörelsen i USA (”Döv makt”). I Sverige kallades det för ”dövmedvetande”. Syftet var att stärka dövas självförtroende med mottot ”Döva vet bäst om döva”.

Dövrörelsen ansåg att teckenspråkiga döva hade utsatts för systematiskt förtryck och diskriminering av myndigheterna, när man övergick till talmetoden. Ideologin bakom oralismen nedvärderade och underordnade teckenspråket samt döva personers egenskaper och förmågor, och har ofta betraktats utifrån negativa stereotyper. Detta ledde till att många döva skämdes för att använda teckenspråk offentligt. Det fanns en stark strävan att göra döva till hörande. Det pågick också förmyndarskap över döva, till exempel genom rasbiologiska åtgärder som förbud mot äktenskap mellan döva, tvångssterilisering och tvångsaborter.

Erkännande i flera steg

Dövas kamp om rätten till sitt språk ledde bland annat till att teckenspråket återinfördes i undervisningen på skolorna under 1980-talet. Det kunde ske tack vare kunskapen från teckenspråksforskningen vid Stockholms universitet som startade 1972. Forskarna visade att teckenspråk är fullvärdiga språk.

1983 antogs en reviderad läroplan för specialskolan att undervisningen ska vara tvåspråkig (svenska och teckenspråk) När det svenska teckenspråket återinfördes i undervisningen förbättrades elevernas studieresultat avsevärt, och många kunde studera vidare på högskola med hjälp av teckenspråkstolk.

Det officiella erkännanden av svenskt teckenspråk kom år 2009 då språklagen (SFS 2009:600) trädde i kraft. Där står det att ”samhället ska skydda och främja det svenska teckenspråket” och ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”.