• Huvudmeny

Faner och Löfven eller fanér och Löfvén?

Vissa ord och namn skrivs med accent för att ange betoning, andra skrivs utan trots att betoningen är densamma. Hur ska det vara?

Standardformerna är faner och baner, det vill säga utan akut accenttecken. I Svenska Akademiens ordlista, där de rekommenderade formerna kan slås upp, är däremot manér förstaform (med maner som sidorform).

Accent ger tydligare information om var betoningen ska ligga, särskilt när det finns ord eller namn med samma stavning men med annan betoning (så kallade homografer). Men i praktiken brukar det inte råda någon osäkerhet om vilken betoning som ska användas. Vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.

Samma mönster gäller namn. Många efternamn med betonat slut på -en har vanligen accent, som Lindén, Norén. I andra fall finns en variation i stavning med och utan accent, som i CollenCollén, LöfvenLöfvén. I vissa namn finns en uttalsvariation där accenten ger särskilt viktig vägledning till uttalet, som i HolmerHolmér. Det är dock namnbärarna själva som i samråd med folkbokföringen styr över namnets stavning.

Källa: Ovanstående text är en nyligen uppdaterad post i vår språktjänst Frågelådanlänk till annan webbplats.

Uppdaterad 20 november 2019