Tagel, nöthår och andra fibrer från djurriket

Av animaliska fibrer är det i huvudsak fårull som använts till garn, men ibland har man behövt särskilt vattenavstötande och grova garn, till exempel i fiskeredskap, hästtäcken och raggsockor. Då har såväl gethår som svinborst kommit till användning.

Från garverierna köptes så kallat kalkhår, nöthår som kunde spinnas och användas till vävning av hästtäcken. Vanligtvis blandades de här grova fibrerna med ull eller linblånor, men det förekom att man använde bara tagel, ofta från kosvansar, när man skulle nålbinda siltappar som mjölken silades igenom, eller fässingar, en vattenavstötande förfot, som användes i skorna.

Hästtagel slogs till rep och tömmar eller vävdes till såll. Etnologen Ragnar Jirlow beskriver på sidorna 159–194 i sin uppteckning ”Arbetsliv i Västerbottens län: textilt arbete från 1927 Länk till annan webbplats.” (ULMA 11663) hur man slår rep av tagel. Ibland tvinnades människohår ihop med fårull för att förstärka garnet och göra det mer vattenavstötande. Hundhår och harull kunde också blandas med fårull i garn som skulle bli mjukt.

Bland våra arkivuppteckningar finns en hel del berättelser om hur tagel och andra fibrer från djurriket har tagits tillvara och spunnits.

Till strumpor använde man håret av getterna. Deras ragg klipptes och spanns till stickgarn. Dessa raggstrumpor voro alltid en stor plåga för bäraren, vars fötter och ben svällde.Berättat av Anna Burman, Norrbotten (Isof, ULMA 16147)

Mor vävde ett par hästtäcken en gång. Hon hade kardat och spunnit kalkhår = hår av hudar som skulle bli läder och kalkats för att håret skulle släppa. Så spann hon till garn och så färgade hon varp och ränning [inslag] till en violett färg. Bårderna var i rött, svart och gult i gåsögon. Täckena finns ännu kvar.Berättat av Agnes Westerberg (född 1888), Björkö Arholma, Uppland (Isof, ULMA 18392 Länk till annan webbplats.)

Även nöthår blev tämligen allmänt använd i spånaden, när det gällde tillverkning av filtar och hästtäcken. Det garn vari nöthår ingick som beståndsdel, blev dock tämligen skört och måste spinnas grovt. Det begagnades blott till vävt i väven, och därvid kommo särskilt stora skyttlar till användning. Man blandade i rivna trasor av lin och ylleväv för att göra det mera segt och sammanhängande. Som varp i dylika sorters vävnader till filtar och hästtäcken kom lin- och blångarn allmänt till användning.Berättat av E. Rönnfors, Karlanda, Silbodal, Värmland (Isof, ULMA 18591 Länk till annan webbplats.)

Häståkläden voro vävda av tagel och nöthår. Varpen var av linblånor. Åklädet var inte skuret eller tillklippt på något sätt, utan det var rätt och slätt som det tagits ur vävstolen. Man vek det dubbelt över hästens bogar. Det räckte fram över manken och bakåt till svansen. Baktill var det ett rumpband på det att fästa det med och i bringan en rem att knyta eller på somliga en ring och en krok att häkta ihop. Framme i bogarna en lös bakgjord.Berättat av Niss Hjalmar Mattsson (född 1905), Malung, Dalarna (Isof, ULMA 10002)

Vanligtvis började man med att karda ihop taglet med kardor. Taglet låg vid spinningen mellan två bräder, för att fibrerna endast trögt skulle dragas fram. När man fyllt tre vindor slogs dessa samman av fem personer; tre höll i de små vindorna, den fjärde i en stor vinda och den femte ordnade parterna, där de gick ihop, med fingrarna eller med en ”kobb” med tre skåror i. Det kunde gå till på lite olika sätt på olika platser.

Hårå – harhår – man har brukat plocka skinnen och spinna ”ullen” till garn, som använts till täcken.Berättat av Levi Johansson, Lima, Dalarna (Isof, ULMA 1173)

Utav hårgarn gjorde dom hårsocka. Det var en tåhätta med sula. Dom höll strumpan torr och ren dom där. Utav hårgarn gjorde dom också siltappar. Dom hade en bennål. Kallades att binda.Berättat av Katarina Eriksson (född 1870), Lillhärdal, Härjedalen (Isof, ULMA 20472)

Raggvantar gjordes av getragg och siltappar band dom utav garn utav kosvantagel. Band med nål.Berättat av Margit Larsson (född 1861), Lillhärdal, Härjedalen (Isof, ULMA 20472)