Vad hette folk på vikingatiden?

Källorna till personnamn på vikingatiden är i första hand runinskrifter från vikingatidens slut. Även förleder i ortnamn är viktiga, men där finns svårigheten att datera namnen rätt. Vi kan vidare jämföra med litterära källor från västra Norden, som visserligen är skrivna på medeltiden men som verkar ha bevarat stora delar av det förhistoriska personnamnsskicket. Mycket viktiga är slutligen de inhemska namnen i svenska medeltida källor.

En lista över de vanligaste mansnamnen i nordiska runinskrifter toppas av (i modern form): Sven, Björn, Thorsten, Ulv och Anund. Längre ner på listan finns Gunne och namn som Åsgöt, Holmger, Thorger. Motsvarande kvinnonamn är Thora, Åsa, Gudlög, Holmfrid och Gyrid samt exempelvis Sigrid, Gulla, Ingethora och Kättilvi. Som exemplen antyder finns det många namn som består av två delar; delarna kunde kombineras ganska fritt för att bilda nya namn: förutom de nyssnämnda Holmger och Kättilvi finns bland annat kvinnonamnet Holmvi.

Personer som omtalas på runstenar klarar sig mestadels med ett enda namn. Oftast är detta namn vad vi skulle kalla ett dopnamn eller förnamn, men inte sällan kan man fråga sig om det rör sig om ett binamn (ett smeknamn eller öknamn) som används ensamt. Några exempel är Grane (’han med mustaschen’), Räv och Tjock. Det tycks vara nästan enbart män som bär den typen av namn. Ett undantag är den berömda Kata från Varnhem, vars namn bör ha betytt ’den glada’ (en riktigare modern form är Kåta). Till den relativt fåtaliga grupp som omtalas med två namn hör smålänningen Toke Oniding.

Läs mer