De betydelsefattiga men ibland viktiga småorden

Ett vanligt råd vid språkgranskning är att stryka onödiga ord för att göra texten mer stringent och mindre pratig. Småord som så, då och hjälpverbet ha (har, hade) i bisatser får ofta stryka på foten i strävan efter ett mer koncentrerat skriftspråk. Men är de verkligen onödiga eller fyller de någon funktion i texten?

Vi börjar med ett exempel: Efter att jag hade skrivit klart rapporten så insåg jag att den behövde fler diagram.

Adverbet så i den här användningen har ibland kallats pleonastiskt, alltså överflödigt, och ibland för ”prat-så”, eftersom det har förknippats med talspråk och pratighet. Men även när så saknar en tydlig egen betydelse kan det fylla en viktig funktion genom att visa läsaren vad som är ämnet i meningen. I svenska meningar står ämnet ofta i fundamentet, alltså det satsled som kommer först i huvudsatsen, före det finita verbet.

Småorden binder samman och förtydligar

Så eller då kan komma direkt efter fundamentet och dubblera det första satsledet: När det här är över, så får vi fira. När barnen är mellan tre och arton månader, då beror utslagen oftast på ändringar i kosten.

Så och då fungerar här som en gränsmarkör mellan bakgrundsinformationen i fundamentet och resten av meningen. När man dubblerar det första ledet är det för att aktualisera det och markera att det är meningens ämne. Detta är vanligt i tal, men även i skrift kan så fylla en viktig funktion för att visa hur meningen ska tolkas. Särskilt i meningar med långa fundament kan det vara motiverat att använda så, även i mer formella texter: Om ansökan kommer in mer än ett år efter den månad som sjuklön betalas ut, så kan du inte få någon ersättning.

Det finns dessutom sammanhang när så är obligatoriskt, exempelvis efter en uppmaning: Skriv klart texten, så kan vi diskutera den sedan.

Frekvensen spelar också roll: texter med många så och då kan uppfattas som pratiga. De kan gärna strykas om man inte vill ge texten en talspråksnära stil. Särskilt då ger ett informellt intryck som inte alltid passar så bra i standardskriftsvenskan.

Behålla eller stryka ha?

Det andra exemplet handlar om hjälpverbet ha. I satser med bisatsordföljd kan har och hade falla bort i perfekt och pluskvamperfekt: Tove berättade att hon klarat tentan. Styrräntan som höjts kraftigt i år är nu uppe i 3 procent. Här kan man se hjälpverbet som redundant, eftersom tempus ändå framgår av meningen.

Ibland kan också infinitivformen ha utelämnas, men bara när ett annat hjälpverb kommer före ha: Det borde (ha) skett för länge sedan.

Synen på ha-strykningar har skiftat genom tiderna. Under 1900-talet såg många språkvårdare strykningarna som ett typiskt skriftspråksdrag. Exempelvis menade Erik Wellander att man måste behålla ha i ledig prosa, annars gav det texten ”en … tydlig prägel av stelare skriftspråk”. Numera betraktas det som helt korrekt att stryka har och hade i bisatser, och det är vanligt i alla slags texter och stilar.

Det intressanta med de här småorden är att de inte längre tycks lika starkt förknippade med talspråklighet respektive skriftspråklighet. (Med undantag för då, då.) Dagens skribenter i arbetslivet eller skolan har med andra ord större valfrihet än förr.

Om du efter att ha läst den här språkspalten vill fördjupa dig mer i ämnet, så rekommenderar jag kapitlet ”Stilperspektiv på rätt och fel” i Språkrådet rekommenderar (se nedan).

/Gabriella Sandström

Den här språkspalten har tidigare publicerats i tidskriften Svenskläraren nr 1/2025.