Påta – ett verb för flera textila tekniker

Verbet påta har i standardsvenskan och dialekterna använts om flera olika textila tekniker. Här ser vi närmare på vilka tekniker det rör sig om, vilken utbredning de har haft och om det kanske finns något som förenar dem.

Verbet påta har haft många betydelser både i standardsvenskan och i dialekterna. Ursprungligen har det betecknat att man petar med fingret eller något enkelt verktyg eller att man rör eller bökar i något:

• Han pôtade me i ryggen (Småland)
• Vi tog e sticka frånn ett trä dä åska ha släjje ner å pôta mä-n där i tanna⁠ då vi hadde tannvarsk⁠, ’vi tog en sticka från ett träd där åskan har slagit ner och påtade med den där i tanden då vi hade tandvärk’ ⁠(Hälsingland) ⁠

Så småningom har flera specialiserade betydelser utvecklats, däribland några som avser olika textila tekniker. Här kommer vi att se närmare på vilka tekniker det rör sig om och hur utbredda betydelserna varit.

Om man googlar på påta tycks verbet idag främst användas om den teknik där man använder en bräda med en längsgående öppning mitt i. På var sida om öppningen sitter det med jämna mellanrum spikar, knoppar, öglor e.d., som man trär garnet runt och sedan lyfter av maskor ifrån. Spikarna e.d. kan även sitta på en ring eller runt ett hål.

I våra dialektsamlingar omnämns inte denna teknik för verbet påta och heller inte i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) eller Svensk ordbok. Redskapet påtbräda är dock upptaget i SAOB, där det klassificeras som fackspråkligt. Det uppges betyda ’vid arbetsterapi för vanföra använd, med rader av inslagna spikar försedd bräda varpå patienten med hjälp av virknål o. d. kan framställa virkade l. stickade produkter’.

Inga Granit, som beskriver tekniken i sin bok Knytning med garn (4:e uppl. 1970), menar att det i äldre tider funnits en annan benämning på både tekniken och redskapet, nämligen harka. Dessa betydelser hos harka är dock inte belagda i SAOB. I våra dialektsamlingar är harka visserligen upptecknat som substantiv, men inte med denna innebörd. För harka som verb hittar man i alla fall några betydelser med textil anknytning. I Småland och Värmland har harka avsett att vinda eller nysta upp något: Hâaka åpp ga:an (Småland). I Bohuslän, Jämtland och Värmland har harka ihop kunnat betyda ’sy ihop dåligt eller slarvigt, snörpa ihop’: Ja ha bare hârkâ ihop hûLâ (hålet) på säcken (Värmland).

Granit vill hur som helst inte använda detta harka i sin bok ”eftersom verbformen inte är vare sig vacker eller ens begriplig”, utan hon föredrar en ”smidigare benämning”, som enligt henne är påta och för redskapet, påtbräda.

Ett annat ord för påtbrädan är harpa, vilket ingår i titeln på boken Stickning på harpa av Bärbi Luther. Den utkom 1963 och tycks vara den enda bok på svenska som uteslutande handlar om denna teknik. (Tre år dessförinnan hade hon publicerat den på finska, Harppuneulonta.) Luther inriktar sig främst på hur tekniken bäst används inom arbetsterapi, där den förr var en vanlig sysselsättning. Numera är den kopplingen inte lika stark.

Luther föredrar ordet harpa (finska harppu) som hon anser lämpar sig som en enhetlig beteckning på de nya typer av redskapet hon utvecklat och beskriver i sin bok. Hon säger sig ha funnit benämningen i några äldre handarbetsbeskrivningar utgivna i Sverige och menar att den traditionellt använts också här. Betydelsen har dock inte fångats upp av SAOB och finns inte i våra dialektsamlingar.

På äldre typer av harpor var spikarna fixerade runt en öppning som inte kunde regleras på bredden. Det gjorde det omöjligt att variera valet av garn eller mönstring i någon högre grad. Luther lät ta fram nya slags harpor, vilka dels medgav större variation i garnval och mönster, dels gjorde det möjligt för personer med olika typer av sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar att utföra handarbetet. Harporna är av två huvudtyper. Den ena har en rad av metallöglor på var sida om en öppning som går att reglera. Den är också ställbar i sidled så att öglorna kan hamna mittför varandra eller i sicksack, vilket möjliggör flera sorters mönster. Med en sådan harpa kan båda sidorna av arbetet ges samma utseende, t.ex. en slätstickad yta, något som ju inte är möjligt vid vanlig slätstickning.

Med den andra typen av harpa arbetar man i ring med bara en enkel rad av metallöglor. Resultatet blir då som vid stickning av räta maskor på rundsticka. Den här tekniken är också den som används när man med hjälp av en trådrulle påtar snoddar, något som många säkert gjort som barn. Se exempel på den här bilden: Påtning, Nordiska museet Länk till annan webbplats..

Man kan tillverka redskapet själv genom att slå i fyra spikar runt hålet i en stor gammal trådrulle av trä, men det finns också färdiga påtgummor eller påtdockor att köpa. De har kommit att kallas så eftersom de ofta är utformade som en kvinna eller flicka iklädd kjol.

På ovanstående foto ur Vecko-Journalen nr 12, 1931, ser man en flicka med kort kjol, en ”stickdocka”. På förpackningen skymtar namnet Stick-Lisa, som varit ett vanligt kommersiellt namn i Sverige. Stick-Lisa har sina motsvarigheter i engelskans Knitting-Nancy och tyskans Strick-Susel. I samtliga dessa namn kopplas tekniken till stickning, såsom också görs i titeln på Luthers bok. En docka som säljs av ett danskt företag benämns dock hækledukke på förpackningen, dvs. ’virkdocka’, medan den engelska översättningen lyder knitting doll. Visserligen används ofta en virknål för att lyfta öglorna över varandra, men på den bildinstruktion som medföljer dockan används en sticka. I SAOB:s definition av påtbräda (se ovan) sägs det, intressant nog, att man med en sådan kan framställa ”virkade l. stickade produkter”.

Snoddar kan också påtas bara med hjälp av fingrarna, men då använder man en annan teknik där snoddarna byggs upp av olika enkla slag, såsom halvslag. En konkurrerande benämning för åtminstone en del av dessa snoddar är att de är slyngade. Enligt boken Gamla tekniker med enkla redskap (s. 15) har påtning och slyngning här glidit samman och växlar i användning. Ytterligare en typ av påtning där man bara använder sina fingrar kallas också för fingervirkning. Den kan gå till på flera sätt. Ett av dem är att linda garn runt fingrarna och lyfta av öglorna på samma sätt som när man påtar en snodd på trådrulle. Resultatet blir en lång remsa eller ett rep.

Virkning av olika slag

I våra dialektsamlingar finns det relativt många belägg där det sägs att påta har använts om virkning. Uppgifterna är från Västerbotten, Ångermanland, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Betydelseuppgifterna är ofta vagt formulerade: ’en slags virkning’, ’att virka i en speciell teknik’, ’virka på visst sätt’ och liknande, men de visar i alla fall att det inte handlar om den vanliga virkningen som utförs med en smal, jämntjock virknål. I något fall preciseras tekniken närmare, som på ett belägg från Sävar i Västerbotten där upptecknaren säger att det rör sig om krokning, vilket exemplifieras med:

Ja ha pôta na töfflen dell juLkLapp åt farrmora, ’jag har krokat tofflor till julklapp åt farmor’.

Krokning eller tunisisk virkning, som tekniken också kallas, utförs med en längre nål med krok i den ena änden. Till skillnad från vanlig virkning, där man bara har en maska i taget på nålen, plockar man här upp maskorna och behåller dem på nålen varvet ut. På nästkommande varv lyfter man av dem en efter en. Under arbetet har man alltid rätsidan vänd mot sig och arbetar fram och tillbaka. Resultatet blir fasta och täta stycken som lämpar sig till grytlappar och kuddfodral, men även klädesplagg som mössor, västar och kjolar.

På några av beläggen för påta framgår det att man använt en krokförsedd nål med speciellt utseende. Prästen Pehr Stenberg från Umeå säger i sin ordbok från 1804 att det handlar om ”at med en liten krok sticka mössor, wantar etc.” Också i barnboksklassikern Barnen från Frostmofjället (1907) får man veta en del om redskapet: ”Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast. Den var »påtad», så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar” (s. 70).

På dialektbeläggen för påt(a)krok beskrivs likaså virknålar med särskilt utseende. Från Skog i Hälsingland uppges den vara ”tunn och alldeles flat” och från Norsjö i Västerbotten att den ser ut ”som en vanlig virknål, med undantag av det platta och tämligen breda skaftet”. Sammantaget tyder dessa uppgifter på att det bör vara fråga om den sortens nål som används för så kallad smygmaskvirkning. Se blogginläggets första foto ovan. För att utföra den tekniken har man just en kort, tunn och bred virknål.

Smygmaskorna görs genom att man sticker kroken genom den främre eller bakre öglan på föregående varvs maskor, tar om garnet och drar det genom denna ögla samt den ögla som redan sitter på nålen. Mönstringen blir olika om man väljer att dra garnet genom den främre eller bakre öglan. Det mest typiska föremålet man tillverkat med den här tekniken är vantar och det är nog smygmaskvirkning som åsyftas i den här ångermanländska uppteckningen från Själevad: ”Vantar brukade man ibland pô`tta. Man kastade upp, som när man virkade, men sedan tog man inom vartannat och drog igenom allt på en gång”. Från Ovansjö i Gästrikland är pôtâ vantâr belagt. Vantarna beskrivs som virkade ”på särskilt sätt (utan omslag)”, vilket kan tyda på virkning med smygmaskor. De påtavåtta, ”påtadvantar”, som är ”framställda med hjälp av virkkrok” enligt en uppteckning från Frostviken i Jämtland, kan också de vara smygmaskvirkade. I en handskriven ordbok över Upplandsmålet finns nedtecknat att ”påtta” använts om att ”sticka vantar med en krokig nål”. Här nämns inget om virkning, men man stickar knappast med en krokig nål och resultatet blir ett par vantar, så kanske det också här är fråga om smygmaskvirkning?

Stickning

Från Lappland, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten finns det några få uppgifter om att påta eller påtsticka (påtastikk o.d.) använts om stickning. Det handlar då oftast om den metod där man har garnet runt vänster pekfinger, det vill säga så som vi vanligen stickar idag. Det äldre sättet, där man har garnet på höger pekfinger och slänger det runt stickan, har i stället kallats att slängsticka (slängstikk).

Nålbindning

Påtning kan även avse nålbindningsteknik, vilket nämns i SAOB, som återger ett citat ur tidskriften Form från 1933: ”En vante från den äldre järnåldern visar, att den numera s. k. nålningen eller påtningen den tiden fanns i en konstfull variant.” Endast några få dialektuppgifter finns där påta betyder ’nålbinda’. Från Fläckebo i Västmanland uppges att man påtta sömvantar, dvs. påtade nålbundna vantar och i det närbelägna Norrby i Uppland avser ”förfärdiga handarbeten medels ’pottnål’” säkert samma teknik. En sagesperson från Borgvattnet i Jämtland säger att farmodern brukade påta siltappar. En siltapp är en rund, finmaskig duk som man silade mjölken igenom och den var vanligen tillverkad av nålbundet tagel. På fotot i den här länken visas en nålbunden siltapp från Floda i Dalarna: Silduk, Siltapp av nöthår. Från Floda Länk till annan webbplats..

I Floda brukade man också pôta skoträLingôr. Tälingar (eller trälingar) är ett slags skoinlägg tillverkade av nöthår och oftast nålbundna.

Enligt en uppgift från Arnäs i Ångermanland har också verbet påtsticka använts om nålbindning.

Ett verb – flera tekniker

Verbet påta har kunnat användas om flera olika garntekniker. Verbets grundbetydelse ’peta’ och liknande har troligen spelat in när det gäller vilka tekniker det kommit att beteckna. Gemensamt för dem är att man på olika sätt sticker eller trär med en nål, stickor eller fingrar när man utför arbetet. Påta har därför inte passat att använda om exempelvis vävning eller knyppling, där de inslagen inte är lika dominerande.

Påta tycks också i synnerhet ha använts om varianter på tekniker eller ovanligare sådana. Det är inte den ordinära virkningen som kallas för påtning, det är krokningen och smygmaskvirkningen. För stickningen är det visserligen den idag vanliga metoden som benämnts påta, men när den var en nyhet avvek den från den invanda slängstickningen.

Nålbindning, slutligen, var en gång en utbredd teknik, men trängdes gradvis undan allteftersom stickningen växte i popularitet. Den kom att leva kvar bara i vissa trakter och reducerades då ofta till att användas till mycket specifika föremål.

/Eva Thelin