Vad hette folk på medeltiden?

Under tidig medeltid bör de flesta ha behållit ett inhemskt personnamnsskick, även om det finns ett fåtal inlånade namn redan på vikingatida runstenar. Tyvärr är våra kunskaper om tiden före 1300-talet mycket små. En källa är dock medeltida runinskrifter, mestadels daterade till 1100- och 1200-tal, vilkas namn är föremål för en pågående undersökning. Av deras omkring 200 personnamn är endast ca 20 procent inlånade.

När källorna börjar flöda rikligare på 1300-talet har de inhemska nordiska förnamnen gått tillbaka betydligt, en utveckling som sedan fortsätter under lång tid framåt. Vissa nordiska namn klarar sig dock bra. I särklass står Olaf, namnet på den norske helgonkungen, medan det svenska Erik ligger på en lite lägre nivå. Bland kvinnonamnen tycks Ingeborgh och Ragnhild ha klarat sig bäst – Ingeborgh säkert tack vare kungliga förebilder, Ragnhild troligen med hjälp av det lokala helgonet Ragnhild av Södertälje. Ett stort antal nordiska namn uppträder med endast ett litet fåtal bärare i medeltidskällorna, till exempel Agne, Frøbiorn, Gunsten, Ragge, Sighvald, Thorgny, ØvaldFrøborgh, Gunborgh, Ragnø, Runa, Sighløgh, Thorgun, Ødis.

Ett fåtal kristna namn blir snart mycket vanliga: Katerina, Kristina och MargaretaNiklas, Peter, Johan och Jönis (de två sistnämnda från Johannes). Av dessa namn utvecklas med tiden former som Karin, Kerstin, Marit, Nils, Per och Jöns, medan Johan redan från början mestadels har former som Joan eller Jon. I skiktet under de allra vanligaste namnen finns t.ex. Cecilia, Lucia och Benkt, Jakob.

Vissa namn är vanligast i städerna och är mer eller mindre nära knutna till invandrargrupper, mest från nuvarande norra Tyskland, till exempel Albrikt, Hans, VernerGerthrud, Greta, Valborgh.

De många vanliga förnamnen ledde snart till behov av ytterligare särskiljning. Vanligast var att ange bostad, till exempel Olawir i Erixstorpe 1362 (Erstorp i Regna socken, Östergötland). Även patronymika är vanliga, till exempel Ingegærdh Jønisdotter, som 1449 skänker jord till Nådendals kloster i Finland. Binamn eller släktnamn är inte sällsynta, till exempel Diækn (från diakon – namnet tycks ha använts om män som var skrivkunniga). Släktnamn av tyskt ursprung är till exempel Skimmelpenning och Krøpelin. Hantverkare och vissa andra yrkesmän identifieras ofta genom en yrkesbeteckning till exempel Henrich klenesmidh i Åbo 1425. Hustrur identifieras ofta i förhållande till sin man, till exempel Kadhrin Davids i 1400-talets Arboga.

Läs mer