Vanliga frågor och svar

I vår frågebank kan du hitta svar på vanliga frågor inom dialekter, folkminnen, namn, svenska och minoritetsspråk.

Frågebank

Det här formuläret postas automatiskt.

Kategori
Underkategori

16 träffar inom Namn

  • Finns det bara svenska ortnamn i Sverige?

    Nej. I Sverige finns många ortnamn med ursprung i de inhemska minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli.

    Samiska ortnamn finns i den norra halvan av Sverige, från norra Dalarna och norrut. Svenskan har lånat in många ortnamn från de samiska språken. En del namn, framför allt i fjällområdena och i nordligaste Sverige, har lånats in i oförändrad form. Men många av de inlånade ortnamnen har på något sätt försvenskats.

    I Norrbottens län i Kiruna, Gällivare, Pajala, Överkalix, Övertorneå och Haparanda kommuner och även i den nordostligaste delen av Jokkmokks kommun finns många meänkieliska ortnamn och namn med meänkieliskt ursprung.

    Den finska inflyttningen under 1500- och 1600-talen påverkade ortnamnen i det som blev finnbygderna. Tydligast är det i Värmland där det i dag finns ungefär 7 000 finska ortnamn, varav hälften används i levande tradition. Det är både bebyggelsenamn och naturnamn. På andra håll lever de finska ortnamnen framför allt kvar i naturnamnen.

    Det finns även andra språk i ortnamnen i Sverige. Vi omges dagligen av skriftliga budskap med olika avsändare och olika tänkta mottagare. En stor del av dessa texter som dagligen möter oss är namn. I områden där det bor många personer med ett annat modersmål än svenska möts vi ofta av texter och namn skrivna på de invandrade språken, till exempel arabiska, kurdiska eller somaliska.

    Skyltar och namn på de invandrade språken möter oss oftast inte i städernas centrala delar. Här ser vi en annan typ av flerspråkighet. Istället för namn och texter skrivna på de invandrade språken ser vi europeiska språk med högt ekonomiskt värde, språk med så kallad hög status.

    Läs mer om ortnamn

  • Hur ska man skriva namnet på Pippi Långstrumps häst? Lilla gubben eller Lilla Gubben?

    Hästens namn bör skrivas Lilla Gubben. Stöd för detta finns i Svenska skrivregler (2017). Personamnsliknande fenomen som betecknar naturfenomen, geografiska begrepp och liknande till exempel litterära personifikationer av årstider och väder skrivs med stor bokstav på alla led. Och så ger man exemplen Moder Jord, Moder Svea, Fader Frost och Kung Bore. Lilla Gubben bör föras till denna kategori av litterära personifikationer (trots att han inte var människolik eller en årstid).

    Vidare stöd för skrivningen med versal på båda leden finner man om man läser på Astrid Lindgren Aktiebolags hemsida Länk till annan webbplats.. Det företaget förvaltar alla rättigheter till Astrid Lindgrens verk och de skriver följande om namnet Lilla Gubben och hur hästen fick sitt namn:

    ”Pippis vita häst med svarta prickar har inget namn i böckerna, där kallas han kort och gott för ’Hästen’. Det var Inger Nilsson, skådespelerskan som spelade Pippi på film, som myntade smeknamnet ’Lilla Gubben’ när hon hade gett honom pepparkakor, klappade honom och sa: ’ja, du, lilla gubben’. Sedan fick han heta det. Filmteamet tyckte att namnet passade bra”.

    Detta ger ytterligare stöd för att skriva Lilla Gubben med versaler på båda leden.

  • Många ortnamn slutar på -bo. Vad betyder -bo?

    Elementet bo i ortnamn är flertydigt. Ofta är det en försvagad form av ‑boda. Det kan även återgå på substantivet bo eller på genitiv av plurala inbyggarbeteckningar på fornsvenskt -boar (i modern form ‑bor, till exempel Uppsalabor).

    Det substantiv bo som kan ingå i ortnamn är det som vi känner i betydelsen ’djurbo’ och i uttrycket sätta bo. I fornsvenskan uppvisar bo bland annat betydelserna ’boning, bostad’ och ’(lant)gård, egendom’. Tidiga belägg på bo ’gård’ möter i runinskrifter, och talrika exempel förekommer i de medeltida landskapslagarna. En speciell användning har ordet fått för att beteckna överhetens och förvaltningens gods.

    Ordet bo används i ortnamn inte bara om enstaka gårdar utan också i betydelsen ’bygd’, en betydelse som lätt låter sig förstås utifrån en allmän betydelse ’boplats’. Namnen finns på flera håll utan att något tydligt spridningsmönster kan konstateras. Tre koncentrationer i Sverige framträder dock, det ena i Småland, det andra på Gotland, det tredje i Gästrikland och Hälsingland.

    Genitivformen fornsvenskt ‑bo(a) av inbyggarbeteckningar förekommer i en rad häradsnamn, dels avseende folket i en bygd, till exempel Albo härad, Bråbo härad, Selebo härad, dels avseende ett kollektiv med gemensam samlingsplats, till exempel Håbo härad, Valkebo härad, Åkerbo härad. Inbyggarbeteckningar på ‑bo ingår också i flera sockennamn, till exempel Harbo, Kärnbo, Kärrbo.

    Vad förlederna beträffar visar bygdenamnen på ‑bo inte någon enhetlig struktur. De gotländska utgår till stor del från inbyggarbeteckningar på ‑lingar (till exempel Hablingbo) de övriga mestadels direkt från topografin, ett mönster som delvis också gäller för de norska namnen.

    Bygdenamnen på ‑bo sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. Bo som gård- och bynamn härrör bevisligen ofta från medeltiden, och detsamma gäller en sammansättning som Brunnsbo.

    Läs mer om vanliga ortnamnselement

  • Vad betyder namnet på platsen där jag bor?

    Alla namn i vårt avlånga land har inte något förslag på tolkning men många namn på större orter är tolkade i Svenskt ortnamnslexikon.

    I våra ortnamnsserier kan även namn på mindre orter och vissa naturnamn finnas tolkade. Vårt digitala ortnamnsregister innehåller bland annat hänvisningar till litteratur där namn finns tolkade. Om du inte hittar svaret i dessa publikationer är du välkommen att ta kontakt med oss via e-post, Twitter Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. eller telefon 0200-38 44 44 (tisdag–torsdag 10–12, 13–15).

  • Vad betyder namnet Sverige?

    Namnet Sverige är tidigast betygat i den fornengelska dikten Beowulf från 700-talet (handskriften är från ca år 1000). Det skrivs där Swīorīce. Motsvarande fornsvenska form är Svearike, som tidigt utvecklas till Sverike. Denna form förändras sedan under medeltiden till Sverighe, med en övergång k > gh (frikativt g), som har förklarats dels som en inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan.

    Svearike är sammansatt av folkstamsbeteckningen svear i genitiv och ordet rike och betyder alltså ’svearnas rike’. Svear kan återges med ’de egna, vi själva’ och är därmed en typisk beteckning som ett folk givit sig självt. Svearna utgjorde den ena av de båda folkstammar som spelade huvudrollen vid tillblivelsen av det svenska riket. Den andra stammen var de söder därom boende götarna.

    Namnet Svearike talar för att svearna var ledande vid riksbildningen. Deras organisatoriska skicklighet, som omtalas redan av den romerske historieskrivaren Tacitus vid slutet av första århundradet e.Kr., betygas också av en tidig riksbildning, nämligen (i fornsvensk form) Svethiudh. Riket Svethiudh är mycket äldre än Sverige och omfattade bara en del av detta. Svethiudh innehåller som förled stambeteckningen svear och efterleden thiudh är en fornsvensk motsvarighet till fornvästnordisk þjóð ’folk’. Svethiudh betyder alltså ’sveafolket’ och har sekundärt överförts på det område där folket bodde.

    Den isländska motsvarigheten till Svethiudh, Svíþjóð, används än i dag som namn på Sverige. Svethiudh ligger också, via en därtill bildad inbyggarbeteckning, till grund för internationella namn på Sverige, Sweden i engelskan, Schweden i tyskan, Suède i franskan, Svezia i italienskan, Suecia i spanskan med flera.

  • Vad hette folk på medeltiden?

    Under tidig medeltid bör de flesta ha behållit ett inhemskt personnamnsskick, även om det finns ett fåtal inlånade namn redan på vikingatida runstenar. Tyvärr är våra kunskaper om tiden före 1300-talet mycket små. En källa är dock medeltida runinskrifter, mestadels daterade till 1100- och 1200-tal, vilkas namn är föremål för en pågående undersökning. Av deras omkring 200 personnamn är endast ca 20 procent inlånade.

    När källorna börjar flöda rikligare på 1300-talet har de inhemska nordiska förnamnen gått tillbaka betydligt, en utveckling som sedan fortsätter under lång tid framåt. Vissa nordiska namn klarar sig dock bra. I särklass står Olaf, namnet på den norske helgonkungen, medan det svenska Erik ligger på en lite lägre nivå. Bland kvinnonamnen tycks Ingeborgh och Ragnhild ha klarat sig bäst – Ingeborgh säkert tack vare kungliga förebilder, Ragnhild troligen med hjälp av det lokala helgonet Ragnhild av Södertälje. Ett stort antal nordiska namn uppträder med endast ett litet fåtal bärare i medeltidskällorna, till exempel Agne, Frøbiorn, Gunsten, Ragge, Sighvald, Thorgny, Øvald – Frøborgh, Gunborgh, Ragnø, Runa, Sighløgh, Thorgun, Ødis.

    Ett fåtal kristna namn blir snart mycket vanliga: Katerina, Kristina och Margareta – Niklas, Peter, Johan och Jönis (de två sistnämnda från Johannes). Av dessa namn utvecklas med tiden former som Karin, Kerstin, Marit, Nils, Per och Jöns, medan Johan redan från början mestadels har former som Joan eller Jon. I skiktet under de allra vanligaste namnen finns t.ex. Cecilia, Lucia och Benkt, Jakob.

    Vissa namn är vanligast i städerna och är mer eller mindre nära knutna till invandrargrupper, mest från nuvarande norra Tyskland, till exempel Albrikt, Hans, Verner – Gerthrud, Greta, Valborgh.

    De många vanliga förnamnen ledde snart till behov av ytterligare särskiljning. Vanligast var att ange bostad, till exempel Olawir i Erixstorpe 1362 (Erstorp i Regna socken, Östergötland). Även patronymika är vanliga, till exempel Ingegærdh Jønisdotter, som 1449 skänker jord till Nådendals kloster i Finland. Binamn eller släktnamn är inte sällsynta, till exempel Diækn (från diakon – namnet tycks ha använts om män som var skrivkunniga). Släktnamn av tyskt ursprung är till exempel Skimmelpenning och Krøpelin. Hantverkare och vissa andra yrkesmän identifieras ofta genom en yrkesbeteckning till exempel Henrich klenesmidh i Åbo 1425. Hustrur identifieras ofta i förhållande till sin man, till exempel Kadhrin Davids i 1400-talets Arboga.

    Läs mer om personnamn förr i tiden

  • Vad hette folk på vikingatiden?

    Källorna till personnamn på vikingatiden är i första hand runinskrifter från vikingatidens slut. Även förleder i ortnamn är viktiga, men där finns svårigheten att datera namnen rätt. Vi kan vidare jämföra med litterära källor från västra Norden, som visserligen är skrivna på medeltiden men som verkar ha bevarat stora delar av det förhistoriska personnamnsskicket. Mycket viktiga är slutligen de inhemska namnen i svenska medeltida källor.

    En lista över de vanligaste mansnamnen i nordiska runinskrifter toppas av (i modern form): Sven, Björn, Thorsten, Ulv och Anund. Längre ner på listan finns Gunne och namn som Åsgöt, Holmger, Thorger. Motsvarande kvinnonamn är Thora, Åsa, Gudlög, Holmfrid och Gyrid samt exempelvis Sigrid, Gulla, Ingethora och Kättilvi. Som exemplen antyder finns det många namn som består av två delar; delarna kunde kombineras ganska fritt för att bilda nya namn: förutom de nyssnämnda Holmger och Kättilvi finns bland annat kvinnonamnet Holmvi.

    Personer som omtalas på runstenar klarar sig mestadels med ett enda namn. Oftast är detta namn vad vi skulle kalla ett dopnamn eller förnamn, men inte sällan kan man fråga sig om det rör sig om ett binamn (ett smeknamn eller öknamn) som används ensamt. Några exempel är Grane (’han med mustaschen’), Räv och Tjock. Det tycks vara nästan enbart män som bär den typen av namn. Ett undantag är den berömda Kata från Varnhem, vars namn bör ha betytt ’den glada’ (en riktigare modern form är Kåta). Till den relativt fåtaliga grupp som omtalas med två namn hör smålänningen Toke Oniding.

    Läs mer om vikingatida personnamn

  • Vad är ett namn?

    Namn är en viktig del av språket och vi använder dem dagligen. Går vi längs en gata har den ett namn. De personer vi möter har (ett eller flera) namn. Det har även våra husdjur. Butiker, restauranger och alla andra typer av verksamheter vi ser omkring oss har namn. Det har även broar, parker, torg, trafikleder och offentliga byggnader. Även gårdar, byar, torp och småhus på landsbygden har namn. Allt detta ligger i städer, församlingar, kommuner, län, landskap och länder som har namn. Runt och i städerna finns berg, dalar, sjöar, vikar, öar och skogar som också har namn.

    Namn (som också kallas egennamn eller proprier) är ord eller förbindelser av ord som betecknar enskilda platser, personer, saker eller företeelser. De är monoreferentiella, det vill säga att de syftar på ett enda objekt till skillnad från vanliga substantiv som syftar på en grupp eller kategori av företeelser. De har både klassificerats som en speciell kategori inom ordklassen substantiv och som en egen ordklass. De uppvisar likheter med substantiv (de är ofta bildade av substantiv) samtidigt som de skiljer sig från substantiven, de böjs till exempel inte i bestämdhet och antal som substantiven gör. Det finns alltså många olika typer av namn och olika sätt att kategorisera dem.

    Ortnamn är det språkliga uttryck vi använder för att tala om enskilda geografiska lokaliteter och särskilja dem från varandra. Vi använder ortnamn dagligen för att kunna benämna platser i vår omgivning på ett smidigt sätt. Detta behov har funnits sedan urminnes tider, så länge vi haft ett språk. Ortnamnen har även en viktig roll som historiska källor.

    Personnamnens funktion är (precis som för alla andra namn) att identifiera namnbäraren. Våra officiella personnamn (ett eller flera förnamn och efternamn) i Sverige regleras i en lag från 2017. Vid sidan av de officiella namnen förekommer också inofficiella binamn, det vi till vardags kallar smeknamn eller öknamn. Ett historiskt exempel är det medeltida Halte Jakob och ett nutida exempel är Bruce Springsteen som kallas The Boss.

    Övriga namn. I princip kan vad som helst namnges. Det finns ingen bra sammanfattande term för alla typer av möjliga namnkategorier, utan termen övriga namn används med motsvarigheter på andra språk (other names, sonstige Namen). Några av de största grupperna är: namn på djur (hunden Trofast, katten Mirran), namn på fartyg (Ormen Långe, Silja Paradise), namn på företag (ABB, Astra, Blomsterhandeln Bellis) och namn på produkter (bilen FordFocus, bokhyllan Billy).

    Namn har flera olika funktioner. Namn är det språkliga uttryck vi använder för att tala om och särskilja platser eller personer, och namn hjälper oss att orientera oss i vår omgivning. Kommersiella namn talar om vad som säljs eller vilken aktivitet som erbjuds på en plats. Namn har alltså en utpekande, denoterande, funktion.

    Namn kan vara känslomässigt laddade. Välbekanta namn kan vara laddade med minnen och känslor och många personer upplever en förändring av namnskicket på den plats där de bor som smärtsam. Genom ett gemensamt namnskick kan gemenskap uttryckas.

    Namn har också en symbolisk funktion. Kommersiella namn, till exempel namn på butiker eller restauranger, är i flera fall bildade på andra språk än svenska. Genom val av språk i kombination med val av typsnitt, färg och så vidare signaleras ofta ett budskap till den potentiella kunden.

    Namn har även en ideologisk funktion och kan vara bärare av politiska, ideologiska och religiösa värderingar. De kan också uttrycka makt och signalera vem som har makten att namnge platser.

    Läs mer om olika namn

  • Vad är ett patronymikon?

    Ett patronymikon (eller farsnamn) är i grunden en upplysning om faderns namn. I många språk har patronymika utvecklat sig till en fast del i identifieringen och har ofta så småningom övergått till att bli släktnamn som ärvs oförändrade generation för generation.

    I Sverige är den vanliga patronymikonformen en sammansättning som slutar med ‑son eller ‑dotter: Karin och Lars, barn till Olof, skrivs som Karin Olsdotter respektive Lars Olsson. Bruket var delvis levande en bit in på 1900-talet. Våra -son-namn återspeglar i stort sett de mansnamn som var vanliga under 1800-talet.

    Ett metronymikon är på samma sätt en upplysning om moderns namn. Metronymika är ovanliga historiskt sett men är kända från medeltiden, till exempel Håkan Ingeborgsson och Ragnvald Ingeborgsson (som inte var bröder) i ett dokument från 1306.

    Enligt dagens personnamnslag är det möjligt att anta ett patronymikon eller metronymikon som efternamn. Om föräldrarna heter Stefan och Karin blir efternamnet Stefansson/Stefansdotter eller Karinsson/Karinsdotter.

    Läs mer om efternamn

  • Varför finns inte mitt namn i almanackan?

    Den namnlängd som förvaltas av Namnlängdskommittén, och som används i de flesta kalendrar, innehåller i dag drygt 620 namn. Eftersom det i Sverige i dag används över 200 000 olika förnamn om alla stavningsformer räknas kan inte alla namn få plats. Men vem som vill får i Sverige göra en egen almanacka med namnsdagar efter eget val.

    Syftet med namnlängden är både att bevara det kulturhistoriska arvet med almanackan och att knyta an till ett levande namnbruk. Om bara frekvensen skulle avgöra ett namns närvaro skulle namnlängden behöva ändras ofta. Nu görs små revisioner, nästan alltid tillägg av nya namn, med några års mellanrum. Från och med 2022 kommer sju nya namn in: Cornelia, Henry, Maja, Noa, Olle, Regina och Tim.

    Att vissa namn står ensamma, till exempel Erik, beror på att de sedan lång tid är knutna till bestämda dagar som varit viktiga i folktraditionen.

    Läs mer om namnsdagar

  • Varför får hundar och katter samma namn som våra barn?

    I dag är de vanligaste hundnamnen Molly, Bella, Charlie, Ludde, Doris, Sigge, Sally, Wilma, Bamse och Alice. De flesta av de här namnen är också populära småbarnsnamn.

    På 1800-talet hette hundarna ofta Bister, Trogen och Speja medan katterna fick namn som Misse och Måns – om de ens fick några namn. Katter i dag heter fortfarande Misse och Måns men de får också namn som Alice, Molly, Sixten och Sigge. Hundar och katter var tidigare främst nyttodjur som användes till vakt, jakt och för att bekämpa skadedjur, och de gamla hundnamnen ges ännu till brukshundar.

    I dagens Sverige har sällskapsdjuren, särskilt hundar och katter, blivit mer som familjemedlemmar. De bor i våra hus, sover i våra sängar, går på hunddagis och får omvårdnad både som friska och sjuka. Men denna höjda status har också medfört att de gamla namnen inte längre känns lika passande. Det är då lätt att inspireras av de namn som ges till dagens småbarn, namn som vi har omkring oss och som är lätta att säga och ropa. Vi ser också en tendens till att omoderna personnamn ges till djur; namn som Sören och Torsten prövas på hunden eller katten innan de åter tas i bruk som namn på småbarn.

    Läs mer om djurnamn

  • Varför får jag inte stava min gårds namn som jag vill?

    I Sverige finns en hänsynsparagraf i kulturmiljölagen som reglerar stavningen av officiella ortnamn. Lantmäteriet konstaterar i sin skrift God ortnamnssed Länk till annan webbplats. att ortnamn ska följa vedertagna regler för språkriktighet. Man skriver att ortnamn i stavning och ortografi ska följa svenska språket i övrigt, såsom detta finns kodifierat i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista Länk till annan webbplats..

    Ett vanligt önskemål är att byta ut v mot w i namn där man kan finna äldre skrivformer med w. Även om man i ett lokalt sammanhang har hållit fast vid en äldre stavning med W- så räcker inte det för att åberopa ”hävdvunna stavningsformer” som skäl för stavning med W. Det krävs att den avvikande stavningen används mer generellt i samhället i stort. Att använda den gamla stavningen av din gårds namn privat eller som varumärke är naturligtvis inte förbjudet. I officiella sammanhang är det emellertid inte korrekt. Förändringen av stavningen i ortnamn från W till V påbörjades i samband med (eller något före) stavningsreformen år 1906. Detta var dock inget som skedde över en natt utan över tid.

    Det finns fall där ortnamn inte följer vedertagna regler för språkriktighet. Ett exempel är Bruzaholm, i dag namn på en tätort i Småland. Namnet är först belagt år 1770, då som Brusaholm, och återgår på namnet på ett bruk anlagt 1630. Bruket kallades Brusa bruk eller Brusaholms bruk och det är namngivet efter Brusaån. Anläggarens söner tog familjenamnet Bruzelius och det är troligen det som föranlett stavningen med z, som börjar dyka upp i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal stavades namnet omväxlande med s och z. Inför tryckningen av ekonomiska kartan 1954 granskades namnen av våra föregångare vid Ortnamnsarkivet i Uppsala och man valde att rekommendera skrivningen med z och det blev också den som godkändes. Varför stavningen med z valdes framgår ej av handlingarna. I dag kan man dock konstatera att stavningen har hävd och en spridning utanför det lokala samhället.

    Läs mer om namn på gårdar och platser

  • Vem bestämmer över namnsdagarna?

    Namnsdagarna i den namnlängd som används i de flesta almanackor i dag förvaltas av Namnlängdskommittén, som har representanter från Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Institutet för språk och folkminnen.

    Kommittén består för närvarande av professor Bo Ralph, Svenska Akademien, professor Östen Dahl, Vetenskapsakademien, professor Lars-Erik Edlund, Vitterhetsakademien och docent Katharina Leibring, Institutet för språk och folkminnen.

    Fram till 1972 hade Kungl. Vetenskapsakademien ensamrätt på att få ge ut almanackor i Sverige. Därför fanns bara en namnlängd. Efter 1972 får vem som helst ge ut almanackor i Sverige och välja vilka namn som ska finnas med. Detta ledde till att under slutet av 1900-talet skilde sig listorna över namnsdagar åt mellan olika almanackor. Det blev förvirrande och efter en stor utredning med många intressenter gjordes en ny namnlängd. Denna används sedan 2001 i de flesta almanackor.

    Läs mer om namn i almanackan

  • Vem bestämmer över vilka namn som står på kartan?

    Vem som bestämmer över namn på kartan beror på vilken karta man avser. Det finns nämligen en mängd olika typer av kartprodukter; i dag är det de digitala lösningarna som är vanliga.

    De officiellt fastställda ortnamnen beslutas av Lantmäteriet Länk till annan webbplats.. Dessa ortnamn hittar man i Lantmäteriets grundläggande geodata och de redovisas på kartor som baseras på Lantmäteriets grundinformation, till exempel på Lantmäteriets Sök ortnamn Länk till annan webbplats. och Min karta Länk till annan webbplats.. En stor del av namnen i Lantmäteriets ortnamnsdatabaser är granskade av Isof och dess föregångare, och bygger på namnvårdsprinciper som finns sammanfattade i hänsynsparagrafen God ortnamnssed. Tillämpningen av hänsynsparagrafen finns beskriven i skriften God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård Länk till annan webbplats..

    I privata eller kommersiella karttjänster, som på Googles kartor och Open street map, finns många namn som bygger på så kallad crowdsourcing, det vill säga namn som har rapporterats in av allmänheten. Dessa namn är inte granskade enligt namnvårdsprinciper och har inte officiell status. Bland dessa namn är det inte heller ovanligt att man kan hitta olika typer av stavningsvarianter för våra ortnamn, men de är således att betrakta som privata stavningsvarianter.

    Läs mer om namnen på kartan

  • Vilka namn är populärast i dag?

    Nästan 400 000 kvinnor bär något av de här tilltalsnamnen: Anna, Eva, Maria, Karin eller Sara. De fem vanligaste tilltalsnamnen för män är Lars, Mikael, Anders, Johan och Erik. Över 380 000 personer heter något av dessa namn.

    Räknar vi alla förnamn, inte bara tilltalsnamnen, är de vanligaste Maria, Elisabeth, Anna, Kristina och Margareta respektive Karl, Erik, Lars, Anders och Per. Alla de här namnen utom Karl och Erik är till svenskan anpassade former av inlånade namn på kristna helgon och martyrer. De har använts i Sverige under flera hundra år och har så gott som alltid tillhört de mest populära namnen både här och i många andra länder.

    Namns popularitet varierar över tid, nästan år från år, och därför skiljer sig de vanligaste småbarnsnamnen ofta från befolkningens i stort. År 2020 var de fem vanligaste namnen givna till småflickor Alice, Maja, Elsa, Astrid och Wilma. De vanligaste namnen på småpojkar var Noah, William, Hugo, Lucas och Liam. Flera av de här namnen är populära namn på småbarn också i många andra länder i dag.

    De vanligaste efternamnen i Sverige är alla namn som slutar på -son. År 2020 bars Andersson, Johansson, Karlsson, Nilsson och Eriksson av över 930 000 personer. Det vanligaste icke-son-namnet är Lindberg på plats 17.

    Läs mer om namntrender nu och då

  • Är vissa efternamn vanligare i vissa delar av landet?

    Ja, det finns faktiskt en hel del geografiska skillnader, både för enskilda efternamn och för olika efternamnstyper.

    Eftersom -son-namn är den vanligaste efternamnstypen i Sverige, stöter man på den typen av namn överallt. Men -son-namnen är ändå allra vanligast i södra Sverige. Vid sidan av de riktigt högfrekventa namnen, som Andersson, Johansson och Nilsson, finns också många ovanligare -son-namn, som inte sällan kan uppvisa stor regionalitet. Den norska och danska varianten av ‑son är ‑sen. Det finns en del efternamn på ‑sen även i Sverige – och föga överraskande främst i de delar av landet som ligger nära Norge och Danmark.

    Tvåstaviga efternamn av typen Lindberg och Berglund är vanliga i hela landet, men ännu mer i vissa områden. Framför allt i Västerbottens och Norrbottens län finns många sådana efternamn. Bland de tvåledade efternamnen kan man också se skillnader regionalt i namnens förleder.

    I Norrbottens län finns många inhemska finsk- eller meänkielispråkiga efternamn, till exempel Niemi (fi. niemi 'udde'), Rova (fi. rova 'stenröse, stenbacke') och Lantto (fi. lantto 'liten tjärn').

    Läs mer om skillnader i efternamn

Publicerad 2 juni 2020
Senast uppdaterad 30 maj 2022