Språklagen och minoritetslagen ställer krav på myndigheter att nå ut med information till nationella minoriteter och till personer med annat modersmål än svenska. Den här vägledningen försöker ge svar på hur myndigheter ska leva upp till de kraven.
Kort presentation av vägledningen
Sverige är i dag ett mångspråkigt land. Nära 20 procent av alla svenskar har utländsk bakgrund, och många av dessa har ett annat modersmål än svenska. Vi har också nationella minoritetsspråk, språk som talats länge i Sverige och som därför har en speciell ställning: finska, samiska, meänkieli, romska (romani chib) och jiddisch. Svenskt teckenspråk har motsvarande språkliga behov och rättigheter.
1 januari 2010 kom en lag om de nationella minoriteterna och deras minoritetsspråk Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Lagen säger att de nationella minoritetsspråken ska skyddas och främjas, och att myndigheter ska lyssna på de nationella minoriteterna och ta hänsyn till deras behov. Alla myndigheter har också skyldighet att informera svenska minoriteter om deras språkliga rättigheter.
De tekniska möjligheterna att möta behoven har i dag blivit större, men det kan vara svårt att veta vad man ska översätta, och till vilka språk. Syftet med denna vägledning är att ge grundläggande information om hur man ska utforma information för personer som antingen har annat modersmål än svenska eller som har rätt att också använda ett nationellt minoritetsspråk. Det gäller framför allt information på webben, men råden är också användbara för andra informations- och kommunikationskanaler, och även för företag och andra icke-offentliga organisationer.