Hampa

Hampa är en gammal kulturväxt, känd sedan cirka 5 000 år tillbaka. Den har i vårt land odlats samtidigt med lin, men inte alls i lika stor omfattning.

Lin och hampa har mycket olika växtsätt och tillhör inte samma familj, men båda har framför allt använts inom den textila produktionen. De spunna fibrerna är mycket svåra att skilja åt och de har delvis haft samma användningsområden, som material till kläder, lakan och andra hemtextilier.

Tusenårig framtidsgröda

Hampa lanseras ofta som framtidens gröda. Den är en tacksam växt att odla, växer snabbt och producerar stor biomassa. Hampan kan bli upp till två meter hög och får djupa rötter som luckrar jorden. De höga, täta plantorna konkurrerar ut ogräs och binder dessutom kväve, vilket gör att hampa gärna används i cirkulationsbruk.

Hampan har många olika användningsområden. Redan för flera tusen år sedan tillverkades papper av hampa i Kina. Fröna kan ätas och pressas till olja. Fibrerna har tidigt spunnits till garn, och i dag kan de också användas inom industrin, till exempel som armering i stället för plastfiber.

Oumbärlig i sjöfarten

Fram till början av 1900-talet var hampan oumbärlig inom sjöfarten pga dess hållfasthet i blött tillstånd. Alla segelfartyg var utrustade med tackel och tåg och segel av hampa. Den användes i fiskeredskap och alla slags föremål som skulle utsättas för vatten. Staten understödde därför hampodling på olika sätt. Efter andra världskriget minskade dock hampodlandet drastiskt. Både lin och hampa kom att nästan helt konkurreras ut av importerade naturfibrer som bomull och jute eller av konstfibermaterial.

I mitten av 1960-talet upphörde subventionerna av hampodling och senare förbjöds odlingen helt av industrihampa. Anledningen var att den är svår att skilja från den variant av cannabis som innehåller hög halt av det narkotiska ämnet THC. Men reglerna har ånyo ändrats och sedan en tid tillbaka kan odlare få dispens och dessutom stöd från EU för odling av industrihampa i en variant som inte kan användas till drogframställning.

Odling av hampa

Hampan har odlats i stort sett i hela landet. De belägg vi har i arkivet är till stor del från norrländska kusttrakter och från Jämtland. Hampa har också odlats i stor skala såväl i Härjedalen som på Gotland. Uppteckningarna berör oftast jämförelser mellan odling av lin och hampa. Grödorna har ofta odlats på samma plats, trots att de trivs i olika slags jordmån. Hampan vill ha välgödslad jord. Den sås på våren och ju tätare den sås, desto finare blir fibern. Den växer fort och rycks på hösten. Det finns även några belägg för att man slagit hampan med lie.

Hampa är väldigt starkt. Det är nästan som du får nöta det först och sist. [---] samma jordmån till hampa som till lin. Vi hade det här uppe i backen, det skulle vara ganska mycket gödsling på. Vi gjorde linet i en annan ruta då och så hampan då, jag gjorde så att jag sådde ut det för hand och så tog jag en räfsa och drog med. Vi kunde så ända till 3 och 4 kannor hampfrö. Då sådde jag tjockt och fick fin hamp. Men om jag hade lite frö då blir det grövre stjälkar.Berättat av Hulda Olofson i Bureå, Västerbotten (Isof, DAUM bd 01275)

Det var noga med att hampan kom ner i jorden ordentligt vid sådden, fåglarna voro så begivna på hampfröet. Därför harvade man två gånger efter sådden.Berättat år 1939 av Filip Rombo i Äppelbo, Dalarna (Isof, ULMA 12468)

Man skulle inte så hampa när det var för stark västanvind. Det skulle sås riktigt tätt. Stor hamphjäll skulle det vara, så inte mössen kom åt dem. Den torkades i bastun där de bråkade, skäktade och häcklade.Berättat år 1944 av Per Olsson (född 1865), Rödön, Jämtland (Isof, ULMA 16760)

Beredning av hampa

Hampan bearbetas på samma sätt som linet, den frörepas/noppas, torkas och rötas (se vidare på sidan Från strå till lintåga).

Den vanliga metoden att röta hampa har varit vattenrötning i sjöar eller vattendrag under cirka tre veckor. Ortnamn som Hamptjärn är därför vanligt förekommande på flera håll i landet.

Efter rötningen skulle hampan torkas i bastu och fibrerna därefter frigöras och delas upp genom bråkning, skäktning/dragning och häckling. Precis som lin delades hampan under beredningen upp i olika kvaliteter. De grövre, kortare fibrerna som föll av under skäktningen/dragningen eller fastnade i häcklan hade olika benämningar, i norra Sverige till exempel strig, ystre/yste eller kobben.

Innan hampan spanns kunde den också borstas med en linborste av svinhår. Det var vanligt också i linberedningen, framför allt i nordöstra Norrland. En av informanterna berättar om hur hon kardat hampan innan det var dags att spinna eller slå rep.

Vi odlade lin och hampa. Linet var finaste. Hampa vävdes också, till lakan annars till rep. Man ryckte hampan precis som linet. Först skulle det noppas, sen hävas i vattnet. Det skulle tas upp när det började frysa på hösten. Sen torkas och sen bråkas sommartid, dragas och häcklas. Hampan och linet spanns. Hampsnören gjordes.Berättat av Johan Marklund (född 1904) och Dagny Marklund (född 1906) i Norrfjärden, Norrbotten (Isof, DAUM bd 04807)

Linet och hampan bereddes på ungefär lika sätt, men linet skulle sänkas (rötas) längre. Vi hade ett hampsänke. Jag la klammern på, två störar som fästes ihop och sten som sänke. Så drog vi upp det och tog hem det till hagan. Satte upp det och lät det sitta hela vintern. På våren då bråkade vi det. Sedan tog vi dragan, jag hade tre olika dragor, och den sista hon var mycket järn i, det blev så fint då. Först genom den järnskodda dragan, sen drog jag genom häcklan. Då stödde jag häcklan mot något och höll i den. Det blev mycket bra. Och sen kardade jag och så la jag ihop och rullade det och la i en korg undan för undan. Och mamma spann. Hon tyckte nästan det var bättre att klippa av det när det var så långt. Och jag kardade då på bästa sätt, så det skulle vara så lite skävor som möjligt. Och den sämsta delen kallades för yster. Vi tog rätt på ystret, vi tog rätt på allt. Vi spann garn som användes till handdukar och lakan. Mamma spann så fint av det. Sist jag vävde en väv var det en lakansväv på 80 alnar. Det blev väldigt mycket lakan. Det är två år sedan (1956).Berättat år 1958 av Hulda Olofson i Bureå, Västerbotten (Isof, DAUM bd 01275)

Spinna och väva hampa

Det finns också belägg för att man hängt upp hampan till tork och låtit den röta på plats under vintern. Men vanligtvis spanns årets hampa direkt och skulle vara färdigspunnen till jul. Det färdiga hampgarnet blektes på samma sätt som lin – det kokades i lut och lades ut på snön i vårsolen.

Hampfibern är längre, starkare och något grövre än lin. Hampan användes oftast till handdukar och enklare lakan och plagg. Ibland kunde en särk ha en nederdel av hampa och en övre synlig del av linne. Av de kortare fibrerna tillverkades inte bara grövre textilier som säckar och rep, utan också vardagsplagg. En ”strigskjorta” kunde vara detsamma som en blaggarnsskjorta av lin, tillverkad av blångarn, linets korta fibrer. Men i Jämtland och andra närliggande områden var strigskjortan vanligtvis tillverkad av hampans kortare fibrer.

Hampan odlades flitigt förr i tiden i Jämtland. Den skulle vara färdigspunnen till jul. Efter julhelgen kokades så den färdigspunna hampan opp i aska och vatten, varpå den lades opp på snön för blekning och fick ligga där till våren. Av hampan vävdes endast lakan och handdukar.Anteckningar efter Kristina Vik (född 1851), Aspås och Lit, Jämtland (Isof, ULMA 1381:5)

Här i våra bygder odlades mera hampa än lin, för hampan var tåligare för frost också var hampan slitstarkare. Beredningen var densamma Både män och kvinnor hade underkläder av hamptyg, som kallades ”strigen”. (Kalsonger begagnades ej av hvarken män eller kvinnor på den tiden.) 70- och 80-åringar berätta hur ”hvass” och styv strigen var som ny, det blev sår i armvecken, men sedan den blev använd och nött, var den både mjuk och varm. Ett uttryck av en 90-åring i vår by, som bär vittne därom: ”Brännvin och hampstrigen var starkt, kaffe och fyrskaftlärft av bomullsgarn e svagt.Berättat av Karin Bengtsson i Kyrkås, Jämtland (Isof, ULMA 946:1.2)