”Förortsslang” som identitetsmarkör i innerstaden

Sho gäri! hör jag i korridoren på innerstadsskolan. Jag är här för att göra ett fältarbete inom ramen för min forskarutbildning, och jag reagerar på hälsningen som känns så typisk för det som brukar kallas ”förortsslang” eller ”Rinkebysvenska”.

I Stockholm pendlar många gymnasieungdomar till en skola som ligger i en annan stadsdel. Hur de rör sig i staden har visat sig vara sammankopplat med språkattityder. Forskning visar att unga och deras föräldrar uppfattar innerstadsskolorna som platser där det talas en ”riktig svenska”. Den uppfattas som en värdefull resurs, och det finns elever som söker sig till innerstadsskolor för att tillägna sig detta åtråvärda språk.

Studerat synen på "riktig svenska" och "förortssvenska"

Under sex månader har jag deltagit i ungdomarnas skolvardag för att studera deras egna gränsdragningar mellan språkliga stilar. Vad är egentligen ”riktig svenska” och ”förortsslang” för dem? Jag förväntade mig att se hierarkier och att ”förortsslangen” skulle omgärdas av regler och kontroll. Men på skolan jag besökte var normerna annorlunda än de jag förväntat mig.

Sho gäri! Eleverna som hälsade på varandra i korridoren var inte elever som pendlade in från ytterstaden. Elever som såg sig själva som talare av ”förortsslang” beskrev i stället hur tjejer från innerstaden använde sig av deras språk i korridorerna. Och de använde det för att spela coolare eller skämtsamt gestalta karikatyrer – utan att varken behärska nyanserna i de ord de använde eller respektera den språkliga stilen. De snor språket! berättade en elev från ytterstaden upprört för mig.

Stor medvetenhet om språkets sociala funktion

Eleverna beskrev inte ”förortsslangen” som en värdefull resurs på arbetsmarknaden eller i akademiska sammanhang. Däremot var de mycket medvetna om språkets sociala funktion och hur intimt förbundet språk är med identitet. Och här blev de språkliga hierarkierna inte lika självklara. ”Förortsslangen” omgärdades förvisso av regler på skolan, men inte på grund av något socialt stigma utan som en följd av dess egenvärde som språklig stil och identitetsmarkör.

Elever som använde uttrycken sho katt eller sho bre i korridoren kunde bli ifrågasatta för att de förlöjligade den språkliga stilen och dess talare. Eleverna på skolan diskuterade ”förortsslangen” på ett sätt jag inte förväntat mig, och den språknormering jag mötte just där sker knappast på alla skolor. Det är därför viktigt att vara försiktig med att prata i alltför generella termer om attityder till ”förortsslang” eftersom de kan se så olika ut i olika kontexter. För de unga jag mötte var ”värdet” av den språkliga stilen inget statiskt. Det var i stället viktigt för dem var stilen användes, av vem och i vilket syfte.

Henning Årman
Doktorand i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet