Skåne

Skåne och de traditionella Skånemålen utgör intensitetscentrum för de sydsvenska dialektdragen.

Skåne kan sägas utgöra intensitetscentrum för de sydsvenska dialektdragen. Ett annat sätt att uttrycka saken är att landskapet tillsammans med den danska ön Bornholm – där den östdanska dialekten bornholmska talas – utgör ett övergångsområde mellan sydsvenska och själländska dialekter. De traditionella skånska dialekterna, Skånemålen, talades inte bara i Skåne utan även i vissa angränsande områden i Småland (socknarna Markaryd och Hallaryd) och Blekinge (Listers härad, det vill säga Blekinge väster om Mörrumsån).

Det enskilda dialektdrag denna avgränsning av Skånemålen baseras på är den medeltida utvecklingen av konsonanterna p, t och k till b, d och g i ord som gap, mat och rak (gab, mad, rag). (Denna utveckling finns även i dialekterna i Halland och Bohuslän, men i väster dras gränsen pragmatiskt längs Skånes nordgräns.) Tillsammans med Bornholm utgör Skånemålsområdet historiskt sett det östdanska dialektområdet. Åtminstone i ett historiskt danskt perspektiv används termen østdansk fortfarande sammanfattande om Skånemålen och bornholmskan.

P, t och k blir b, d och g

Vi har redan nämnt övergången av p, t och k till b, d och g, som i Skånemålens gab, aba, mad, gada, rag, skaga och så vidare. Liksom många andra sydsvenska dialektdrag har denna utveckling sitt ursprung på Själland, där den ägde rum redan på 1100-talet. Inte långt därefter nådde den Skåne för att sedan spridas norrut längs den (numera) svenska västkusten. I sydligaste och västligaste Skåne gick utvecklingen från p till b ännu ett steg, nämligen till v. Längs skånska syd- och västkusten heter det alltså i de traditionella dialekterna gava ’gapa’ och piva ’pipa’, mot gaba och piba längre inåt land. Dessa så kallade klusilförsvagade former är nog bekanta för de flesta skåningar och många hallänningar fortfarande, men det är betydligt färre som faktiskt använder dem aktivt och omedvetet. Övergången av p, t och k är alltså numera starkt marginaliserad.

I övergången p, t och k till b, d och g syns släktskapen mellan Skånemålen och de halländska dialekterna å ena sidan och danskan å andra sidan. En punkt där Skånemålen och dialekterna i södra Halland tvärtom stämmer överens med övriga sydsvenska dialekter är det bevarade obetonade -a i ord som gata (gada), gapa (gaba), skrika (skriga), svarande mot gade, gabe och skrige i danskan. Försvagningen av -a till -e har också själländskt ursprung men etablerades öster om Öresund bara allra längst ner i sydvästra Skåne; i övriga delar av det sydsvenska dialektområdet har obetonat -a bevarats.

Bakre r sedan 1700-talet

Det är omöjligt att säga till vilken del av Sverige bakre r kom först, eftersom det är troligt att det i ”första vågen” spridits inom adeln och därför kan ha landat långt norrut, inte helt osannolikt i Stockholm. Men det var i Skåne som bakre r först fick fotfäste i dialekterna. Troligen inträffade detta någon gång under 1700-talet, och det nya r-ljudet spred sig sedan successivt på den skånska landsbygden. Omkring år 1800 hade i stort sett hela dåvarande Kristianstads län, alltså hela norra och östra Skåne, fortfarande främre r. När dialekter började upptecknas i slutet av 1800-talet var främre r fortfarande det vanliga hos äldre talare så långt söderut som i Kivik på Österlen. Långt in på 1900-talet kvarstod språköar i nordöstra Skåne (och angränsande delar av Blekinge och Småland) där främre r användes. Främre r har i dag på nytt gjort insteg i skånskt talspråk. Det saknas forskning på detta område, men anekdotiskt rapporteras om att talare med främre r är överrepresenterade på vissa västskånska orter, kanske i synnerhet i Lund och Malmö. Det beror i så fall troligen (indirekt) på inflyttning norr- och utomlandsifrån.

Kraftigast diftonger i norr

Diftonger finns, som ovan nämnts, i stora delar av det sydsvenska dialektområdet, men fenomenet förknippas idag kanske allra mest med skånska dialekter. När det gäller traditionell skånsk dialekt är det i norra Skåne man finner de kraftigaste diftongerna: standardspråkets å och e motsvaras av ao respektive ai eller åi. Gås och sten heter alltså gaos och stain (i nordost ståin). Även södra Skånes traditionella dialekter har dock diftonger, men dessa är mindre framträdande. Faktum är att alla nio långa vokaler uttalas mer eller mindre diftongerat i sydskånska mål. De nordskånska målen har också en svag diftongering av i, y, u och o medan övriga långa vokaler uttalas som monoftonger, i förekommande fall med undantag för de äldre nordskånska ao-, ai- och åi-diftongerna. När de nordskånska ao-, ai- och åi-diftongerna fallit ur bruk har resultatet blivit att talspråket i södra Skåne (och i väster upp till Helsingborg) blivit i högre grad präglat av diftonger än det i norra Skåne. Den diftongiska kvaliteten hos de långa vokalerna hörs ofta i Isofs skånska dialektinspelningar från 1900-talet, men de syns inte lika ofta i dialektordsamlingar och uppteckningar. De verkar ha varit för svagt diftongerade för att upptecknarna skulle uppfatta dem som diftonger. Eftersom de är relativt svagt diftongerade är de dessutom svåra att fånga i skrift.

Uttal av sammansatta ord

Ett dialektdrag som Skånes dialekter troligen är mindre kända för är efterledsbetoning i sammansättningar. I sammansättningar med enstavig förled, till exempel handtag, skorsten, är det vanligt att huvudbetoningen hamnar på efterleden i stället för, som i de flesta andra svenska dialekter och i centralsvenskt standarduttal, på förleden. Detta är särskilt vanligt i södra och västra Skåne.

Ett annat fenomen som rör uttalet av sammansatta ord är att vissa kategorier av sammansättningar, bland annat sådana med enstavig förled och foge-s, till exempel landsväg, har accent 1 (akut accent) i stället för accent 2 (grav accent). Detta finns i andra nordiska dialektområden också (bland annat i Västsverige och i stora delar av Norge), men inte i till exempel småländska och blekingska dialekter.

Exempel 1: Lackalänga socken

Inspelningsår 1950.

Översättning

– Han hade haft lantbruk i Stävie.
– Jaså, hade han det?
– Visst! Han hade haft ett stort ställe på ungefär 100 tunnland.
– Då hade han försämrat sig?
– Ja, det åt han upp. Han åt upp det. Han skulle vara rent förskräcklig till att äta, efter vad de sade. Jo, det gick rent (åt skogen). Så flyttade han och bodde här borta i Norra Skrävlinge. Här bodde han till sist.
– Det är tätt här vid.
– Ja det är det, kyrkan ligger ett stycke här ovanför.
– Jaså, hade han haft lantbruk? Var han gift?
– Ja, han hade varit gift. Å, det var väl fem barn efter honom. Det var en son, som hette Ola, som hade sitt hem där i Stävie. Han var på byen ( gick på socknen, var rotehjon), för det var liksom inte någon reda med honom, han var så där lite barnslig. Men, så var det en tre, fyra flickor. Det var en, som var gift och bodde i Stävie. Hon var en mycket duktig människa.
– Ja. Och så gick han omkring?
– Ja, han gick omkring till sist och sålde kakor. –
– Jaså. Var fick han dem ifrån?
– Ja, jag vet inte var han hämtade dem. Så hade han lite brännvin också, som han sålde. Det kallade han för "blå tråd".
– Jaså, det var...
– Det var – ja, det var inte så noga på den tiden.

Exempel 2: Vitaby socken

Intervju med man född år 1903. Inspelat år 1953.

Transkription

men ja minns ifrå min barndåm når ja va liden ja ja kan rentud si ja ä ju åppväxt i bi- blann bina i all min (..) tid / får både far å faffår så va di biodlare / dåo såo hade di halmtjybår / såm ad di ståcka bina i såm di sa / å når att (..) bina di (..) hade svärmt å satt dåm så (..) ståcka di dåm ju i en tjyba å de va ju liasåm nåd sarsjelt (..) viss vidsjepelse ella had en ska si får de dude inte å lägga en (..) en sättj övår’n ella n gammel filt såm vi bruga / udan de skålle va’d rent nytvättad lagen såm skålle höljas övår tjyban / å når ad / sin fick den stå där i tjyban te de ble kväll / sin to di å (..) å smorde satte di tjyban po en brädebånn / å sen smorde di (..) eh tjyban eh mä ler rontenåm får inte nån mal ella såntärnade (..) frammadabi skålle komma po den så di hade bara ed lided hol å kryba i / å där eh (..) hade di ju rehännt får å fårsvara dåm dåo når di hade bara ed lided hol mod såm di hade hatt hela bånnen å (..) å skålla fårsvarad / sin så sattes ju den tjyban den sattes ju bårt po (..) bibäntjen såm di sae / de ä e (..) va en (..) tvåo påola såm va nerslana i joren / å där va (..) eh sad älla lajd tvåo stora trä po didärna påolana så / de va en rikti bäntj där satte di tjybårna / å där sin fick di ståo där / då hade di ju får dåm ådd (..) åd (..) där eh den gamle visen / den han (..) blick i tjyban / så ad den han svarmde inte ud men udan de va bara (..) ongarna såm svarmde ud / men de va ju’d stort fel får ad den gamle visen gar ju ud mä den fårste svarmen / å sin så kåmma di ju ätte såm di bler färia / men ad de jore di ju inte / å sin så når då po hösten når di kom / sin så skålle di ju slajta (..) eh bina / å de jick te på de vised ad så tjände di tjybårna övår / å så tjände di på tjybårna de såm då våre lätta di toe di / får di hade ju inte nåd å åeh fô dåm po po vintårn / men så den tongaste å tjybårna de skålle ståo övår / te å ha te nästa åor / å ha svarma å dåo / å så grava di ed hol i joren / å där eh satte di så hade di svavellappa / såm di hade smält svavel å döppt linnelappa i / å de satte di ner i de darna holed i (..) i joren såm di hade (..) hade gravad / å sin så satte di tjyban satte di fyr po svavellappen / å sin så satte di tjyban övår dinna harnade (..) svavelen å dåo å den skarpe osen så dö bina ella blö bara bedövade / å så ramla di ner i den därna dråven sin slo di en spann vann po dåm å sin joren po dåm / sin va de fixad / så ad de va ju både ett jurplåogeri rent ud sajt å / de va ju synn åm juren åsse / sin når di skålle ta hanan (..) så va de ju lätt får då va ju bina döa / sin plåcka di alla kagårna ao tjyban / å sin toe di hanan å laa den i ed gammalt såll / såm di hade å där skålle den säl ståo å ränna ao sin (..) övår en tjel / där va hyjienen va ju inte så stor då får en (..) en kåbårtjel den vida vi den an ä ju inte nåd vidare å vella ha hanan i / når dåo den hade ståod där å rännt ha den kånne sin kramma di den andra / mä for di po å kramma hanan ur (---) (..) vaj- våjsed / så ad eh (..) där eh den han rännde ao så silas did i deharnade sålled / å de hade ju inga så fina (..) s- sikta i di darna ella (..) sila såm vi nu ha / når dåo di hade (..) hade tad å fåod hanan ao ner i dedarnade (..) tjelen darr / sin så toe di å (..) å smälte våjsed / å ded feck di te hanavann / å de hade di sin te pantåfflegröd / å döppte di pantåfflegröden i hanavanned

Översättning

Men jag minns ifrån min barndom, när jag var liten, ja jag kan rentav säga att jag ju är uppvuxen i bi-, bland bina i all min tid, för både far och farfar så var de biodlare. Då så hade de halmkupor, som de stockade bina i, som de sa. Och när bina de hade svärmat och satt sig så stockade de dem ju i en kupa och det var ju liksom nåt särskilt, viss vidskepelse eller vad man ska säga för det dög inte att lägga en… en säck över den eller en gammal filt som vi brukar, utan det skulle vara ett rent nytvättat lakan som skulle höljas över kupan. Och när… sen fick den (dvs svärmen) stå där i kupan tills det blev kväll. Sen tog de och.. och smorde… satte de kupan på en brädbotten och sen smorde de kupan med ler runtom för att inte nån mal eller såna där främmandebin (dvs tjuvbin) skulle komma på den, så de hade bara ett litet hål att krypa i. Och där hade de ju bekvämt att försvara sig då när de hade bara ett litet hål mot om de hade haft hela bottnen att försvara. Sen så sattes ju den kupan, den sattes ju bort på bibänken som de sa. Det är, var en… två pålar som var nerslagna i marken, och det var, satt… eller lagt två stora träbitar på de där pålarna, så det var en riktig bänk. Där satte de kuporna. Och där… sen fick de stå där. Då hade de ju för sig att… att där… den gamle visen, den, han blev kvar i kupan, så att den han svärmade inte ut utan det var bara ungarna som svärmade ut, men det var ju ett stort fel för att den gamle visen går ju ut med den första svärmen. Och sen så kommer de ju efter som de blir färdiga. Men det gjorde de ju inte, och sen så när då på hösten när de kom, sen så skulle de ju slakta bina, och det gick till på det viset att så kände de över kuporna. Och så kände de på kuporna. De som då var lätta dem tog de. För de hade ju inte nåt att föda sig på under vintern. Men så den tyngsta av kuporna den skulle stå över vintern, till att ha till nästa år och få svärmar av då. Och så grävde de ett hål i marken, och där satte de… så hade de svavellappar, som de hade smält svavel och doppat linnelappar i, och de satte de ner i det där hålet i… i jorden som de hade… hade grävt. Och sen så satte de kupan… satte de fyr på svavellappen, och sen så satte de kupan över det här svavlet och då… och av den skarpa osen så dog bina, eller blev bara bedövade, och så ramlade de ner i den där gropen. Sen slog de en spann vatten på dem och sen jorden på dem. Sen var det fixat. Så att det var ju både ett djurplågeri rent ut sagt och det var ju synd om djuren också. Sen när de skulle ta honungen så var det ju lätt för då var ju bina döda. Sen plockade de alla honungskakorna av kupan, och sen tog de honungen och la den i ett gammalt såll, som de hade, och där skulle den själv stå och rinna av sen, över en kittel. Där var hygienen, var ju inte så stor då för en… en kopparkittel den vet vi att den han är ju inte nåt vidare att vilja ha honungen i. När då den hade stått där och runnit vad den kunde, sen kramade de den andra, med… började de och kramade honungen ur vaxet, så att där… den han rann av. Så silades det i det här sållet, och de hade ju inga så fina siktar på den tiden, eller silar som vi nu har. När då de hade… hade tagit och fått honungen av (dvs vaxet) ner i den där kitteln där, sen så tog de och… och smälte vaxet, och det fick de till honungsvatten, och det hade de sen till potatisgröt, och doppade potatisgröten i honungsvattnet. 

Skånska på Dialektkartan

På Dialektkartan hittar du fler äldre inspelningar från Skåne och från resten av Sverige.

Svenska förklarad: Skånska

I programmet Svenska förklarad från UR berättar Jenny Nilsson, dialektforskare på Isof, om olika dialekter i Sverige.

Om skorrande r

I en artikel från TT berättar Mathias Strandberg, forskningsarkivarie på Isof, om skånskans skorrande r:

Dn.se: Skorrande r hotat bland unga skåningar Länk till annan webbplats. (januari 2023)