• Huvudmeny

Svartsjuka skogsrån och offer till de underjordiska

Spöken, skogsrån och andra mystiska varelser verkar ha figurerat på olika sätt i människors liv världen över, i alla tider. Så även på Öland. Här får du bekanta dig med några av dem.

Fotografi av illustrationen Nökken av Theodor Kittelsen. Illustrationen är gjord i blyerts och föreställer en mörk skepnad som sticker upp med huvudet ovanför vattenytan i en sjö, omringad av skog.

Nøkken av Theodor Kittelsen. Foto: Nasjonalmuseet/Lathion, Jacques (CC-BY-NC)

Berättelserna från Öland som i dag går att hitta i Isofs arkiv i Uppsala skrevs ner av folklivsforskare och särskilda insamlare under framförallt första halvan av 1900-talet. Ofta var man intresserad av att intervjua äldre människor om livet förr. I fokus stod det som uppfattades som det typiska "svenska" och det som var lokalt hos allmogen, som man vid den tiden var rädd att det skulle försvinna när världen industrialiserades och förändrades i snabb takt. I samtalen om traditioner, jordbruks- och hantverksmetoder och vardagsliv på landsbygden ingick också många berättelser om sånt vi skulle kalla för det övernaturliga.

Berättades under speciella omständigheter

Berättelser om det övernaturliga, både självupplevda berättelser och sägner, kan säga något om hur människor uppfattar omvärlden. Med tanke på att berättelserna i arkiven samlades in under speciella omständigheter, där de utsända intervjuade människor med syfte att samla in något man just då tyckte var typiskt svenskt, kan dessa berättelser ha påverkats av sammanhanget. Om berättelserna till exempel var kryddade, eller kanske censurerade, för intervjuarens skull kan vi inte alltid veta.

Gemensamt för de berättelser som återges nedan om folktrons väsen är att de utspelar sig i den verkliga världen. På något sätt beskriver de något man på den tiden tyckte stack ut, en spännande berättelse ska ju göra lyssnaren hänförd. Berättelser från förr kan alltså spegla både rädslor och fördomar, men också önskningar och drömmar. På Öland finns det många berättelser om underjordiska väsen och om olika typer av väsen som var förknippade med havet, men vi finner även andra typer av väsen som är kända över stora delar av landet som gårdstomtar, spöken, jättar, troll eller skogsrå. Dessutom finner vi en del berättelser om Blåkulla vilket knappast är förvånande eftersom ön Blå Jungfrun ligger rmellan norra Öland och fastlandet. Om de väsen som figurerar i berättelserna faktiskt var verkliga eller ej lämnar vi till dig att spekulera kring.

Fotografi på en europeisk utter sittande på en sten vid vattnet. Uttern har huvudet vänt mot kameran.

Tama uttern Ludde

Vissa berättelser i arkivet behöver inte vara övernaturliga för att vara häpnadsväckande. I Isofs arkiv finns berättelsen om uttern Ludde bevarad, berättad av Gotthard Sjöman, född i Ventlinge år 1869.

Gotthard berättade om hur en fiskare hittade och tog sig an en ensam utterunge som jämrade sig vid vattnet. Han gav Ludde fisk från fiskebåten, och lät honom följa med hem till familjen där han så småningom blev lika tam som familjens hund. Enligt berättelsen var andra fiskarefamiljer i byn skeptiska till utterns närvaro, vilket märkts i uppteckningen där det nämns att han flera gånger anklagades för att ha tagit höns. Efter lite om och men blev dock uttern Ludde fri från misstankar, eftersom fiskaren kunde bevisa att han suttit bunden vid hundkojan samma natt som höns blivit tagna.

Sägner och folktro från södra Öland i arkivet

I Isofs arkiv finns gott om insamlat material med berättelser från Öland. Här får du bekanta dig med några röster om det övernaturliga som sägs ha härjat på Öland genom tiderna...

Sjörået visar sig Segerstad och Smedby

Målning med dova, ljusa färger föreställande en strandkant där en silhuett av en person med sjöjungfrufena och långt hår ligger vid vattenbrynet.

Theodor Kittelsens målning Havfrue ved stranden. Var det såhär sjörået såg ut? Foto: Nasjonalmuseet/Ivarsøy, Dag Andre (CC-BY-NC)

Mormor var född i Seby by i Segersta socken, och det är nära till sjön (havet). Och hon talade om, att vissa tider kunde sjörå komma upp, och hon var så fin, så hon glimma mot solen. Ibland var hon uppe i Lillgärdet och sprang efter hästarna, så dom skenade. Men hon var som hon var ihålig bak.

Berättad av Alfred Svensson (f. 1864). Segerstad socken. Insamlad av Ella Odstedt 1941. Arkivnummer: ULMA 15808

En båtsman från Kastlösa var på sjön på Kronans fartyg. En dag kom en mycket fin flicka upp på båten och gick på relingen. ”Den där ska bli min, som ä så fin”, sa han, ”Håll ord mä dä”, svarade flickan. Så dök hon i havet. Så länge mannen var ogift, var allt gott och väl. Men efter någon tid gifte han sig. Då blev flickan från havet förtörnad på honom. Hon hade nu makt över honom och plågade honom på alla sätt. Aldrig lät hon honom vara i fred. Han såg henne överallt. De flyttade honom än hit och än dit. Ibland gjorde hon sig så stor och tittade in genom fönstren i andra våningen och gol som en tupp. Ibland var hon som en skata och skrattade, ibland som en kvinna. Han kunde aldrig bli kvitt henne, och han blev allt sjukare. Till sista hade hon plågat honom till döds.

Berättad av Janne Lindström (f. 1870). Smedby. Insamlad av Aina Meijel 1942. Arkivnummer: ULMA 15701

Näcken och barnen i Seby

Min mormor (från Seby, Segerstad) talade om att det var en gång en stor häst hade visat sig vid en sten vid stranden där. Och så var det barn där, och barn tycker ju att det är roligt att rida, så dom hade kravlat sig upp på honom flera stycken. Men då var det en liten en som inte kunde tala rent, och han kunde inte komma upp, och då sa han: ”Ja näcker inte!” Men då näcken hörde sitt namn då ruska han av dom allihop och sprang i sjön. Näcken fanns i havet. Han går inte på land.

Berättad av Alfred Svensson (f. 1864). Segerstad socken. Insamlad av Ella Odstedt 1941. Arkivnummer: ULMA 15808

"Småfolk" och "dvärgar" i Lilla Dalby

Det var ett folk inunder oss. Det är småfolk. De ska vara så små. De kan inte gå över plogad åker. Di hjälpte en del, som gav dem mat. Då arbetade di åt dem på nätterna. Det var en fattig bonde, och han fick en som arbetade åt sej på nätterna. Han gav dvärgen mat, och han hjälpte honom med hans skörd. Dvärgar [småfolket], det var små arbetsamme folk.

Berättad av Kristina Eriksson, född 1858 i Lilla Dalby i Kastlösa socken. Insamlad av Ella Odstedt 1941. Arkivnummer: ULMA 15797

Människogrodor i Lilla Dalby

Fotografi föreställande en groda som simmar i vatten bland vattenväxter.

Groda, eller förvandlad människa?

Grodorna ha varit människor. Det ser man också på hennes ansikte och händer. Det liknar ju som en människa är. Jag vet inte varför di blev förvandlade, men jag tror att di hade varit ogudaktiga på något vis. Vi blev varnad för att göra illa grodan på något sätt. När vi låg på alvare och vakta fåra vågade vi inte röre de kräka. Och dödade man en sån, skulle det bli bara otur, sa de.

Berättad av Kristina Eriksson, född 1858 i Lilla Dalby i Kastlösa socken. Insamlad av Ella Odstedt 1941. Arkivnummer: ULMA 15797

Strandvrak – de drunknades andar – i Lilla Dalby

De som hade drunknat och låg i sjön hördes skrika. Då låg de ut och skrek och ville ha körgård. De skrek så förfärligt illa, som ett djur på något vis. Jag har själv hört det. ”Dä ä strandvrak, barn”, sa far, ”va inte rädd för dä”. De skriker bara för di vill ha körgård”. ”Strandvrak” kalla vi dem. Och det var de som kunde se dem också, möta dem alldeles som de såg ut i livet. Men nu kommer de inte så. Nu är jorden och sjön invigd, så nu kan de begravas var som helst

Berättad av Kristina Eriksson, född 1858 i Lilla Dalby i Kastlösa socken. Insamlad av Ella Odstedt 1941. Arkivnummer: ULMA 15797

Skogsrået i Ottenby lund

Skogsfrun förde bort barn och skrämde folk. Skogsrån bodde i Ottenby lund. En flicka gick bort sig där på kvällen, morgonen därpå hittade de henne. Skogsrån hade tagit henne.

Insamlad av Greta Nordlund 1948 i Ås socken. Arkivnummer: ULMA 20458

Spöken på besök i Ås, Mörbylånga och Hulterstad

Svartvitt konstverk. I förgrunden syns en klippavsats med en borg och två människor som sträcker upp armarna. Deras skuggor speglas som förstorade versioner på en dramatisk himmel, täckt av moln.

Av källorna att döma kan spöken dyka upp i många olika skepnader, och vid alla möjliga tillfällen. Foto: Tekniska museet (PDM)

I Parbo äng (prästboställe) gå en del gamla präster igen. Flera präster där ha dött hastigt. Det sägs nu att prästerna där måste dö hastigt och många våga inte söka dit av den anledningen. Ett litet boställe sör i marken kallas Rosenkinds kapell (invid Rosenkinds källa). Där bodde den unga kvinna som kallades Rosenkind. Henne ser de ibland.

Insamlad av Greta Nordlund 1948 i Ås socken. Arkivnummer: ULMA 20458

En smed i Vickleby dog, han var gift, men de hade inga barn. Han dog så hastigt. På julafton efter hans död var hans hustru i kyrkan, sen gick hon ut till graven, å hon tyckte att det var tråkigt att vara ensam till jul. Hon skulle be honom komma till sig då sedan. Hon hade tagit en fosterflicka, å när de satt till bords om kvällen, knack det på dörren, å hustrun gick ut å öppna, å då tyckte hon det var som om mannen kom levandes. Hon släppte in honom, å han satte sig till bordet också. När de ätit, förvandlades han till en stor hund å la sig under bordet. När de sedan gick efter folk, talade spöket till alla å talade hurudana de var å vad de hade jort. Det stannade kvar, å alla präster i trakten kom dit å skulle driva väk’et. Min syster gick å läste samma år som fosterflickan där. Spöket dansade med henne, fosterflickan, å sa ”att om hon inte haft en ljus ring ikring säj, skulle det ha dansat ijäl henne.” Alla barnen som läste för prästen då, peka på henne å sa: ”Se, där sitter hon som spöket dansa mä”. Om hon satte sig att läsa, så slet det boken ifrån henne. Och lade hon sig att sova så rev det ut henne ur sängen. När prästerna kom, sa spöket till dem: ”Du har jort så å så!” En präst Dalström som var så gudfruktig fick det i näsan, att han var mycket för fruntimmer. En som hette Berzán som skulle vara så ogudaktig, han satt å söp om nätterna å spela kort med bönderna, tog de dit sist. När han kom inom dörren, sa spöket: ”Du är en tjyv! Vad har du här att göra?” Då sa prästen att han visste att han stulit 6 skilling till en abc-bok för att få lära sig läsa, men den synden hade han fått förlåtelse för. Sen börja han å läsa, å han drev ut spöket så att de slapp det sedan. – Men det var inte så förfärligt lång tid som det höll på å visade sig.

Berättat av fiskare Asplund, f. 1850, Mörbylånga. Insamlad av Maja Ericsson 1932. Arkivnummer: ULMA 5390a

Bortom Lenstads by i Torslunda sn är en ruin, å där går ett vitklätt fruntimmer, hon kallas efter Kalkstads by för Kalkstads-Juta eller Jutfrun. De säjer att hon blivit mördad. Hon kan förvilla dem som kommer dit, så de går vilse. Men va hon vat, där vet ingen. Dä ä ”vårdar” som går igen.

Berättat av Anders Pettersson, f. 1860 i Hulterstad socken. Insamlad av Maja Ericsson 1932. Arkivnummer: ULMA 5385a

Årsgången siade om framtiden i Mörbylånga

Man gick årsgång julnatten, påsknatten och midsommarnatten. Man gick varje år. Då fick man se vad som skulle inträffa under det följande året. Blev det dålig skörd, hörde man, hur liarna skrapade mot stenarna. Man fick veta vilka som skulle dö och vilka som skulle bli gifta under året. Det var en gumma i Alberga, som gick årsgång. En präst, som hette Runström hade dött, och meddelaren som visste, att gumman ”gick”, gick in till dem och talade om det. Gumman slog sig för låren. ”Det visste ja långt förut”, sa hon, ”Dä hörde ja ve Kyrkliden”. På ett ställe var det en undantagsgubbe, som bonden ville bli av med. Bonden tog meddelaren med och de stodo i ett skjul och ”lydde” (lyssnade). Då blev det alldeles ljust u undantagsstugan, och de sågo hut ett lik bars ut därifrån. Gubben dog senare under året. Man fick ej tala, sedan solen gått ned, då man gick årsgång. Första året skulle man akta sig för gloson. Om man inte aktade sig, sprang hon mellan knäna på en.

Berättat av kyrkvaktare Adrian Nilsson, f. 1849, Mörbylånga socken. Insamlad av Aina Meijel 1942. Arkivnummer: ULMA 15723

Offer till de underjordiska i Gårdby

Svartvitt fotografi på en stenklädd grop mellan två smala träd.

En offerkälla på Rumskulla, Öland. Foto: Kalmar läns museum

Man offrade förr åt de underjordiska. Stopperns [en båtsman och skomakare i trakten] pojk satt ute och lekte. Plötsligt blev han svårt sjuk, och de visste inte vad som felades honom. En kvinna i Dörby, som de frågade till råds, sade, att han kommit ut för någon underjordisk. ”Ta dem här”, sade hon och gav dem en kopparslant. ”och kast den ve gran” [en idegran på vägen mellan Gårdby och Möckleby, vid vilken man ”offrade”]. Modern tog pojken på armen och gav sig iväg. När hon kom i närheten av granen, såg hon vid denna en kvinna gå framför sig. ”Hade ja vart framme nu, skulle du hjälpt mej å bär pojken”, tänkte hon. I det samma försvann kvinnan, som hon sett vid granen. Emellertid gick modern fram till granen och kastade slanten vid denna. Omedelbart därefter kryade pojken på sig och var snart alldeles frisk.

Berättat av Ameli Nilsson, f. 1872, Gårdby. Insamlad av Aina Meijel 1942. Arkivnummer: ULMA 15694

Blåkullafärd i Gårdby

En knalle fick ligga på ett ställe. Gumman på gården smorde en ugnskvast och gav sig iväg till Blåkulla på natten. Det var skärtorsdagsnatten. Knallen tänkte att han skulle göra likadant. De hade en kalv inne i stugan. Den tog knallen och smorde. Det var iväg bort över kyrktornet. Men då kunde knallen inte tiga utan sade. ”Dä va ett bra hopp på en kalv”. Men då föll han ner och bröt benet av sig. Han skulle ha tigit, så hade han kommit till Blåkulla.

Berättat av Ameli Nilsson, f. 1872, Gårdby. Insamlad av Aina Meijel 1942. Arkivnummer: ULMA 15694

Tomtar här och där i Mörbylånga

Tomtar ha funnits här, t o m nere på köpingen. En köpman här hade ett packhus, där lekte vi pojkar. Vi kastade sten på dörren där, men då öppnades den, å en liten i rö pickelhuva med tofs tittade ut. Men då sprang vi. Han var väl fyra fot lång, annars var han som en vanlig människa. – Å i en garvargård här fanns det också tomtar.

Berättat av fiskare Asplund, f. 1850, Mörbylånga. Insamlad av Maja Ericsson 1932. Arkivnummer: ULMA 5390a

Trollens bakverk i Hulterstad

En käring i Lunda såg en ugnskvast på en kulle. Hon gjorde den i ordning och lade den tillbaka. När hon kom dit igen, låg en fin kaka där.

Berättat av Anders Pettersson, f. 1860 i Hulterstad socken. Insamlad av Maja Ericsson 1933. Arkivnummer: ULMA 5385a

En piga i Bröttorp hittade en ugnskvast vid ett rös. Hon gjorde den iordning. På kvällen låg en fin ugnspannkaka är, men hon vågade inte ta den.

Berättat av Anders Pettersson, f. 1860 i Hulterstad socken. Insamlad av Maja Ericsson 1932. Arkivnummer: ULMA 5385a

Fler berättelser ur arkivet

Länkar och lästips

Folkminnesarkiven berättar: Uttern Ludde

För dig i skolan: Arkivväskan

Kartor: Sägenkartan

Folkminnesarkiven berättar: Gloson, det fruktade spöksvinet

Folkminnesarkivet berättar: Skrämselväsen i äldre tid

Folkminnesarkiven berättar: Kärleksmagi genom tiderna

Thekla Engström. Ölandsfolk: gastar och troll : kulturbilder (Lund: Gleerup 1927)

Kurt Lundgren. Öland : brottsling, bödel, strandade skepp (Färjestaden: Lenstad bok och bild 1996)

Uppdaterad 27 oktober 2020