Fårull

Den fiber från djurriket som varit i särklass mest använd i vår del av världen är ull från får. Långt fram på 1900-talet var det vanligt att mindre gårdar hade en liten fårflock för självhushåll. Det var ullen och skinnet som var viktigast, även om köttet naturligtvis var av stor betydelse.

Att ull och skinn varit viktiga avspeglar sig i uppteckningsmaterialet i Isofs arkiv. Saltat och torkat fårkött nämns i förbigående, medan det finns ett stort antal uppteckningar och inspelningar som berättar om hur ylle har tillverkats, från klippning av fåren till vadmalsstampning (se även Valkning och stampning).

Bottenull, täckhår och märghår

Ullen är lättarbetad. Den behöver bara kardas och spinnas, innan den kan användas till textilframställning. Den kan delas in i tre sorter: bottenullen, som är mjukast, täckhåret som är glansigt och märghåren, som är grova och skyddar fåret mot regn och snö. Vanligtvis skiljdes de olika kvaliteterna åt och användes till olika ändamål. Ullen har också sorterats utifrån vilken del av fårets kropp den kommer från. För att garnet skulle vara lättare att spinna tvättades ullen inte förrän garnet var färdigspunnet. Men det förekom att fåren tvättades av innan de klipptes.

Klippa, karda och spinna

Fåren släpptes ofta på bete i början av sommaren och togs hem kring Olsmäss, den 29 juli. Vanligtvis klipptes fåren två gånger om året, men både tre och fyra gånger kunde förekomma, ifall det var brist på ull. Bristen kunde också avhjälpas genom att man blandade ut ullen med upprepat ylle (se även Återbruk och återvinning). Först grovkardades ullen. Då användes ett skrubbsäte, eller en kardbänk, där den grova kardan satt fäst i en bänk. Därefter finkardades ullen med handkardor.

Före 1700-talet spann man i huvudsak på slända, men sedan utvecklades spinnrocken. (se även Spånad). Under olika perioder har landets myndigheter intresserat sig mer för fårskötsel och avel. Under 1500-talet anlades de första schäferierna (ordet bildat från tyskans Schäfer, som betyder herde), som var avelsgårdar för får. När spånadstekniken utvecklades under slutet av 1600-talet anlades vantmakerier, där ylletyger som kläde och vadmal tillverkades. Trots Kronans ambitioner förblev de flesta fårbesättningarna små och bestod av lokala lantraser. Under somrarna släpptes fårflocken på byns allmänning eller i fäbodskogen.

Röster från arkivet

Tre gånger klipper vi här, men på lammungar blir det inte mer än två, de är för små att klippa i mars. Första gången klipper vi i mars, ikring vafferdagen [vårfrudagen], man brukar just inte vilja klippa annat än på ny [dvs. när månen står i ny] (för det ska växa bättre), det är vinterlöje. Sen andra gången på sommarn, på midsommartiden, det är sommarlöje, och så tredje gången på hösten när man ställer in i november månad, eller oktober, det beror på vädret, det är höstulla, den är bäst, den blir både tätast och längst. När fåret är färdigklippt, då tar man sista tappen på huvet och stoppar i mun, jo de brukar tugga på den, jag vet inte om de sväljer den och så ska man säga: Behåll di mo å makt [mod och makt].

Berättat av Matilda Nilsson (född 1851) i Knista socken, Närke (Isof, ULMA 9092 Länk till annan webbplats.)

Fåren klippte dom 4 gånger förr: på höst, då dom kom hem från skojjen (från fäbodarna) och det var den bästa ullen, den spanns till vadmalsvarp och så till jul, det var julväften och han skulle vara till vadmalsinslag – och så var det då till vafferdagen [vårfrudagen], så det blev lagom att det skulle väx ut lite innan dom släpptes ut. Sen klippte dom på millaanna [mellan slåtter och skörd] också; och den ullen användes då till vad som helst, till kjolar och stickgarn. Det var bara julaväften som hade särskilt namn, annars minns jag inte annat än dom sa bara ulla.Berättat av Kerstin Johansson (född 1872), Järvsö (Isof, ULMA 18712 Länk till annan webbplats.)

Om man tvättar bort fettet blir ullen hårdspunnen. Man skall spinna ullen otvättad. Nästan mitt i sommaren klippte man fåren första gången. Då fick man ull. Nästa gång blev det väft. Julväften klippte man strax efter. Sist blev det vårväften. Kardsäte, sätet till skrubbkardorna [grovkardor som sitter fast i en bänk]. Efter skrubbningen kardade man med finare kardor. Man kardade och spann ull före jul, satt kväll och morgon och kardade. Ullen skulle vara till ränning i vadmalsväven. Efter jul kardade och spann man inslag utav väft.Upptecknat av Ella Odstedt i Vemdalen, Härjedalen (Isof, ULMA 20425)

En klippte fåra först unner buken, å så band en döm, å sen to en halsen. Å svansen hade en te sist, sen slöt [avslutade] vi mä römpa. Jag klippte med en vanlig sax. (---)

Å så feck en tvätte döm öm sömra, tre dage å ra. Förste dan då skulle di blötes, å anre dan tvättes å treje dan sköljes.Berättat av Johanna Israelsson i Vist, Östergötland (Isof, ULMA 2176)

Det fanns så många olika slags garn! Fast vi hade 25 får klipptes gammalt ylle i smala remsor som vi fick sitta och noppa upp och karda. När det var kardat skulle det kärnas med vatten. Sen togs det upp och torkades och sen skulle det blandas med ny ull. Det blev mest strumpor och vantar. Men det som var ren ull det blev ju vadmal. Alla hade vadmalskläder, både till helg och söcken.Berättat av Ebba Bååge i Höreda, Småland (Isof, ULMA 19841 Länk till annan webbplats.)

Fåren gick för sig själva o kunde stanna i skogen hela sommaren. Men fick skälltackan vassla el nå gott vid hemkomst gick dom hem till kvällen.Berättat år 1980 av Stina Eurenius, Överhogdal, Härjedalen (Isof, ULMA 32350)