Då dom dug till att vara bojänta och stå för i boen så skulle dom nog också dug till att sy en skjorta

Vrida vidjor, göra kvastar, sy skjortor och sticka strumpor – för en fäbodpiga var händerna aldrig sysslolösa. Åsa Holmgren berättar om äldre tiders fäbodslöjd.

Hur har arkiven dokumenterat det som idag kallas ”fäbodslöjd”? Det som under självhushållets tid var nödvändiga arbeten som måste göras på fäboden, medan korna vallades och messmöret kokades.

Fäbodlivet intresserade folklivsforskarna och arkiven. Fäbodsystemet var under början av 1900-talet i upplösning och var viktigt att dokumentera. Det uppfattades som en kvarleva från en äldre tid där man kunde spåra element från forntiden i föremål, företeelser och föreställningar. Dokumentationer gjordes i form av skriftliga uppteckningar, fotografier, teckningar, kartor och inspelningar. Hur skildrades fäbodslöjden i det här sammanhanget?

Att vara bojänta, fäbodkulla eller fäbodpiga var ett hårt arbete med ansvar för 10–20 kor. Fäbodpigans viktigaste arbetsuppgifter var att ta hand om kor och getter, mjölka dem och förädla mjölken. Hon skulle kärna det dyrbara smöret och göra ost, smör och mesost. Att arbeta på fäbod var fritt på så sätt att man slapp husbondens närvaro, men ansvaret var också stort. Om en ko blev sjuk, om den gick bort sig, om smörkärning eller ystning misslyckades, var fäbodpigan ansvarig.

Mycket unga kvinnor och pojkar kunde anförtros arbetet på fäboden. Vallpojkar tycks ha varit vanligast i de norra och östliga delarna av fäbodområdet. Nästan alltid krävdes också att andra arbeten utfördes, förutom skötseln av kreaturen och mjölkhanteringen. Dels handlade det om slåtterarbete, lövtäkt och bärplockning, men det som idag sammanfattas som ”fäbodslöjd” ingick också i det som skulle utföras.

Egentligen var det självklart att händerna aldrig fick vara sysslolösa. Det gällde året runt, inte bara på fäboden. Kvinnor hade alltid en stickning i händerna, åtminstone från 1700-talet fram till början av 1900-talet. För husbonden gällde att utnyttja alla händer så mycket som möjligt. En vallpojke stickade vanligtvis inte, utan fick arbeta mer med foderinsamling, skolagning och det som alla var upptagna med, att vrida vidjor till kobindslen. Något som var oerhört viktigt, innan rep eller kedjor användes till korna. Det var inte bara det bindsle som satt runt kons hals, utan hela den länk som satt i fähusväggen, vid kornas bås, som skulle förnyas under sommaren. Dessutom skulle det finnas ett lager av vidjor för tillverkning och reparation av olika redskap och andra föremål under hela året.

ULMAs frågelista om fäbodväsen

Men vad kan vi hitta i arkiven? Jag koncentrerar mig på de svar som lämnades in på en frågelista som skickades ut från Uppsala landsmålsarkiv (ULMA) 1928. Den heter ”12. Fäbodväsen” och är, som de andra tidiga frågelistorna, mycket omfångsrik och detaljerad. Den omfattar 20 tryckta sidor där det bland annat ställs frågor om organisationen, byggnaderna, arbetsdagen, föremålen och sägnerna. Arkivet var också intresserat av de dialektala benämningar och musik och sång som var förknippade med fäbodlivet. Det finns 110 svar på ”12. Fäbodväsen” och de är alla tillgängliga på Isofs digitala arkivtjänst Folke.(Länk)

När frågelista nr 12 skickades ut var ett stort antal fäbodar fortfarande i bruk. Det fanns alltså många aktiva brukare att intervjua, men de flesta informanterna var ändå äldre personer. Många var födda i mitten av 1800-talet och hade letats upp av arkivets ortsmeddelare. Det var både män och kvinnor som berättade hågkomster från sin ungdomstid. Forskarna ville ju komma så långt tillbaka i tiden som möjligt, till självhushållets tid. Påfallande många av ortsmeddelarna var folkskollärare på orten, men en och annan kan berätta utifrån sina egna erfarenheter, så långt tillbaka i tiden de minns.

I slutet av frågelistan Fäbodväsen ställs också en fråga som berör ”fäbodslöjden”, under rubriken Vallningen:

Vallhjonens sysselsättningar under vallningen: klippa ull av fåren ock spinna på slända? Skära kalvfoder med kniv ock stoppa i gätkoppen? Samla hö-mjölke, mjölk-tjägel eller andra foderväxter i säckar? Sticka strumpor? Laga skorna med björktågor? Förfärdiga kobindslen, tex traljar, träggar, tvåträggar, småträggar, spändlar? Förfärdiga kvastar, tvagor – hur mycket åt varje delägare i gätlaget? Voro vissa tider på sommaren vanliga för dessa olika arbeten? Var det farligt att göra ”traljar” vissa dar, tex lördagar?

Jag söker upp svaren på frågorna om slöjden. Bara någon enstaka svarar att de klippt fåren. Några få kan också erinra sig att en äldre generation spunnit på slända. Här tycks arkivets medarbetare haft en föreställning om något som var vanligt längre tillbaks i tiden, kanske innan spinnrockar blev vanliga under 1800-talet. Det var också senare på året, under senhösten, som spinnandet satte igång. Då var alla utesysslor var avklarade och det blev mörkare. Var tid har sina sysslor och att vrida vidjor och göra kvastar, vispar och tvagor hörde till sommarens arbeten. Dessutom var ju fäbodpigorna i skogen där materialet fanns. Arbetena på fäboden kunde vara tidsmässigt uppdelade. I början av vistelsen savade träden och då var man tvungen att ta ämnen till vispar, som skulle barkas av.

Med mycket få undantag vittnar svaren från Norrbotten till Värmland om att de som arbetade på fäboden skulle tillverka vispar och kvastar av björkris, kobindslen av björkvidjor och disktvagor av granris, ibland nämns också kråkris och skäfte, eller skavfräken. Skäfte är en kiselrik växt som har en lätt slipande effekt och användes att rengöra träkärl med. Det finns uppgifter om att en fäbodpiga var ålagd att tillverka mellan 40 och 150 par tvagor och 60 kvastar under vistelsen på fäboden, men svaren varierar. Många har inte svarat alls på vilken mängd som skulle tillverkas, men i flera fall uppges ett årsbehov av kobindslen, kvastar, vispar och tvagor.

Min mormor, född 1816, var fäbod- och hempiga. På varje ledig stund på fäboden skulle hon syssla med strumpstickning, detta även då hon vallade kreaturen, och med att göra vispar, grantvagor och länkar. Till hemfärden från fäboden skulle varje skällko och kalv ha varsin grannlänk, ända till 8 mindre länkar sammansatta till en. (---)

Vid hemflyttningen placerades alla länkar som vallkullan tillverkat under sommaren på korna och härav kunde man se vilken av vallkullorna varit duktigast. Varje sommar skulle också nya länkar, små dylika, göras för varje nyckel i fäboden och länkar gjordes även åt fäboddelägarna att användas i hemmen. Länkar och länkvidjor användes också uteslutande som bindslen åt kreaturen, varför vallkullan tillverkade en myckenhet av länkar och länkvidjor under sommaren. Lämpliga björkvidjor, små björkar, togos också så ofta vallkullan fann någon dylik under vallningen. Gingo ej alla vidjor åt till länkar, vredos den och lindades samman till en ring.

Berättat av E.H. Nord, Boda, Dalarna (Isof, ULMA 8146)

Stickningen var kanske den vanligaste sysslan. Den kunde ju vallpigan hålla på med också när hon gick. Stickningen förvarades i en särskild väska eller också fästes nystanet i en särskild krok (bild). Det handlade oftast om strumpstickning. Ibland var det nya strumpor, ibland skaft som behövde nya fötter, när de gamla slitits ut. Från Nås berättas att vallkullorna kunde sticka ärmarna till tröjorna med vävda fram- och bakstycken, så kallade stickgärdsärmar.

Stickgärdsärmar gjorde man medan man gätade. Och man skulle vara ivrig nu man skulle hinna så mycket som 1 dm på dan. Man stickade bara 2 lyckor innan man snodde trådarna, så att det inte blev långa ändar på baksidan. [Här beskrivs tvåändsstickningen. 2 maskor stickades innan de två trådarna snoddes, så det inte blev så långa flotteringar på baksidan.] Och då man stickade kruset [mönstret] skulle man ta på ett sätt så det blev snoningar (som kypertdiagonaler) på baksidan. Annars var de inte riktigt. Ullen klipptes 4 gånger om året med 3 månaders mellanrum. Man spann aldrig eller vävde i fäbodarna, man stickade och sömmade. Stickningen bars i en väska som var brun av tunt, garvat skinn. (---) Den där hade dom i skogen, annars hade dom nystanet bara på en krok som häktades fast i kjollinningen.

Berättat av Ella Odstedt, Nås, Dalarna (Isof, ULMA 16850)

Om man klarade av det krävande och ansvarsfulla arbetet på fäboden, borde man också duga till att sy en skjorta, som rubriken talar om. Det är ett citat från en uppteckning av Ella Odstedt från Ramsele, Ångermanland (Isof, ULMA 9869). Det förekom på många håll att husmor hemma i byn skickade upp ett stort antal tillklippta skjortor som skulle sys av fäbodpigan. Vallsömmen eller boasömmen som de kallas i en del uppteckningar. Ibland kunde man kräva att en skjorta om dagen skulle sys. Det handlade om både enkla och mer komplicerade typer av plagg. Det kunde hända att husmor också räknat ut precis hur mycket hemspunnen lintråd som skulle gå åt till varje skjorta. Att brodera kuddvar eller andra textilier var arbeten som också förekom. Oftast syddes när man vallade och hade stannat på dagens viloplats. Där låg korna och idisslade och vallarna kunde i bästa fall vila fötterna och ägna sig åt att slöjda.

På en större fäbodvall var det många som arbetade och de kunde få flera tillfällen att arbeta tillsammans.

Av skäfte band man ihop små buntar och med dessa buntar gned man trågen, som då blev hala, lena och glänsande och då var man trygg för all bismak. Tiden emellan de olika förekommande göromålen inomhus, fylldes med annat arbete såsom sömnad och annat. Lakan och örngott, kuddvar, broderade man med den då mycket använda hålsömnaden.

Berättat av E.A. Forsslund, Gnarp, Hälsingland 1933 (Isof, ULMA 5497)

De vid diskningen av träkärlen använda tvagorna av torrt granris eller skäfte måste även bojäntorna tillverka. Under de första dagarna efter ankomsten till fäboden gjordes också hela årsbehovet av vispar och kvastar av björk- och kråkbärsris. Sy skjortor hörde likaledes till bestyren under denna tid. Senare skulle bojäntan sticka strumpor.

Berättat av Johannes Öster, Gnarp, Hälsingland (Isof, ULMA 12622)

Förutom arbetet med djuren och mjölkhushållningen hade bodjäntan en mängd åligganden att utföra, och hon gick därför aldrig sysslolös. Medan hon gick i skogen med djuren stickade hon strumpor och vantar och när hon satt och vilade tog hon fram skjortsömnaden. Dessutom skulle hon, som nämnts, göra tvagor, vispar och kvastar samt klavar till djuren. Varje ko skulle ha en ny klav till hemfärden från bodarna, vilken då användes tillsammans med den gamla, för att djuren skulle vara fina när de kom hem. Den nya klaven, som ofta var anilinfärgad, hängdes sedan undan under vintern och togs fram vid bodfärden följande år. Klavarna gjordes av björkvidjor och tvagorna av kråkbärsris som barren fick ”rinna av”. Man gjorde helst klavarna på försommaren, då björken var böjlig eller som man sade löpte.

I göromålen ingick ibland även att klippa fåren samt att karda och spinna ullen.

Berättat av Erik Eriksson, Stina Ekman och Lisa Jonsson, Bollnäs Hälsingland. Lena Husmer, Uppsats för nordiska proseminariet ht 1960 (Isof, ULMA 24570)

Fäbodtösen måste göra ett visst antal kvastar, medan björkriset löpte, de kallades ”vitlim”. Ävenså ett visst antal vispar också tvagor av skefte. Hon sökte materialet, då hon getade och fördrev de långa getdagarna med dessa arbeten, eller med sömnad, vallsömmen. Riktigt idoga fäbodtöser hade också spinnrocken igång på kvällarna.

Vallhjonens sysselsättning var strumpstickning, sömnad, göra kobindslen, kvastar, tvagor.

Berättat av Märta Persdotter, Hammerdal, Jämtland 1938-39 (Isof, ULMA 12630)

Och så möttes de då med stickstrumpan i handen vid den gemensamma vilstan [viloplats för korna]. Där slogo de sig ner en stund för att prata, tills de med tillhjälp av solen som klocka, måste draga tillbaka till vallen, för att hinna med de sysslor som de måste utföra. (---) Sin mesta tid tillbringade dock bojäntan i störset [kokhuset] sysselsatt med kärning och ystning. Utom allt detta skulle hon dessutom göra 40-50 tvagor, en 60 kvastar samt också sy ett visst antal skjortor, sticka strumpor etc. Till kvastar och tvagor, som senare på vintern skulle bindas hemma, skulle hon också ta vidjor. När kvastarna skulle bindas då ställde jäntorna till med ”kvastuppsitt” och den kvällen var det livligt uppe i boene.

Berättat av Maj-Britt Vikblad, Ovanåker, Hälsingland 1937 (Isof, ULMA 9964)

Första delen av fäbodvistelsen skulle fäbodpigan sy och andra perioden skulle hon sticka. Hon skulle först sy 3 skjortor åt drängen och sen skulle hon sy åt husbonn så mycke hon hann. Hon fick också 2 dagar åt sig själv att sy på. Andra perioden då skulle hon sticka strumpor och vantar, sticka vid gammalt samt sticka nytt. Hon skulle sticka till vintern. Det var inte att ha stickstrompen på vintern int. I november skulle spinnrocken in.

Nystanet bar hon på en ring, som satte fast i förklädesbandet. Man kunde nysta nystanet på tummen för att få tråden inifrån, så att det inte skulle trasslas då man gick i skogen. (Man gjorde inga troljar, kvastar eller tvagor)

Berättat av Brita Sjölund, Sollefteå, Ångermanland (född 1847). Intervjuad av Ella Odstedt 1936 (Isof, ULMA 9955)

Under vallningen fick valljäntan aldrig vara sysslolös. Hon skulle sy eller sticka, samla foderväxter, göra kobindslen och kvastar mm. Att sticka strumpor under vallningen gick bättre än att brodera; man kunde både stå och gå under stickningen. En förfot, dvs en strumpfot, kunde man sticka på en dag. Att grovsömma lintyg till ex särk och skjorta, var mycket vanligt. Somliga hade sig ålagt av husbondefolket att sömma ett plagg, t ex en skjorta per dag. Andra fingo inte mera än 18 plagg för hela sommaren. Ofta sydde valljäntan även huva på lakan och örngott, dvs man broderade med rött garn rader med rosor eller andra figurer på överstycket, ofta i korsstygn. (---)

Åt korna brukade man förfärdiga vidjebindslen. Björkvidjor tog man reda på när helst man träffade på sådana och gjorde vidjelänkar åt kräken eller hankar till kvastar och tvagor. Granristvagor brukade användas vid rengöring av tex siltråg (träkärl att sila i). Om skorna var trasiga drog man ihop dem med en vidjehank.

Berättat av B. Dalhelm 1937, Delsbo, Hälsingland (Isof, ULMA 11367)

Minnen från Sätergläntan

När jag tar del av den samlade erfarenheten som finns att läsa i frågelistsvaren blir jag påmind om den veckokurs i fäbodslöjd jag för nästan 15 år sedan gick på Hemslöjdens skola Sätergläntan. Ralf Mååg hette vår lärare, en legendarisk erfaren slöjdare, pedagog och fäbodbrukare, som då inte längre hade någon djurhållning. Vi höll till i hans lilla fäbod nära skolan.

Stickning och sömnad hade vi inte tid med, för vi måste vrida vidjor, binda vispar och kvastar av björkris, tälja krokar, göra små kvastar och mattor av björnmossa och binda gärdsgård. Vrida vidjor var svårast. Först skulle vi hitta bra material och att till slut få till ett bindsle var inte lätt. Jag läser i mina anteckningar: ”Grundläggande: Att vrida vidjor. Idag bortglömt. - - - Vi övade oss i konsten hela dagen. Skala, vrida, sno! Vidjan ska helst vara björksly som växt mörkt och trångt. Vi vred så vi fick ont i tummarna.”

Dessutom kokade vi messmör och kärnade smör. Messmöret dekorerade vi med messmörsstämplar som Ralf tillverkat. För att vi skulle få den rätta känslan kärnade vi smöret hos fäbodbrukare Land Alice Gustavsson och hennes tre kor i Skallskog i Leksand.

Lärdomen satte sig i händerna. Att vrida vidjor var ett krävande arbete och framförallt tidsödande att hitta rätt material och samla in tillräcklig mängd. Att sy en linneskjorta eller kanske brodera ett kuddvar kräver något annat. Mina erfarenheter från andra fäbodars sotiga grytor och eldhus säger mig att linneskjortorna och de vita stickningarna helst togs med ut till vallningen. När jag tänker på de mängder vidjor som skulle vridas och alla de skjortor som kunde sys av en fäbodkulla under en sommar, blir jag verkligen imponerad. Vilken kunskap som satt i händerna.

Ett sista citat från en uppteckning från just Åls socken, där Sätergläntan ligger:

Fäbodpigan, om den var lejd eller av husets anhöriga, så var det vist vad som skulle göras. Till och med täflades om hur mycket var och en hann med, förutom de vanliga sysslorna, de skulle sömma linnekläder av de under vintern väfda linneväfvarna. Till alla av husets folk, göra stora knippen med länkar å länktåg av björkvidjor, barkade och fina, särskilt om det skulle vara länk till skällkon, skälltackan, skällgeten (---) ävenså skulle det stickas strumpor, hvilket för det mästa utfördes under gätningen av kritterna på dagen i skogen, under sång och locktoner till sina lyssnande skyddslingar djuren.

Berättat av Back Olof Ericsson, Ål, Dalarna 1928 (Isof, ULMA 1874)

/Åsa Holmgren