Nålbindning

Nålbindning är en mycket ålderdomlig teknik som varit spridd över stora delar av världen.

Fotografier föreställande vita tumvantar dekorerade med färgglada blommor samt en oval sil.

Till vänster ett par tumvantar av ull tillverkade i nålbindningsteknik i Dalby, Värmland under början av 1900-talet. Foto: Värmlands museum (CC BY-NC-ND). Till höger en sil av svinhår tillverkad med nålbindning i Härjedalen någon gång under andra halvan av 1800-talet. Foto: Teddy Hallingström/Skansen (CC BY).

De äldsta fynden har daterats till 6500 f.Kr., medan de äldsta svenska föremålen man funnit är från 1100‒1200-talet. Tekniken innebär att man med garn (eller tagel) och en större nål skapar öglor runt tummen eller nålen. Arbetet byggs på genom att man trär garnet genom en eller flera öglor på föregående varv samt en eller flera av de senast skapade öglorna.

I Sverige har nålbindningen på många håll konkurrerats ut av stickningen, men i vissa trakter har den levt kvar in i vår tid. Det som framställts är framför allt vantar, sildukar för silning av mjölk och skoinlägg. Idag använder vi oftast orden nålbinda och nålbindning om tekniken, men i dialekterna har flera lokala ord förekommit. Binda, sy, sömma, påta och nåla är de vanligaste.

Svartvitt fotografi föreställande två kvinnor som handarbetar i en soffa.

Kristina Katarina Andersson (till höger) nålbinder i Norrby socken, Sala år 1910. Foto: Västmanlands läns museum.

Nålbindning i dialekterna

Det har funnits flera dialektala ord för tekniken. Läs inlägget i Dialektbloggen:

Nålbindning på förteckningen

Att nålbinda är att med hjälp av en nål och en kortare garnlängd forma öglor som utan underlag sys samman till en textil. I dag finns traditionen med på Sveriges nationella förteckning över levande kulturarv. Läs mer på webbplatsen levandekulturarv.se!

Nålbindning i arkivet

I Isofs digitala arkivtjänst Folke kan du hitta äldre arkivmaterial kopplat till nålbindning, till exempel i svaren till frågelistan Strumpor, vantar, handskar m.m.