Påsken i arkivet

I över 100 år har Isof samlat in berättelser om påsken från hela landet. Här kan du läsa några av dem, och få tips om hur du själv kan botanisera bland de tusentals uppteckningarna i arkivet.

Isofs föregångare skickade ut den första frågelistan om påsken år 1916. Efter det har det följt flera frågelistor och fastlagen och påsken, påskfirande och påskseder. Flera av frågelistorna med tillhörande svar finns digitaliserade och tillgängliga via arkivtjänsten Folke. Längst ner på denna sida hittar du en guide till påskberättelser på Folkewebben.

Somliga låg ute på backarna å sköt påskeskôtt

I den här uppteckningen från år 1933 berättar Stina Andersdotter, född år 1851, om sin barndoms påskseder i hemsocknen Östervallskog i Värmland:

Om en högg ved ”skärtorsdan” så blev kreaturen halta. De fick ont i benen eller klövarna om de trampade på en sticka som blivit den dagen. Under hela den veckan skulle det vara ganska stilla efter vad mor talade om. Det gick inte an att spinna eller ha något arbete för sig där redskapen gick runt. Trollen skulle bli svåra då. I påskveckan gjorde mor ”påskemagen”. Den skulle ätas påskdagen.

På långfredagsmorgon hade de det bruket att de piskade varandra med törne. Det var mycket bortlagt i min barndom. Det var de som inte hunnit upp nog tidigt som fick ”påskris”. Det skulle vara för att påminna om Jesu pina och död. Långfredagen skulle en föra ett stilla liv, gå till kyrkan å betrakta Guds ord i hemmet. En fick inte så mycket som kamma sig den dagen. Ingen dans fick förkomma. För ungdomen blev det en lång dag.

I ”dömmelvecka” var påskkäringarna i kyrktornet å skrapade av kyrkklockorna. Det minns jag att mor talade om. På påskkvällen klädde pojkar och jäntor ut sig till ”påskkäringar”. Då tog de trasiga kläder på sig å sotade sig i ansiktet, så att ingen skulle känna igen dem. De gick inte in i någon stuga, men de hade ritat upp käringar å gubbar på papper, som de kastade in i stugorna eller hängde på dörrlåset. De smög sig till att göra detta, för de ville vara osedda. Jäntorna tog karlkläder på sig å pojkarna kjol. Olika sällskap sprang efter varandra å skulle ha tag i varandra.

Somliga låg ute på backarna å sköt ”påskeskôtt”. De skulle skjuta påskkäringarna. I min ungdom var det väl inte så mycken tro på dem, men de hade den seden att skjuta i alla fall. På de högsta bergen gjorde ungdomen upp ”varme” (påskvarme). Då skulle de elda bort påskkäringarna. En stor rishög å annan avfallsved hade burits ihop på berget. När det blev mörkt gick de upp på berget å tände eld på den. Folk från gårdarna som låg i närheten kom upp på berget. Det var ju inte annat än att stå å se på när elden brann, så var det fullt göra att dra fram nytt bränsle å kasta på. Det nödvändigaste var att en skulle bränna en ”tjärkvastel”. Det blir ond lukt av tjäran. Den skulle inte påskkäringarna tåla sades det. Fick de tjärlukt i näsan så blev de rädda å flydde.

På kvällen gjorde en upp en liten eld i spisen i stugan av allt skräp som fanns, såsom gamla skosulor, trasor, horn o.d. för att det skulle bli ”ond lukt” i skorstenen. Den skulle mota påskkäringarna. Men en skulle vara värst rädd om ”fjuse”, så att de inte kom in å skämde ”kröttra”. För den skull lades en yxa på ”fjuströskeln”. Så gjordes ett tjärkors på dörren. På Åsbergen brukade de elda. Påskkäringarna kom tillbaka från Blåkulla på påsknatten. Jag minns inte att vi åt påskägg. De hade så få höns den tiden.

Berättat av Stina Andersdotter, född 1851 i Östervallskog socken, Värmland (Isof Göteborg, IFGH 3155) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.