Projektet Samordning i svenskans historia

Ett forskningsprojekt om samordning och underordning i svenskans historia. Projektet avslutades 2017.

Projektets syfte

Samordning är en process som förbinder språkliga enheter av liknande slag med hjälp av ord som och och men. Projektet har två huvudsyften: dels att beskriva samordning i och för sig, dels att utreda skillnaden mellan samordning och underordning.

Om samordning och underordning

Underordning skapar hierarkier i den språkliga strukturen med hjälp av ord som att och som. I teorin är samordning och underordning varandras motsatser. I praktiken, särskilt när de språkliga enheter som skall relateras till varandra är satsformade, kan samordning och underordning emellertid leda till påfallande lika resultat.

I exemplet nedan är det således svårt att peka ut någon egentlig betydelseskillnad mellan de två exemplen, trots att det formellt sett rör sig om underordning i (1a) (vilket-satsen är en bisats), men samordning i (1b) (den och-inledda satsen utgör en ny huvudsats).

• 1a. Hon fick flest röster, vilket var kul att höra.
• 1b. Hon fick flest röster, och det var kul att höra.

Olika skeden i svenskans historia

Inom projektets båda huvudspår utgörs den empiriska basen av olika skeden i svenskans historia. Även språk som påverkat svenskan, främst medellågtyska, har inkluderats, samt sådant språkbruk som är avvikande på ett förutsägbart sätt (såsom poesi och direktöversättningar av diktamen). Många av resultaten har allmänlingvistisk relevans, exempelvis följande:

• Samordningsled måste inte vara frasformade (och det går att belägga empiriskt).
• Asymmetrier mellan bisats- och huvudsatsstruktur kan både förstärkas och jämnas ut vid språkkontakt.
• Poetisk ordföljd innebär (i normalfallet) att syntaktiska regler som är obligatoriska i prosan inte tillämpas.