Saffranen eller saffranet?

Saffran är en självklar krydda i juletid. Mindre självklart är ordet saffrans genus.

 I normalfallet böjer man inte saffran alls. Men emellanåt behöver man böja det, antingen genom att sätta det i bestämd form eller förse det med artikel eller pronomen (en/ett, denna/detta, den/det) eller adjektiv (som gotländsk).

En sökning på nätet visar att många skribenter är osäkra på genus och därför väljer att lämna saffran oböjt även när det borde böjas: ”Mormor sa att bästa saffran var Apotekets.” Vilken form ska man då välja? De flesta ordböcker anger både n-genus och t-genus: en fin saffran, saffranen och ett dyrt saffran, saffranet. Normalt sett är n-genus förstahandsformen i ordböckerna, men undantag finns.

Man kan konstatera att t-genus är långt vanligare när kryddan omnämns i bestämd form: saffranet. Det visar sökningar i både presstextarkiv och söktjänster som Google. Att saffran omnämns med artikel eller adjektiv (ett saffran, gotländskt saffran, en god saffran) är betydligt mer ovanligt, och de få belägg som finns visar att n-genus och t-genus är ungefär lika vanliga. Eftersom t-genus dominerar helt för den bestämda formen rekommenderar vi i första hand den: saffranet.

För konsekvensens skull blir rekommendationen också att t-genus helst används när saffran skrivs med artikel eller adjektiv: ett saffran, gotländskt saffran.