- Startsida
- Utforska
- Webbutställningar
- Gilstrings samling
- Brevskrivarna
Kontakter i hela landet
Karl Gösta Gilstring hade omkring 700 meddelare runt om i landet och i Amerika. Han knöt oftast kontakt genom upprop i olika tidningar. Judit Johansson i Småland, Aina Resare i Dalarna och Lovisa Öberg i Uppland var några av dem han brevväxlade med.

Karl Gösta Gilstring tillsammans med meddelaren Judit Johansson i Sandbäckshult, 1971.
Efterlysning i Östra Småland
Judit Johansson från Sandbäckhult i Småland brevväxlade med Karl Gösta Gilstring under många år på 1970-talet. Hennes son Folke Johansson berättar att hon svarade på en efterlysning i tidningen Östra Småland, där Gilstring letade efter någon som visste vad en julstubbe var. Kontakten ledde till över sjuttio brev och mer än sex timmars ljudinspelningar under åren som följde. Gilstring ställde bland annat frågor om Judit Johanssons bakgrund, om olika seder och bruk i hennes barndom och om folktro, ordspråk och skrock.
”Jag vet att för min mor betydde både brevväxlingen och besöken oerhört mycket. Brevväxlingen började när hon blivit änka, och det sista brevet skrev hon från sjukhuset kort före sin död 1975”, berättar Folke Johansson.

Judit Johanssons första brev till Karl Gösta Gilstring.
Skrock och folktro
Gilstrings frågor till Judit Johansson handlade även till stor del om skrock, ordspråk och talesätt. I ett brev från 1971 berättar Judit Johansson om när hennes farmor stötte på ett skogsrå under en bärplockning:
Hon blev så rädd, kunde nätt och jämt ta sig hem. Skogsrået hade något huckle (duk) på huvudet och var urholkad, ett stort tomrum bak.
Senare, i ett brev från 1973, berättar hon om olika benämningar på skogsrået:
Det var nog rätt många namn förr på skogsrået, men för det mesta var det ju skogsrå eller skogsfrun, skogstippan var de också de som sade. Skulle någon vara riktigt elak mot någon annan, kunde det låta så här: Ja du är lika tomm där bak som skogsrået är.
Flera av dem Karl Gösta Gilstring brev växlade med berättar om olika väsen i skogen. Lovisa Öberg i Harbo socken i Uppland beskriver i ett möte med skogsfrun:
Skogsfrun såg jag en gång. Hon var klädd till brud. Ni skrattar väl åt mig, men det är faktiskt sant. Hon är som en brud framtill men baktill som än röd enbuske.
Karl Gösta Gilstring fick kontakt med Lovisa Öberg när hon svarade på en efterlysning Frågor om det osynligas värld
i tidningen Kvällsstunden. Där bad han bland annat brevskrivarna att ta ställning till påståenden som: De döda går igen för att visa vad som var gömt och glömt med önskan att ställa till rätta
eller Att prästen i kraft av sitt ämbete kallades att läsa ner en död vid dennes grift eller kallades att bjuda frid i det hem där den döde lämnat ofrid efter
.
I ett av breven skriver Lovisa Öberg:
Nog hörde jag om att prästen måste anlitas för att få tyst hemma efter än död. (---) Jag tror att det finns än värld till som vi inte förstår, där Den Onde har ärende som vi. Han stiger opp och gör sina ärenden han liksom folk gör, men dom är onda. Jag har sitt mycket sånt där. Den onda makten har större välde än den goda, det tror jag men det blir nog omvänt bara det hinner.
Färdigt manuskript
År 1984 lämnade Karl Gösta Gilstring över ett manuskript om Harbo socken till biblioteket i Heby. Manuskriptet hade växt fram ur brevväxlingen med Lovisa Öberg, som även ledde till en samling som bygger på hennes barndomsminnen.
Som ung Uppsalastudent gjorde jag en färd till en högmässa i Harbo. Jag fäste mig vid bygden och kyrkan. I tankarna har jag sedan ofta återvänt dit och genom Lovisa Öberg fått möjlighet att liksom i andanom få vandra i socknen som i ett minneslandskap
, säger Karl Gösta Gilstring i en artikel i Sala allehanda i samband med överlämnandet.