Första världskrigets hungerkravaller

Under första världskrigets senare år rådde hungersnöd på många ställen i Sverige. Regeringen hade tagit till starka ransoneringsåtgärder, och detta drabbade speciellt de männi­skor som var bosatta i städerna.

Mellan 1914 och 1917 hade vi en statsminister som hette Hammarskjöld; han var högerman och kallades i folkmun för ”Hungerskjöld”. Det var bland annat hans fel att matransoneringarna infördes sent och därigenom blev des­to mer kännbara. Regeringen Hammarskjöld var tyskvänlig, och mängder av mat gick som exportvaror till Tyskland under kriget – trots att folk svalt härhemma. Från Göteborg berättas det också att tyska affärsmän köpte upp fisken på kontrakt innan den var uppfiskad. Under denna tid hade Sverige en tysk drottning vid namn Viktoria; många människor lade skulden på henne.

I februari månad 1917 minskades brödransonernas storlek. Missnöjet bland arbetarna växte och folk misstänkte att de kommissioner, som skulle bevaka att allt gick rätt till i affärer­nas lagerlokaler, inte kunde utöva full kontroll över spannmå­let. Den 5 maj 1917 var måttet rågat; hungern hade blivit alltför svår för många människor. Några hundra kvinnor påbörjade en demonstration till livsmedelsnämnden; så småningom an­slöt sig allt fler människor, och hungerdemonstrationen ändra­de karaktär. Många började plundra butiker och brödvagnar. En stor folkskara bröt sig in i Asklunds bageri på Husargatan, där man kom åt några åtrådda, och för livet nödvändiga, bröd­kakor. Polisen försökte få bukt med folkmassan, men lyckades inte klara av situationen varför ett 100-tal ryttare från A2 på Kviberg kallades till deras hjälp. Ryttarna körde människorna framför sig på gatan, och när de fick tegelstenar till svars drog de sina sablar. Vid midnatt var gatorna lugna igen. Lyckligtvis hade ingen människa omkommit, däremot fördes flera skadade till Sahl­grenska sjukhuset. Följande visa bygger på en ögonvittnesbe­rättelse.