Alp-Rosen, Vampyren och Klarry – binamn hos kvinnor registrerade hos Besiktningsbyrån vid sekelskiftet 1900
Kvinnor som ansågs vara lösaktiga kunde skrivas in i rullorna vid Besiktningsbyrån i Stockholm mellan 1847 och 1918. I registren framgår det att flera kvinnor brukade olika inofficiella personnamn vid sidan av sina officiella namn, så kallade binamn. Vissa namn var självvalda medan andra var tilldelade.
Vanadis var inte hennes rätta namn. De flesta glädjeflickor erhålla binamn, vanligen af sina kamrater och för det mesta namn, som låta något. Så finna vi bland de, Vega, Guldsoffan, Brandflaggan, Nattens drottning, Kronjuvelen, Vanadis m.fl.
Citatet är hämtat ur romanen ”Stackars Vanadis!”, eller ”verklighetstaflor ur de prostituerades lif” av Th. Th. (signatur för författaren Johan Fredrik Lindholm), utgiven 1884. Berättelsen gör anspråk på att vara en samtidsskildring av de prostituerade kvinnornas tillvaro i Stockholm och här får vi ta del av det namnbruk som förekom. I citatet framstår det som att många kvinnor brukade en form av lockande smeknamn som de fått av sina vänner men en titt i andra källor ger delvis en annan bild.
Försättsblad ur publikationen Stackars Vanadis (1884), tillgänglig via Göteborgs universitetsbibliotek – Litteraturbanken.se (Public Domain)
Binamn av olika karaktär
Mellan 1847 och 1918 skrevs de prostituerade kvinnorna i Stockholm in i ett särskilt register av Besiktningsbyrån, den myndighet som var tillsatt för att kontrollera kvinnorna. I rullorna registrerades kvinnorna med sina namn och byråpolisen var noga att anteckna alla namn, även de extra binamn en kvinna brukade eller omnämndes med. Det skapades till och med ett särskilt register med dessa binamn.
I rullorna hittar vi smickrande namn som Dockan, Grefvinnan och Alp-Rosen, utformade för att vara inbjudande och beteckna något värdigt och önskvärt, samtidigt en smula frestande till något förbjudet. Mer vanligt är dock mindre smickrande öknamn, som Dödgräfvarn och Vampyren, troligtvis inte självpåtagna namn utan snarare tilldelade. Som binamn förekommer även konventionella namn, som Ebba och Hulda, eller varianter av de i tiden moderna engelska y-namnen, Dolly, Sally och Klarry. Och som ersättning för ett fadersnamn på -dotter kunde ett tvåledat släktnamn uppges, exempelvis Friberg.
I registren hittar vi således binamn av olika karaktär. Namnbruket följer ett gammalt känt mönster för hur medeltida binamn och soldatnamn av den här typen har bildats. I flera av de prostituerades namn framhålls namnbrukarens fysik, som Plattnosen och Anna med betarna, eller psykiska karaktär, som Bålgetingen. Där förekommer också platsanvisande namn som Uppsala-Anna och Hanna på Slussen. De allra flesta namnen är dock fantasinamn, som Guldsoffan och Nattens drottning, skapade i det särskilda sammanhang som det innebar att vara prostituerad i Stockholm vid sekelskiftet 1900.
En parallell identitet
Som det verkar har binamnen aktivt brukats av kvinnorna själva. Det givna eller tagna binamnet hjälpte nog de prostituerade att försvåra polisens arbete med att föra akter över dem och därmed slippa att bli bestraffade. Namnen fungerade som en parallell identitet till den officiella i kyrklängderna. Det finns förstås flera skäl till namnbruket. Det var ett sätt att dölja sanningen, en handling för att komma ifrån skuld och fruktan att bli avslöjad som ”hora”, helt enkelt att slippa bli igenkänd av någon nära anhörig eller bekant. Hoppet och önskan att osynliggöra sin officiella identitet med ett binamn stärks dessutom av de historier som framkommer i Besiktningsbyråns rullar. Namnet fungerade nog också som ett artistnamn, troligen endast brukad i den speciella kontexten som prostituerad.
