Språkpolitik i Sverige

Språklagen värnar svenskan och den språkliga mångfalden i Sverige. Alla ska ha tillgång till språk.

Sverige har sedan 1 juli 2009 en språklag som befäster språkpolitiken. Språklagen handlar om svenska språket, de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Den tar framförallt upp offentliga aktörers ansvar för att varje person ska ges tillgång till språk. Lagen tar också upp språkanvändning i offentlig verksamhet och i internationella sammanhang.

Sedan den 1 januari 2010 finns också en lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetslagen preciserar vilka skyldigheter offentliga verksamheter har att använda nationella minoritetsspråk och enskildas rätt att använda dem hos bland annat förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Dessutom finns det andra lagar som reglerar språkanvändning i särskilda områden, till exempel myndigheters och domstolars språkbruk eller myndigheters skyldighet att vid behov anlita tolk och översättare.

Riksdagens språkpolitiska mål

Den svenska riksdagen beslutade den 7 december 2005 om en samlad svensk språkpolitik med fyra överordnade mål:

• Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Språkpolitiken gäller alla språk i Sverige

Svenskan är enligt språklagen huvudspråk och det samhällsbärande språket.

Fem språk har ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Ställningen som nationellt minoritetsspråk innebär att Sverige tar ett kulturpolitiskt ansvar för att dessa språk ska leva vidare. Minoritetspråkstalare har rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter i de regioner som tillhör så kallade förvaltningsområden för språket.

Även det svenska teckenspråket har en ställning som på många sätt motsvarar de nationella minoritetsspråken. Teckenspråket fungerar som modersmål för döva, som också kan lära sig svenska och andra språk som skriftspråk. Många hörselskadade har också teckenspråk som ett av sina språk.

Genom invandring bor det också många personer i Sverige som har andra språk än svenska som modersmål. Också dessa personer och dessa språk omfattas av språkpolitiken och gällande lagar.

Varför behövs en språkpolitik?

Från 1870-talet och ungefär hundra år framåt var Sverige ett samhälle där svenskan ansågs vara det enda modersmålet av betydelse. Innan dess var finska och samiska de vanligaste språken i landets norra delar, även i statliga ärenden (som då inkluderade kyrkliga frågor). I dag talas dock cirka 150–200 modersmål i Sverige, och engelskans roll i det svenska samhället växer.

Språk blir också ett allt viktigare inslag i människors liv. Att allt fler skriver och läser stora textmängder i sitt yrke är ett exempel på det. Ny teknik skapar många nya hjälpmedel och en allt mer teknikberoende språkanvändning, till exempel ordgissning i mobilens sms-funktion, stavningskontroll i e-postprogrammet och talstyrda telefontjänster.

När vi är många människor med olika behov, förutsättningar, och inte minst olika modersmål som ska leva tillsammans i ett språksamhälle, kan det behövas en språkpolitik. En språkpolitik kan formulera vissa övergripande regler för hur myndigheter och andra institutioner ska tänka i sitt arbete när det gäller språkanvändning och språkval. Språkpolitiken kan också formulera utgångspunkter som gäller när nya lagar blir till.