Skjå

I våra dialekter finns ett substantiv skjå och ett likalydande verb. Substantivet betyder i allmänhet ’(genomskinlig eller seg) hinna’ och liknande, medan verbet förekommer i betydelser som ’skina (igenom)’. Dessutom finns ett mindre välbelagt likalydande dialektalt adjektiv med betydelsen ’genomskinlig’.

Substantivet

Substantivet skjå är i institutets samlingar belagt främst från Härjedalen och Jämtland. Enstaka belägg finns från Ångermanland, Västerbotten och Lappland, i de två senare fallen dock med en avvikande betydelse (mer om denna nedan under ”Sammansättningar” och ”Ursprung”). I de allra flesta av de fall där genus framgår är detta maskulint. Ordet uttalas oftast med sje-ljud plus å-ljud. I stället för å förekommer i delar av Jämtland diftongerna au och åo. Från Lillhärdal i Härjedalen är ett uttal som närmast kan skrivas stjå belagt.

Ordet betecknar oftast en hinna i en djurkropp, såsom maghinnan eller hinnan på insidan av en hud. Det används även om bindväv. Som exempel kan anföras da va ittna finnt e tjôtt, da va fuhllt ma sjauer ’det var inte något fint kött, det var fullt med sega hinnor’, upptecknat i Berg i Jämtland. Ordet brukas också om en hinna på mjölk och om en hinna på vatten som håller på att frysa till. Belagd är likaså betydelsen ’simhud hos groda’. Därutöver kan ordet användas om en hinna på ögat (hos människor), i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse. Från Frostviken i Jämtland meddelas att sjå(o)n på öugen ’hinna (egentligen: hinnan) på ögat’ fordom var benämningen på gråstarr. I Åre i samma landskap har upptecknats du måt ha sjån yvy âuge ’du måtte ha (som) en hinna (egentligen: hinnan) över ögonen’, vilket uppges vara ett vanligt uttryck när någon inte ser det han har alldeles framför sig eller om någon är ”blind” för sådant som andra klart inser.

Vissa uttalsformer som möjligen hör till ett eller flera andra substantiv men som ändå förtjänar att nämnas här är sji, sjien och liknande. Dessa former är belagda från Västerbotten och till en mindre del Lappland i betydelsen ’hinna (av olika slag)’. Genus varierar här i hög grad mellan uppteckningsorterna. Ett exempel: ä vaL ä sjiänn oppa kokämjaLka ’det blir en hinna på den kokta mjölken’, från Jörn i Västerbotten.

Verbet

Verbet skjå är i institutets samlingar belagt från Ångermanland, Västerbotten, södra Lappland och södra Norrbotten. Från Lillhärdal i Härjedalen finns ett belägg. Liksom substantivet uttalas verbet vanligen med sje-ljud plus å-ljud. I delar av Västerbotten förekommer i stället sje-ljud plus a-ljud. I belägget från Härjedalen liksom mestadels i beläggen från Norrbotten är uttalet närmast stjå.

Verbet används i betydelser som ’skina’, ’lysa’ och ’ljusna’. Oftast handlar det om att ljuset i högre eller lägre grad tar sig igenom något så att det som finns där bakom syns eller skymtar. I de allra flesta språkprov som ges i samlingarna konstrueras verbet opersonligt, med dialekternas motsvarigheter till rikssvenskans pronomen det som subjekt. Några exempel: dä börje sjå pa dan ’det började dagas, d.v.s. ljusna’ (egentligen: ’det började skjå på dagen’), Anundsjö i Ångermanland; dä hål på kLarne, jâ si dä sjå på mårnen nu ’det håller på att klarna, jag ser att månen lyser igenom (molnen) nu’, Edsele i Ångermanland; ha ji måLe opp boLe hânn? dä sjå tå vitfärja ’har ni målat om det här bordet? den vita färgen lyser igenom’ (egentligen: ’det skjår utav vitfärgen’), Multrå i Ångermanland; he sjådd på berge jöning dimma ’det syntes endast svaga konturer av berget genom dimman’ Arjeplog i Lappland; hä sjå bårta bLåhimmäln ’det syns lite av den blå himlen (genom molnen)’, Lycksele i Lappland; ha sjådd bårti fönsträ ’det sken ifrån fönstret’, Stensele i Lappland; dä sjå grörnt ’det lyser grönt’, Åsele i Lappland; he sja opa dem ’det lyser på dem’, Burträsk i Västerbotten; tojjge jena jär så tonnt så hä stjå djuningg e ’det här tyget är så tunt att det skiner igenom det’, Norrfjärden i Norrbotten; i tö`ökk nestan åt-e stjå e grönt ’jag tycker nästan att det skiftar i grönt’, Piteå kommun i Norrbotten. Bland de få fall där verbet konstrueras personligt kan nämnas du fo no stryke n gang til, gammfärrja sjå på fLere ställa ’du får nog stryka en gång till, den gamla färgen lyser igenom på flera ställen’, från Edsele i Ångermanland. En annan något avvikande användning av verbet har belagts i Lillhärdal i Härjedalen: dä stjår i ôga (på mäg) ’det lyser för starkt i (eller bländar) ögonen (på mig)’.

Adjektivet

Adjektivet skjå är som simplex ytterst sparsamt belagt i institutets samlingar. Ordet finns med i Johan Ihres dialektlexikon Länk till annan webbplats. från år 1766. Där sägs endast att det förekommer i Ångermanland och betyder ’genomskinlig’. Ett knappt århundrade senare efterfrågar dialektforskaren Johan Ernst Rietz samma adjektiv hos en ångermanländsk meddelare och får till svar att det är sällsynt. Några närmare upplysningar om uttal eller användning ges inte.

Sammansättningar

I institutets samlingar förekommer skjå även som förled i vissa sammansättningar. Till dessa hör substantiven skjåbjörk ’glasbjörk’ och skjånäver ’tunn och genomskinlig näver’, det förra belagt från Västerbotten och det senare från Västerbotten, Lappland och Ångermanland. Vad betydelserna beträffar torde substantivet skjå lika väl som det verb och det adjektiv som båda lyder likadant kunna antas utgöra förled i dessa två sammansättningar. Dock talar den geografiska utbredningen snarast till förmån för verbet och adjektivet (jfr här också utbredningen av det nedan behandlade hullskjå). Vidare kan nämnas Skjåbygden, en beteckning som enligt en dagbok från år 1798 använts om Ströms socken i Jämtland eftersom inbyggarna där i stället för fönster hade hinnor av blåsor i gluggar (ordet stavat Sjåbygden i dagboken).

Även som efterled förekommer skjå i samlingarna, t.ex. i substantivet örskjå, belagt från flera Jämtlandssocknar i betydelsen ’trumhinna’, såsom i detta språkprov från Åre: du gâ`âuL så du kunn spreng-sunn örsjån på åss ’du skriker så du kunde spränga sönder trumhinnan på oss’. Vidare kan nämnas substantivet giftesskjå, belagt från Åre i betydelsen ’oförmåga att inse risken eller olägenheterna av ett äktenskap som man tänker ingå’: han hadd jiftessjån på âugom ’han hade ”giftesskjån” på ögonen’. Det rör sig i detta fall alltså om ännu en bildlig användning av substantivet skjå.

Ytterligare en sammansättning är substantivet eldskjån, belagt från Västerbotten och Lappland i betydelsen ’eldsken(et)’.

Slutligen förtjänar adjektivet hullskjå att framhållas, belagt från Västerbotten och södra Norrbotten i betydelser som ’mager’, ’som lätt magrar’, ’som tål föga ansträngning utan att det syns på hullet’. Ordet tycks i regel användas om kreatur. Uttalet av efterleden följer nära uttalet av verbet skjå i de ifrågavarande delarna av landskapen (jfr ovan). Ett par exempel: kaLven va hullsja ’kalven var mager’, Byske i Västerbotten; hästn jär heuldstjå ’hästen är mager’, Piteå kommun i Norrbotten. Det senare språkprovet kan också enligt källan uttydas ’det lyser genom hullet på hästen’. Hullskjå ingår i sin tur i sammansättningen hullskjåkräk, belagd från Lövånger och Nysätra i Västerbotten. Från den senare socknen kommer språkprovet ja tro hä jer e hullsjakräk marra harnsj ’jag tror hans märr är en sådan som lätt magrar’.

Ursprung

Substantivet skjå förekommer även i norskan, i betydelser som de som återfinns i de svenska dialekterna. Verbet skjå uppträder i samma språk i betydelsen ’skina igenom’ men förefaller där mindre välbelagt än substantivet. I norskan finns också ett verb skia, som tycks betyda mer eller mindre samma sak.

Skjå som substantiv kan spåras tillbaka till fornvästnordiskan, där det uppträder som det maskulina skjár (jämte ett feminint skjá). Från de östra delarna av Norden tycks fornspråkliga belägg saknas. Ordet utgår från en rot som bl.a. återfinns i verbet skina. I fornspråket användes skjár om en genomskinlig hinna som sattes i en vägg- eller takglugg samt om en dylik hinna med tillhörande ram (jfr vad som ovan sagts om beteckningen Skjåbygden). (Det feminina skjá verkar ha använts i mer eller mindre samma betydelse.) I fornvästnordiskan finns också ett verb skjá ’sätta för en hinna’. I isländskan har substantivet skjár levt kvar in i våra dagar och bl.a. tagits i bruk som benämning på bildskärmar av olika slag, t.ex. i sammansättningen tölvuskjár ’datorskärm’.

Hur sji, sjien och liknande former som påträffats i svenska dialekter förhåller sig till skjå är inte helt lätt att avgöra. En parallell skulle kunna vara substantivet lie, som i olika dialekter förekommer i former som lie, lia och (l)jå.

I det ovannämnda eldskjån uppträder skjå som substantiv i en starkt avvikande betydelse. Där är det kanske snarast att betrakta som sekundärt till verbet skjå.

Om ursprunget till verbet skjå har två olika uppfattningar framförts. Ordet tas bl.a. upp av Pehr Stenberg i hans ordbok över Umemålet från år 1804. Där skrivs det sjå och sägs huvudsakligen betyda ’lysa igenom, skina igenom’. Stenberg meddelar att ordet kommer ”af se, i hwilken mening det ännu af dalkarlar brukas”. Verbet se hade i äldre tid den tvåstaviga infinitiven sea. Ur denna har i vissa dialekter formen sjå uppstått genom att den första vokalen blivit konsonantisk och den andra förlängts och sedermera övergått till å-ljud – för övrigt samma process som givit upphov till det ovannämnda (l)jå. (På de flesta håll har s plus j i sjå smält ihop till ett sje-ljud, men på vissa platser uttalas de vart för sig.) Det är uppenbarligen denna variant av verbet se som Stenberg har i tankarna i sin förklaring av upprinnelsen till det verb detta blogginlägg handlar om. Varianten uppträder inte bara i delar av övre Dalarna utan också i svenska områden norr därom, framför allt Härjedalen, samt i stora delar av Norge och i det nynorska skriftspråket. Det norska bokmålet har däremot liksom de svenska och danska skriftspråken formen se. Isländskan har sjá.

Även Johan Ernst Rietz kopplar i sitt svenska dialektlexikon Länk till annan webbplats. från 1867 ihop vårt verb skjå med se. Det återfinns där nämligen (med stavningen SJÅ och betydelsen ’skimra, lysa igenom’) under ”stamordet” SIÅ ’se’. (Det sätts alltså inte i samband med det av Rietz själv efterfrågade adjektivet skjå ’genomskinlig’ (jfr ovan) – ett ord som i likhet med substantivet skjå ’hinna etc.’ verkar saknas i det av honom författade lexikonet.) Samma koppling görs av ytterligare ett par upptecknare av det material som ingår i institutets samlingar.

I Norsk Ordbog Länk till annan webbplats. av Hans Ross från 1895 uppges däremot att verbet skjå ’skina igenom’, belagt från Hallingdal på Østlandet, är bildat till substantivet skjå, som uppvisar avsevärt större geografisk spridning och betyder bl.a. ’hinna’, ’lucka’ och ’simhud mellan tår’ (både substantivet och verbet stavade med aa, som i äldre danska och norska motsvarade bokstaven å). Denna åsikt delas av Nynorsk etymologisk ordbok Länk till annan webbplats. av Alf Torp från 1919 (verbet där dock redovisat i formen skjoa). Norsk Ordbok Länk till annan webbplats. från 2011 hänvisar i sin tur till Torp i fråga om ursprunget till verbet skjå. Till samma uppfattning har också vissa författare till ordböcker över svenska dialekter åtminstone implicit anslutit sig – genom att helt enkelt ta upp verbet under en uppslagsform på skj- och inte sj-. Även i den tryckta versionen från 1966 av Pehr Stenbergs ovannämnda ordbok från 1804 återfinns vårt verb under skj-. Utgivaren Gusten Widmark godtog tydligen inte Stenbergs egen uppgift om ordets ursprung. Det uttal med stj- som är belagt från Norrbotten och Härjedalen talar till yttermera visso för att ordet i äldre tid uttalats med skj-, något som inte är fallet med verbet se. Huruvida verbet skjå är etymologiskt identiskt med det nämnda fornvästnordiska verbet skjá ’sätta för en hinna’ eller utgör en parallell bildning till samma substantiv är en annan fråga.

Direkta utsagor om ursprunget till adjektivet skjå tycks saknas. Dock framstår det som högst sannolikt att ordet är samhörigt med det substantiv och det verb vilka likaledes är föremål för denna bloggtext. Vad sammansättningen hullskjå beträffar gör särskilt förklaringen från Piteå kommun att det ”lyser genom hullet” troligt att vi här i efterleden har att göra med samma adjektiv som Ihre och Rietz befattat sig med. Värt att notera är slutligen att även denna efterled i en del av ordets utbredningsområde uttalas med stj-, vilket tyder på ett äldre uttal med skj-.

/Jan Hellström