Språkets egenheter ger perspektiv på svenskan

Heter det min egen bil eller min egna bil? Traditionellt har svaret varit min egen bil. I dag tycks min egna dock bli allt vanligare i bruket, så svaret är inte självklart. Men framför allt kan det lilla ordet egen säga oss en hel del om både svensk grammatik och variationen mellan tal och skrift.

Fastna inte i detaljerna! Så lyder ofta rådet till den som ska ge respons på en text. Det är till stor del en bra utgångspunkt: elevers skrivande utvecklas genom fokus på helheten. Men i detaljerna finns sådant som kan fördjupas och sättas in i ett större sammanhang i svenskämnet.

Ta det lilla ordet egen. Om det i en elevtext står min egna bil är det rimligt att rätta det till min egen bil, eftersom ordet böjs så enligt skrivnormerna. Men benägenheten att korrigera felet kanske beror på vilken text det handlar om. I citat förekommer ibland formen min egna, troligen eftersom detta speglar mångas talspråk. I en text med mycket återgivet tal, som en nyhetsartikel eller en novell, är det därför inte lika självklart att ordböjningen ändras. Vilka skrivsätt som fungerar mer eller mindre väl i olika texttyper är en god ingång till diskussioner om vad som karaktäriserar olika genrer och vilken stilnivå som lämpar sig för dem.

Att min egna skulle vara en talspråksform och min egen en skriftspråksform är inte riktigt sant: många både säger och skriver min egen utan att tveka. Andra har det troligen inte i sin språkkänsla, den inre grammatiken. Vad man föredrar i sitt talade språk, och därmed vad som kanske känns naturligt att skriva, kan ha att göra med både ålder och dialekt. Sådana variationer är en god start på sociolingvistiska diskussioner.

Varför är inte min egna bil ett accepterat skrivsätt i formell text? Det heter ju till exempel min slitna bil? Det beror på ordets speciella böjningsmönster. För det mesta beter sig egen som ett adjektiv och böjs efter substantivet: en egen väg och ett eget hus, alltså i likhet med en sliten väg och ett slitet hus. Men så fort något ägande blandas in blir det annorlunda. Då blir det enligt standardskriftnormen exempelvis hennes egen kärra och mitt eget hår – vilket skiljer sig från hennes slitna kärra och mitt slitna hår. Mönstret kompliceras ytterligare om ett adjektiv föregår egen, då böjningen återigen blir den ”vanliga”: mitt slitna egna hår. Ordet beter sig alltså ofta som ett adjektiv men inte alltid (i ordböcker står egen som just ett adjektiv men i grammatikböcker som ett pronomen). Här finns mycket att ta tag i grammatiskt.

Ett sätt att benämna ordets lite märkliga böjning är att egen i exemplen hennes egen kärra och mitt eget hår böjs starkt, till skillnad från andra adjektiv som där har en svag böjning. Skillnaden mellan stark och svag böjning finns också hos verb. Begreppen kommer från 1800-talet och vittnar om den tidens språksyn: de starka böjningsformerna ansågs finare och från en tid då språket hade sin guldålder, medan de nyare, svaga böjningsformerna vittnade om språkets förenkling. Ordet egen kan alltså ge ingångar även till språkhistorien.

Samtidigt som språkliga detaljer kan ge perspektiv på andra delar av svenskämnet, går det omvända också att tänka sig. Normer för språkriktighet kan nämligen vara ett bra tillfälle att få användning för sina kunskaper i exempelvis grammatik. Hur och varför varierar ord i talspråket och skriftspråket? Hur kan man grammatiskt förklara den speciella böjningen av egen? Det skulle kunna öka elevers medvetenhet om språkliga normer och skrivsätt, och förebygga uppfattningen om att språkliga detaljer mest handlar om rätt och fel. Därmed kan språkets lite egna aspekter ses i ett nytt ljus.

/Andreas Brimberg