Vad innebär det för språket och dess talare att ett språk blir nationellt minoritetsspråk?

Konsekvenserna är olika för olika nationella minoritetsspråk. Finska, meänkieli och samiska har särskilda förvaltningsområden bestående av flera olika regioner och kommuner. Invånarna kan där använda minoritetsspråket i myndighetskontakter och ställa krav på att det finns förskolor, skolor, äldreomsorg med mera där det aktuella språket används. En kommun som ingår i ett förvaltningsområde ska erbjuda dessa tjänster till de som begär det, i hela eller i väsentlig del av sin verksamhet.

Jiddisch och romska är så kallade icke territoriella nationella språk i Sverige, det vill säga att talare av dessa språk inte anses ha en historisk koppling till särskilda geografiska områden i Sverige utan är mer utspridda i landet. Därför har de inga förvaltningsområden och inte lika starka rättigheter som talare av finska, meänkieli och samiska. Minoritetslagen gäller dock i hela Sverige. Kommuner som tillhör ett förvaltningsområde för finska, meänkieli och/eller samiska är skyldiga att erbjuda äldreomsorg på dessa språk. Detsamma gäller också i övriga delar av landet och även för språken jiddisch och romska, om det finns personal på plats som behärskar språken. Äldres behov av att behålla sin kulturella identitet ska också beaktas. När någon söker äldrevård ska kommunen informera hen om den här rättigheten. Den rättigheten regleras i socialtjänstlagen.

Alla skolor i alla kommuner ska erbjuda modersmålsundervisning i det nationella minoritetsspråket även om det bara finns en elev och även om språket inte talas hemma. Det finns inga krav på att eleven ska kunna språket när hen börjar i modersmålsundervisningen.

Läs mer om språkliga rättigheter

• Kunskapsbank om Sveriges nationella minoritetsspråk
• Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar
• Kunskapsbank om flerspråkighet: Modersmålsundervisning