Vanliga frågor och svar

I vår frågebank kan du hitta svar på vanliga frågor inom dialekter, folkminnen, namn, svenska och minoritetsspråk.

Frågebank

Det här formuläret postas automatiskt.

Kategori
Underkategori

19 träffar inom Språkpolitik

  • Finns det andra lagar som reglerar språk?

    Förutom Språklagen och Minoritetslagen finns andra lagar och bestämmelser som handlar om språk på olika sätt. Här tas de viktigaste upp.

    • I förvaltningslagen Länk till annan webbplats. ( SFS 2017:900, 13§) finns ett krav på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Myndigheter har också en skyldighet att anlita tolk eller översättare i det fall det behövs när myndigheten har kontakt med personer som inte kan svenska.
    • Patientdatalagen Länk till annan webbplats. (SFS 2008:355, 3 kap,13§ ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården ska vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
    • Radio- och TV-lagen Länk till annan webbplats. (SFS 2010:696, 5 kap,§7, 13 kap, §6) anger att en betydande del av programmen i radio och tv ska vara på svenska.
    • Enligt hälso- och sjukvårdslagen Länk till annan webbplats. (SFS 2017:30, 8 kap, 7§) ska regionen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
    • I rättegångsbalken Länk till annan webbplats. (SFS 1942:740, 5 kap. 6 §) står det att en domstol är skyldig att anlita tolk om en person som inte behärskar svenska ska höras i rätten. I samma lag (33 kap. 9 §) står det att domstolen också måste att översätta handlingar av betydelse för målet för personer som inte förstår svenska. Översättningarna ska i första hand göras av en auktoriserad rättstolk.

    Läs mer om språklagar i Sverige

    Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar:

  • Har andra länder en språklag?

    Många länder har lagar som anger vilket språk som ska vara officiellt eller officiella språk i landet. Finland, Frankrike och Polen har en sådan språklag, liksom Norge som fick sin under 2021.

    I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska. Att språklagarna skiljer sig åt mellan olika länder beror helt enkelt på att språksamhällena ser olika ut.

  • Vad reglerar språklagen?

    Språklagen gäller språkens ställning, inte språken i sig. Lagen vänder sig till offentliga institutioner, inte till privatpersoner. Den innehåller därför inga regler om hur ord ska stavas, böjas och uttalas, inte heller om huruvida enskilda personer ska använda lånord eller inhemska ord. Men språklagen säger till exempel att myndigheternas språk som regel ska vara svenska och att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

  • Vad säger språklagen om tolkning?

    Språklagen tar inte uttryckligen upp tolkning. Men enligt förvaltningslagen (,SFS 2017:900) 13 §) ska myndigheter anlita tolk eller översättare i de fall det behövs om myndigheten har att göra med någon som inte behärskar svenska. Tolkning eller översättning ska då ske till ett språk den enskilde förstår, men inte nödvändigtvis till modersmålet. Det gäller i hela landet, inte bara i vissa geografiska områden.

    Språklagen säger inte heller något om användning av tolk i EU. Men det ligger i linje med språklagens intentioner att värna svenskan i EU; svenskan värnas bäst om den faktiskt används.

    Läs mer om språklagar och språkpolitik

  • Varför behövs en språklag?

    Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället, och som vägleder myndigheterna.

  • Vem gäller språklagen för?

    Språklagen gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även landstingsnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.

    Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta här för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.

    Läs mer om språkpolitik i Sverige

  • Vilken sorts lag är språklagen? Innehåller den straffbestämmelser?

    Språklagen är en ramlag, som anger principer, mål och riktlinjer, men inga detaljerade regler. Andra lagar och förordningar kan innehålla mer detaljerade regler.

    Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.

    Det finns inga straffbestämmelser kopplade till språklagen. Lagar som ålägger myndigheter skyldigheter brukar inte innehålla straffbestämmelser. Men att det finns andra medel än sanktioner, till exempel Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn, som kan trygga att bestämmelserna följs.

    Språkrådet, som är en avdelning inom Isof, har som speciell uppgift att följa tillämpningen av språklagen. När det gäller samiska har Sametinget motsvarande ansvar.

    Läs mer om hur språklagen fungerar

  • Vad betyder språklagen för det svenska teckenspråket?

    Språklagen har en viktig statushöjande effekt för det svenska teckenspråket, och den främjar detta språks fortlevnad. Den bidrar också till att synliggöra döva och hörselskadade som en språklig minoritet och till att synliggöra det svenska teckenspråket i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda det svenska teckenspråket i offentlig verksamhet via teckenspråkstolkar. Skyddet för det svenska teckenspråket inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

    Enligt språklagen ska det svenska teckenspråket skyddas och främjas. Det innebär bland annat att döva och hörselskadade barn, samt andra barn med behov av teckenspråk, har rätt att få lära sig det svenska teckenspråket och att använda det i skolan. Anhöriga till teckenspråkiga liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har också rätt att lära sig svenskt teckenspråk.

  • Vad menas med att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt?

    Språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer och kunna förstås av den enskilde. Det kräver ett enkelt språk, det vill säga ett språk utan onödigt svårbegripliga ord och med en enkel och tydlig grammatisk uppbyggnad. Även den grafiska utformningen ska vara enkel och tydlig. Det gäller inte bara svenska utan även andra språk när de används i offentlig verksamhet. Det gäller också översatta texter. När facktermer används är det bra om de förklaras i texten eller i en separat ordlista.

  • Vad säger språklagen om ansvaret för terminologi?

    Språklagen säger att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.

    Eftersom Isof har ansvar för att vårda och utveckla de nationella minoritetsspråken (för samiskans del har Sametinget motsvarande uppdrag), har Isof också ansvar för terminologi på minoritetsspråk. Detta gäller speciellt ord som ofta förekommer i samhällsinformation. Om det inte finns aktuell terminologi på minoritetsspråk, kan det offentliga språkbruket på dessa språk inte vara helt korrekt och begripligt.

    Läs mer om termer och fackspråk

  • Vad säger språklagen om svenskan?

    Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det ska kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.

    Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

  • Är alla språken lika mycket värda enligt språklagen?

    Ja. Inget språk är mer värt än något annat. Men eftersom svenska är det språk flest människor talar i Sverige så har svenskan starkast ställning i språklagen som Sveriges huvudspråk. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än övriga minoritetsspråk.

    Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.

  • Är svenskan också officiellt språk i Sverige?

    Ja, sedan språklagen trädde i kraft 1 juli 2009 är svenskan i lag definierad som huvudspråk i Sverige.

    Läs mer om svenskan som huvudspråk

  • Är svenskt teckenspråk ett nationellt minoritetsspråk?

    Det svenska teckenspråket hör inte till de fem nationella minoritetsspråk för vilka Sverige skrivit under Europarådets konvention. Svenskt teckenspråk uppfyller dock flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk – det är till exempel tydligt ett helt eget språk och det har använts under mycket lång tid i Sverige.

    När Europarådets konventioner som rör minoriteter och minoritetsspråk öppnades för ratificering tillsatte den svenska regeringen en kommitté som fick i uppdrag att utreda vilka språk som skulle få status som nationella minoritetsspråk i Sverige. Kommittén kom fram till att det svenska teckenspråket inte är ett kulturspråk som talas av en minoritet utan snarare ska ses som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Därför fick det svenska teckenspråket inte status som ett nationellt minoritetsspråk. I språklagen från 2009 jämställs emellertid det svenska teckenspråken med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen.

    Läs mer om teckenspråket i språklagen

  • På vilka grunder har de fem nationella minoritetsspråken i Sverige valts ut?

    Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.

    Läs mer om de nationella minoritetsspråken i Sverige

  • Vad betyder språklagen för de nationella minoritetsspråken?

    Språklagen har en viktig statushöjande effekt för de nationella minoritetsspråken, och bidrar med att främja dessa språk så att de kan leva vidare i Sverige. Den bidrar också till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda minoritetsspråk i olika sammanhang. Skyddet för de nationella minoritetsspråken inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

    Enligt språklagen skall de nationella minoritetsspråken skyddas och främjas. Barn med föräldrar som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig dessa språk, även om de inte lärt sig dem som modersmål, och samhället ska se till att de får sådan undervisning. Exempelvis ska barn till föräldrar som räknar sig som samer kunna få undervisning i samiska, även om föräldrarna inte talat samiska med barnet från början. Den rätten har inte barn till föräldrar med andra modersmål. Samhället har bara skyldighet att erbjuda barn med övriga modersmål undervisning i föräldrarnas språk om barnet vuxit upp med detta språk i hemmet. I minoritetslagen, det vill säga lag (SFS 2009:274) om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns mer detaljerade rättigheter för talare av dessa språk.

  • Hur kan samhället värna om, skydda och främja språken?

    Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.

    I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska.

    Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.

    Språkrådet, som är en del av Isof, har i uppdrag att följa upp språklagen och att rapportera till riksdagen och regeringen om hur den efterlevs.

  • Vad säger språklagen om andra språk än svenskan?

    Språklagen nämner vilka språk som har status som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Lagen anger också att alla myndigheter är skyldiga att skydda och främja dessa språk.

    I språklagen står det också att det svenska teckenspråket har en liknande ställning som de nationella minoritetsspråken, och att myndigheter ska skydda och främja teckenspråket.

    För de människor som bor i Sverige och som talar andra språk säger språklagen att samhället ska ”ge tillgång” till språk. Det innebär att människor inte ska hindras att tala sina språk, men också att de barn som vill utveckla sina modersmål ska kunna göra det (till exempel i skolans modersmålsundervisning) och de som inte kan svenska ska få lära sig det.

  • Vilka språk gäller språklagen?

    Språklagen nämner följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund, även om språken är för många för att nämnas vid namn.