Romers migration till och inom Sverige

Romernas tillvaro i Sverige präglades länge av en påtvingad migration.

Svartvitt fotografi med tre personer som sitter utanför ett tält.

Romskt läger på Dalarö sommaren 1903. På en anteckning till fotografiet anges att det föreställer ”Jorska, en av bröderna Mirano”. Bröderna Mirano var ett artistnamn för en grupp akrobater som uppträdde runt om i hela världen. Jorska hette även Oscar. Till höger i bilden hänger ett par romerska ringar från ett träd. Foto: Nordiska museet.

Lång historia i Sverige

Romer är en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter och har en lång historisk närvaro i landet (SFS 2009). Inom minoriteten romer finns det en kulturell, social, religiös och språklig heterogenitet. De romska grupperna har migrerat till landet vid olika tidpunkter, och talar olika varieteter av romska, eller romani chib som språket heter. I Sverige talas ett 20-tal varieteter av romska, bland annat arli, gurbeti, kaale, kelderash, lovari, sinti, svensk romani och polsk romani med flera (läs mer om romska i kunskapsbanken om Sveriges nationella minoritetsspråk).

Äldsta källan

Den tidigast kända historiska källan som nämner romer, vilka i dag anses vara anfäder till resanderomer (eller resandefolket), är Stockholms stads tänkeböcker från 1512. Tänkeböckerna är protokoll och minnesanteckningar från stadens rådhusrätt. Där står att läsa:

Die Sancti Michaelis archangeli komme the tatra hith i byn, hulke som sades wara aff Klene Egifftj land. The hade theris hustrvr och barn met them, och somlige hade spene barn. The lage i Sancti Laurentij gille stughe och wore wedh xxx par. Theris hóffuitsman het her Anthonius, en greffue met sine greffwynne. The lage till herberges, nár Lasse Matsson etc. Staden skenkte them xx mark.

Eller med ett moderniserat språk:

På ärkeängeln Sankt Mikaels dag [29 september] kom tattare till staden, vilka sades komma från Lilla Egyptens land. De hade sina hustrur och barn med sig, och somliga hade späda barn. De fick husrum i Sankt Lars gillestuga och var trettio par. Deras hövitsman hette herr Anthonius, en greve med sin grevinna. De var i härberget, när Lasse Matsson etc. Staden skänkte dem tjugo mark.

Att gruppen som anlände till Stockholm sades komma från ”Lilla Egypten” kommer av att bosättningen Gyppe nära Modon (Peloponnesos) sedan 1400-talet ansetts vara romernas ursprungsland. ”Lilla Egypten”, ett område på Peloponnesos, hade under en tid av krönikeskrivarna tagits för det ”riktiga” Egypten (Nilens land). Därav kommer den felaktiga benämningen egyptier på romerna, som exempelvis har påverkat den engelska termen ”Gypsies”. I citatet från stadens tänkeböcker används också ordet ”tatra”. I äldre tider användes varianter av benämningarna ”tatar”, ”tartar” och ”tattare” om vartannat. I historiska dokument och skrifter efter 1512 används benämningen ”tattare” men från 1628 även ”zigenare”, och de två benämningarna tycks ha använts som synonymer ända fram till början av 1900-talet. För att markera att begreppen i dag är stigmatiserande använder vi genomgående citattecken då de nämns. Vid början av 1900-talet kom benämningen ”tattare” allt mer att användas om människor som levt i Sverige sedan länge och ”zigenare” för de internationellt migrerande romer som omkring 1914 valde att stanna i Sverige.

Inreseförbud för romer 1914–1954

Från 1850-talet och framåt migrerade flera romska familjer ur grupperna kelderash, lovara och tjurari till Sverige, bland annat via Ungern och Ryssland. De hade rötter i provinser som Moldavien, Transsylvanien och Valakiet. Där hade många romer under 500 år hållits som slavar, från början av 1300-talet till dess att slaveriet slutligen avskaffades på 1790-talet i Transsylvanien och år 1856 i Moldavien och Valakiet (dagens Rumänien). Dessa familjer kom att stanna i Sverige i samband med en ny utlänningslag 1914 Lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Lagen förbjöd inresa för ”utländsk zigenare”:

Utländsk zigenare även som utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndigheten avvisas. (SFS 1914:196)

Eftersom första världskriget samma år hade brutit ut på kontinenten och en återresa till det tryggare Sverige skulle vara osäker med den nya lagen, valde familjerna att stanna kvar i Sverige.

Det lagstadgade inreseförbudet för ”utländsk zigenare” upphörde 1954, i samband med att den nordiska passunionen infördes. Något år tidigare, 1952, hade Gunnar Sträng, som då var socialminister, erkänt romer som svenska medborgare i riksdagen i samband med en diskussion om romers sociala situation. Sträng sade att »de uppskattningsvis 700 svenska medborgare, som är kända som zigenare, har samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar«.

Förbudet att resa in i Sverige gällde alltså även under andra världskriget, då romer på kontinenten utsattes för förföljelser och förintelse i koncentrationsläger. På grund av förbudet kunde de då inte söka skydd i Sverige, eftersom de nekades inträde.

Efter att inreseförbudet hade hävts kom så småningom romer från andra delar av Europa att bosätta sig i Sverige. Även dessa kallades ”zigenare”, men för att skilja dessa från dem som redan fanns i landet kom kelderashromerna att kallas för ”svenska zigenare” (i dag: svenska romer), och allt eftersom kom de nykomna att kategoriseras som finska, utomnordiska och nyanlända romer. Dessa är till stor del förenklade, administrativa kategorier, som speglar migrationshistoria, snarare än fasta grupperingar. Romska grupper är betydligt mer heterogena och har så varit genom historien.

Påtvingad migration

Under perioden av inreseförbud, och ända in på 1960-talet, levde ”svenska romer” som de kallas i migrationslagstiftningen, ett påtvingat kringresande liv med boende i tält och sedermera i vagnar. Tillvaron präglades av ständiga uppbrott och ett sökande efter möjligheter till försörjning. Möjligheten för att skapa sig temporära hem kringgärdades av en rad formande villkor.

Det var inte möjligt för kringresande romer vid den tiden att ta del av reformer som allmänna barnbidrag, folkpension eller nioårig enhetsskola. För att vara berättigad till dem var man tvungen att vara bofast och kyrkoskriven på den ort man bodde.

Registreringar

Vid ett flertal tillfällen under 1900-talet riktade myndigheter fokus mot romer och genomförde folkräkningar och utredningar. I dessa sammanställdes en rad olika uppgifter om de romska familjerna. Syftet var bland annat att få kontroll över antal personer i landet som kunde räknas som ”zigenare” respektive ”tattare”.

År 1923 genomfördes en statlig utredning rörande lag om lösdrivare och i anslutning till denna skrev Fattigvårdslagstiftningskommittén:

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisa, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka in inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden. (SOU 1923:89)

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog alltså att livet skulle göras så besvärligt för romerna att de självmant skulle lämna Sverige. Ett sätt att göra detta var genom att hindra eller inte ge tillstånd till näringar som hästhandel, dans- och tivoliverksamhet och spåkonst, vilka hade identifierats som viktiga inkomstkällor. Förslaget gick aldrig igenom, men det bär vittnesmål vad som var möjligt att säga offentligt.

Fattigvårdslagstiftningskommittén lämnade även in en särskild utredning kallad Undersökning rörande tattare och zigenare, deras förekomst i Sverige, levnadssätt m.m, en av de första offentliga kartläggningarna av systematisk karaktär. I denna hade kommittén sammanställt information de inhämtat från pastorsämbeten och polis. Det rörde sig om både anonym statistik över antal ”tattare”, ”zigenare”, och personliga uppgifter om bland annat födelseorter, familjeförhållanden, boendeförhållanden, sysselsättning och eventuella åtal och straff.

Tjugo år senare genomfördes ytterligare en ”inventering” då Socialstyrelsen fick i uppdrag att »verkställa inventering av de tattare och zigenare, som finnas inom riket«. Lokala polismyndigheter uppsökte måndagen den 31 maj 1943 alla romska läger i landet för att inhämta uppgifter med vägledning av ett särskilt, mycket detaljerat, frågeformulär. Rapporten om ”inventeringen” i beskriver syfte och tillvägagångssätt:

Inventeringen avsåg icke blott kringvandrande zigenare utan även sådana, som voro intagna på anstalter och inrättningar av olika slag, fängelser, sjukhus, barnhem o.s.v., eller som blivit bofasta; personer av blandras skulle jämväl redovisas, antingen de tillhörde de kringflyttande zigenargrupperna eller den bofasta befolkningen. I frågeformuläret efterfrågades vederbörandes namn, kön, födelsetid, födelseort, civilstånd samt antal levande och döda barn. Vidare skulle upplysningar lämnas angående den redovisade personens föräldrar, deras födelseår, ras och eventuella släktskap med varandra m. m. Andra frågor gällde vederbörandes kyrkobokföringsort, bostad, uppehållsorter under resp. våren 1943, vintern 1942/43, hösten 1942 och sommaren 1942, ävensom läskunnighet, skrivkunnighet, trosbekännelse samt yrke, sysselsättning, förvärvskällor o. dyl. (Zigenarnas antal och levnadsförhållanden 1944:116-117)

Samtidigt pågick andra världskriget med förintelsen av romer, som en del av Nazitysklands politik. Danmark och Norge var ockuperade av Tyskland. Att Socialstyrelsen då lät utföra en inventering och samlade in detaljerade uppgifter om enskilda individer spädde troligen på rädslan för vad som skulle kunna hända om Tyskland anföll även Sverige. Hur denna kartläggning uppfattades av romerna själva har i efterhand skildrats i självbiografisk litteratur, av bland andra Katarina Taikon.

Registrering av romer i samtiden

Hösten 2013 skrev journalisten Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om att polisen i Skåne hade upprättat ett register över romer, ett register de benämnde Kringresanderegistret. Registret bestod av över 4 000 individer varav majoriteten var romer eller gifta med romer, ett tusental barn under 15 år samt ett par hundra personer som inte längre levde. De registrerade var födda mellan 1894 och 2011. Majoriteten av de registrerade var inte misstänkta för någon kriminell verksamhet. Att skapa register på etnisk grund är olagligt i Sverige, och registret orsakade starka reaktioner bland romer, av förklarliga skäl givet de erfarenheter som romer haft av registrering över tid. Det blev uppenbart att registrering av romer inte endast är en historisk företeelse.

Rosa Taikon och Borta Friberg, vars berättelser i sin helhet finns att läsa berör hur de upplevde och tolkade nyheten om skånepolisens kringresanderegister.

Elva personer som fanns upptagna i registret stämde staten med hjälp av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders. De yrkade på ersättning på grund av att registreringen skett utifrån deras etniska tillhörighet. Tingsrätten dömde till de elvas fördel i juni 2016. I domen står:

Vid bedömning av vilken kränkning det typiskt sett kan anses medföra att förekomma i ett register hos Polismyndigheten i Skåne enbart på grund av sin romska etnicitet måste romernas historia beaktas. (Stockholms tingsrätt, dom 2016-06-10, mål T 2978-15 m.fl., s. 17)

Staten överklagade domen, men året därpå fastställde hovrätten tingsrättens dom till de elvas fördel. Justitiekanslern beslutade att alla som funnits med i registret har rätt till ersättning på samma vis som de elva tilldömts tidigare. Registret förvaras hos Justitiekanslern och förstörs efter tio år då preskriptionstiden för att söka ersättning gått ut.

Det enda som jag kan se som en förändring, det är att romerna i dag inte bor i läger, att de bor i hus, att barnen kan få gå i skolan i den mån de gör det, och att vi har ungdomar som också arbetar socialt. Men någon förändring kan jag inte se. Det har gått från 1960-talet sedan vi tömde lägergettona – tycker du det är en förändring från det vi tömmer lägren till dags dato – när polisen sätter in små tvååringar i ett kriminellt brottsregister? Vad är det för förändring?

Rosa Taikon

Läs hela Rosas berättelse Länk till annan webbplats.

Källor och lästips

Ankomsten till Europa. Romer/Historia Länk till annan webbplats.. Projekt utbildning av romska barn i Europa. Europarådet.

Fernstål, Lotta och Hyltén-Cavallius, Charlotte (red.). 2018a. Romska liv och platser. Berättelser om att leva och överleva i 1900-talets Sverige. Stockholm: Stockholmia förlag.

Eriksson, Lena. 2012. Vem får bli stockholmare? Romer på den stockholmska bostadsmarknaden under 1900-talet. Dnr A2012/1448/DISK. Regeringskansliets arkiv.

Hirsch, Monica och Nylander, Maja Kristin. 2016. Det tysta arvet. Göteborg: JIC Media.

Justitiekanslern, Anspråk på grund av personuppgifter i det s.k. kringresanderegistret, 2017-05-24, dnr 2503-17-4.3.1.

Kalander, Berit. 1996. Min mor fånge Z-4517. Gällivare: Gällivare folkbiblioteks skriftserie.

Köljing, Cecilia, m.fl. 2013. Vi är romer. Göteborg: Göteborgs stadsmuseum.

Lundgren, Gunilla och Taikon, Sofia. 2006. Sofia Z-4515. Žofi Z-4515. Stockholm: Tranan.

Mayall, David. 2004. Gypsy identities, 1500–2000: From Egipcyans and moon-men to the ethnic Romany. London: Routledge.

Montesino, Norma. 2002. Zigenarfrågan. Intervention och romantik. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.

Orrenius, Niklas. 2013a. Över tusen barn med i olaglig kartläggning. Dagens Nyheter, 23 september 2013.

Orrenius, Niklas. 2013b. Hundratals romer i nytt register. Dagens Nyheter, 24 september 2013.

Orrenius, Niklas. 2013c. Skånepolisen teg om sina register. Dagens Nyheter, 25 september 2013.

Orrenius, Niklas. 2013d. I registret finns musiker, fritidspolitiker, författare, debattörer och massor av vanliga familjer. Dagens Nyheter, 26 september 2013.

Orrenius, Niklas. 2017. Kringresanderegistret visade inte brottslighet. Det var en enorm kartläggning av romska släktband. Dagens Nyheter, 16 september 2017.

Riksdagens protokoll. Andra kammaren 1952, nr 17, 10–14 maj, s. 21–23.

Selling, Jan 2020. Frigörelsen. Romers och resandes emancipation i Sverige och andra länder. Stockholm: Carlssons.

SFS 1914:196. Lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, Svensk författningssamling.

SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, Svensk författningssamling.

SOU 1923. Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Avgivna av utsedda kommitterade. Del V av Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden. Statens offentliga utredningar 1923:2. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 1956. Zigenarfrågan. Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning. Statens offentliga utredningar 1956:43. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 2010. Romers rätt – en strategi för romer i Sverige. Betänkande av Delegationen för romska frågor. Statens Vanvård i social barnavård. Slutbetänkande av Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Statens offentliga utredningar 2010:55. Stockholm: Kulturdepartementet.

Stockholms stads tänkeböcker 1504–1514. 1931. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.

Stockholms tingsrätt, dom 2016-06-10, mål T 2978-15 m.fl., s. 17.

Taikon, Katarina. 1963. Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Taikon, Katarina, 1973. Katitzi i Stockholm. Stockholm: Zigenaren/Grafisk Konsult.

Taikon, Katarina. 1976. Katitzi Z-1234. Nacka: Tai-Lang.

”Tattarnas antal och levnadsförhållanden”. 1945. Sociala meddelanden 1945(4), s. 377–392.

”Zigenarnas antal och levnadsförhållanden”. 1944. Sociala meddelanden, 1944(2), s. 116–127