Vanliga frågor om språkpolitik

Här hittar du vanliga frågor och svar om språkpolitik och språklagar.

Det här formuläret postas automatiskt.

16 träffar

  • Finns det andra lagar som reglerar språk?

    Förutom Språklagen och Minoritetslagen finns andra lagar och bestämmelser som handlar om språk på olika sätt. Här tas de viktigaste upp.

    • I förvaltningslagen Länk till annan webbplats. ( SFS 2017:900, 13§) finns ett krav på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Myndigheter har också en skyldighet att anlita tolk eller översättare i det fall det behövs när myndigheten har kontakt med personer som inte kan svenska.
    • Patientdatalagen Länk till annan webbplats. (SFS 2008:355, 3 kap,13§ ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården ska vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
    • Radio- och TV-lagen Länk till annan webbplats. (SFS 2010:696, 5 kap,§7, 13 kap, §6) anger att en betydande del av programmen i radio och tv ska vara på svenska.
    • Enligt hälso- och sjukvårdslagen Länk till annan webbplats. (SFS 2017:30, 8 kap, 7§) ska regionen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
    • I rättegångsbalken Länk till annan webbplats. (SFS 1942:740, 5 kap. 6 §) står det att en domstol är skyldig att anlita tolk om en person som inte behärskar svenska ska höras i rätten. I samma lag (33 kap. 9 §) står det att domstolen också måste att översätta handlingar av betydelse för målet för personer som inte förstår svenska. Översättningarna ska i första hand göras av en auktoriserad rättstolk.

    Läs mer om språklagar i Sverige

    Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar:

  • Har andra länder en språklag?

    Många länder har lagar som anger vilket språk som ska vara officiellt eller officiella språk i landet. Finland, Frankrike och Polen har en sådan språklag, liksom Norge som fick sin under 2021.

    I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska. Att språklagarna skiljer sig åt mellan olika länder beror helt enkelt på att språksamhällena ser olika ut.

    Läs mer om språkpolitik

  • Hur kan samhället värna om, skydda och främja språken?

    Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.

    I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska.

    Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.

    Språkrådet, som är en del av Isof, har i uppdrag att följa upp språklagen och att rapportera till riksdagen och regeringen om hur den efterlevs.

    Läs mer

    Expertområden på Isof:

  • På vilka grunder har de fem nationella minoritetsspråken i Sverige valts ut?

    Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.

    Läs mer om de nationella minoritetsspråken i Sverige

  • Skyddar Europarådet de europeiska minoritetsspråken?

    Europarådet skyddar de europeiska minoritetsspråken. Ett språk får officiell ställning som minoritetsspråk i och med att ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention (också kallad den europeiska språkstadgan) för språket. Europarådet övervakar sedan att konventionen följs. Det finns också en konvention som skyddar de nationella minoriteternas mänskliga rättigheter (ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter). Medan språkstadgan handlar om vilka åtgärder varje land ska ta för att skydda språken, handlar ramkonventionen mer om minoriteterna själva och hur länderna kan göra för att skydda individers rättigheter att använda sina språk och kulturer i olika sammanhang.

    De individuella EU-länderna skyddar sina minoritetsspråk i olika grad. Vissa stora minoritetsspråk med många talare, som katalanskan i Spanien, har en stark rättslig ställning. Men de allra flesta minoritetsspråk i Europa har, än så länge, ett mycket begränsat skydd.

    Läs mer om minoritetsspråken

  • Vad reglerar språklagen?

    Språklagen gäller språkens ställning, inte språken i sig. Lagen vänder sig till offentliga institutioner, inte till privatpersoner. Den innehåller därför inga regler om hur ord ska stavas, böjas och uttalas, inte heller om huruvida enskilda personer ska använda lånord eller inhemska ord. Men språklagen säger till exempel att myndigheternas språk som regel ska vara svenska och att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

    Läs mer om språklagen

  • Vad säger språklagen om andra språk än svenskan?

    Språklagen nämner vilka språk som har status som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Lagen anger också att alla myndigheter är skyldiga att skydda och främja dessa språk.

    I språklagen står det också att det svenska teckenspråket har en liknande ställning som de nationella minoritetsspråken, och att myndigheter ska skydda och främja teckenspråket.

    För de människor som bor i Sverige och som talar andra språk säger språklagen att samhället ska ”ge tillgång” till språk. Det innebär att människor inte ska hindras att tala sina språk, men också att de barn som vill utveckla sina modersmål ska kunna göra det (till exempel i skolans modersmålsundervisning) och de som inte kan svenska ska få lära sig det.

    Läs mer om minoritetsspråk i språklagen

  • Vad säger språklagen om svenskan?

    Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det ska kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.

    Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

    Läs mer om svenska språket

  • Vad säger språklagen om tolkning?

    Språklagen tar inte uttryckligen upp tolkning. Men enligt förvaltningslagen (,SFS 2017:900) 13 §) ska myndigheter anlita tolk eller översättare i de fall det behövs om myndigheten har att göra med någon som inte behärskar svenska. Tolkning eller översättning ska då ske till ett språk den enskilde förstår, men inte nödvändigtvis till modersmålet. Det gäller i hela landet, inte bara i vissa geografiska områden.

    Språklagen säger inte heller något om användning av tolk i EU. Men det ligger i linje med språklagens intentioner att värna svenskan i EU; svenskan värnas bäst om den faktiskt används.

    Läs mer om språklagar och språkpolitik

  • Vad är ett minoritetsspråk?

    I allmänspråket betyder minoritetsspråk ofta bara ’språk som talas av minoritetsgrupp i ett land’. Alla språk som talas i ett land, utom huvudspråket/huvudspråken, är alltså minoritetsspråk, även om de talas av miljoner människor i andra länder. Minoritetsspråken i Sverige omfattar alltså både teckenspråk och alla invandrarspråk, liksom de nationella minoritetsspråken som i vissa fall kan ha talats i Sverige minst lika länge som svenskan. Denna definition av minoritetsspråk är den gängse också i många andra länder.

    Men minoritetsspråk används ofta också i betydelsen nationellt minoritetsspråk, det vill säga ”ett officiellt erkänt språk som av hävd talats i ett visst land”. Den definitionen går tillbaka på kriterier som formulerats i en konvention från Europarådet: Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, ofta refererad till som ”den europeiska språkstadgan”, eller enbart ”språkstadgan”. Konventionen upprättades 1992 och ratificerades av många europeiska länder, inklusive Sverige, i slutet av 1990-talet. I Sverige trädde konventionen i kraft år 2000.

    Läs mer om minoritetsspråk

  • Varför behövs en språklag?

    Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället, och som vägleder myndigheterna.

    Läs mer om språklagar

  • Vem gäller språklagen för?

    Språklagen gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även landstingsnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.

    Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta här för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.

    Läs mer om språkpolitik i Sverige

  • Vilka språk gäller språklagen?

    Språklagen nämner följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund, även om språken är för många för att nämnas vid namn.

    Läs mer om språken i språklagen

  • Vilka är de största minoritetsspråken i Sverige?

    I Sverige talas runt 200 språk, kanske fler. Det samlas inte in någon statistisk i Sverige om vilka språk som talas. Forskare gör däremot olika uppskattningar och under 2020 verkar det som att de största minoritetsspråken är arabiska, finska, somaliska, dari, persiska, tigrinja, BKS (bosniska, kroatiska, serbiska), polska, turkiska och spanska.

    Att arabiskan och finskan är de minoritetsspråk som har flest talare står klart, men bland de andra språken är det svårt att veta exakt i vilken storleksordning de kommer.

    Läs mer om minoritetsspråk i Sverige

  • Vilken sorts lag är språklagen? Innehåller den straffbestämmelser?

    Språklagen är en ramlag, som anger principer, mål och riktlinjer, men inga detaljerade regler. Andra lagar och förordningar kan innehålla mer detaljerade regler.

    Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.

    Det finns inga straffbestämmelser kopplade till språklagen. Lagar som ålägger myndigheter skyldigheter brukar inte innehålla straffbestämmelser. Men att det finns andra medel än sanktioner, till exempel Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn, som kan trygga att bestämmelserna följs.

    Språkrådet, som är en avdelning inom Isof, har som speciell uppgift att följa tillämpningen av språklagen. När det gäller samiska har Sametinget motsvarande ansvar.

    Läs mer om hur språklagen fungerar

  • Är alla språken lika mycket värda enligt språklagen?

    Ja. Inget språk är mer värt än något annat. Men eftersom svenska är det språk flest människor talar i Sverige så har svenskan starkast ställning i språklagen som Sveriges huvudspråk. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än övriga minoritetsspråk.

    Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.

    Läs mer om de olika språken i språklagen

Kontakt

Publicerad 18 september 2024
Senast uppdaterad 29 september 2024