Avbildande verb och perspektivtagande i samverkan

Perspektivtagande och avbildande verb är en vanlig kombination i en teckenspråkstext för att skapa en mental föreställning av en situation som är sedd från den gestaltade personens perspektiv.

Att använda avbildande verb i kombination med perspektivtagande innebär att den tecknande behandlar omgivningen utifrån det perspektiv hen har i perspektivtagandet. Man tänker sig alltså bland annat att personer och föremål ”finns där”, osynliga men i naturlig form och storlek i förhållande till den tecknande och det perspektiv som hen gestaltar.

Till exempel kan man visa att en buss kommer åkande och stannar framför den tänkta personen. I exemplet nedan är det en pappa som får syn på en buss som kommer och stannar framför honom, och den tecknande tar då rollen som pappan och utgår ifrån pappans perspektiv när bussens rörelse gestaltas (se exemplet ’en buss kommer och stannar framför personen’). Perspektivtagande signaleras genom förändrad blickriktning: den tecknande riktar ögonen åt vänster mot det avbildande tecknet för en buss som åker. Handformen i det avbildande tecknet, flata handen, motsvarar inte storleken på en buss som kommer, men det representerar en buss i den mentala föreställningen hos mottagaren.

Innehållet i en mental föreställning behöver inte alltid skapas enbart av den språkliga framställningen, utan kan även bygga på mottagarens egen erfarenhet av omvärlden. Då är det tydligt underförstått vad som finns i omgivningen i situationen. Om man till exempel säger att man sitter på förarsätet i en bil, så vet de flesta som suttit i en bil var backspegeln sitter, hur man startar bilen och var handbromsen finns. Denna kunskap om vad som finns i omgivningen runt förarsätet gör alltså att man inte behöver nämna allt som finns i bilen. Då räcker det med ett avbildande verb utan att man behöver nämna vad man handskas med (läs mer på sidan Teckenföljd).

Exempel

’Jag står och väntar när en buss kommer och stannar framför mig’