Hantera termer i klarspråk

Är det mer begripligt att skriva cellgifter än cytostatika? Kan en term som lånats in från engelskan, till exempel screening, användas som den är eller bör den försvenskas?

Här får du råd om hur man kan hantera facktermer i texter riktade till en bred och varierad grupp av mottagare.

Fackspråksperspektivet går hand i hand med klarspråksarbete

Att skriva klarspråk, det vill säga begripligt för de tilltänkta mottagarna, innefattar att anpassa ordvalet efter mottagarnas kunskaper. Detta innebär att facktermer är helt förenligt med klarspråk i specialiserade sammanhang i texter riktade till experter. Facktermer är där en helt nödvändig del av språkbruket eftersom de bidrar till precision och effektivitet i kommunikationen.

Men hur ska man göra när man vill uttrycka sig begripligt i texter riktade till en bredare och mer varierad grupp av mottagare? Det är ofta så när man skriver på myndighet, i samhälls­kom­muni­kation. Det är flera olika faktorer som kan variera, bland annat vilken kunskap läsaren har inom det aktuella området, hur stor läsvana och läsförmåga hen har och hur angeläget det är för hen att ta del av textens innehåll.

De här bryderierna kan man ställas inför när man jobbar med klarspråk på myndighet:

• Facktermer kan vara oumbärliga för begripligheten för dem som är kunniga inom fackområdet, eftersom de ger precision i uttrycket.
• Facktermer kan vara svårbegripliga för alla som inte har kunskaper inom fackområdet.
• Vissa uttryck används inom både fackspråk och allmänspråk men med lite olika betydelser och då kan användningen av uttrycket bli tvetydigt.

Fackspråk och allmänspråk

Facktermer, det som utmärker fackspråk, finns inom allt från juridik (exempel: målsägande), medicin (exempel: hjärtsvikt), musikvetenskap (exempel: oktav) och byggteknik (exempel: spont) till handarbete (exempel: luftmaska), sport (exempel: backhand) och matlagning (exempel: blåkoka).

För den som är kunnig i ett ämne ligger termerna längst ut på tungan, och ibland kan det vara svårt att hitta ett annat ord på ”allmänspråkiska”, eller att förstå vad en person som inte behärskar fackspråket menar, eller vad den har svårt att förstå. Men det finns några rekommendationer att hålla sig till.

Råd till dig som skribent

• När det inte med säkerhet går att veta om personerna som ska ta del av texten redan är bekanta med ämnesområdet eller språkbruket inom det bör du ställa dig fråga om termen behövs eller om du kan få tillräcklig precision i kommunikationen ändå.
• Etablerade termer som många kan antas känna till bör användas. Att i sådana fall skapa alternativa ”förenklingar” skapar ofta större begriplighetsproblem. Om du bedömer att det behövs kan du hellre ge en förklaring till den term som används.
• Det kan också vara så att termen inte tillför något, och företeelsen kan då i stället beskrivas enbart med en förklarande omskrivning.
• Många termer är inlånade från andra språk. Termer från främmande språk som är etablerade i svenskt fackspråk inom ämnesområdet bör räknas som en del av det svenska ordförrådet, och användas i svenska texter. Detta gäller även om det tydligt märks på deras form att de är nyligen inlånade (Läs mer om hantering av lånord i Språkrådet rekommenderar Länk till annan webbplats., sidan 93).

Exempel

Här hittar du två fallexempel på våra rekommendationer runt termerna cytostatika och screening.