Gloson, det fruktade spöksvinet
Så här i juletider är det högsäsong för den farliga gloson, en spöksugga som kan komma rusande mot en under mörka vinternätter.
Min favorit bland väsen
Ibland får jag frågan om vilken av folktrons väsen som jag tycker bäst om. Spörsmålet kan tyckas lekfullt, ungefär som att välja ett favoritdjur, en favorithögtid, eller varför inte en favoritkänsla. För mig är det framförallt berättelserna, vad de ger uttryck för, vad de betyder i en historisk kontext och vad de betyder för oss i dag som är intressant. Förvisso skrev jag en doktorsavhandling om jättar, vilka fortfarande är ett kärt ämne, men det är även föreställningar om varulvar, de underjordiska, gårdstomten, skogsrå, maran, gengångare, troll eller många av de andra väsen som det finns fantastiska berättelser om. Men skulle jag ändå vara tvungen att utse ett enda väsen får det bli en typ av spöksvin som det berättats mycket om i södra delarna av landet, ett väsen som kallas för gloson.
Gloson
Bland folktrons många övernaturliga väsen finns det sådana som uppträder i djurgestalt, exempelvis som hästar, katter, hundar, fåglar, ormar, larver eller björnar. Ja, överlag gäller det att vara på sin vakt om man stöter på ett främmande djur i skog och mark. Om det inte är ett vanligt djur kan det ju vara ett väsen som visar sig som ett djur, en trollkunnig som förvandlat sig till ett djur, eller rent av den onde själv som förskapat sig till ett djur.
Men det finns också ett särskilt djur som bör räknas till de mest farliga och otäcka. Det är gloson, en väldig spöksugga som under mörka vinternätter kan rusa mot personer och med sin sylvassa, stundtals sågformade rygg, försöka komma mellan benen och antingen rida iväg med eller klyva sitt offer i två delar. Gloson är ett väsen som vanligen förknippas med en speciell sydsvensk spådomsteknik som kallas att gå årsgång (eller en variant av ordet). Glosons utspridningsområde är koncentrerad till de södra delarna av landet, till Skåne, Halland, Blekinge och Småland, med viss spridning även i Västergötland och på Öland. Men enstaka redogörelser för möten med henne har också berättats i andra delar av landet, så långt norröver som i Uppland. Jag benämner henne här för gloson – det är en hon eftersom det alltid är en sugga – men hon har många dialektala benämningar och kallas till exempel: luffesoen, gloppsoan, gluppson, glopsuggan, gloffson, lyckso, glopsoen, gluffsoen, glåpson eller liknande. Vad hennes namn syftar på har förklarats med att förleden har med hennes blick att göra eller att hon rör sig hastigt. Efterleden är okomplicerad och betyder helt enkelt so, sugga.
Årsgång
Gloson är vanlig i samband med berättelser om spådomstekniken som kallas årsgång (eller dialektala varianter på ordet). Om detta har jag skrivit en längre artikel på annat håll som går att läsa här: “He Met His Own Funeral Länk till annan webbplats.Procession”: The Year Walk Ritual in Swedish Folk Tradition Länk till annan webbplats.. För att göra gloson begriplig ska jag här kortfattat återge årsgångstraditionens grunddrag.
Samlat i de svenska folkminnesarkiven finns det tusentals uppteckningar som beskriver traditionen eller återberättar sägner om den. Spådomens kärnområde tycks vara i Småland där traditionen omnämns i skrift så tidigt som under 1600-talet och därefter i flera skrifter från 1700- och 1800-talet. Vanligen var det vid övergångar, under julnätterna, vid juldagen, Staffansdagen eller nyår – ibland även vid midsommar – som en person som ville få en glimt av framtiden kunde utföra ritualen. Den gick till så att en person i hemlighet (det kunde vara en man eller en kvinna) isolerade sig i mörker och avstod från mat och dryck i ungefär ett dygn. Sedan skulle personen vid midnatt bege sig till en eller flera sockenkyrkor, gå runt dessa motsols, ofta tre eller sju gånger (det vill säga de magiska talen). När det var gjort blev personen känslig för de övernaturliga makterna och fick genom syner och hörsel reda på vad som skulle ske i bygden det kommande året. Här skiljer sig årsgång från andra former av folklig spådom, eftersom det var glimtar av hela bygdens framtid, inte bara för en individ eller en familj, som var av betydelse. Den som gjort detta kunde se likprocessioner, och fick därmed få vetskap om vem som skulle dö i trakten, höra kanonskott eller se bränder vilka varslade om krig och olyckor, eller höra hur liar slår på åkrarna eller hur de slog i sten, vilket var ett tecken på god respektive dålig skörd. I stugorna kunde personer sitta huvudlösa om de var dömda att dö under året, men satt de med kronor på huvudet blev de istället gifta.
Men det var verkligen inte ofarligt eller för vem som helst, årsgångarens väg var kantad av svårigheter och faror av olika slag. Övernaturliga väsen gjorde vad de kunde för att hindra årsgångaren från att lyckas. Det kunde vara skrattretande syner där lama höns eller råttor drog på en vagn med hö över en isfläck eller där små gubbar (vättar) slogs och ställde till med rackartyg. Det kunde också röra sig om ödesdigra och vilda syner som att den egna gården stod i lågor eller något annat som gjorde att årsgångaren frestades att avbryta ritualen och rusa till undsättning. Om personen inte följde ritualens fastställda ordning och regler, genom att exempelvis skratta, tveka, vända sig om, eller avvika från den bestämda rutten, då blev hela företaget gagnlöst. Ibland skulle årsgången upprepas år efter år, den som inte orkade kunde avlida plötsligt eller till och med hämtas av den onde själv, sägs det.
Allt det här låter ju som en rejäl utmaning, och det var det också. Ytterst få personer ansågs kapabla till att gå årsgång. Den som hade gjort detta var därefter respekterad och fruktad i bygden. Respekterad därför att personen ansågs kunna mer än andra, vilket omfattar förmågan att bota sjukdomar eller finna stöldgods och avslöja tjuvar. Fruktad därför att inget av det som visats eller avslöjats under årsgången fick förmedlas vidare av årsgångaren. Därför höll han eller hon tyst om det som skett. Personen hade alltså kunskap om, tänkte man sig, vilka i bygden som skulle drabbas av sorg och elände och vilka som skulle leva eller dö. En nog så skrämmande kunskap, särskilt när den inte kunde delges! Sen tänktes en årsgångare även vara kunnig i svartkonst och var därmed kapabel till att skada andra med sina förmågor. Men vad har då årsgång med gloson att göra? Jo, svaret ligger i det att gloson ansågs vara den farligaste motståndaren som kom i årsgångarens väg. För att årsgången skulle bli fullbordad krävdes att de övernaturliga makterna besegrades eller överlistades. Hit räknas alltså vanligen gloson och då som ett slags sista hinder under årsgången. Merparten av de uppteckningar som berättar om gloson handlar om årsgång och mötet med henne i ett sådant sammanhang.
Beskrivningar av gloson
I vanlig ordning när det gäller det ogripbara och övernaturliga i folktrons föreställningsvärld finns det många olikartade redogörelser och förklaringsmodeller. Det gäller inte minst skildringar av glosons utseende. Någon enhetlig uppfattning är inte att vänta.
Eftersom gloson ingalunda var en vanlig sugga tänktes hon skilja sig på ett eller annat sätt från andra suggor, vilket i sin tur gjorde att det gick att känna igen henne. Det är typiskt beskrivningarna som ges i uppteckningarna ofta är vaga eller tar fasta på vissa detaljer. En bra och förhållandevis tidig beskrivning av gloson ges av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Wärend och Wirdarne, ett klassiskt verk som publicerades i två delar mellan 1863–1864:
Glo-son omtalas allmänneligen såsom ett stort, hvitt svin, med eld i ögonen och med eld gnistrande utur sjelfva borsten, så att hon skiner som ett bloss. För öfvrigt beskrifves hon på olika sätt. Efter somligas mening är hon stor som en snö-plog, har ett vidunderligt snyte [tryne], med ofantliga betar eller huggtänder, och löper fram med krökt rygg och hufvudet böjdt ned emot jorden. Hennes ögon brinna i hösen såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ned i sjelfva jorden. Man vill äfven veta, att på henne rider en liten gubbe med röd pinnhätta, hvarvid elden stinker omkring åt alla sidor, och att Glo-son bär i munnen en kafvel af trä, eller ock en stor guldkafvel, som årsgångare någon gång rycka till sig.Hyltén-Cavallius 1863–64, s. 240–41
Den här beskrivningen är intresseväckande. Självklart ska en del drag – i vanlig ordning när det gäller skildringar av övernaturliga väsen – inte tolkas bokstavligen, utan bör ses som inslag berättare använt för att förstärka och förhöja berättelsens dramatik. I de många beskrivningar som finns i folkminnesarkiven framgår det att det knappast fanns en enhetlig föreställning om henne eller hur hon såg ut. Hon kunde, precis som så många andra övernaturliga väsen, vara osynlig. Att hon är just osynlig omnämns bland annat i en uppteckning från Värend i Småland (ULMA 322:2, s. 10). En annan uppteckning från Småland, den här gången från Hjälmseryd, beskriver gloson som ett stort svin med lång borst, med vass rygg formad som en såg och med ögon stora som kaffefat. I sin mun bär hon en skära (ULMA 15982). I Tierp i Uppland berättas att man i samband med årsgång kan möta gloson med elden ståendes ur munnen (ULMA 303:1071). Från Bälinge berättas att gloson bor på kyrkogården och att hon skrämmer vägfarande (ULMA 23980, s. 10). Från Hammarö i Värmland berättas om att ”glosoa är stor och vit” (ULMA 28187, s. 105). Från Aneboda i Småland får vi höra att gloson är den lede själv, dvs. att det är djävulen som förskapat sig till en gris (ULMA 21648, s. 1). En meddelare från Viby i Närke har en annan teori och menar att gloson är en elak kvinna som dött nyligen och därför visar sig som en stor sugga på gården (ULMA 24226, s. 37). Enligt en uppteckning från Gårdby på Öland möter årsgångare gloson efter att ha gått årsgång tre år i rad. Hon har rest borst och sägs ryta och gala (ULMA 15694, s. 5–6). I en uppteckning från Munkarp i Skåne sägs det att ”Gloson, det var som ett eldklot, som sprang mellan benen på dem [årsgångarna]” (ULMA 16499). I en uppteckning från Karlshamn i Blekinge får vi höra att gloson var ryslig. ”Den hade hundra ögon över hela kroppen, och de lyste som den värsta eld. Det var den värsta av alla makter. Den ville skada jorden och människorna” (Wallin 1941, 126). Ska vi dra någon form av slutsats och generalisera är gloson oftast beskriven som en stor sugga med brinnande ögon och med en rygg formad som ett sågblad eller liknande.
Mötet med gloson
I sägner om gloson sker mötet utomhus och för det mesta i samband med jul eller nyår. Normalt sätts mötet i direkt förbindelse med årsgång och är där ett av ritualens svåraste och mest riskfyllda hinder.
Vanligen störtar hon mot en person i full fart och ta sikte på att komma mellan dennes ben. Antingen fläks personen upp av hennes sågtandsliknande rygg eller så bärs personen iväg långväga i en våldsam ridtur som slutar med att offret antingen dör eller kastas av långväga från ursprungsplatsen.
I en del varianter sägs gloson äga något som årsgångaren vill lägga beslag på. Syftet med dessa berättelser är att årsgångaren får tillgång till hemlig kunskap, dvs. blir klok och lär sig trolldomskonst. Det kan alltså betraktas som förklaringsmodeller som förklarar varifrån exempelvis en klok person fått sin förmåga. Då kan det röra sig om en (run-)kavel, svartkonstbok eller något annat värdefullt som gloson bär i sin mun. Att årsgångaren skulle erövra något av ett övernaturligt väsen tycks vara ett gammalt motiv och återfinns redan i berättelser från 1600- och 1700-talet. Just gloson förekommer inte i den äldsta kända versionen av årsgång som beskrivs av fornforskaren Petter Rudebeck i Småländska antiqviteter, ett verk som låg färdigt i manusform år 1693. Istället är det en ryttare – vars beskrivning påminner om den fornnordiska guden Oden – som bär på en runkavle som sägs ge ägaren tillgång till magisk kunskap. Några uppteckningar talar om en slags osynlighetshätta som bärs av vättar eller liknande som årsgångaren måste bemäktiga sig. I en uppteckning från Berg i Småland heter det att när årsgångaren var fullärd, mötte årsgångaren gloson. Hon bar då en kavel i munnen, som skulle ryckas bort. Det var viktigt att akta sig från att låta gloson springa mellan benen, ty om det händer får man bråck, sägs det där (ULMA 12300, s. 5). I andra varianter bör gloson brottas omkull för att med våld ta föremålet. I andra ska ett särskilt nät kastas över gloson eller så är det med vighet som årsgångaren kastar sig åt sidan och rycker till sig föremålet.
Att skydda sig mot gloson
I folktraditionen fanns en rad olika skyddsmedel som tänktes fungera mot övernaturliga makter. Flera typer av skyddsmedel användes i skilda sammanhang och var inlärda från tidigare generationer. Därmed tänktes de vara beprövade och betraktades som säkra. Vi känner faktiskt igen många skyddsmedel än i dag, både från verkliga situationer eller från populärkulturen (som ju många gånger bygger på eller har inspirerats av verklig folktro). Olika ritualer, formler eller läsningar fungerar i olika sammanhang, exempelvis att säga Guds namn eller läsa en bön, ibland i kombination med korstecknet, ibland utan. Silver var också ett starkt skyddsmedel, helst skulle det vara vigt av en präst för att få större makt. Även järn och stål var skyddsmedel som övernaturliga väsen inte hade makt över. De magiska talen (3, 7 och 9) användes flitigt både i och mot trolldom.
Inom forskningen kallas olika typer av avvärjande och skyddande medel för apotropeiska handlingar. Flera sådana handlingar är kända från stora delar av världen, till exempel att spotta för att avvärja något ont eller att göra korstecknet (i ett kristet sammanhang, såklart). En variant på korstecknet är att stå med benen i kors. Åtminstone är det så jag tolkar många uppteckningar som förklarar att det är ett effektivt medel mot gloson. De korsade benen liknas därmed vid korset och ansågs skydda mot det onda. I en uppteckning från Gällstad i Västergötland läser vi att: ”Årsgångare bör gå med benen i kors för att ej bli uppfläkta av glosoa eller få göra en skenfärd till döds på glosons rygg” (ULMA 23019:94, s. 151). Korssymboliken kan även appliceras på omgivningen. I en småländsk uppteckning från Fryele socken får vi också veta hur man kan klara sig från att bli uppfläkt eller bortburen av gloson. Då gäller det att: ”rädda sig in på korsådrad åker eller slå benen i kors, alternativt springa åt kanten” (ULMA 3068:1, s. 53, 57). I flera fall berättas också om att det fanns olika sorters nötter, örter eller bär som årsgångaren kunde kasta till gloson för att stoppa eller distrahera henne. Återigen är det de magiska talen vi hör talas om, det skulle vara tre, sju eller nio. En uppteckning från Öland nämner, vid sidan av att ha benen ihop, tre sorters växter: äpple, rönn och mistel” (ULMA 15694, s. 5–6).
Gloson, en grävling?
Det finns många teorier om glosons ursprung. En del har velat hävda att hennes ursprung är att söka i fornnordisk mytologi, då gärna att hon hör samman med guden Frejs galt eller en mytologisk sugga. Förklaringar av den här typen är i regel ganska enkla. I regel nöjer man sig med att peka på att eftersom det finns symboliskt viktiga svin i fornnordisk mytologi och religion, bör även gloson vara en rest som överlevt från fornnordisk tid. Tid och rum spelar ingen större roll i en sådan förklaringsmodell. Varför gloson är vanligt förekommande i södra Sverige och inte Mälarlandskapen (där Frej var en central gudom) eller det faktum att det ju var galtar och inte suggor som var betydelsefulla i fornnordisk mytologi, bekymrar inte.
En annan betydelsefull teori var att i gloson se en sädesande (tyska Korndämon). Den senare hypotesen hörde samman med en större teori som lanserades av den tyske folkloristen Wilhelm Mannhardt och som skulle bli väldigt inflytelserik under en tid. Mannhardt själv betraktade gloson som ett praktexempel på en sädesande, baserat på beskrivningar där en del av sista kärven offrades åt gloson. När det gäller detta offer är källorna sällan klara. Ett exempel är följande uppteckning från Urshult och Almundsryd i Småland, från 1870-talet: ”Drägligare är dock glosoen, om han vid aftröskningen, som gärna sker före jul, kvarlämnat någon säd otröskad dels till föda, dels till lägerhalm för henne” (ULMA 92:45, s. 66). En som på tog upp frågan och utvecklade den var folkloristen Hilding Celander i en artikel från 1937.
En motsatt tanke lyftes dock fram av folkloristen Carl Wilhelm von Sydow (1935) som var starkt kritisk till Mannhardt. Istället för sädesandar ville von Sydow jämföra gloson med andra spöksvin, exempelvis med gravso eller kyrkogrim (när den uppträder som ett svin). Gloson är då, menade von Sydow, att förstå som en varningsfiktion som årsgångare konstruerat för att avhålla andra från att konkurrera med dem i att gå årsgång. Sambandet med sädesandar förklarade han som en pedagogisk fiktion för att skrämma barn från att gå i säden. Det är typiskt av von Sydow att tolka föreställningar med hjälp av förenklade psykologiska modeller. Tanken om att placera gloson i ett större sammanhang med andra spöksvin är dock synnerligen intressant.
Redogörelser av gloson har fått en del forskare att vilja jämföra henne med grävlingen, bland annat gjorde tidigare nämnda Hilding Celander just det i en artikel från 1952. Celander skriver att han inspirerades efter att ha läst om grävlingar hos djurlivsskildraren Sven Rosendahl. Men Celander var inte först med denna iakttagelse, vi hittar den faktiskt tidigare i en uppteckning som insamlades av folkminnesarkivet i Uppsala år 1927, från Tunhem i Västergötland. I uppteckningen – som tycks ha varit okänd för Celander – berättas att gloson far fram som en snöplog och att hon ser ut ungefär som en grävling med nosen i marken, samt att hon antastar den som går mitt i hennes väg (ULMA 1516:1, s. 96). Kanske kände meddelaren till Hyltén-Cavallius verk, men jämförelsen gjorde i vilket fall att den västgötska meddelaren såg en likhet mellan grävlingen och gloson innan forskarna gjorde det.
Avslutande reflektion
När jag var väldigt ung, kanske runt 3 eller 4 år, tog min mor mig med till ett barnzoo. Där fanns det olika djur att klappa, däribland små söta kultingar. Jag har ett vagt minne av att jag klappade en kulting när min mor, som stod på motsatt sida av en inhägnad, skyndsamt tog tag i mig och med viss panik lyfte mig över stängslet. Orsaken var en stor sugga som stridslystet rusade mot mig i full fart. Hon tolererade inte att människobarn klappade på hennes kultingar. Jag minns inte mycket av detta, men bär fortfarande med mig känslan av att ha varit nära att bli illa tilltygad av den ursinniga suggan. Svin kan vara skrämmande, inte minst suggor som otyglat försvarar sina kultingar.
Eftersom grisen är en allätare är den faktiskt kapabel till att äta människor, även om det av naturliga skäl är och har varit synnerligen ovanligt. Men det har hänt och historiskt sett har det till och med lett till att grisar dragits inför rätta, anklagade för barnmord. Om detta finns det flera fall belagda från Frankrike, t.ex. i Mortaign (1394), Labergement-le-Duc (1419), Brochon (1420), Trochères (1435) och Abbeville (1490). Ett exempel kan vara värt att nämna, eftersom det belyser grisens negativa rykte och anknyter till religiösa och värdsliga värderingar. I närheten av Clermont-lez-Montcornet 14 juni 1494 arresterade en gris och ställdes inför rätta för att ha, ”kvävt och vanställt ett ungt barn i dess vagga, son till Jehan Lenfant, en koherde från Clermont, och till hans hustru, Gillon”, flera vittnen förhördes och de svor på heder och samvete att:
På påskdagsmorgonen, medan fadern vallade sina kreatur och hans hustru Gillon var bortrest till byn Dizy, var spädbarnet lämnat ensam i sin vagga, gick nämnda gris under nämnd tid in i nämnda hus och vanställde och åt av ansiktet och nacken på nämnda barn, vilket, som en konsekvens av betten och stympningen som orsakades av grisen, färdades hädan från det här livet.(min översättning efter Evans 1906, s. 155–156)
Domstolen beslöt att grisen skulle avrättas genom hängning för detta brott. Även om det mig veterligen inte finns liknande processer mot grisar i svenska rättsprotokoll från samma tid är det intressant som ett exempel på hur kyrkan, staten och i viss mån bondebefolkningen resonerade i ett annat europeiskt land.
Ett vanligt tamsvin – eller en livsfarlig gloson?
Få djur har lidit så mycket av människan som tamsvinen, uppfödda för slakt. I kristendomen, judendomen och islam är grisen betraktat som ett orent djur. I 5 Mosebok 14:3–20 finns en redogörelse för vilka djur som Gud klassade som "rena" respektive "orena". Bland de orena djuren räknas svinet. Även i andra textpassager finns en negativ syn på svin (t.ex. Jesaja 66:15–17). En omtolkning skedde i och med Nya Testamentet, vilket gjort att många kristna inte betraktar svin som oren föda. Trots det har den ett symboliskt negativt värde, till exempel kan vi utläsa det i ordspråket: ”hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen” (Andra Petrusbrevet 2:22). Ett annat exempel är berättelsen om Legion i Nya Testamentet, där en man som är besatt av orena andar (de hette Legion, för de var många) som fördrivs av Jesus in i en svinhjord och störtas ned för ett stup (Markus 5:1–20, Matteus 8:28–32, Lukas 8:26–39 ).
I det gamla bondesamhället gick tamsvin lösa i skog och mark. Detta kunde ju innebära en nog så skrämmande syn, inte minst om ett oväntat möte sker under dygnets mörka timmar. I södra och mellersta Sverige fanns faran med vildsvin, ett djur som länge satt fantasin i rörelse hos människan (djuren förekommer i krigssymbolik redan under vikingatiden). Gloson kunde, som vi sett, gestaltas på olika sätt, från en väldig sugga till ett vidunder med brinnande ögon och eldsflammor som slår ut ur hennes gap. Hon var vanligtvis stridslysten och fångar i sitt väsen den aggressiva och ilskna sidan som var och en sannolikt upplevt eller hört talas om hos tamsvinen. Något som är säkert är att hon tjusat fantasin och att det berättats om henne i många trakter. Vanligtvis var hon förknippad med de södra landskapen och särskilt till årsgångstraditionen, vars kärnområde är i Småland. Idag kan vi läsa om gloson i skilda, ofta fantasifulla sammanhang och vi kan se hur konstnärer inspireras av henne. Ja, gloson lär även finnas som en teddybjörn någonstans i Skåne. Om det är bara är ett rykte jag hört, eller om det verkligen är sant, är svårt att veta.